Slutsatserna som ligger bakom larmen om katastrofal ökning av psykisk ohälsa bland unga håller inte rent vetenskapligt. Signaler från unga ska tas på allvar. Men med det sätt som bland annat Socialstyrelsen och media idag talar om psykisk ohälsa är risken uppenbar för medikalisering av normala livserfarenheter. Det menar tre forskare i en artikel i DN Debatt.

De tre sakkunniga artikelförfattarna är forskningsledare Ingemar Engström, docent Sven Bremberg och docent Sofia Wikman. De tar upp den här kritiken i samband med att Socialstyrelsen gått ut med en ny rapport där man, liksom i tidigare rapporter, för fram bilden av kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga.

Men forskarna menar i debattartikeln att bakomliggande data i rapporten bör granskas för att visa möjliga tolkningar innan man föreslår åtgärder. Frågan är vilken slags hjälp som behövs. De skriver att det bästa är kanske inte att få en diagnos och behandlas med läkemedel, vilket idag är det som oftast möter unga som söker vård.

Medikalisering av mänskliga problem

Socialstyrelsen utgår i sin rapport från andelen unga som sökt vård och fått en psykiatrisk diagnos och/eller psykofarmaka. På bara 10 år ser man en fördubbling av diagnoser och en tredubbel ökning av alla psykofarmaka. Det här tolkar myndigheten som en reell ökning av psykiska sjukdomar, men det ifrågasätter artikelförfattarna som menar att det här kan ha andra förklaringar. De skriver att utvecklingen till stor del kan tillskrivas en ökad medikalisering av mänskliga problem.

De tre forskarna pekar också på att sammanställningar av vetenskapliga publikationer visar att förekomsten av klinisk depression och ångestsyndrom hos unga har varit i stort sett oförändrad i Sverige under perioden 1990¬-2017.
Artikelförfattarna berättar att siffor om psykisk ohälsa brukar baseras på den europeiska studien Skolbarns hälsovanor, där unga svenskar rapporterar en mycket god hälsa och livskvalitet. I frågor om psykiska och kroppsliga symptom som irritation, nervositet, ont i huvudet med mera ser man en ökning. Men artikelförfattarna frågar retoriskt – är detta psykisk ohälsa?

De anser att det är många aktörer som bidrar till vår tids berättelse om psykisk ohälsa. Det är myndigheter som presenterar ökningar utifrån tolkningsbara data, media som hakar på, politiker som lovar, skola och socialtjänst som kräver mer av BUP, unga som söker sig till BUP och läkemedelsindustrin som ser den kommersiella potentialen.

Artikelförfattarna skriver att unga behöver mötas i sina vardagsmiljöer, av vuxna som kan hjälpa till att utveckla sätt att förhålla sig till besvärliga situationer och perioder i livet. Samtidigt ska uppmärksamheten vara hög på de som verkligen behöver hjälp från BUP, vars resurser främst ska gå till de som har omfattande problem. Forskarna föreslår att vi kanske ska tala om psykisk ohälsa på ett annat sätt, inte som en lättare form av psykisk sjukdom som ska diagnostiseras och behandlas, utan mer som ett fenomen i tiden där trycket på ungas liv märks.