Sveriges landsting och regioner undersöker regelbundet hur patienter upplever sina besök i primärvården. Vidar vårdcentral i Järna, som drivs av stiftelsen Vidarkliniken, toppar listan för hela Stockholm i den senaste mätningen för 2016 vad gäller delaktighet och involvering. De delar förstaplatsen med Äppelvikens vårdcentral i Bromma utanför Stockholm. Totalt utvärderades 216 vårdcentraler i Stockholmsområdet.

99 procent av dem som rankade Vidar Vårdcentral i denna mätning (Nationell patientenkät) upplevde sig involverade och delaktiga i sin vård och i besluten som rörde den. Frågorna gällde både läkarperspektivet och egna patientönskemål, samt i vilken utsträckning patienten bedömde att behandlaren tog hänsyn till dessa. 98 procent uppgav också att de kände sig respektfullt bemötta på Vidar Vårdcentral och även övriga bedömningsområden i enkäten som helhetsintryck (95 %), emotionellt stöd (91 %), tillgänglighet (90 %), koordinering och kontinuitet (90 %) samt området Information och kunskap (87 %) fick samtliga betyg långt över genomsnittet.

• Placeringen är ännu en bekräftelse från patienterna på att den vård vi bedriver sker i dialog med patienten, vilket är ett viktigt värde för oss, säger Ursula Flatters, verksamhetsledare på Vidar vårdcentral.
• Den 1 januari 2015 trädde den nya patientlagen i kraft. Målet med den är att stärka och tydliggöra patientens ställning. Inför mätningen 2015 togs en ny enkät fram för att på ett ännu bättre sätt än tidigare år fånga in patienternas upplevelse av vården och efterlevnaden av den nya lagen utifrån ett patientperspektiv.
• Inom den antroposofiska medicinen har det alltid varit grundläggande att göra patienterna delaktiga i sitt tillfrisknande. Det är glädjande att det återspeglas så väl i omdömena, menar Ursula Flatters.
• Nationell Patientenkät ger en möjlighet för landstingen och verksamheterna att följa upp i vilken mån patienterna upplever att den nya lagens intentioner uppfylls. Nationell Patientenkät genomförs nationellt gemensamt vartannat år inom primärvården.

Fakta:
Stiftelsen Vidarkliniken driver sjukhuset Vidarkliniken som erbjuder cancer-, stress- och smärtrehabilitering samt Vidar Vårdcentral, som är en primärvårdsverksamhet. Stiftelsens båda verksamheter erbjuder dock för den som så önskar även antroposofisk vård – en terapiinriktning som vilar på skolmedicinen, men som även erbjuder kompletterande terapier och naturläkemedel tillsammans med de skolmedicinska läkemedlen och behandlingarna vars syfte är att ytterligare stärka friskfaktorerna hos patienterna.

Genom fokuserande rörelser och konstnärliga kroppsuttryck, som kopplar samman själslivet, kroppen och omvärlden, blir många patienter i rehabiliteringsvård stärkta och hjälpta att komma tillbaka till sin vardag. Terapin kallas läkeeurytmi och har bland annat visat sig vara värdefull för människor i svåra livsskeden, inte minst patienter med utmattningssyndrom och patienter som genomgått tuffa cancerbehandlingar.

Rörelser som förenar tanke, känsla och vilja

I två nya kvalitativa studier har ett 30-tal patienter ur dessa två patientgrupper intervjuats. Målet var att studera hur patienterna upplever denna terapiform i relation till existentiella hälsoaspekter och även spegla vad patienterna själva tycker är viktigt. Studierna har gjorts av läkeeurytmisterna Elisabeth Broager Grön och Annica Alvenäng vid Vidarkliniken. För båda de intervjuade patientgrupperna var upplevelserna av läkeeurytmi genomgående positiva.

Läkeeurytmi är en terapiform som används främst inom den antroposofiska vården och som ges av terapeuter med flerårig utbildning. Den bygger på fokuserande rörelseövningar där både tanke, känsla och vilja tilltalas och integreras i det egna rörelseuttrycket. Patienten får möjlighet att uttrycka ett inre och ett yttre engagemang i rörelserna. Övningarna kan inrikta sig på andning, cirkulation och koordination där syftet är att bidra till balans, harmoni och helhetskänsla. En viktig poäng är att patienten själv är tydligt aktiv i terapin och på så sätt medvetet närvarande i de egna rörelserna.

Ökad helhet och integritet hos patienter med utmattning

– Genom att vara närvarande i kroppen och använda sitt kroppsspråk får patienten ett verktyg för att uttrycka det existentiella, berättar Elisabeth Broager Grön, som har intervjuat patienter med utmattningssyndrom.

Utifrån samtalen med patienterna upplever hon att de inte har ett självklart samband mellan kropp och själ. En patient i studien sa exempelvis att hon hela sitt liv har ”bott i sitt huvud” och att hon genom läkeeurytmin tydligare upplevde att hon också hade en kropp. Nu kunde hon genom kroppen börja uttrycka det som lever i det inre.

Elisabeth menar att många människor utför fysiska aktiviteter enbart för att hålla borta den ångest och oro som ofta visar sig i samband med en utmattning. Fokus ligger då på fysisk aktivitet. I en rörelseterapi som läkeeurytmi förbinds däremot det inre och yttre till en känsla av helhet. Patienten blir mer varse sig själv som individ.

– Många patienter upplever då en tydligare jagnärvaro och gräns gentemot omvärlden. Det bidrar till en integritet och en känsla av att man själv kan påverka sin livssituation i mötet med andra människor och inte bli styrd av omvärldens krav.

Med ökad integritet kan man också bättre möta omvärlden och återgå till arbetsliv och socialt liv istället för att isolera sig som många utmattade gör.

För patienter med utmattningssyndrom kan man i Elisabets studie se tre huvudaspekter i patienternas upplevelser av läkeeurytmi. Det handlar dels om rörelsernas interaktion med inre processer, dels dialogen mellan patientens inre och hennes omvärld, samt hur rörelserna stimulerar läkningsprocessen. Läkeeurytmins bidrag till läkningsprocessen tycks hänga ihop med att tanke, känsla och handling är i samklang med upplevelsen av kroppen. Vanliga resultat för patienter med utmattningssyndrom är bland annat att man får en sundare gränssättning mot omvärlden, klarare insikter om sitt tidigare förhållningssätt, ökad tillförsikt och ökad tillit kring att själv kunna påverka sin egen hälsa.

Tilltalar det friska hos patienter i cancerrehabilitering

Hur läkeeurytmi upplevs och bidrar till bättre hälsa är förstås individuellt, men skiljer sig också mellan olika patientgrupper och de olika livssituationer man ser där. Annica Alvenäng har i sin studie intervjuat patienter som är i rehabilitering efter cancerbehandlingar. Det är patienter som ofta genomgått tuffa behandlingar i sin sjukdomssituation och kan bära på svåra existentiella frågor.

– En viktig poäng med läkeeurytmi är att man kan skapa närvaro och positiva upplevelser genom att använda sitt medvetande in i rörelserna. Det tilltalar hela människan och det friska i patienten, säger Annica.

Hon berättar att läkeeurytmi ofta gör att patienterna känner sig varma och lätta i kroppen. Många beskriver en tydligare gräns i sig själva i förhållande till yttervärlden och kan känna sig mera ”jordade”, vilket dessa patienter många gånger har ett stort behov av.

– Genom att terapin bygger på egenaktivitet känner många sig starkare och är inte bara ett offer för sin situation. De känner att de kan göra något åt sin livssituation genom att bygga upp det friska i sig själva. Detta kan bidra till att många patienter kan komma igång igen.

Annica ser i sin studie tre huvuddrag i hur patienter i cancerrehabilitering upplever läkeeurytmi. Det första är att rörelserna påverkar både kroppsligt och själsligt. Många patienter har rörelseproblem och biverkningar från cancerbehandlingar. De upplever förbättringar av kroppsliga problem, vilket i sin tur påverkar också det själsliga. Det andra är att patienter upplever en ökad närvaro och rörelseglädje. Och det tredje huvuddraget i upplevelserna har att göra med mening och syfte med livet, andlig kontakt och medvetenhet.

Att bli varse sin existens genom rörelse är en grundläggande upplevelse för människan, menar Annica Alvenäng. Läkeeurytmin tycks ge möjlighet att överbrygga diskrepansen mellan kropp, själ och den existentiella dimensionen och ge ökad möjlighet att uppleva sig själv som en helhet. Det kan vara ett viktigt hälsofrämjande bidrag för patienter i cancerrehabilitering.

I Sverige finns det idag 57 traditionellt växtbaserade läkemedel som är registrerade och godkända av Läkemedelsverket. Ett växtbaserat läkemedel innebär att ”den verksamma beståndsdelen uteslutande utgörs av växtbaserade material eller växtbaserade beredningar”. Växter och metoder som använts av husmödrar i gamla tider men som idag nästan glömts bort. Företaget Weleda är en av dem som bland annat säljer godkända traditionellt växtbaserade läkemedel. Här kommer tips på fem av deras produkter som kan vara fiffiga att ha hemma i sjukvårdsskåpet.

Calendula-salva

Calendula-salvan används för att lindra symtomen av lindriga hudinflammationer (som till exempel solsveda) och för att underlätta läkning av mindre sår (som till exempel skav-, skrap- och skrubbsår). Den aktiva substansen i salvan är ett extrakt av ringblomma, och den innehåller även raffinerad sesamolja, renat vatten, ullfett, gult vax, ullfettalkoholer och etanol.

Calendula-lösning

Calendula-lösningen används utvärtes för att lindra symtomen av lindriga hudinflammationer (som till exempel solbränna, akne eller kvisslor), för att underlätta läkning av mindre sår (som till exempel skav- eller skrubbsår) och som munsköljvätska vid lätt inflammerat tandkött och vid halsont. Du kan även använda lösningen för att rengöra såret med gasväv eller för att fukta en steril kompress som fixeras med ett bandage. Den aktiva substansen är extrakt av ringblomma och utöver det innehåller den renat vatten och etanol 96 %.

Lavendelolja

Lavendeloljan kan du använda som stödjande vid lätta spänningstillstånd med symtom som till exempel oro, insomningssvårighet och/eller mag-tarmbesvär såsom kramp eller gasbildning. Den aktiva substansen är lavendel och oljan innehåller även olivolja (jungfruolja). Massera in oljan eller lägg den som en kompress på det aktuella området. Om du har oro appliceras den på bröstkorgen och vid mag-tarmbesvär på buken.

Så här gör du en kompress: Droppa oljan på en gaskompress eller ett tunt tyg som täcker det område på huden som skall behandlas. Därefter värms kompressen genom att lägga den i en plastpåse som värms med en varmvattensflaska ca 10 min. Lägg därefter kompressen på hudområdet och täck över den med ett bomulls- eller ylletyg. Täck med en filt. Låt kompressen ligga på i 30 min. Den ska upplevas angenäm och lagom varm, men kompressen ska inte framkalla svettning.

Arnika-salva

Arnika-salvan används för att lindra tillfälliga led- och muskelsmärtor, stukningar, stelhet, blåmärken och svullnader efter slag. Den aktiva substansen är flytande extrakt av arnika. Övriga innehållsämnen är etanol, renat vatten, raffinerad jordnötsolja (archais oil), ullfett, ullfettsalkoholer och gult bivax.

Vitadoron

Vitadoron används för lindring av tillfällig förstoppning och lätt eksem. Tabletterna innehåller smultron och vinranka.

Ladda ned Weledas produktblad för mer detaljerad beskrivning av innehåll, dosering och hur du kan använda läkemedlet.

Hos Solåkrabyn får varje person med funktionsnedsättning möjlighet att leva ett bra liv i en sorts bygemenskap, utifrån de egna förmågorna och förutsättningarna. Att det lyckas så bra bygger på att man här verkligen skapar ett socialt och arbetsmässigt sammanhang som fungerar för varje person istället för att fokusera på hinder. Verksamhetschefen Per-Arne Fijal är kritisk till att stora riskkapitalbolag tillåts ta över allt mer av omsorgen i Sverige genom hård prispress och att den viktiga mångfalden då försvinner.

Individuellt liv i gemenskap

Solåkrabyn har två bygemenskaper utanför Järna och Strängnäs och är Sveriges största verksamhet med socialterapeutiskt inriktning. Man har plats för 110 personer i daglig verksamhet varav de allra flesta också bor i bygemenskaperna. Det är personer med autism eller olika funktionsnedsättningar som får stöd enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).

Inom Solåkrabyn betonas just betydelsen av bygemenskap. Här innebär det möjligheten till ett individuellt liv i gemenskap med andra, både vad gäller boende och daglig verksamhet.

– Bygemenskapen omfattar alla, både boende och personal, och fungerar som kulturcentra eller kraftcentra i verksamheten. Det är det här som de flesta efterfrågar. Man vill ha ett bra liv och vara en del av något meningsfullt, säger Per-Arne Fijal.

Se varje persons unika förmåga

Vad är det då som skapar den speciella känslan av bygemenskap? Enligt Per-Arne är detta en varm atmosfär som man måste bygga från grunden. Det handlar om människosyn, det mänskliga mötet och hur man ser på och beter sig mot varandra. Det gäller även mellan medarbetarna.

– Det här måste genomsyra hela organisationen och är egentligen något man skapar varje dag som man träffar en annan människa. De som kommer hit har problem med det sociala och att upprätthålla relationer med andra människor och behöver stöd i det. Därför är detta mycket viktigt, säger Per-Arne.

När det gäller människosynen menar han att det gäller att hitta varje persons unika förmåga och se personen som en resurs som kan bidra med någonting. Ett skapande liv och arbetets betydelse är något som betonas här. Men tyvärr är det på många håll vanligt att personer med funktionsnedsättning istället stoppas. Per-Arne ger ett exempel på en person med adhd som tidigare behandlades med spännbälte inom psykiatrin därför att han uppfattades som mycket aggressiv. Men i den bygemenskap som Solåkrabyn ger fungerar han idag bra och är en harmonisk och omtyckt person.

– Det avgörande är att få in människor i bra sammanhang och gemenskap, och att på så sätt skapa rätt förutsättningar för varje person att komma till sin rätt och bidra till någonting. Förmågan att bidra finns i alla människor, även de allra svagaste. Det gäller att hitta den och att verkligen lyssna på och se varandra. Det här är ett livslångt lärande för alla inblandade. Man kan lära något av alla människor om man har rätt inställning i det mänskliga mötet, säger Per-Arne Fijal.

Solåkrabyns bygemenskaper är belägna i lantliga miljöer. Man kan fråga sig om det här också kan vara en modell att bygga på i mer urbana miljöer. Kan man skapa en sådan här bygmenskap även i stan?

– Ja, det kan man nog göra för människor som klarar att hantera allt som händer i en stadsmiljö. Men människor har olika behov, det gäller även dig och mig. De som kommer till Solåkrabyn har ofta behov av en lugnare miljö och då är det en fördel att finnas på landsbygden.

– Att behoven hos personer med funktionsnedsättning är olika är också viktigt att komma ihåg när man generellt pratar om inkludering och integration i samhället. Man bör även fråga personerna själva hur de vill leva, säger Per-Arne.

Prispress från riskkapitalbolag minskar mångfalden

Han berättar att Lagen om valfrihetssystem inte har slagit igenom inom LSS-området. Kommunerna kan välja om den ska tillämpas eller inte. Idag försöker kommunerna även skära i kostnaderna för LSS-omsorgen. Enligt Per-Arne är det vanligt att man i praktiken använder sig av prispressande stora riskkapitalbolag för att minska kostnaderna. Avtalen med sådana bolag ökar idag. Men innehållet i den prispressade omsorg som då erbjuds är inte detsamma som ges av idéburna, nonprofit-verksamheter som Solåkrabyn.

– Priskonkurrensen är mördande och mångfalden i omsorgen minskar. Men många personer med funktionsnedsättning passar inte in i den likriktade omsorg som detta leder till, därför att människor är olika. De personer som kommunerna eller de stora bolagen inte klarar av eller inte vill jobba med kommer ofta till oss.

– Ett exempel på det var en person som av ett omsorgsbolag bedömdes som våldsam och skrikig, men när han kom hit till oss stämde detta inte alls. Det visade sig att han bara hade varit undersysselsatt, i en omsorgsverksamhet som tydligen mest sysslade med förvaring.

Per-Arne Fijal tycker det är oroande att man idag pratar om att skära i LSS-reformen, som i grund och botten handlar om en mänsklig rättighet att kunna leva ett gott liv som alla andra människor. Samhället satsar idag också på att få ut personer med funktionsnedsättning från dagliga verksamheter till vanliga arbetsplatser. Det kan vara bra i många fall, men det finns enligt Per-Arne en stor grupp som inte kommer att klara av det.

– Det kommer att bli många människor som studsar ut från de pågående förändringarna på det här området, och då är det viktigt att det finns en mångfald av idéburna kvalitativa omsorgsverksamheter som kan ta hand om dem.

Dålig omsorg blir dyrare för samhället

Han menar att det även ur rent ekonomisk samhällsnyttosynpunkt är viktigt med bra omsorg för personer med funktionsnedsättning. Exempelvis har den grupp människor som Solåkrabyn arbetar med ofta stora behov av psykofarmaka och andra läkemedel, men detta behov minskar när de kommer in ett bra sammanhang och mår bättre. Samtidigt minskar då inte minst personalbehovet kring de här personerna.

– Om folk mår bra så blir kostnaderna också lägre för samhället. Det finns inget som är så dyrt som att missköta en LSS-verksamhet, för då måste du ha folk som bevakar alla människor som mår dåligt av detta. Det gäller att istället få igång det goda livet för de här människorna och arbeta tillsammans med dem. Socialterapin är här en läkande process, där människor som mått dåligt istället blir glada och omtyckta medborgare, som i sin tur också börjar tycka om världen. Det har jag sett väldigt många exempel på.

Vad skulle du vilja säga till politiker och tjänstemän som påverkar utvecklingen inom den här omsorgen?
– Regeringen har slagit fast att det ska finnas en mångfald inom vård och omsorg. Jag vill säga att man också bör genomföra detta, istället för att låta de stora bolagen suga upp allt och lägga ner det man inte vill ha. Det är människor vi arbetar med och de är olika. Därför måste det finnas en mångfald i omsorgen. Satsa mer på idéburna nonprofit-verksamheter och ge dessa större plats i det som kommuner ska erbjuda. Jag förstår inte hur regeringen kan tillåta bolagen att dominera omsorgen så mycket. Det är en farlig väg att gå, säger Per-Arne Fijal.

Patienters hälsa och ohälsa hänger ofta nära ihop med en större helhet av samband i livet där enbart punktinsatser som piller och sjukskrivning inte räcker på långa vägar. Man kan jämföra det med hur vi ser på ekologiska system där allt hänger ihop. Vården behöver mer av den typen av helhetstänkande, i något man därför kan kalla ekologiskt vårdande, menar Karin Dahlberg som är professor i vårdvetenskap.

Bredare förståelse för hur vi påverkas

Ekologiskt vårdande (ecological caring) ska inte förväxlas med att exempelvis använda ekologisk kost och trädgårdsterapi etc i vården, även om det också kan ingå i begreppet. Nej, det handlar här om att använda sig av en vidare helhetssyn på människors hälsa och helt enkelt se fler samband i hur människor fungerar och påverkas. Det är en analogi eller motsvarighet till ekologiskt systemtänkande, här tillämpad i vården.

Det synsättet menar Karin Dahlberg i princip är användbart i alla vårdsituationer, eftersom alla sjukdomstillstånd på något sätt inbegriper helheten för en människa. Men särskilt viktigt tycker hon det är vid psykisk ohälsa, eller som hon hellre kallar det: existentiell ohälsa.

– Vården är till stora delar för tekniskt inriktad på enskilda diagnoser och en uppdelning av människan i olika delar. Men ingen människa ser ut på det sättet. En patients hälsa och hälsoprocesser beror på en mängd samverkande faktorer som vi behöver både förstå bättre och anpassa oss till, ungefär som när det gäller ekologiska system.

– Ekologiskt vårdande innebär att hela tiden se de här sambanden, förstå hur olika behandlingar och omvårdnaden tillsammans påverkar både kropp och själ, och hur vi kan påverka biologin indirekt genom att sätta människan i ett sammanhang. Det handlar inte minst om att ge patienten en livlina och redskap att själv ta tag i sina hälsoprocesser, samtidigt som man förstås också använder det som är bra i skolmedicinen, säger Karin Dahlberg.

Redskap, mening och livskraft i fokus för patienterna

Perspektivet i ekologiskt vårdande är något som lyfts fram i en nyligen publicerad kvalitativ studie där Karin Dahlberg är medförfattare tillsammans med Albertine Ranheim och Helena Dahlberg. Tillsammans har de kompletterande kompetenser som är viktiga för studien. Förutom akademiska kvalifikationer har Albertine Ranheim lång erfarenhet från klinisk vård och Helena Dahlberg, som är filosof och idéhistoriker, forskar inom vårdvetenskap. Utifrån en tidigare gjord intervjuundersökning har de analyserat vad det är som patienter i rehabilitering vid Vidarkliniken upplever gör att de blir friska och känner välbefinnande.

– Det framgick tydligt att allt i vården – behandlingar, miljö, samtal etc – måste samverka. Patienterna fokuserar på att de vill må bra och har mycket funderingar kring vad det är som gör att de mår bra. Det handlar om flera och ibland helt andra saker än att ta piller och vara sjukskrivna. De vill få redskap, känna mening och få fart på sin livskraft, berättar Karin Dahlberg.

Att väga in sambanden kring hela människan och hennes existens menar hon är mycket välgrundat och stämmer väl med modern fysik och biologi. Men man ger inte tillräckligt uttryck för detta i vården idag därför att man då riskerar att bli stämplad som flummig.

Begreppet ekologiskt vårdande innebär mer än det man brukar kalla holistisk vård. Det gäller att inte bara få med alla påverkande ”delar” eller aspekter av en människas hälsa, utan också att fokusera på hur dessa påverkar varandra, dvs även sambanden som finns där. Det är också viktigt att inte fastna i ”sanningar” som man tagit för givna och att inte dela upp världen i svart och vitt, kropp och själ osv.

– Exempelvis bör man inte se vila/stillhet som en åtskild motsats till aktivitet/rörelse. Det händer något viktigt i mellanrummen eller sambanden mellan dessa. Tittar man närmare på patienter med psykisk ohälsa eller utbrändhet har de ofta dålig balans mellan stillhet och rörelse, som visar sig i en obalanserad livsrytm. Det här är också mycket individuellt, och därför är det inte så bra att vårdmässigt klumpa ihop alla patienter med samma diagnos och ge dem samma vård.

– Enligt data i vår studie är vilan och stillheten patienterna fått erfara inte nödvändigtvis passiviserande. Beroende på hur den utformas för den enskilda personen kan den fungera som en aktiv vila som ger utrymme att lyssna till sig själv och hitta sätt att stärka sin hälsa, som led i att bekämpa sin sjukdom. När man sedan blir lite starkare kan man ta itu med sin livssituation och sådant som skapar eller bidrar till ohälsan, säger Karin Dahlberg.

Återerövra vårdvetenskapens ursprungsidé

Att få till ett ekologiskt vårdgrundtänk, där man alltså ser sambanden kring hela människan, menar hon skulle förändra mycket i hälso- och sjukvården, som idag är för ensidigt fokuserad på att ge eller inte ge medicin och sjukskrivning. Det här anser hon egentligen är att återerövra vårdvetenskapens ursprungliga idé.

– Det ekologiska vårdandets helhetssyn på människors hälsa finns redan inom vårdvetenskapen, som ursprungligen kommer från sjuksköterskor. De tyckte att medicinen blev väldigt teknologisk och såg att detta inte var tillräckligt. Därför utvecklade de en motrörelse. Vårdvetenskapen innebär bland annat att sjuksköterskorna får en mera självständig roll i arbetet med att stärka patienternas hälsoprocesser, istället för att vara assistenter till läkarna, säger Karin Dahlberg.

Hon menar också att vårdandet har blivit för centrerat kring diagnoser och det har lett till att omvårdnaden och dess forskning har tappat sitt fokus. Ett exempel på denna diagnosfokusering är när man pratar om teman som ”hur ska vården se ut för hjärtinfarkter”.

– Det här behöver problematiseras och vi behöver återta mer av helhetssynen och se till de existentiella behoven. Det handlar om att hitta sätt att hjälpa människor och starta hälsoprocesser utan att enbart vara hänvisade till den ganska begränsade medicinska boxen.

Trots nära 24.000 protestmail från angelägna patienter, varav 4.000 mail med egna personliga berättelser, lyssnar inte ansvariga politiker i de tre landsting som aviserat att man inte ska ge patienter fortsatt möjlighet till vård på Vidarkliniken. Men politikernas argument håller inte, och särskilt illa är detta när det handlar om en klinik som förmodligen har landets nöjdaste patienter, menar Göran Garberg som är initiativtagare till patientkampanjen Värna Vidarkliniken.

Drabbar patienter i svåra livsskeden

Patientkampanjen har den senaste tiden fokuserat särskilt på Stockholms Läns Landsting (SLL) som står för en stor del av patienterna hos Vidarkliniken. Till landstingspolitikerna i SLL:s Hälso- och sjukvårdsnämnd har patienter skickat merparten av de 4.000 personliga mail där de utifrån egna erfarenheter visar varför det är så viktigt att fortsätta ge möjlighet till vård på Vidarkliniken. Men patienterna får då bara tillbaka ett färdigskrivet standardsvar från politikerna.

– De som skriver till politikerna är patienter som lider av eller har lidit av långvarig smärta, stressrelaterade sjukdomstillstånd samt patienter med stort behov av rehabilitering efter svåra cancerbehandlingar. Många är förtvivlade över att man inte får tillgång till den här vården och omsorgen, som de av egen erfarenhet vet fungerar så bra, berättar Göran Garberg.

– Genomgående handlar det om patienter i svåra skeden av livet. Vidarkliniken ger bevisligen de här patienterna väldigt värdefull hjälp, i många fall livsavgörande. Det är helt bedrövligt och obegripligt att patienterna blir fråntagna den här möjligheten i de tuffa lägen de befinner sig i.

Politiska standardsvar med tveksamma argument

Det standardsvar som de tusentals oroliga och engagerade patienterna nu får från Stockholm Läns Landsting bygger på ett par argument som Göran Garberg ganska enkelt kan avfärda. Det ena handlar om vissa brister i journalföringen, som nu är åtgärdade av Vidarkliniken och alltså inte är ett giltigt skäl längre. Den andra grunden för SLL:s beslut är en ganska försiktig bedömning från konsultföretaget Helseplan om att det utifrån journalanteckningarna är svårt att hävda att skolmedicinen är grunden för rehabiliteringen. Men en annan oberoende granskning av Ernest & Young visar att Vidarklinikens vård visst grundar sig på skolmedicinen.

SLL skriver också att det finns många andra vårdgivare inom landstingets utbud som lika väl kan ta hand om dessa patienter.

– Detta stämmer inte alls, och det vet inte minst många av Vidarklinikens patienter. Det finns inte någon motsvarighet till den integrativa vård som ges på Vidarkliniken, och knappast heller någon med lika nöjda patienter. SLL:s beslut går i praktiken även emot avsikterna i den nya patientlagen, som bland annat innebär att patienterna ska ges ökade möjligheter att välja vård, säger Göran Garberg.

– Det egentliga bakomliggande skälet till SLL:s beslut är ett annat. Det finns vissa människor som är rädda för och automatiskt skeptiska till komplementära metoder i vården, även när de som i det här fallet visar bra resultat. Denna lilla grupp har väldigt stor opinionskraft och har lyckats påverka politikerna i en riktning som nu går rakt emot patienternas intressen.

I de standardsvar som SLL-politikerna ger de protesterande patienterna försöker man hålla ifrån sig ansvaret för beslutet genom att hävda att det är landstingets tjänstemän som tagit beslutet. Sanningen är att den här frågan är starkt politiserad, inte minst av hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L), som vid upprepade tillfällen gått ut i media om detta. Det är därför i praktiken inte ett beslut som fattats av tjänstemännen, menar Göran Garberg.

Han menar också att det inte är alla politiker i SLL:s Hälso- och sjukvårdsnämnd som egentligen gillar beslutet, men att man utåt behöver vara solidarisk med nämndens beslut.

– Man har låst sig vid ett beslut som kommer att drabba främst tusentals patienter i utsatta situationer, och som i många fall inte blir hjälpta i andra delar av vården. Vi vill förstås att avtalet med Stockholms Läns Landsting fortsätter och att patienterna får tillgång till den här komplementära vården. I annat fall försvinner den möjligheten i Stockholms län redan den 31 mars, säger Göran Garberg.

– Det uppenbara som SLL enkelt skulle kunna göra nu på kort sikt är att åtminstone besluta den 9-månadersförlängning av avtalet som nu gällande upphandlingen ger möjlighet till.

Göran Garberg, och väldigt många med honom, anser att vi i Sverige måste hitta och vidareutveckla mer av komplementära sätt att skapa hälsa och ta hand om våra sjuka. Det är också något som Världshälsoorganisationen WHO tydligt rekommenderar. Vidarkliniken är det enda rehabiliteringssjukhus som kan erbjuda det i Sverige, vilket enligt Garberg gör SLL:s beslut att välja bort detta ännu märkligare.

Här hittar du kampanjen Värna Vidarkliniken.

I Norge väljer man nu att göra det enklare för företag att registrera homeopatiska läkemedel. Det meddelade den norska motsvarigheten till Läkemedelsverket, Statens legemiddelverk, i november i år.

I Sverige har debatten om huruvida homeopatiska läkemedel ska registreras i den svenska läkemedelslagen eller inte gått het det senaste året. I Norge har man nu beslutat att göra som man redan gör i många andra europeiska länder, det vill säga att ta hänsyn till om det homeopatiska läkemedlet redan följer EU-direktivet 2001/83/EC eller 2001/82/EC och är registrerat i ett annat EES-land. Eftersom det ena EU-direktivet redan kräver en mycket omfattande dokumentation av läkemedlet, kommer inte Statens legemiddelverk att kräva en upprepning av detta, utan man litar istället på att läkemedlet redan uppfyller de krav som EU-direktiven ställer.

Även de antroposofiska läkemedlen kommer att behandlas på liknande sätt:
”De antroposofiska produkter som beskrivs i en officiell farmakopé och som bereds enligt homeopatiska tillverkningsmetoder ska behandlas, vad gäller registrering och försäljningstillstånd, på samma sätt som homeopatiska läkemedel.”

En lista över de homeopatiska läkemedel som kommer att registreras kommer att publiceras av Statens legemiddelverk under början av nästa år.

Människor som drabbas av utmattningssyndrom kan uppleva ett existentiellt tillstånd av maktlöshet, meningslöshet och sårbarhet. Att uppmärksamma detta inom rehabiliteringen kan vara en viktig väg tillbaka för patienterna. Men det existentiella perspektivet får lite utrymme i vården, bland annat på grund av det dominerande biomedicinska synsättet. Det visar en ny doktorsavhandling vid Mittuniversitetet.

Doktoranden Ann-Kristin Eriksson vid Avdelningen för hälsovetenskap har gjort kvalitativa intervjuer med både vårdtagare och vårdgivare som sedan har analyserats i två steg. Syftet var bland annat att belysa betydelsen av ett existentiellt perspektiv i rehabiliteringen och att ge en förståelse för vad utmattningssyndrom kan innebära för den drabbade. Bakgrunden är att stressrelaterad ohälsa är ett växande folkhälsoproblem i Sverige och stress är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

De drabbades upplevelse av utmattningssyndrom som ett livsförändrande existentiellt tillstånd skapar, enligt avhandlingen, ett behov av att förstå sin situation och kunna hantera den. Det kan vara avgörande för att komma ur utmattningstillståndet. Men att förstå och hantera sin situation kan vara svårt, inte minst i dagens samhälle där de drabbade vittnar om en existentiell tomhet. De menar att man saknar verktyg för att hantera existentiella utmaningar.

Enligt de intervjuade vårdgivarnas erfarenheter sätter situationen ljus på existentiella frågor om mening, riktning, identitet och värde. De blir ett sätt att återanknyta till patientens inre drivkrafter och resurser, som är nödvändiga för att starta en hälsofrämjande process.

Det är enligt avhandlingen vårdgivarnas ansvar att möjliggöra för existentiellt perspektiv i vårdmötet. Det kan ske genom kompetens, öppenhet, att skapa tillit och bekräfta det existentiella lidandet, erbjuda ett språk för detta och visa empati och respekt. En holistisk-existentiell rehabilitering och människosyn ger möjligheter och resurser för både vårdtagare och vårdgivare.

Men de intervjuade vårdgivarnas erfarenhet är att det finns hinder för ett sådant existentiellt perspektiv i vården. Så här beskrivs det i avhandlingen:

”Det dominerande biomedicinska perspektivet i vården innebär att det saknas kunskap om värdet av existentiellt perspektiv från beslutsnivå ner till själva vårdmötet. Det biomedicinska paradigmet påverkar även hur vårdtagare uttrycker sin ohälsa. Existentiellt perspektiv tenderar därför att osynliggöras i vårdkontexten.”

Ann-Kristin Eriksson konstaterar att det därför är angeläget med en diskussion om hur denna resurs för hälsa bättre kan tas tillvara inom health promotion och folkhälsoarbete.

Bakterier som utvecklar motståndskraft, dvs resistens, mot antibiotika är ett växande och allvarligt problem för folkhälsan och sjukvården i Sverige och globalt. Både uppkomsten och spridningen av antibiotikaresistenta bakterier hänger ihop med att det används för mycket antibiotika, och ofta vid tillfällen när det inte alls behövs. Inom antroposofisk vård förskriver man betydligt mindre antibiotika än i övriga sjukvården, och så har det varit länge.

Patienter och vård är för otåliga

Resistensproblematiken gör att det blir allt viktigare att kunna erbjuda patienter något annat än antibiotika vid enklare infektioner, att värna immunförsvaret och att mer utgå från infektionens naturliga förlopp. Här är den antroposofiska vården ett föredöme. Sverige ligger i en internationell jämförelse relativt lågt när det gäller konsumtion av antibiotika, men även i vårt land används antibiotika ofta i onödan och även här växer problemet med antibiotikaresistens.

– Som läkare behöver man vara sträng med detta och inte förskriva antibiotika när det inte behövs. Det kräver också förmåga att förklara detta för patienten, och det behövs även kunskaper om vad man kan erbjuda eller tipsa om istället. Läkare står ofta under ett visst tryck från patienter som vill känna att de får förståelse och någon form av behandling eller råd. Det finns en del psykologiska komponenter i det här som egentligen inte är medicinska, säger Ursula Flatters, läkare vid Vidarkliniken.

Ett problem menar hon är att både patienter och sjukvård är lite för otåliga. Vården vill helst klara av en patient under ett läkarbesök. Och patienterna vill bli friska så snart som möjligt och känner tryck att komma tillbaka till arbetet etc. Många tycks ha svårt att acceptera att man blir sjuk ibland och att man då behöver investera lite i ordentlig vila.

– Antibiotika är inte ett underpiller för alla lägen. Folk blir ofta trötta efter en antibiotikakur. Den slår också ut goda bakterier i tarmfloran som är viktiga för immunförsvaret och välbefinnandet. En naturlig bakterieflora är ett skydd och det är viktigt att vi intresserar oss mer för detta.

I många fall är antibiotikakurer dessutom till ingen nytta. Man blir i regel inte fortare frisk med antibiotika vid flera vanligt förekommande sjukdomar som halsinfektion, bihåleinflammation, långvarig hosta och öroninflammation. Det framgår av information och diagram på sajten antibiotikaellerinte.se, som Strama Stockholm och Sveriges kommuner och landsting står bakom. Även om man kortsiktigt försöker prioritera att inte vara hemma från jobbet eller skolan tjänar man vid sådana infektioner alltså ofta inte någon tid med antibiotika, eller bara högst marginell tid.

En vårdkultur som motverkar antibiotikaresistens

– Det behövs ett annat förhållningssätt till detta, både från vården och från patienterna. Vi har allmänt sett vant oss vid att man ska sätta in antibiotika i för många lägen, och nu måste vi vänja oss av med det. Här tror jag den antroposofiska vården har ett viktigt bidrag. Det handlar om en hel kultur av vila, vård, naturläkemedel och yttre behandlingar som fungerar väldigt bra, och som både är lindrande och har ett pedagogiskt värde, säger Ursula Flatters.

Hon menar att med en sådan vårdkultur lär man sig mer att ta hand om sig själv och sina barn vid enklare infektioner. Även barnen lär sig då något av detta redan tidigt i livet. Att gå igenom självläkande infektioner är naturligt för barn och utvecklar immunsystemet, som också är ett lärande system. Ursula pekar också på att feber vid infektioner är en naturlig reaktion på sjukdom och hjälper att övervinna en lindrig infektion.

Inom den antroposofiskt inriktade vården förskriver man sedan länge väldigt mycket mindre antibiotika än man gör i övriga vården. Enligt uppgifter från Tyskland visar studier att läkare som är utbildade i både skolmedicin och antroposofisk medicin i genomsnitt förskriver omkring 10 procent av den mängd antibiotika som andra läkare förskriver. Det här borde vara intressant för hela vården och samhället i arbetet mot den ökande antibiotikaresistensen.

Svåra konsekvenser om vi förlorar antibiotikan

– Det är verkligen en välsignelse att vi i sjukvården kan ta till antibiotika när det behövs vid allvarliga infektioner och därför är det nu viktigt att de resistenta bakterierna inte sprider sig. Den största medicinska risken för mänskligheten just nu är dels epidemier som vi inte kan behandla och dels just antibiotikaresistensen, säger Ursula Flatters.

Det här är något av en ödesfråga. Om sjukvården förlorar antibiotikan som effektivt vapen mot allvarliga infektionssjukdomar får det svåra konsekvenser. Eventuella nya typer av antibiotika ser ut att ligga långt fram i tiden. Vetenskapen har inte fått fram någon ny typ av antibiotika sedan 1987.

Antibiotikaresistenta bakterier orsakar sjukdomar som är svårbehandlade och i värsta fall leder till döden. De som drabbas är ofta människor med försvagat immunförsvar, som nyfödda, cancersjuka och gamla. Det här är idag också en betydande riskfaktor vid operationer. För sjukvården blir det också mycket kostsamt. Enligt en färsk rapport från Folkhälsomyndigheten kostar antibiotikaresistensen den svenska hälso- och sjukvården fem miljarder kronor extra per år och det finns risk för ytterligare stora kostnader.

Problemet med antibiotikaresistens växer i stora delar av världen, inklusive Europa. Enligt en rapport från 2014 uppskattas att 300 miljoner människor kommer att dö till år 2050 på grund av resistenta infektioner, till en kostnad av 100.000 miljarder dollar, om ingenting förändras.

Korta fakta: Så här uppstår och sprids antibiotikaresistens

I kroppen finns många bakterier, varav en del har motståndskraft mot exempelvis antibiotika. När antibiotika används dödar den både bakterier som orsakar sjukdomen och goda bakterier som skyddar kroppen från infektioner och som är viktiga för immunförsvaret. De antibiotikaresistenta bakterierna får då utrymme att växa och ta över. Vissa av dessa för även över sin resistensförmåga till andra bakterier, vilket kan orsaka ytterligare problem. En del bakterier blir multiresistenta, dvs de utvecklar motståndskraft mot flera typer av antibiotika. Antalet multiresistenta bakterier har ökat dramatiskt under de senaste decennierna.

Resistenta bakterier kan spridas mellan människor, djur och i miljön. Överanvändningen av antibiotika på både djur och människor anses vara en huvudorsak till spridningen, som också sker genom ökat resande samt bristande hygien och kontroll.

Tips: Uppsala universitet och Future Learn ger en gratis fyra veckors online-kurs om antibiotikaresistens.

I Vidaråsen bor 145 personer tillsammans. De delar på alla arbetsuppgifter och skiljer inte mellan de personer som har funktionsvariationer och de som kallar sig anställda. Helt opåverkade av trenderna i samhället har de i 50 år drivit ett ekologiskt jordbruk och uppehälle. Plötsligt är deras livsstil på modet igen, men det påverkar dem inte. Alla får ungefär lika mycket fickpengar, oavsett om de är kockar eller praktikanter. I ett långt reportage i norska Aftenposten får vi möta några av de personer som bor i Vidaråsen.

Vidaråsen är beläget till skogs i inre Vestfold i Norge. För människorna här är lön och arbete obefintliga begrepp. De funktionsvarierade tar nämligen inte emot någons arbete, de ger lika mycket tillbaka, utifrån Vidaråsens perspektiv. Sedan en tid tillbaka har de en dag i veckan då man får möjlighet att vara för sig själv och gå ifrån. De som bor här gör allt själva. De har bageri, väveri, kompostanläggning, mejeri, grönsaksodlingar och lokalt kött.

Florian Evensen är 31 år och född i Vidaråsen. Han förklarar i Aftenpostens reportage att livet där inte är ett jobb, utan ett bra liv:
– Vidaråsen är motsatsen till en institution. Nästan hela byn är som familj, säger han.

Ursprungligen uppstod idén till Vidaråsen från den österrikiska barnläkaren Karl König, som på 30-talet öppnade en skola för mentalt handikappade barn i Skottland. Han etablerade en by där barnen kunde leva och arbeta. König var inspirerad av Rudolf Steiner och hans antroposofiska filosofi. Idéerna spred sig till Norge och 1966 köpte några personer tillsammans en gård i Vestfold. Sedan fortsatte det växa och har utvecklats med tiden.

På senare år har även personer som inte har mentala funktionsvariationer sökt sig till platsen – unga vuxna som känt sig ensamma och letat efter ett sammanhang. Idag finns 17 nationaliteter representerade i byn och många invånare upplever att de mer och mer blir en del av världen utanför – utan att förlora hjärtat i sin livsstil.