Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”vad är evidens egentligen?”.

Utifrån ett patient-, läkar-, forsknings – och myndighetsperspektiv diskuterade fyra paneldeltagare begreppet evidensbaserad medicin och användningen av evidensbegreppet i det svenska offentliga samtalet om vården. Moderator Maria Torshall ledde seminariet där Nina Rehnquist, professor emeritus, Sten Anttila från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Isis Amer Wåhlin, gynekolog och forskare på Karolinska Institutet och juristen Robin Enander medverkade.

Begreppet evidensbaserad medicin har myntats av den kanadensisk-amerikanske läkaren David Sacket. Han menade att frågan om evidens måste vila på tre ben – patientens preferens, klinisk expertis och forskning. Han pekade också på att evidensbegreppet riskerade att ”tyranniseras” av vetenskapliga rapporter och att de andra aspekterna av den evidensbaserade medicinen lätt skulle tappas bort. Flera av paneldeltagarna instämde i detta.

Isis Amer Wåhlin menade att hennes profession, det vill säga den kliniska sidan, ofta bortsåg från den förstnämnda – patientens preferenser. Hon exemplifierade detta med Robin Enanders berättelse, där han blev misstänkliggjord när han beskrev biverkningseffekter och försämrat tillstånd till följd av de läkemedel han fick utskrivna.

Läkarna lyssnade hellre till skolboken och praxis än att faktiskt se och uppmärksamma Robins egen historia, vilket Isis menade var vanligt förekommande då läkarkåren sällan har tid, resurser eller internt stöd inom organisationen att ge individanpassad vård eller ta till sig nyare forskning från exempelvis SBU.

Sten Anttila från SBU beskrev hur de studier som genomfördes för att ge evidens till nya behandlingar eller kliniska ingrepp historiskt mest hade byggt på kvantitativa och mätbara studier. Då patientens perspektiv och upplevelser istället kräver kvalitativa studier för att kunna mätas har dessa därmed inte utgjort grunden för de riktlinjer och behandlingar som svensk vård idag bygger på. Först på senare tid har kvalitativa studier börjat tas med i SBU:s sammanställningar av forskning. Det tar dock många år innan nya rön når läkarkåren.

Robin Enander beskrev i sin berättelse hur han till slut, efter att ha träffat tolv olika läkare, vände till Stiftelsen Vidarklinikens sjukhus Vidar Rehab, som han läst hade haft god framgång att behandla och bota utmattningssyndrom. För första gången sedan han sökte hjälp upplevde han där ett humanistiskt inslag där han blev lyssnad på. Vården byggde mycket på att skapa en regelbundenhet i kost, sömn och fysisk aktivitet anpassat efter just honom, istället för att man bara skrev ut ytterligare sömnmediciner eller andra preparat.

Professor Nina Rehnqvist menade att Robins berättelse inte var unik, att det i svensk offentlig vård är vanligt förekommande att ingen läkare får ansvar för helhetssynen på patientens hälsa, utan att man istället ofta behandlar utifrån sitt smala expertområde. Detta medför att vården inte alltid utövas med respekt för den enskilda patienten, och att denne därigenom får för liten roll i behandlingen, har för lite självbestämmande och respekteras i för liten utsträckning. Hon lyfte även problematiken med att hälso- och sjukvårdslagen egentligen inte följs och att det inte finns någon instans som verkligen har ansvar för det.

Läkaren Isis Amer Wåhlin menade också att den svenska ersättningsmodellen, där viss typ av vård eller behandling ger en viss typ ersättning från kommun eller landsting, gör att man som läkare ofta känner sig låst och begränsas i den vård man skulle kunna ge till en patient. Att utföra en ny typ av behandling eller förändra arbetssättet på ett sjukhus är därför svårt, inte minst då kulturen inom sjukhusen sällan är öppen för nya behandlingar.

Avslutningsvis argumenterade Nina Rehnqvist att det måste ske ett paradigmskifte inom vården, där läkarna hela tiden måste arbeta utifrån sitt grunduppdrag det vill säga att jobba för patientens bästa, och inte drivas av ersättningsmodeller eller rådande ovilja till förändring inom sjukhusen. För detta krävs ett klimat och ett ledarskap som tillåter detta. På så sätt kan man uppnå ett systematiskt förbättringsarbete, där vården får verktyg att utvärdera sig själv och förbättra sina behandlingar kontinuerligt. I sinom tid skulle detta leda till att patientens faktiska upplevelser får en större roll inom evidensbaserad vård, och att den så avgörande humanismen skulle genomsyra hela vårdupplevelsen.

Se seminariet i sin helhet här: