Vården i Sverige kostar oss som lever här ungefär lika mycket som den kostar för invånare i exempelvis Tyskland, Frankrike och Schweiz. Men i Sverige har patienter betydligt mindre frihet att utifrån sina egna behov även välja komplementära väl bepövade vårdformer för att återfå sin hälsa. Detta trots att intresset för det är stort i Sverige, samtidigt som vi själva betalar mycket för vår vård via skatten.

Det här blir tydligt när man jämför hur några europeiska länders sjukvårdssystem fungerar och finansieras. Den valfrihet vi har i Sverige handlar inte så mycket om innehållet i vården, utan mest om vem som ska utföra vården. Dvs hos vilken vårdgivare och i vilken driftsform – sjukvårdsföretag eller landsting – man kan få sin vård. Däremot är möjligheten att välja komplementär vård – som komplement till övriga vården – mycket begränsade i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder. De här skillnaderna i valfrihet kan delvis förklaras av att vården i vårt land är mer centralstyrd.

I Sverige, Tyskland, Frankrike och Schweiz ligger de allt mer ökande sjukvårdskostnaderna idag ungefär på samma nivå – mellan 11 och 12 procent av BNP. I Sverige handlar det enligt en debattartikel i Dagens Samhälle om ungefär 48.700 kronor per invånare. I Storbritannien är sjukvårdskostnaderna lägre, kring 9 procent av BNP. Det här betalas av invånarna på olika sätt i respektive land. Med undantag för Schweiz handlar det till allra största del om offentlig finansiering – i Sverige och Storbritannien genom skatter, och i Tyskland och Frankrike genom obligatoriska socialförsäkringar.

Systemet stämmer inte med folkviljan

Hur är det då med patienternas möjligheter att i någon mån välja innehållet i den vård man betalar för? Detta är viktigt av flera skäl. Människors hälsa är individuell, sjukdomsbilden och bakomliggande orsaker ser ofta olika ut och vi reagerar olika på behandlingar vi får. Att ha en viss valfrihet kring sin egen vård är också en demokratisk fråga.

En stor del av befolkningarna i de jämförda länderna vill ha möjlighet att, utöver den gängse vården, välja komplementära eller integrativa vårdformer. Det gäller även Sverige. En Novus-undersökning för ett par år sedan visade att 67 procent av svenska folket och 76 procent av kvinnorna vill att läkarna har utbildning även inom komplementär/integrativ medicin. 43 procent hade någon gång genomgått en komplementär/integrativ behandling. Men möjligheterna att välja detta i den offentligt finansierade vården är mycket begränsade i Sverige. Här stämmer inte systemet så bra med folkviljan. Även i Storbritannien finns en liknande klyfta mellan människors intresse för komplementär vård och möjligheten att välja detta. Men där är å andra sidan vårdkostnaderna klart lägre än i Sverige.

Man kan alltås säga att vi i Sverige betalar lika mycket för vården som man gör i Tyskland, Frankrike och Schweiz, men att vi ändå får ut lika lite valfrihet i vården som i Storbritannien, där skattebetalarna betalar mindre för vården.

Valfrihet i vården, eller brist på valfrihet, verkar bland annat hänga ihop med traditioner och vilken väg finansieringen tar i olika länder. I Sverige och Storbritannien tas pengarna in via skatter och här styrs vården mer centralt, vilket ger små möjligheter till valfrihet. I Storbritannien har centralstyrningen också lett till en gigantisk vårdapparat och nedskärningar pga ekonomiska problem. I Tyskland och Frankrike, där man tar in pengarna via obligatoriska socialförsäkringar, är vården inte lika centralstyrd. Här är vården mer anpassningsbar och ger mer utrymme för olika inriktningar.

Sverige sämst på valfrihet

I många europeiska länder är man överlag mer öppna för komplementär vård än i Sverige. Inte minst i Tyskland, Frankrike och Schweiz. Enligt studier använder tre fjärdedelar av skolmedicinskt utbildade tyska läkare även komplementär eller alternativ medicin i sitt yrke. I den tyska befolkningen använder sig 75 procent av komplementär eller naturmedicin. Lagstiftningen i Tyskland innehåller också särskilda komplementära terapiinriktningar. Man lägger även större vikt vid beprövad erfarenhet än man gör i Sverige. Metoder som visar sig fungera och vara ofarliga ska få finnas tillgängliga. Sedan lång tid tillbaka har tyskarna möjlighet att välja sin vård, och staten fokuserar mer på patientsäkerheten.

I Frankrike kretsar vården mer kring den enskilda läkaren som patienten besöker. Läkarna ska vara skolmedicinskt utbildade, men kan också ha vidareutbildning i och rätt att ordinera komplementär medicin. Enligt studier använder sig 75 procent av befolkningen av alternativa läkemedel, och 36 procent av läkarna, mestadels allmänläkare, använder minst en komplementär eller alternativ metod.

I Schweiz finns ett mycket utbrett intresse för komplementär medicin. Som ett resultat av folkomröstningen 2009 finns rätten till komplementär vård inskriven i den federala lagstiftningen. Av de schweizare som genom sin sjukvårdsförsäkring har tillgång till komplementär medicin väljer nära 80 procent sådan vård i någon utsträckning.

Det finns alltså betydande skillnader mellan Sverige och andra jämförbara länder när det gäller möjligheten att i viss mån välja innehåll och inriktning i sin egen vård, vilket många människor vill kunna göra. Tyvärr kommer Sverige ut sämst i den här jämförelsen, särskilt när man väger in vad vi betalar för sjukvården.