Den integrativa medicinen – där grunden utgörs av skolmedicin, som kompletteras med naturläkemedel och terapier från andra medicinska kompetensområden och kulturer – möter hårt motstånd från bl a läkemedelsindustrin och lobbygruppen Vetenskap och Folkbildning. Helene Bengtssons dokumentärserie ”Kampen om Hälsoparadigmet” i tre delar ger en avslöjande bild hur den negativa opinionsbildningen är organiserad. Här berättar vi om del två.

Vi skrev nyligen om den första delen i dokumentärserien, läs gärna texten här. I del två får vi titta lite närmare på några exempel där journalister som sagt sig vara obundna i själva verket varit jäviga.

Medveten opinionsbildning mot integrativ medicin

Ett av exemplen handlar om ett reportage i SVT:s lokala tv-program Smålandsnytt under våren 2015. En välkänd skeptikerprofil som arbetade som journalist där gjorde ett omfattande reportage i syfte att framställa naturmedicin och antroposofisk medicin som någonting förkastligt och förbjudet inom svensk offentlig sjukvård. När man tittar närmare på det i dokumentären konstateras att han är aktiv inom den så kallade skeptikerrörelsen. Bland annat har han drivit föreningen Humanisternas podcast.

Trots ett uppenbart särintresse fick han alltså göra reportaget i SVT, som säger sig vara obundna och källkritiska. I dokumentären menar man att det här handlar om en målmedveten opinionsbildning mot integrativ sjukvård och antroposofisk medicin. Målet är att framställa dessa alternativ som oseriösa och förkastliga. Journalisterna används som verktyg för skeptikerrörelsens skrämselpropaganda.

Felaktiga fakta

Ett exempel på felaktig fakta som förs ut är att det skulle vara olagligt för svensk sjukvårdspersonal att rekommendera alternativmedicin. Enligt en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen stämmer inte det här. Domen handlar om en läkare som friades helt efter anmälan om att ha ordinerat homeopatiska läkemedel som ett komplement till skolmedicinen.

En av de personer som uttalar sig i andra delen av Hälsoparadigmet är Torbjörn Sassersson, mediekonsult och redaktör på NewsVoice. Han menar att media inte går på skolmedicin på samma sätt som alternativmedicin, trots att det finns mycket kvacksalveri i stora läkemedelsbolag.

Se filmen här:

Den integrativa medicinen – där grunden utgörs av skolmedicin, som kompletteras med naturläkemedel och terapier från andra medicinska kompetensområden och kulturer – möter hårt motstånd från bl a läkemedelsindustrin och lobbygruppen Vetenskap och Folkbildning. Helene Bengtssons dokumentärserie ”Kampen om Hälsoparadigmet” i tre delar ger en avslöjande bild hur den negativa opinionsbildningen är organiserad. Filmen ligger nu på Youtube.

Synen inom vården på vad som skapar långsiktig hälsa är utsatt för en medveten opinionsbildning som krockar med de gräsrötter som i ökande utsträckning tar sin hälsa i egna händer. I det första avsnittet av Helene Bengtssons dokumentärserie får vi en inblick i vad integrativ medicin är och en fördjupning i några av de olika kompetensområden som bygger den. Vi får också en första introduktion till den svenska s k skeptikerrörelsen – den mest hårdföra lobbygruppen när det gäller att motarbeta den integrativa medicinens möjligheter att verka och utvecklas i Sverige.

Skeptikerrörelsen etablerade sig i Sverige i samband med bildandet av Vetenskap och Folkbildning 1982. Idag är de mer aktiva än någonsin och deras metoder ifrågasätts i filmen.

I detta första avsnitt av Hälsoparadigmet konstateras också att man i många andra länder i Europa och världen, kommit betydligt längre än Sverige vad gäller en bredare och modernare syn på hälsa. Ursula Flatters från Stiftelsen Vidarkliniken, menar bl a i filmen att Sverige måste agera för att inte ytterligare hamna på efterkälken i denna valfrihetsfråga jämfört med andra delar av världen.

Ansvarig utgivare för filmen är Föreningen 2000-Talets Vetenskap.

Omkring hälften av det som görs inom den gängse sjukvården uppges egentligen sakna evidens. Vad som är god evidens enligt kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet är dessutom ganska oklart. Ändå används de här begreppen mycket ofta som om de vore helt entydiga – i vårddebatten och i viktiga beslut. Det här speglar en snäv syn på evidens som får en del negativa konsekvenser för många patienter.

Snäv syn på evidens begränsar sjukvården

Det allvarliga med alltför snäva evidenskrav på olika vårdmetoder tycks vara att de gynnar läkemedelssidan – där det är relativt lätt att mäta smala genomsnittseffekter på enskilda symptom, och där det finns mycket stora forskningsresurser. Samtidigt tränger detta undan andra bra metoder som är mer helhetsinriktade och kanske också mer individuella, och som därför behöver utvärderas på ett bredare och mer kvalitativt sätt. Här finns det också betydligt mindre resurser till forskning.

Vad som anses vara god evidens styr vilken sjukvård vi får – eller inte får. En alltför snäv syn på evidens, särskilt i Sverige, har enligt kritiker lett till att vi blivit ett pillerknaprande folk och att väldigt stora patientgrupper inte får tillgång till mer helhetsinriktade och individuellt utformade vårdmetoder som de i många fall skulle behöva.

I en artikel i GöteborgsPosten skriver en rad professorer att det i vården finns en inbyggd partiskhet för kvantitativa studier och medelvärden, på bekostnad av mångårig erfarenhet. Denna partiskhet begränsar sjukvården på ett allvarligt sätt. Vi missar bra vårdmetoder och det drabbar hundratusentals människor. Exempelvis människor som är multisjuka eller har sjukdomstillstånd som inte är botbara.

Det finns en bred enighet om att vården i Sverige ska vara evidensbaserad. Det är viktigt att veta att det som görs i vården har avsedd effekt och är patientsäkert. Men hur god evidens kan se ut råder det delade meningar om. Socialstyrelsen, SBU (Statens beredning för medicinsk och social hälsa) och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) bedömer om en vårdmetod är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet och därmed också om den ska få förekomma inom vården.

En legitimerad läkare eller sjuksköterska kan bli anmäld och i värsta fall förlora sin legitimation om man avviker för mycket från detta. Det personliga ansvaret är förstås bra på många sätt, men det här skapar också en osäkerhet eftersom gränsen mellan tillåtet och otillåtet är otydlig i vården. Exempelvis kan en bra läkare, på ett patientsäkert sätt, vilja anpassa en behandling individuellt för en viss patient, men läkaren kan då riskera att inte följa det som uppfattas som vetenskap och beprövad erfarenhet och bli anmäld.

Otydligt begrepp förenklas i debatten

I vårddebatten används evidensbegreppet ständigt som tvärsäkert argument. Det är väldigt vanligt att vissa politiker och opinionsbildande skribenter, medvetet eller i brist på kunskaper, försöker etablera en förenklad bild av att det bara finns en form av evidens – och att allt som inte är bevisat med just randomiserade studier är ovetenskapligt. Man skulle kunna tro att evidens är ett väldefinierat begrepp, men så är det inte – varken i vårdpraktiken eller i juridiken. Verkligheten är betydligt mer komplex.

Lars-Åke Johnsson, jurist, författare och tidigare ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, skriver i Ny Juridik (3:17) att all vård inte kan ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Utvecklingen av sjukvården förutsätter ju bland annat att nya vårdmetoder utvecklas. När det gäller kravet på vetenskap, skriver han att det är omöjligt att svara på frågan om vilken vetenskap som kan godtas. Och när det gäller kravet på beprövad erfarenhet är det oklart hur länge och för vem vårdmetoden ska ha använts. Även förarbetena till gällande lagstiftning är oklara om vad som egentligen menas med vetenskap och beprövad erfarenhet. Evidensbaserad vård blir enligt Lars-Åke Johnsson närmast vad kollektivet inom vården, eller snarare vissa ledande företrädare inom olika discipliner, vid en viss tid anser vara vetenskap, vilket dessutom är geografiskt begränsat.

På ett seminarium i Almedalen i år uppskattade professor Nina Rehnqvist från SBU, på en direkt fråga, att minst 50 procent av det som görs i den etablerade vården saknar evidens. En artikel i Läkartidningen för några år sedan tar upp problemet med att gränsen mellan vad som är en godkänd respektive otillåten metod är otydlig. En grundprincip för evidensbaserad vård är att den ska grundas på bästa tillgängliga vetenskapliga stöd, och om sådant inte finns beprövad erfarenhet. Randomiserade studier väger tyngst och enligt artikeln sorteras vissa studier bort direkt, exempelvis när kontrollgrupper saknas.

Läkemedelsbolag dominerar evidensforskningen

Om randomiserade studier konsekvent väger tyngst i bedömningen av vad som är bästa vetenskapliga stöd kan man fråga sig: Vilket utrymme finns då i praktiken för mer helhetsinriktade vårdprogram som består av flera samverkande vårdinsatser, där det är svårt eller omöjligt att lägga upp sådana studier med kontrollgrupper. Och finns det alls någon plats för individualiserad vård?

I Almedalen framhöll Nina Rehnqvist från SBU att det gäller att välja utvärderingsmetod efter vilken frågeställning det handlar om, och då går det inte alltid att göra randomiserade studier med kontrollgrupper. Hon menar samtidigt att nästan allt går att utvärdera på något sätt, men att man då får leva med olika grader av osäkerhet.

Ursula Flatters, läkare och en av Vidarklinikens grundare, pekar också på att det finns många vårdmetoder som inte går att utvärdera med randomiserade studier och kontrollgrupper. Exempelvis samtal, beröring och kirurgi. Hon menar även att det vetenskapliga tänket i vården präglas starkt av läkemedelssidan, men att hälso- och sjukvård ju inte bara handlar om läkemedel. Hela evidensbegreppet präglas av läkemedelsforskning. Därför blir det lätt mer betoning på just läkemedel i vården medan omvårdnadsområdet, som bygger mer på kvalitativ forskning, filosofi och etik, inte värderas lika högt.

Ett faktum som man inte kan bortse ifrån när det gäller evidens och vilken typ av vård som patienter får tillgång till är att de resursstarka och kommersiellt motiverade läkemedelsbolagen har en mycket dominerande ställning inom forskningen. Enligt en uppskattning sker över 90 procent av all medicinsk forskning inom läkemedelsbolagen. Om tyngdpunkten inom forskningen ligger på patenterade, kommersiellt drivna läkemedel blir detta också en tyngdpunkt i den sjukvård vi får – särskilt om det är en alltför snäv syn på evidens som gäller.

Det finns helt rationella skäl att vara vaksam och förhålla sig kritisk till detta, även om läkemedelsbolagen naturligtvis utvecklar många bra läkemedel. I en sammanställning av frågor och svar på SBU:s hemsida håller myndigheten med om att det finns en risk för att enbart kommersiellt gångbara metoder blir evidensbaserade, och att det därför behövs andra parter som finansierar medicinsk forskning.

Behövs ändrad inställning till integrativ vård

Alltför snäva krav på evidens begränsar patienternas tillgång till integrativ eller komplementär vård. På nyss nämnda seminarium i Almedalen sa Torkel Falkenberg, docent och forskare vid Karolinska Institutet, att evidens inte är bara en enda sak och att begreppet behöver problematiseras mer. En dominerande uppfattning har varit att man helst måste bevisa allt med dubbelblinda studier på samma sätt som för patenterade, potenta läkemedel, vilket innebär enorma mängder dokumentation och mycket stora kostnader. Han menar att sådana pengar inte finns för sådant som inte går att patentera och att det generellt blir lite orättvist att ha samma nivå på evidenskrav för den integrativa vården (som i regel har inga eller betydligt mindre biverkningar än vanliga läkemedel / reds anm).

Torkel Falkenberg berättade att många stora länder börjar se det här på ett annat sätt. Man är mer inriktade på att se om olika integrativa metoder fungerar bättre än den vanliga vården, och låta detta vara vägledande. I England valde man exempelvis att införa akupunktur mot smärta i sjukvården trots att det inte är bevisat på samma sätt som läkemedel. Han menar att det finns mycket att lära av den integrativa komplementära vården, även rent hälsoekonomiskt. Vi måste få in detta i vården. På stora sjukhus i andra länder som USA och Tyskland erbjuder man integrativ vård, inte minst därför att vården blir rationellare. Torkel Falkenberg pekade också på att det är farligt att tro att ”one size fits all” för patienterna, och att detta är typiskt svenskt. Det är viktigt att vi erbjuder olika typer av möjligheter, exempelvis vid kroniska komplexa sjukdomar. Man behöver vara mer lyhörd för patienternas behov.

Integrativ eller komplementär vård är ofta mer inriktad på en holistisk helhetssyn på patienten. Nina Rehnqvist sa att personer inom dagens vård ofta glömmer bort det holistiska och är mekaniker inom sitt lilla område. Man ser då inte helheten. Det är det som är ett av problemen, menar hon. Som svar på frågan varför inte även Sverige satsar mer på integrativ vård som komplement sa Rehnqvist att det beror på att läkarna inte vill och att de sätter sig på tvären. Det behövs en ändring av inställning när det gäller den integrativa vården. Utifrån egen erfarenhet pekade hon också på att alla på myndighetssidan inte alltid är objektiva och opartiska.

Weleda har belönats som världens mest hållbara företag inom naturlig hudvård. Vi pratade lite med Weledas PR- och eventkoordinator Sofie Bjuråker om hur det kändes att få priset, hur man som konsument vet om ett hudvårdsmärke är hållbart och hur man bäst kan ta hand om huden i vinter!

Under prisutdelningen uppmärksammades Weleda för sitt arbete med hållbar utveckling inom skönhetsindustrin.
– Det är ett fantastiskt pris att ta emot och vi är oerhört stolta! Juryn lyfte fram Weledas många år av insatser inom hållbarhet, liksom alla de initiativ som tagits, från medveten produktion till engagemanget inom CSR (Corporate Social Responsibility), säger Sofie Bjuråker.

Som konsument kan det kännas som en djungel att hitta rätt hudvård. Vad innebär hållbar hudvård egentligen och hur vet man som konsument om ett hudvårdsmärke är hållbart eller inte? Sofie förklarar att hållbar hudvård är producerad på ett sätt som inte skadar natur, djur eller människor. Hon säger:
– Hållbar hudvård hjälper också huden på ett sätt som inte påverkar hudens naturliga processer. Ett hudvårdsvarumärke kan, förutom att det produceras med ekologiskt innehåll och klimatkompenserar för sina utsläpp, också engagera sig i sociala projekt och miljöprojekt.

Att hitta rätt som konsument

Idag saknas tydliga riktlinjer för vad som får kallas för naturlig ekologisk hudvård, därför rekommenderar Weleda alltid konsumenten att titta på de olika certifieringarna, vad de ställer för krav och vilka kriterier de har.
– Våra produkter är certifierade med Natrue, en av de certifieringar som ställer högst krav på ekologisk och naturlig hudvård, säger Sofie.

Det hållbara är förstås bättre för miljön men också för den enskilda personen. Med
ekologiskt odlat innehåll slipper vi få i oss pesticider eller andra hälsotveksamma innehåll, säger Sofie på Weleda. Nu nalkas vintern, även om man kanske inte vill tänka på det riktigt än. Då sjunker fuktnivån och luften blir torrare. Vad gäller då?
– Då vi människor har högre fukthalt än vinterluften frigör vi fukt vilket resulterar i att huden blir torr. Vårt tips är fukt och fett! Smörj och återfukta torr hud, gärna flera gånger per dag. Speciellt på utsatta områden som ansiktet. Använd gärna en skyddande ansiktsolja innan du går ut på morgonen och smörj in huden med extra mycket fukt på kvällen innan du lägger dig, avslutar hon.

Hälsa är något som ständigt skapas genom god balans och har med hela livssituationen att göra. Därför är det viktigt att i vården se till hela människan som individ och inte bara det fysiska. Det anser Gunvor Lunde som är läkare på Vidar Rehab och som har lång erfarenhet från vården i Norge, där man överlag tycks ha en bredare syn på hälsa än i Sverige.

Viktigt att se hela bilden kring en patient

Världshälsoorganisationen WHO har slagit fast att hälsa inte bara är frånvaro av sjukdom, utan att det också ska finns ett kroppsligt, själsligt och socialt välbefinnande. Det här kan verka självklart, men är långt ifrån givet i praktiken. Gunvor Lunde tycker att hälsa är en svår och komplex fråga, men hon pekar på ett enkelt nyckelord: balans.

– Hälsa är en process, något som blir till hela tiden genom balans i livet och det omfattar allt från det kroppsliga till det emotionella, sociala och det existentiella. När balansen inte finns uppstår ofta sjukdom.

Hälsa och sjukdom är två sidor av samma mynt. Den gängse medicinen utgår enligt Gunvor i regel från ett kroppsligt fynd. Hittar man inget kroppsligt så anses man vara frisk. Men så enkelt är det inte, menar hon. Hur man mår är något annat. Vid exempelvis fibromyalgi kan man känna sig mycket sjuk utan att sjukvården hittar något fel. Omvänt kan man ha cancer och ändå känna sig helt frisk. Man kan exempelvis också ha återkommande migränattacker men i övrigt känna sig frisk.

Helheten är individuell

– Människan är inte bara en kropp och det är många saker som spelar in för att man ska känna välbefinnande. Därför är helhetssynen på människan så viktig. Det här hänger oskiljaktigt ihop med det individuella. Varje människa har sin historia och livssituation. Tittar man inte på detta får man inte hela bilden kring en persons hälsa och sjukdom, säger Gunvor Lunde.

Hon menar att man inom exempelvis rehabiliteringsvården inte kommer någon vart om man inte ser till hela människan som individ. Utifrån sina norska erfarenheter som bland annat överläkare och psykiater upplever hon att man i Sverige överlag har för ensidigt fokus på det biologiska i vården.

– Så är det inte i Norge. Inom norsk allmänmedicin brukar man exempelvis säga att människan är ett levt liv. Och inom psykiatrin hade vi vårdplaner som täckte in många områden av patienternas livssituation.

I den svenska vården ser Gunvor Lunde också att det blir allt mer generella riktlinjer som man måste följa. Hon tycker det är bra med riktlinjer, men här finns också en risk för att man fokuserar för mycket på dessa och tappar bort de individuella anpassningar som behövs för att ge varje patient en så bra vård som möjligt.

Att ha en individuell helhetssyn på patienter är inte minst viktigt vid kroniska sjukdomar, men även vid akutsjukdom. Egentligen är det alltid viktigt, anser Gunvor. Hon tar en vanlig urinvägsinfektion som exempel. Där måste man förstås se till den fysiska delen, men man bör också titta på andra delar för att undvika en ny infektion. Patienten kan exempelvis vara utmattad och därför mer infektionskänslig. Man kan även se på kosten och hur patienten klär sig med mera.

– Hur man gör i vården beror egentligen på målsättningen. Vill man åstadkomma långsiktig hälsa och även förebygga att sjukdomen kommer tillbaka måste man titta på flera faktorer kring patienten. Men om det är viktigare att snabbt få iväg patienten ligger det nära till hands att bara skriva ut en läkemedelskur.

Sjukdom hänger enligt Gunvor ihop med någon form av obalans. Hon säger att det idag finns många i läkarkåren och inom andra vårdprofessioner som ser de större livssamband och som vet att hur människan har levt hänger ihop med hur frisk eller sjuk hon är.

Det här anknyter även till ett växande forskningsområde, epigenetiken, som handlar om kroppens system för att bestämma vilka gener som ska vara påslagna. Detta påverkas av allt att döma av miljöfaktorer och vad både man själv och tidigare släktled upplever i livet.

– Det påverkar om man blir sjuk eller inte, och hur man återfår hälsan. En bra balans i livet ger bra motståndskraft, säger Gunvor.

Ett hälsobringande perspektiv

Sammantaget pekar allt detta på hur viktigt det är att, utöver att vi försöker bota sjukdomar, också har en salutogen inriktning i vården. Dvs ett fokus på faktorer som ger och vidmakthåller människors hälsa. Det var den amerikansk-israeliske professorn i social medicin Aaron Antonovsky som redan på 1970-talet myntade begreppet salutogenes, som betyder hälsans ursprung. Han menade att en individs hälsa ofta beror på personens känsla av sammanhang. Den avgör hur man klarar av stressituationer, vilket i sin tur är avgörande för hälsotillståndet. Sådana faktorer brukar på svenska förkortas KASAM, och består av tre delar: begriplighet, hanterbarhet samt meningsfullhet i livet.

– Det salutogena kommer allt starkare inom forskningen, särskilt i USA. Men det tar tid innan det slår igenom brett i den dagliga vården. Det här handlar ofta om livsstilsfaktorer som det sociala livet, aktivitet, kost med mera, berättar Gunvor Lunde.

Den amerikanske läkaren och forskaren Dean Ornish har skrivit en bok som Gunvor rekommenderar, Love and survival. Den handlar om hur vår överlevnad är beroende av kärlek, närhet och relationer. Hon berättar om ett forskningsexempel: I ett försök med kaniner där man forskade på förekomsten av avlagringar i hjärt- och kärlsystemet såg man skillnader, men man kunde inte förstå vad dessa berodde på. Det visade sig så småningom att det var städerskan som var skillnaden. Hon brukade klappa kaninerna som fanns på den lägsta hyllan, men kom inte åt kaninerna högre upp. De kaniner som klappades hade fått mindre avlagringar i hjärt- och kärlsystemet.

Så kan man få mer helhetstänkande i vården

Det finns en rad ganska generella hälsofrämjande faktorer som motion, kost osv. Men vad i detalj som behövs i en enskild patients liv för att skapa och behålla god hälsa är förstås också individuellt och beroende på livssituation. Hur kan man då få in mer av individuell helhetssyn i vården?

– Det handlar mycket om att lyssna på patientens berättelse och att verkligen försöka förstå var personen befinner sig. En god idé är också att fråga patienten vad hon behöver och vad hon vill. Det ger en bra utgångspunkt för att sedan säkra en bild av det kroppsliga, att titta på det emotionella och sociala samt även få med det existentiella. Då blir det en helhet, säger Gunvor.

Hon nämner några exempel på vårdåtgärder och bemötande på Vidar Rehab som oftast gör viktig skillnad för patienterna.

– De flesta säger att de känner sig sedda, tagna på allvar och lyssnade på samt att de får hjälp med att se hur de kan gå vidare. Man får tillfälle att stänga av omvärlden och tid att verkligen känna efter och själv inse vad man behöver. Olika terapier och samtal öppnar också upp för detta. Fysisk beröring är ett annat viktigt exempel, hos oss i form av bland annat olika insmörjningar som är lugnande och uppbyggande. En konkret sak som rytm i vardagen, exempelvis att sova och äta regelbundet, är också något som får många patienter att må bättre. Det här helhetsinriktade konceptet ger bra resultat enligt studier och utvärderingar, berättar Gunvor.

Vad tror du behövs generellt i vården idag för att få in mer av det salutogena, individuella helhetstänkandet kring patienten?

– Kunskaper och forskning om detta finns redan idag. Men det behövs mer tid och det mänskliga mötet med patienten behöver bli återupprättat både för läkare och andra i sjukvården. I vården har man sparat in för mycket på tiden och det s.k. new public management hänger starkt ihop med detta. Allt behöver dock inte ta så lång tid, utan det handlar även om personlig hållning inom vårdprofessionen.

– Det salutogena, individuella helhetstänkandet tror jag kommer allt mer. Men ett hinder är tyvärr att läkemedelsindustrin har en alldeles för dominerande ställning och den riktar in sig på enklare avgränsade problem som man kan tjäna pengar på, inte individuella helhetslösningar som ger hälsa, säger Gunvor Lunde.

Polariseringen i den svenska debatten kring komplementära behandlingsmetoders vara eller icke vara i den offentliga vården har varit påtaglig de senaste åren. Med anledning av att regeringen i våras tillsatte en utredning som syftar till att stärka patientsäkerhetsfrågorna i den icke-etablerade vården samt främja dialogen med den etablerade vården anordnade organisationen Famna ett dialogseminarium på Almedalsveckans femte dag. Seminariet var välbesökt och utöver 60-talet åhörare på plats följdes samtalet av ytterligare ca 400 personer via direktsändning på Ytterjärna Forums Facebooksida.

I panelsamtalet, som leddes av f.d. socialminister Bengt Westerberg, medverkade den av regeringen utsedde utredaren Kjell Asplund, professor emeritus och ordförande i statens medicinsk-etiska råd (SMER), Torkel Falkenberg, docent vid Karolinska Institutet, Nina Rehnqvist, professor emeritus och ordförande för Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) samt Åsa Moberg, skribent och debattör.

Den inledande delen av samtalet ägnades åt att definiera vad som menas med att integrera s k komplementära eller alternativa metoder i vården. WHO:s generaldirektör Margaret Chan presenterade via en kort film sin syn på värdet av den kunskap och erfarenhet som finns inom traditionella vårdformer världen över, inte minst vid behandlingen av kroniska sjukdomstillstånd. Hon uppmanade medlemsländerna till en ökad samverkan mellan konventionell medicin och komplementära metoder, genom att bland annat höja evidensbasen genom stöd till forskning inom detta område.

Alternativa vårdmetoder efterfrågas av patienter

Samtidigt som acceptansen av de alternativa vårdmetodernas debatteras, förblir många av dem starkt efterfrågade av patienterna. Inte minst Vidarkliniken exemplifierades som en institution för integrativ vård som åtnjuter ett mycket starkt stöd hos stora patientgrupper. Panelen ombads försöka förklara vad detta beror på och en faktor som alla återkom till var den goda omvårdnad och det fina bemötande som kliniken erbjuder sina patienter. Åsa Moberg bekräftade detta med flera exempel. Hon föreslog också ett större patientinflytande vad gäller hur den framtida vården ska utformas i Sverige.

Torkel Falkenberg som leder en forskningsgrupp för integrativ vård vid Karolinska Institutet, lyfte fram att vårdformer, där komplementära metoder integreras i den konventionella vården, bl a praktiseras vid flera stora sjukhus i USA, då de både efterfrågas av patienterna och dessutom visat sig ekonomiskt hållbara.

Att så inte skett i Sverige menade professor Nina Rehnqvist beror på hur läkarstudenter här fostras i ett utbildningssystem som, mer än i många andra länder, bortser från mer empatiska och holistiska aspekter av vården.

Samtalet kom även in på frågan om evidensbasen för relevanta komplementära vårdformer, vilket i första hand sågs som en fråga om ekonomiska resurser. Forskning inom detta område kan inte drivas utifrån samma kommersiella intressen som läkemedelsforskningen i övrigt, då t ex natursubstanser inte är patenterbara.

Professor Nina Rehnqvist framhöll dessutom att ca 50 procent av den etablerade vården faktiskt saknar stöd i evidens.

Avslutningsvis summerade Kjell Asplund med att säga att hans intention är att med öppet sinne bedöma de komplementära vårdformernas förtjänster och brister. Han berättade också att han ämnar göra studiebesök både i Sverige och utomlands som en del av sitt uppdrag. Resultatet av utredningen kommer att presenteras om två år.

Se seminariet i sin helhet här:

Nu är det inte långt kvar till Almedalsveckan. Där diskuteras många viktiga frågor och självklart finns Ytterjärna Forum på plats. Ett av de seminarier vi gärna vill lyfta fram handlar om ökat patientinflytande och valfrihet i vården. Seminariet kommer också gå att följa via livestreaming på vår Facebooksida.

Seminariet vi följer med extra stort intresse heter Är samverkan mellan olika vårdformer möjlig i Sverige? Utredningen som pågår kommer bli väldigt viktig för alla som arbetar med integrativ medicin. Så här skriver arrangören Famna – Riksorganisationen för idéburen vård och omsorg – om seminariet:

”Idag erbjuds en mängd olika vårdformer. Några anses ligga utanför den etablerade vården. De är ofta efterfrågade av patienterna, men kritiker menar att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt och att de därför inte ska bekostas av det offentliga.”

Ett viktigt skäl till att de olika vårdalternativen finns är patientefterfrågan. Regeringens pågående utredning, som vi har skrivit om tidigare, syftar till att ”stärka patientsäkerhetsfrågorna i den icke-etablerade vården och öka kontakterna mellan den etablerade och icke-etablerade vården.” Samtalet i Almedalen kommer att handla om de råd Världshälsoorganisationen ger och vad forskningen visar, för att belysa möjligheter och utmaningar i Sverige för ett ökat patientinflytande och stärkt valfrihet i vården.

Seminariet modereras av Bengt Westerberg, före detta socialminister, och deltar gör bland annat Kjell Asplund, professor emeritus, regeringens utredare i frågan, Statens medicinsk-etiska råd. Alla deltagare hittar du här.

Seminariet äger rum den 6 juli 2017, kl. 13:00-14:30 på Värdshuset Lindgården, Strandgatan 26, Visby. Har du inte möjlighet att närvara går det alltså bra att följa vår livestream på Facebook samma tid!

I juni i år firar Saltå By, som är den näst äldsta läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheten i Sverige, sitt 75-årsjubileum. Saltå Arbetsskola som det hette, vid starten 1942, kom ursprungligen till som en underavdelning till Mikaelgården, Sveriges första läkepedagogiska verksamhet, som grundades 1935. Initiativtagarna till Mikaelgården var Marit Laurin, Gustav och Lotte Ritter. Då Mikaelgården var avsedd för skolbarn, uppstod det så småningom behov av en fortsättning för de äldre barnen och det var då idén till Saltå Arbetsskola kom till.

Man såg sig om i trakterna kring Mikaelgården och hittade Saltå Gård några kilometer därifrån. Köpekontraktet för Saltå Gård skrevs under av Marit Laurin valborgsmässoafton 1942. Några veckor senare, den 17 juni, kom de första tre eleverna hit tillsammans med de tre grundarna, Marit Laurin, Hans Glaser och Viktor Penzias. Så småningom gick Viktor till andra arbetsuppgifter, och det är Lissa Hartmann (sedermera Glaser), som man idag minns som Saltås tredje pionjär. Gemensamt för Marit, Hans och Lissa var deras tidiga kontakt med antroposofi och det är detta djupa intresse för mänskliga frågor som både har angett riktningen samt fungerat som en inspirationskälla i deras liv.

Att Saltå By alltid har varit en slags fristad för personer med psykiska funktionsnedsättningar står säkert klart för människor som har varit på besök på Saltå under årens lopp. Här har många ungdomar och vuxna funnit det lugn och den omsorgsfulla helhetspedagogik som har varit så betydelsefull för deras liv.

Det som kanske inte är lika känt är att såväl Mikaelgården som Saltå Arbetsskola under andra världskriget bokstavligen fungerade som en fristad för personer (både medarbetare och ungdomar) av judisk härkomst, som fallet var med Hans och Lissa Glaser. I Marits kvarlåtenskap finns t ex ett brev från oktober 1944, skrivet av en far som vid brevets tillkomst bodde i Rom. Rom befriades under sommaren 1944 och det var först då som fadern, efter att ha tillbringat 9 månader gömd i Abruzzerna (en bergsregion i centrala Italien), kunde höra av sig till Marit och fråga hur det stod till med sonen, som bodde på Saltå och som han inte hade hört av på länge.

Bortsett från krigets vedermödor var de första åren av Saltås verksamhet svåra på alla sätt. I sin krönika över läkepedagogikens första tid i Sverige, skrev Marit:

”Och nu började alltsammans omigen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde dock Charlotte och Gustav Ritter flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn… Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva komma underfund med. Vi gjorde alla misstag, som överhuvudtaget är möjliga att göra, och svårigheterna hopade sig så, att vi efter ett och ett halvt år var mycket nära att ge upp hela företaget. Ja, det var faktiskt redan beslutat, att saken skulle läggas ner och vi återvända till Mikaelgården. Men efter en vaknatt, då det som trots allt börjat spira fram på Saltå kändes som en realitet att vara trofast mot, togs beslutet tillbaka. Vi fortsatte. Och vi fick uppleva, att de svårigheter, som tornat upp sig framför oss som höga berg, de vek tillbaka, när vi kom tillräckligt tätt inpå dem.”

Och så blev Saltå till. Umbäranden och svårigheter fortsatte i stort sett hela 40-talet och det är först en bit in på 50-talet som en viss stabilitet infann sig. Som namnet antyder, var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar (nästan bara pojkar i början) möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett riktigt yrke, var helt revolutionerande tankar på den tiden. Det var fortfarande brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” (ett tyvärr vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler). På den punkten var Saltå en helt unik föregångare, ja, en av de allra första verksamheterna som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning.
Saltås tillväxt skedde i olika etapper. På 50-talet förvärvade man några fastigheter i direkt anslutning till den ursprungliga Saltå gården och utvidgade därmed elevantalet samt gav möjlighet till flera verkstadslokaler, till förmån för skolans praktiska verksamhet. I början av 60-talet fick man äntligen landstingsbidrag för omhändertagande av eleverna – fram till dess var det föräldrarna själva som stod för elevavgiften – vilket gav nya möjligheter till vidareutveckling. På 1970-talet byggde man nya elevhem och elevantalet växte ytterligare.

80- och 90-talet var en förhållandevis turbulent tid. Två av pionjärerna gick ur tiden (Marit dog 1988 och Hans 1990) och deras bortgång sammanföll med en förnyelseprocess föranledd av både behovet av att hitta nya sociala strukturer samt förändrad lagstiftning. LSS-lagen kom 1994 och det innebar att elevhemmen blev renodlade elevhemsboenden för ungdomar, samtidigt som det byggdes vuxenboende enligt LSS för de vuxna utanför Saltås område. På motsvarande sätt skildes skolan, som först nu blev en gymnasiesärskola, från den Dagliga verksamheten som var avsedd för arbete för vuxna med funktionsnedsättningar. Denna nya arbetsstruktur föranledde namnbytet från Saltå Arbetsskola till Saltå By 1995. Första decenniet i 2000-talet ägnades åt att konsolidera Saltås ekonomi samt att utveckla de nu klart åtskilda verksamhetsgrenarna: Ungdomsboende enligt LSS, gymnasiesärskola, vuxenboende enligt LSS samt Daglig Verksamhet.

I början av 2010-talet vidtog en ny nybyggnads- och ombyggnadperiod, en ny matsal kom till och dessutom flera nya verkstadslokaler. Idag är så gott som samtliga fastigheter genomgångna och verksamheten har utökats med två nya grenar: Korttids- samt fritidsverksamhet enligt LSS. Saltå By hyser även sedan ett par år tillbaka den Läkepedagogiska och socialterapeutiska utbildningen, som med sina 80 studenter, blir en levande påminnelse om den stora potentialen som pionjärerna såg i denna lilla Saltå gård 1942.

Vidarkliniken byter den 14 juni namn till Vidar Rehab och har presenterat en ny logotype, design och hemsida – www.vidarrehab.se.

Så här förklarar Ursula Flatters, tf verksamhetschef, namnbytet i ett pressmeddelande:

– Namnbytet är ett naturligt utvecklingssteg för oss, då vårt erbjudande idag huvudsakligen handlar om rehabilitering efter cancerbehandling samt rehabilitering i samband med utmattningssyndrom och långvarig smärta. Både vår verksamhet och omvärlden har förändrats under de mer än 30 år, som vi varit verksamma, och det vill vi att namn, design och hemsida också ska uttrycka.

Både namnet Vidarkliniken och Vidar Rehab kommer att leva vidare parallellt under en period och övergången till den nya designen kommer att ske stegvis på olika kontaktytor.

– Vi vill med namnbytet helt enkelt bli ännu tydligare med vilka vi är och visa att vår verksamhet går vidare med samma höga kvalitet och patientfokus som tidigare, säger Ursula Flatters vidare.

Även Vidar Vårdcentral får en ny logotyp och hemsida, men behåller sitt namn – www.vidarvardcentral.se

Verksamheterna arbetar vidare med samma erbjudande och under samma organisationsnummer som tidigare.

Regeringen har påbörjat en utredning som har till syfte att öka patienters inflytande och säkerhet i vården men också att öka kontakterna mellan den etablerade och icke-etablerade vården. Kjell Asplund, ordförande i Statens medicinsk-etiska råd, kommer att genomföra utredningen, som ska vara klar under våren 2019.

Tanken bakom utredningen är alltså bland annat att patientens rätt att själv välja vård- och behandlingsformer måste respekteras i största möjliga utsträckning. Men också att den samtidigt måste vägas mot intresset av att upprätthålla patientsäkerheten. För att patienten ska kunna göra ett välövervägt val måste det gå att få information om behandlingsmetoder även utanför den etablerade sjukvården – alternativ, komplementär och integrativ medicin – även om den inte finansieras av skattepengar.

Kjell Asplund har en bakgrund som bl a överdirektör för Socialstyrelsen, professor i medicin vid Umeå universitet och forskare inom diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Sedan 2012 är han alltså ordförande för Statens medicinsk-etiska råd. Han får här i uppdrag att bland annat kartlägga aktuella forskningsresultat och vilken forskning som bedrivs om behandlingsmetoder utanför den etablerade sjukvården. Han ska också undersöka vilka utvärderingsmetoder som används för dessa behandlingar. Metoder som används vid vård utanför den etablerade vården kan i framtiden bli en värdefull del av den etablerade vården. Den utvecklingen skulle gynnas om man skapade bättre möjligheter till kontakter mellan människor inom de olika vårdformerna. Det skulle också förstärka säkerheten för patienten.