Två aktuella diskussioner vad gäller barnomsorg handlar just nu om nattdagisets eventuella införande, och om FN:s barnkonvention ska bli del i svensk lag eller inte. Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ser risker med båda.

– Jag vill ifrågasätta på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag – vems behov är det vi egentligen tillfredställer?

Geseke påpekar att det kan uppfattas kontroversiellt att hon ställer sig skeptisk till att vi skulle införa FN:s konvention som är framtagen för att skydda barns rättigheter i svensk lag. Men hon menar att problemet med införandet av en sådan lag i Sverige är att det skulle innebära risken att vi lägger över alla frågor som rör barnen och barnens behov på rättsväsendet.

– Jag tycker självklart att vi ska fortsätta att helhjärtat engagera oss i med frågor som rör barns rättigheter, men jag efterlyser en helt annan lyhördhet mot den väsentligaste expertisen som jag anser finns hos föräldrar, barnläkare, pedagoger och de som arbetar med sociala frågor dagligen. Det är dem vi bör lyssna på när vi ska definiera barnens behov, inte samhällssystem som kan påverkas av marknadsintressen.

Långa dagar på förskolan – vems behov?
Ett barns behov i första hand är att ha en nära anknytning till sina familjemedlemmar, något som, enligt Geseke, inte går att ersättas av en institution oavsett hur välorganiserad och kärleksfull den än må vara.

– ”Rätt till heltid” är att totalt negligera barn – var är barnet i denna slogan? Har den ingen rätt till någon tid alls? Jag efterlyser reglerad vistelsetid på förskolan i enlighet med de rekommendationer som utfärdas av Svenska Barnläkarföreningen och som ligger på mellan sex och – max – nio timmar för de äldsta barnen.

Idag spenderar många av våra yngsta medborgare fler timmar på förskolan än vad en normal arbetsdag för en vuxen är. Louse Hallin, psykoterapeut och barnmorska med specialistubildning i barn- och ungdomspsykiatri, sammanfattade problemet så här i en intervju till Aftonbladet:

”När det gäller jämställdhet, rättigheter och jobb är tre personer involverade: mamman, pappan och ett litet barn. Men vi i Sverige tar bara hänsyn till mammans och pappans behov.”

Vi lever i ett land som har kommit längre än många andra länder vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Men även Geseke efterlyser barnen i jämställdhetsdebatten.
– När det kommer till våra barn, handlar det inte längre om en könsfråga, utan en familj- och samhällsfråga. Hur ser vi på barns behov av föräldrar, och hur tillgodoser och säkrar vi detta?

I debatten om ”nattis”, föräldrarledighet och vistelsetid på dagis dyker ofta argumentet om att det för en del föräldrar är en ekonomisk fråga – alla har inte råd att jobba deltid eller att vara föräldrarlediga under flera år.
– En del av problemet är att det oftast inte är barnets behov som dikterar utan en sjuk samhällssyn på hur det ”ska vara”. Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, ipads i plural, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även om det i grunden är en politisk fråga där det också handlar om att prioritera statsbudgeten annorlunda. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärssystemet så fort som möjligt igen!

På Skolverkets hemsida finns en tydlig kunskapsöversikt över nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön sammanställd av barnspykiatern Magnus Kihlbom. Där nämns bland annat den betydelsfulla relationen mellan barn och viktiga anknytningspersoner, separation och trygghet. Läs mer här.