Varför är det viktigt att virka grytlappar i skolan? Vad har jag för användning av min träslöjdsteknik om jag ändå ska bli it-ingenjör? Ja, ganska mycket har det visat sig.

Fler och fler forskningsresultat visar på att undervisning i estetiska ämnen leder till att eleverna också blir bättre på andra områden. Det skriver UNT i en artikel (21/2 2016).

Karolinska Institutet har sammanställt flera studier som visar att dans och musik stimulerar inlärningen av teoretiska ämnen. Den brittiske forskaren Anne Bamsford granskade under två års tid 170 länders arbete med estetiska ämnen i skolan och kom fram till att estetiska ämnen har en positiv inverkan på elevernas lärande i andra ämnen. Två amerikanska forskare från Long Island University visar med sin studie att barn i sjuårsåldern utvecklas bättre språkligt om de får musikundervisning. Även en kanadensisk studie av sexåringars IQ visade att barn som ägnade sig åt kulturella aktiviteter ökade sin IQ mer än genomsnittet.

”För att utbilda framtidens entreprenörer och tekniker krävs en skola där teoretiska och estetiska ämnen samverkar, båda sidor behövs”, säger Marcus Vildir, lärare på Blommensbergsskolan i Stockholm, till UNT.

I en debattartikel i DN, som visserligen är daterad för drygt två år sedan men är minst lika viktig idag, och som har signerats två professorer från Karolinska Institutet samt Tom Tits konstaterar man att:

”Vi tror att en strukturell förändring av skolans läroplan skulle få ett stort genomslag. Vi håller med Robert Weil om att kreativa estetiska ämnen bör bli obligatoriska även på naturvetenskapliga program.”

och avslutar med:

”Det är dags att politikerna anpassar läroplanen till det skollagen fastslår; att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”

Med en vision om ett Sverige där varje barn känner sig säker i det svenska språket, driver Berättarministeriet skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. De vill ge barnen en röst och använder berättandet som ett medel i kampen för en starkare demokrati.

– Vi vill få barnen att erövra det skrivna ordet. Om du inte hanterar språket blir det svårt att göra dig hörd, förstådd och lyssnad på. Barnen är vår framtid och det är vårt gemensamma ansvar att skapa ett samhälle där varje barn och ungdom känner sig trygg, berättar Reza Saleh, programutvecklare och driftansvarig på Berättarministeriet.

Alla barn bär på drömmar, tankar och åsikter

Idag finns Berättarministeriet på tre platser i landet, Södertälje, Hagsätra och Järva – områden med hög socioekonomisk utsatthet och där läs- och skrivfärdigheterna vandrar nedåt i statistiken. Förutom sina egna skrivarverkstäder så erbjuder Berättarministeriet även stöd och resurser till skolorna i dessa områden.

– Bra utbildning är helt avgörande för vår framtid. Barnen och ungdomarna som bor i de områden där vi agerar, är människor som generellt behöver få större utrymme och synas mer i vårt samhälle. Genom att visa att vi lyssnar på deras berättelser och att vi anser dem vara viktiga, ser vi hur de växer som människor. Vi måste visa att även deras berättelser behövs. Tänk om inte de här barnen och ungdomarna fick komma till tals, vad skulle hända då? Det skulle bli en fattig värld, menar Reza.

Berättarministeriet drivs delvis ideellt med 400 volontärer och en rad företag som jobbar pro bono, men även med offentligt stöd och medel från näringslivet. Denna samverkan mellan de tre olika källorna har varit viktig, och genom denna modell vill man visa på samarbetets värde för vår samhällsutveckling.

Med lust för kunskap

Konsten att berätta är någonting som finns helt naturligt för oss människor, men det gäller inte konsten att läsa och skriva. Därför utgår Berättarministeriet alltid från berättelsen, och försöker genom den utveckla barnens läs- och skrivförmågor. På så sätt kan det ske på ett fritt, kreativt och nyfiket sätt.

– Berättandet är en dialog och barnen är alltid med och formar berättelsen, fortsätter Reza. Kraften ligger i lusten. Det är den som driver oss framåt. Vi människor är lärande i vår natur. Om vi känner oss lustfyllda vill vi gärna lära oss mer, och det är magiskt när man ser denna process dra igång hos barnen.

Berättelser berikar och är ett sätt att försöka förstå sin omvärld, men även sig själv och hur jag själv väljer att förhålla mig till omvärlden. Det handlar om att utveckla sitt språk och sina tankar – att förstå det som står skrivet bortom själva texten och skapa ett möte som blir levande.

– Vi jobbar med fantasi, och försöker skapa ett rum där gränserna suddas ut och man tillåts fantisera hur mycket som helst. När barnen får använda sin fantasi skriver de om vad de själva tycker är roligt och det är det viktigaste, säger Reza. Återigen: lustfullheten.

Raketbränsle på burk i Alien Supermarket

Det första barnen möter när de kommer till Berättarministeriets skrivverkstäder är deras Alien Supermarket. Där finns allt en utomjording behöver: sjufingrade vantar, raketbränsle och grön-utan-sol på burk. Sedan måste barnen lyckas ta sig in genom en hemlig dörr och där bakom väntar sedan skrivarverkstaden med olika mysterier som måste lösas.

– Det här är ett sätt att kicka igång deras fantasi, redan innan de hunnit ta av sig ytterkläderna. Det är underbart att se hur kort startsträcka barnen har till sin fantasi. Man kan fråga sig varför den blir så mycket längre när man blir äldre?

Rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning begränsar sig inte alls bara till att samhället ska ta hand om dem. Enligt FNs konvention om mänskliga rättigheter handlar det inte minst om rätten att utvecklas och vara delaktig i samhället. Här har kulturen en viktig roll. Mycket bra görs i Sverige idag, men långt ifrån tillräckligt, menar Kjell Stjernholm på Studieförbundet Vuxenskolan.

Han tog upp de här frågorna med särskild koppling till kulturlivet, vid en föreläsning nyligen arrangerad av Södertälje kommuns kultur- och fritidskontor. Kjell Stjernholm är verksamhetsutvecklare inom Studieförbundet Vuxenskolan med nationellt ansvar för personer med funktionsnedsättning. Han har tidigare grundat Moomsteatern, som idag är en fullt professionell teater med utbildade skådespelare som har intellektuell funktionsnedsättning.

Bli omhändertagen eller bli delaktig i samhället?

Kjell Stjernholm anser att de bra saker som görs idag på det här området ofta är resultat av att det finns människor med god vilja, men att systemen och incitamenten i samhället inte är riktigt byggda för det.

– LSS är en bra lagstiftning som ger många bra rättigheter, men den säger exempelvis inget om att de här människorna ska få tillgång till kulturlivet. Kommuner vill ofta spara pengar och kan lockas att nöja sig med att man tar hand om personer med intellektuell funktionsnedsättning, att det är rent och snyggt osv. Men det här är i grunden en fråga om inställning. Ska vi bara ta hand om dessa människor eller ska vi se till att de är en del av kulturlivet och samhället?

Ansvaret för detta menar han ligger hos alla inblandade, från rikspolitiker och kommuner till omsorgsverksamheter, boenden och studieförbund. Kjell Stjernholm påminner här om vad FNs konvention om mänskliga rättigheter säger, vilket är något som Sverige ställt sig bakom. Här står bland annat att personer med funktionsnedsättning ”ska få möjlighet att utveckla och använda sin kreativa, artistiska och intellektuella förmåga, inte endast i eget intresse utan även för samhällets berikande”.

– Man ska inte bara vara föremål för projekt. En person med funktionsnedsättning ska också få vara en person som sprider sin kultur till andra. Jämför exempelvis med Glada Hudik-teatern eller Moomsteatern.

Kjell Stjernholm ger också ett annat exempel: Judith Scott i USA, som när hon levde hade Downs syndrom, var döv och inte talade. Ändå blev hon en av världens stora och accepterade konstnärer som utvecklade en egen garnbaserad teknik och ställde ut sin konst på fina gallerier. Ett annat mer näraliggande exempel är en CP-skadad ung man som skrivit hundratals låttexter och som via Studieförbundet Vuxenskolan kan få ut dessa till olika band som repar inom studieförbundet.

Enligt Kjell Stjernholm åtar man sig inom FN-konventionen att höja medvetandet i samhället om kapaciteten hos och bidrag från personer med funktionsnedsättning. Man ska också främja respekten för deras rättigheter och värdighet, samt bekämpa stereotypa uppfattningar och fördomar.

– Varje gång personer med funktionsnedsättning hamnar i inkluderande sammanhang så bidrar det till just detta.

Att så få barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning är delaktiga i kultur- och föreningsliv har flera förklaringar, enligt Kjell Stjernholm. Frågan har också ställts direkt till berörda och då uttryckte både barnen och deras föräldrar en uppfattning att det inte var något som var avsett för dem, medan pedagogerna sa att de inte har metoder för detta. En annan mer konkret anledning är också att personer med funktionsnedsättning ofta inte har pengar över för att ta del av kulturlivet.

– Man behöver skapa intresse för detta. Det är även viktigt att kulturverksamheter har tillgänglighetsplaner, men detta handlar inte bara om att bygga ramper för rullstolar. Man behöver exempelvis också ha viss beredskap för att ta emot personer som inte kan följa de vanliga normerna för uppförande.

En fråga om egenmakt, bildning, demokrati och hälsa

Att personer med funktionsnedsättning får ta del av kulturlivet, och medverka i det, är långt ifrån bara en kulturfråga. Kultur har starka samband med egenmakt, bildning, demokrati och hälsa, menar Kjell Stjernholm. Exempelvis är kulturen ett starkt verktyg för bildning, vilket är ett betydligt vidare begrepp än utbildning. När det gäller demokrati kan sambandet handla om att kunna ha inflytande över sitt liv och ta del av samhällslivet. Kjell Stjernholm påminner här också om att begreppet ”obildbar” togs bort i Sverige 1968, och omyndighetsförklarandet togs bort 1989.

– Att sedan även kultur och hälsa hänger ihop vet varenda människa som sjunger i kör. Man lever lyckligare och längre om man får ta del av kultur. Men personer med intellektuell funktionsnedsättning lever klart kortare, trots att funktionsnedsättningen i sig inte behöver vara ett hälsohinder.

Media ger en viss spegling av hur lite personer med funktionsnedsättning är del av kultur- och samhällslivet. Enligt Kjell Stjernholm motsvarar deras representation i media bara 0,7 promille, och då beskrivs man i regel som offer för någonting som inte har fungerat eller liknande.

Läs mer:

• FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – Artikel 30 Deltagande i kulturlivet, Kulturrådet
• FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Myndigheten för delaktighet
• LSS, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, Sveriges Riksdag

”En genomteoretiserad skola där man aldrig får använda nävarna eller utveckla sin kreativitet i färg, form och toner, skapar barn som avtrubbar det sinnliga. Vad blir det för folk av det?”

Det frågar sig Åsa Linderborg på Aftonbladets debattsidor (8/1) som ett svar till Expressens Ann-Charlotte Marteus ledare: ”Hur många smörknivar tål Sverige?” (5/1). ”Mer slöjd åt folket!” uppmanar Åsa Linderborg;

”Den som tror att slöjd är en rest från det gamla bondesamhället, vet mycket lite. Slöjd är ett modernt ämne som utvecklats i takt med tiden, och som integrerar en rad andra discipliner och kunskaper, så som tillämpad matematik och kulturhistoria.”

Åsa anser även att det delvis handlar om ett problem med vår människosyn som tenderar att nedvärdera yrken där händerna används mer än hjärnan, även om man inom slöjd – precis som Åsa också påpekar – faktiskt använder hjärnan ganska mycket.

”Slöjd är så mycket mer än en skönt sandpapprad smörkniv, det är ett förhållningssätt till naturen, kulturen, människans uppfinningsrikedom och skaparlusta. Bara iskalla samhällen är dumma nog att inte sätta värde på sådant.”

Att börja i förskoleklass senare ger barn klart lägre nivåer av ouppmärksamhet och hyperaktivitet senare i barndomen. Det visar en omfattande studie av danska barn.

Studien är gjord av professor Thomas Dee vid Stanford Graduate School of Education och Hans Henrik Sievertsen vid Det Nationale Forskningscenter for Velfærd. Den är publicerad av The National Bureau of Economic Research.

I Danmark, liksom i Sverige, börjar barn i förskoleklass det kalenderår de fyller 6 år, vilket innebär att det kan skilja ett år i ålder mellan barnen. Forskarna kunde jämföra danska barn som fötts strax före och strax efter 31 december, men hjälp av en undersökning av barnens mentala hälsa vid 7 och 11 års ålder, där cirka 54.000 respektive 35.000 föräldrar svarat.

Minskade med 73 procent

Studien visade att ett år senare start i förskoleklass minskade ouppmärksamhet och hyperaktivitet signifikant, och att effekten håller i sig senare i barndomen. För 11-åringar handlade det om en genomsnittlig minskning med 73 procent. Studien pekar alltså på en viktig hälsoaspekt, som också anses påverka hur barnens studieresultat blir.

Graden av ouppmärksamhet och hyperaktivitet, som förknippas med ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), speglar förmågan till självreglering. Denna självreglering kan sägas beskriva förmågan att kontrollera impulser och modulera beteenden för att nå mål och sätts ofta i samband med elevers studieresultat. Den bakomliggande teorin är att elever som kan vara fokuserade, uppmärksamma och sitta still klarar sig bättre i skolan. I studien av de danska barnen fann man också stöd för det. Detta enligt en kommenterande artikel i den waldorf-orienterade internationella organisationen IASWECE:s nyhetsbrev.

Den signifikant förbättrade mentala hälsan som framkom i studien (vad gäller just hyperaktivitet och svårigheter med uppmärksamhet) gäller både pojkar och flickor. Enligt artikeln väljer allt fler föräldrar att skjuta på skolstarten, och i exempelvis USA har andelen barn som börjar vid 6 års ålder (istället för 5 års ålder) ökat med 20 procent.

Studien går också i linje med andra studier som visar att en förlängd lekperiod för barn ger mental hälsa och utvecklingsfördelar. Professor Thomas Dee hoppas resultaten i studien ska leda till bredare undersökningar kring pedagogiken i förskoleklasser. Det kan vara mer lekbetonad pedagogik, snarare än strukturerad och akademisk. Han menar att det inte bara handlar om vid vilken tidpunkt barnen börjar i förskoleklass, utan också vad man gör där.

Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

• Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
• Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
• Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
• Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
• Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
• Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
• Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson

Äntligen har man allmänt kommit fram till det självklara: den gode läraren är en förutsättning för en framgångsrik skola.

Det är i skolans dagliga verklighet som eleverna utvecklas, men för inte så länge sedan var ”katederundervisning” ett skällsord. Självklart, tyckte man, måste eleverna stå i centrum, och deras inflytande över skolan måste stärkas om skolan skulle få en positiv utveckling. Läraren skulle leda eleverna i deras inlärning, men läromedlen skulle stå för större delen av kunskapsinhämtningen.

Nåja, katedern är förvisso en överskattad och en sedan länge från skolans verklighet utmönstrad antikvitet. Men att någon som har kunskaper och färdigheter genom sin person överför dessa till dem som ännu inte har dem, är enligt min mening, en arketypisk situation som inte åldras.

Den lärarledda undervisningen får dock inte vara någon envägskommunikation. Jag minns själv knappast någon lektion, under min långa tid som waldorflärare, där jag ensam har pratat. Frågor och synpunkter brukade rasa in oavlåtligt. Inte som störande moment utan som viktiga inslag i en dynamisk process.

När Rudolf Steiner i olika föredragscyklar lade fram sina tankar om den nya skolan han ville införa, betonade han gång på gång att pedagogik är en konst, inte en vetenskap. Naturligtvis kan man studera pedagogikens resultat med vetenskaplig metod – mer därom senare – men verksamheten som sådan är av konstnärlig natur. Alla som sysslar med konst vet att dess utövande kommer ur kunnande. Man måste känna sitt material.

Undervisningens konst har att göra med barn och unga människor. Därför är lärarutbildningen i waldorfsammanhang baserad på ett omfattande, djuplodande studium av människan som väsen. Hennes behov och den dynamiska rytm som krävs för att möta barnen och ungdomarna på ett värdigt sätt. Antroposofin tillhandahåller här ett rikt material som skärper blicken för livsförutsättningarna både i ett stort och i ett mer omedelbart näraliggande perspektiv.

Det konstnärliga som ett pedagogikens nyckelord och lärarmeditation.

Vi måste se pedagogikens konst som genomträngande motiv i många aspekter. Varje lektion är ett mer eller mindre lyckat konstverk, ett skeende där läraren lotsar sin klass genom ett äventyr i ett skiftande landskap. Där finns moment av allvar, lyssnande uppmärksamhet, samtal, skratt, aktiv verksamhet, flitigt arbete, en dialektik mellan inre och yttre liv, fysisk rörelse, stillasittande, upprepning av fakta, trygghetsskapande moment och överraskningar. Bildkonst och musik är ständigt närvarande som bekräftelse av och fördjupning också av kunskaper i teoretiska ämnen.

Nej, nej: ett sådant konststycke lyckas inte alltid och kräver förstås en stabil grund i form av redig förberedelse med långsiktig och kortsiktig planering. I förening med improvisationsförmåga och flexibilitet. Och för all del: man får inte uppfatta en sådan inställning som lättfärdig. Tvärtom präglas waldorflärarens hållning av djupt ansvarstagande. Det är förvisso ett krävande heltidsjobb. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Varje kväll gör läraren en meditativ återblick på dagen där alla elever passerar i revy. Man upptäcker nyanser, betraktar små händelser vars innebörd först nu börjar framträda och mötet med eleverna dagen därpå blir djupare och mer individuellt orienterat.

En regelbunden meditation av denna art, mitt i den aktiva, utåtriktade, rinnande, forsande, ständigt förändrande livsfloden är ett motmedel mot stress och överansträngning.

Frihetsutrymmet

För att lärare ska kunna arbeta på detta waldorfsätt krävs ett frihetsrum där lärarens kreativitet kan utvecklas. Att utifrån strikt formulerade millimeterregler ständigt granska en sådan verksamhet är ofruktbart och hindrar den långsiktiga processen.

Givetvis är frirummet inte obegränsat: målen för undervisningen måste vara klart formulerade – även om också alternativa mål, varianter av dem måste få utvecklas. Eleverna och deras föräldrar är givna medspelare vars synpunkter måste beaktas, särskilt om problem uppstår. Likaså måste skolledning och kollegium ha insyn och kunna ingripa om något går fel. Samtal förs och de måste utspelas i en anda av ömsesidig förståelse och respekt och leda till adekvata åtgärder.

I waldorfskolorna finns som en av de grundläggande tankarna självförvaltningsprincipen: de pedagogiska medarbetarna ska själva leda skolan. Länge var den rektorslösa skolan ett signum. Men dessvärre visade det sig att problemen med självförvaltningen blev för stora. Därför kunde den svenska Waldorfskolefederationen inte med bevarad trovärdighet ens försöka bibehålla sitt undantag, utan bejakade skollagens påbud om att rektorsinstitutionen måste införas också i waldorfskolorna. ”Kollegiet” hade blivit en alltför diffus adress för elever, föräldrar och myndigheter. Ansvarigheten måste ligga hos bestämda namngivna personer och dessa måste ha mandat att fatta vissa beslut.

Men för att ändå bevara självförvaltningens grundprincip bör detta mandat i vissa frågor kunna delegeras i harmoni med skollagen. Kollegiets inflytande är grundläggande för den innersta tanken med waldorfskolan. Rektor och andra beslutsinstanser måste av hänsyn till detta verka i ständig dialog med regelbundet anordnade kollegiemöten – traditionellt på torsdagarna.

I de senare årens skoldebatt har man ofta velat ställa idén om en kunskapsskola mot en lite äldre flumskola. Hårdvalutan kunskap är mätbar medan mjukvaran i form av en trygg, varm miljö är mer diffus. Motsättningen är i själva verket skenbar. En skola som utvecklar kunskaper och färdigheter behöver värme, ordning, trygghet. I tre artiklar på Ytterjärna Forum som baseras på tankar från waldorfpedagogiken kommer Göran Fant att utveckla dessa tankar.

Lära för livet, inte för skolan, Non scholae sed vita discimus, är ett alltid lika aktuellt motto. Den aktuella debatten om dagens skola har i hög grad fokuserat på mätbara kunskapsresultat. Det är då naturligtvis praktiskt att utgå från konkreta faktorer och ur dessa hitta på reformer som skall ge resultat. ”Är du lönsam lille vän?” som man ironiskt kan karikera den positionen i den politiska/samhällsekonomiska debatten.

Jovisst, skolan skall förmedla kunskaper och färdigheter. Men låt oss gå vidare från det självklara till det mindre självklara, men viktigare: djupast sett måste undervisningens och uppfostrans syfte vara att hjälpa barn och unga människor till förmåga att orientera sig i världen, att finna ett meningsfullt sätt att förhålla sig till den verklighet som omger dem och att utveckla fria, ansvarstagande människor. Detta i sin tur förutsätter kunskaper och färdigheter, kompetenser.

Det är uppenbart att de käcka förslag och kullerbyttor som kännetecknat svensk skolpolitik inte resulterat i några påtagliga framgångar. Tvärtom har skolan snarare försämrats, byråkratiserats och blivit mindre effektiv genom brandkårsliknande utryckningar där man lappar det ena hålet efter det andra för att därigenom skapa nya hål och brister som man i sin tur lappar osv…

Undersökningar visar exempelvis att den ökade datoranvändningen i sig snarare försämrar kunskapsresultaten. Digital demens kallar den tyske neurologen Manfred Spitzer fenomenet. Självklart är datorer ett utomordentligt hjälpmedel i undervisningen om de används på ett vettigt sätt. Men biverkningarna är förödande: I kunskapsprocessen leder den alltför lätt till fragmentisering och ytlighet. Och framför allt stimulerar den en förströelsekultur som är ett hot, särskilt mot den västerländska kulturen.

Skolans sociala uppgift

Visst: Skolans centrala uppgift är att utveckla kunskaper och färdigheter, men lika viktig är dess sociala funktion – att den låter eleverna uppleva gemenskap och trygghet, där ingen lämnas utanför. Mobbning har alltid funnits, men dagens skola är alltför ofta hetsig och i skrämmande hög grad präglad av aggressiva situationer: bötningar (utpressning), kommentarer kring kamraters utseenden och kläder är alltmer markanta inslag liksom nätmobbning. I dagarna presenteras en rapport som säger att 60 000 barn i den svenska skolan utsätts för mobbning. Visst är detta en produkt av samhällets mer generella trender, men den präglar livet i skolan och måste kraftfullt bemötas av den.

Skenproblem som när man oroligt förkunnar den obestridliga sanningen att klyftan i den svenska skolan blir allt större mellan högpresterande och framgångsrika och allt fler (procentuellt) som inte uppnår gymnasiekompetens efter avslutad grundskola. Men just detta är faktiskt ingen egentlig skam för vårt land. Vem kan egentligen förvånas? I själv verket är det en ofrånkomlig konsekvens av en hedervärt generös flyktingpolitik som innebär att många nyanlända barn och ungdomar av helt naturliga skäl inte kan tillgodogöra sig undervisningen, till stor del pga av språkproblem. Det kräver stora insatser för att motverka detta: pedagogisk kompetens och tålamod. Men är det egentligen ett misslyckande? Rimligen måste detta snarare ses som en krävande uppgift som kräver tid för att bemästras. Vem kan förvånas?

Kunskapsskolans grundproblematik

Aktuella forskningsresultat förklarar vikten av en långsammare bokläsning i stället för snabb digital informationskonsumtion som leder till ytligare och snart glömda kunskaper. Eleverna skall alltså få näring för livet i skolan. Kunskaper är en förutsättning för detta, men om kunskapsprocessen skall vara närande måste den samtidigt vara aptitretande: vi måste alla – skolelever liksom alla strävande människor – känna en lockelse i det vi lär och uppleva sammanhang och mening i det vi möter. Bara kunskaper som inspirerar till verksamhet, engagemang och en starkare livskänsla har betydelse.

I förstone kan man uppleva waldorfpedagogikens motto för undervisningen som egendomlig – Världen är skön, världen är sann, världen är god – för vi vet alla att världen inte är sådan. Tvärtom. Och man får inte ljuga, inte heller för barn. Kanske allra minst för just dem. Så mottot måste uppfattas i det uppenbart fruktbara perspektivet: Det sköna, det sanna och det goda finns. Även om motsatsen ibland tycks dominera måste, i synnerhet barn och unga, lära denna sanning. Alltså aldrig förljugenhet, men förtroende för och strävan för möjligheten. Exempelvis är det äventyrligt om man låter historieundervisningen i första hand bli eländets, katastrofernas och misslyckandenas historia. Självklart måste man också se det destruktiva, men historieundervisningen får inte stanna där. Den måste också ge exempel på modiga människor som kämpar mot förtryck och ondska, inte minst när deras kamp blir framgångsrik – Nelson Mandela, Vita rosen i nazismens Tyskland, Solsjenitsyn.

Länge var man i intellektuella kretsar fokuserad på att skolan inte skulle indoktrinera i bestämda politiska eller religiösa inriktningar. När det gäller religion är det nog allmänt vedertaget att det är olämpligt att i undervisningen företräda en bestämd konfession och enbart den. Men att bara skildra fakta och doktriner i olika religioner från en förment objektiv position är otillräckligt. Lika viktigt är att skapa en förståelse för den religiösa livshållningen, upplevelsen av mening och av översinnliga krafters verklighet. Det är något som finns som en av livets viktigaste realiteter. Man kan förvisso leva utan religion, men det är en allvarlig inskränkning just i friheten om man inte redan under barndomen får en förståelse för den religiösa upplevelsen. Också, så småningom förstås, för dess risker: fanatism och intolerans mot oliktänkande. Men framför allt är det undervisningens uppgift att visa innerligheten, den livgivande, hoppingivande upplevelsen av mening och sammanhang. Och utan att uppleva mening och sammanhang i livet är det svårt att leva vare sig man ger den en religiös förankring eller inte.

Kunskapsmål

I den aktuella pedagogiska debatten stirrar man sig ofta blind på kunskapsmål. Trots att alla vet att barn är olika. De utvecklas i olika takt och har olika förutsättningar för att möta livets verkligheter. Men man drar sällan adekvata slutsatser av denna truism. Skolan måste respektera och se dessa olikheter och arbeta aktivt med dem. Inte bara respektera, utan också se dem som inspirerande uppgifter. Varje elev är en sällsam gåta som kräver ett individuellt svar i form av områden och uppgifter där han eller hon kan glädjas åt framgångar efter en tids flitigt arbete. Men dessa områden kan inte vara samma för alla elever i klassen och för de runt hundratusen svenska barn och ungdomar i samma åldersgrupp. Visst är det bra att ha samma generella mål för alla, men det viktiga är inte att alla når just det.

I kommande inlägg kommer dessa tankar att utvecklas. Teman blir lärarens roll och möjligheten att ha olika alternativ i skolan som verkar parallellt.

I en alldeles ny PISA-studie konstateras att eleverna med den högsta internet- och datoranvändningen i och utanför skolan presterar sämst på PISA-provet. Sverige är ett av de länder där tillgången och användningen av it i skolorna är som störst men som samtidigt når botten vad gäller elevernas resultat.

”Resultatet från PISA-studien visar att it-användningen i skolan har ökat bland 15-åringar och vi vet sedan tidigare att kunskapen om hur datorerna kan användas inte hängt med. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan för att få ut maximal nytta av investeringarna”, säger Anders Fredriksson, biträdande chef på resultatutvärderingsenheten på Skolverket, i ett pressmeddelande 15 september 2015.

Trots flera forskningsrapporter som varnat för att datoranvändning i skolan inte verkar bidra till ett bättre skolresultat så har det svenska offentliga skolsystemet gått mot en alltmer datoriserad undervisning. I Sverige är en svensk elev i genomsnitt online 39 minuter per dag på skoltid, vilket är över genomsnittet i OECD som ligger på 25 minuter.

Den enda aktivitet (grupparbete, hemuppgifter, skolarbete…) där datorn verkar ha ett positivt samband är i resultatet av digital vs. traditionell läsning. Alla andra aktiviteter visar ett negativt samband. I stället är det de elever som aldrig och nästan aldrig gör aktiviteterna som har de bästa resultaten.

”Elever som använder internet mer än fyra timmar per dag i skolan har genomgående de lägsta resultaten i läsförståelse, matematik, digital läsning och digital matematik.” skriver Skolverket i sitt pressmeddelande om PISA-rapporten.

Skolverket har nu fått i uppdrag av regeringen att ta fram förslag på nödvändiga insatser för att stärka den digitala kompetensen i undervisningen, något som efterfrågas framför allt av lärarna.

Ytterjärna Forum har tidigare skrivit om annan forskning som gjorts kring mobiler och datorer i skolan. Läs även vår artikel om Google-anställda i Silicon Valley som väljer att sätta sina barn i waldorfskolor – delvis på grund av att datorer och surfplattor oftast används mer restriktivt där.

Fotnot: OECD är en engelsk förkortning för vad som på svenska översätts ”Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling”. I organisationen ingår 35 hög- eller medelinkomstländer, varav Sverige är ett av dem. PISA är en studie som rankar OECD-ländernas studiesystem.
Foto: Pexels