Inger är den starka människan bakom sina verk i bländande marmor, som arbetat sig igenom formen och kommit ut på andra sidan där balansakten är övervunnen, där bågen är spänd och stenen fylld till brädden.

Där står den så fulländad, så len och så svävande. Vippar inte det minsta för tyngdlagen utan behärskas av asymmetrins gåtfulla lagar. Tidsaspekten i formen visar sig som en förskjutning som ger liv åt det fasta och förutsägbara. Ett ohanterligt kaos har tillåtits att lyfta, dra och trycka och lekfullt dansa med de tredimensionella formerna tills det hårda blivit sams med det flytande.

Skulpturen ser ut att vilja visa sig som den verkligen är, inifrån och ut och utifrån och in, av krafter skapad, inte karvad och huggen efter en i förväg färdig idé.

Se och dröja. Verket talar till oss som verk och inte som överbringare av ett budskap. Om detta talar den tyska filosofen Hans-Georg Gadamer.

Fri från associationer i form av alla de ting den kan tyckas likna, får konstverket möjlighet att tala sitt språk, att viska sin hemlighet, att drömma sin dröm. Betraktaren måste tysta sina tusen röster för att höra, hålla sitt öga friskt.

Hur skall vi då öva vårt öga och öra, tänja och stärka våra muskler så att de kan bli det redskap med vilka vi kan uppleva konsten för konstens skull? Så att vi inte går miste om ögonblicket, inte förmår dröja där dröjsmålet har någonting åt oss?

Förmågan till lek, fantasi och förundran är barnet förunnat. De gyllene portar som öppnar nya världar gäller samma lika för vuxna när vi är medskapande med våra sinnen.

Norska konstnären Inger Sannes är skulptören som bytte bana mitt i livet. Mitt i en framgångsrik karriär på IBM åkte Inger ned till Pietrasanta i Italien och lärde sig hugga i sten av mästarna på studio Sem. Det började med ett friår tillsammans med sin man, barnläkaren och forskaren Magnus Wickman, som uppfyllde sin önskan att arbeta på en riktigt fin vingård.

Inger har alltid tecknat och har sinne för matematik, kunskaper som är till stor fördel när det handlar om proportioner och konstruktioner. Att förstora upp ett verk från en modell med hjälp av Pythagoras sats enligt den gamla hantverksmatematiska traditionen är ett tidskrävande räknestycke med precision.

Invid Klämmingens östra strand utanför Gnesta bor Inger och Magnus sedan några år, de flyttade från ett liv i Stockholm till Sörmland, där har Inger sin studio då hon inte är i Italien och arbetar med sten där marmorn skärs ut direkt från berget i Carrara.
Marmorn, denna lysande bergart finns i många olika färger och skiftningar, eller alabastern, genomskinlig och fossil efter tusentals år på havets botten. Mjuk och hård på samma gång, känslig för väder och syra i luften. Alabaster tål inte att stå ute, men i trädgården ovanför grönsaksodlingar och rabatter, tronar skulpturer i marmor med heroisk storlek, det vill säga att de är större än människan.

Eller miniatyrer som inte just därför måste vara gulliga men inbjudande att beröra.

Direkt jag kommer ned för trappan vilar en havsjungfru intill stugväggen i grönskiftande brons. Hon gäckar synen som var hon en strimma från sjön just landad för en sekund.

Längs vandringsstigen nedanför minneslunden vid Frustuna kyrka utanför Gnesta står IL PASSAGGIO, en Carraramarmorskulptur som har en öppen form med ett djup och ett hål och en räfflad, vågig yta. Väl värd ett besök!

Se även ELEMENTS i hårdare marmor från Turkiet som står vid huvudingången till SAS Institute AB i Stora Frösunda, Solna.

Ingers verk är representerade på platser spridda i världen. I offentliga parker, privata salonger och på en rad utställningar fortlöpande och efterfrågade.

Några exempel är en skulpturträdgård för barn i Söderköping i Sverige, Oslo innovation Award med en skulptur som hon under åtta år årligen skapade till de mest innovativa företagen i Norge, ”Sky Garden” en plats för kontemplation i Kowloon i Hong Kong och skulpturen SOURCE till isfestivalen ”Tusen Vintrar” i Uppsala i Sverige samt den monumentala marmorskulpturen ELEMENTS till Christopher Newport University i Virginia, USA.

Föräldrarna ägnar sina yrkesliv åt att ligga i teknologins absoluta framkant. Men när de väljer skolor åt sina barn vill de varken ha appar eller surfplattor.
– Det viktiga är att bygga individer, säger Pierre Laurent, som skapat sin karriär på Intel och Microsoft men valt den skärmfria skolan åt sin dotter Maya.

Det är Svenska Dagbladets reporter Sandra Johansson och fotograf Anders Ahlgren som gjort reportaget som publicerades i somras.

Kontrasterna mellan föräldrarnas högteknologiska karriärer och barnens skolmiljö med gröna krittavlor, klassiska träbänkar och total avsaknad av skärmar är lockande för journalister.

Waldorfskolan i Silicon Valley ligger nära Googles och Facebooks högkvarter. Utbildningen är inte gratis – USA har inte Sveriges system av flyttbar skolpeng – familjerna betalar cirka 200 000 kronor per år för en plats. Och skolan har en kö av elever som väntar på att få börja.

Monica Laurent, Mayas mamma och Pierres hustru, är lärare på skolan, som har en policy för föräldrar att inte låta de mindre barnen se på tv eller leka med mobiler eller skärmar hemma.

– Det handlar inte om att avskärma barnen, vi tar in exempelvis nyhetstidningar i undervisningen. Det handlar om att använda skärmar när barnen är redo, säger Monica Laurent, till SvD.

Monica berättar att hon läst sagan om Snövit för barnen i andra klass.
När barnen skulle måla figurerna blev det väldigt tydligt vilka som – trots skolans rekommendationer – hade sett Disney-filmen.

– Då målar de Disney-karaktärerna. De kan inte tänka utanför de karaktärer som presenterats för dem, medan barnen som inte sett filmen är betydligt mer kreativa.

Monica Laurent betonar barnens personliga utveckling som att bygga relationer, kroppskoordination och kreativitet, som hon menar hämmas av en skärm eftersom barnet då sitter still och inte tar in vad som händer runt omkring.

Waldorf pedagogiken firar 100 år 2019 och har funnits i Sverige i cirka 70 år. Idag finns det mer än 70 förskolor, 40-talet skolor och ett flertal särskolor som använder sig av Waldorfpedagogiken i Sverige.

Och på USA:s västkust tycks intresset vara större än någonsin, skriver SvD, och det trots att området västkusten också är den plats i USA som starkast förknippas med startups och artificiell intelligens. Eller – kanske just därför?

Pierre Laurent har själv jobbat på Intel och Microsoft. Hemma hos familjen Laurent råder en skärmpolicy där alla lämnar sin mobil en laddningsstation i hallen när de kommer hem. Föräldrarna använder sina datorer i ett speciellt rum.
– Jag vet att produktutveckling hela tiden går mot att göra tekniken lättanvänd. Att ett äldre barn inte snabbt skulle kunna lära sig använda en platta tycker jag är nonsens, säger Pierre Laurent, pappa till Waldorf-eleven Maya.
Och:
– Bolag som Microsoft försöker alltid ligga i framkant, men många idéer blir aldrig någon hit. Om några år kanske vi inte har surfplattor utan något helt annat. Det viktiga är att bygga individer.

Hantverk och handaskicklighet är den tysta kunskap som till glädje och nytta fört mänskligheten vidare genom årtusenden, som förvandlat natur till kultur.
För att inte dessa kunskaper skall gå förlorade i dagens samhälle talar man om tre värden:
Hantverket skall bevaras, användas och utvecklas. Till det sistnämnda kommer även att kunskaperna skall spridas.

Traditionell hantverkskunskap är ett av de fem områden som omfattas av UNESCOs konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. Med det immateriella kulturarvet menas den kunskapstradition som överförs mellan generationer.

När det begav sig för mer än 80 år sedan för de läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheterna hade hantverk och slöjd en central roll i arbetet med att ge en meningsfull och bildande sysselsättning till människor med funktionsskillnader. Inom LSS, lagen om socialt stöd, finns det arbetsmetoder för att främja individen och gemenskapen, hantverk som del i detta är idag inte alltid självklar och enkel. Ett riktigt fint exempel på hur trä som material skapar arbetsmöjligheter för sex arbetstagare är Tuna snickeri i Järna.

Skräddarsydda arbetsmoment

Arbetshandledare Jonas Hallqvist har gått som lärling och tagit gesällbrev hos en möbelsnickarmästare. Med stor kunnighet och uppfinningsförmåga skräddarsyr han varje arbetsmoment i den stora, ljusa maskinparken efter varje arbetstagares möjlighet och begränsningar.
–Det kan ta ett halvår att lära upp en ny person till att tryggt och självständigt kunna hantera en uppgift men alla kan arbeta här, säger han.

För tre och ett halvt år sedan gick flera socialterapeutiska verksamheter samman för att dra igång Tuna snickeri. Tursamt fick de möjlighet att nästan som en gåva ta över en hel maskinpark från hantverksakademin som lade ned sin lärlingsutbildning.

När jag besöker dagligverksamheten Tuna snickeri visas jag runt, öppenhjärtigt och angeläget berättar hen för mig om sin tillvaro, om stort och smått, det är vänligheten i mötet som säger allra mest.
En annan, mera försynt, visar när hen måttar in en borr i plankan på markerad plats, trycker på en knapp och på ett ögonblick är hålet satt. Vänlighetens tysta åthävor är också en kunskap som värnas, som fyller i där språket inte hittar rätt och som förbinder oss människor med alla våra olikheter.

Med hörselkåpor för öronen tillsynes lugnt och nästan andaktsfullt arbetar arbetstagarna var för sig vid varsin station. Behändigt och koncentrerat. De dånande maskinerna med väldiga krafter tjänar som tämjda oxar till plogen.
Jonas har hela tiden full koll och när jag frågar om han aldrig är orolig, svarar han att, nej aldrig här!

Varje byggsten i produktionen är alla lika delar för att till slut bilda helheten, den färdiga produkten. Varje litet moment som att stansa ett borrhål i en bikupsram har satts i system med ett tidskrävande förarbete att ställa in maskinen, trygga och lära upp, ett arbete som kräver individuell uppföljningen på en-till-en-nivå.
Jonas har lagt ned många arbetstimmar på att plocka ned en produkt i smådelar och tänka ut nya prototyper och maskinmodeller, att anpassa processen så att alla moment i kedjan kan utföras av en arbetstagare. Och att tålmodigt och repeterande lära ut genom att visa tills arbetstagaren är mogen att utföra handlingen på egen hand.
När alla parallella delar sammanfogas i monteringshallen synliggörs det färdiga resultatet. Det ger arbetstagarna möjlighet att känna igen sig och förstå, vilket är en viktig del i att kunna blida begrepp och uppleva sammanhang.

Stor beställning på Waldorfmaterial

–Naturligtvis skulle det gå mycket fortare att utföra hela grejen själv, men det är inte det som är poängen här.

Jonas ståndaktiga moral och handlingskraft utgör själva bjälklaget i denna verksamhet. I produktionen just nu ligger det en stor beställning från holländska företaget Merkurius som förser Waldorfskolorna med pedagogiskt material. Här tillverkas ett vackert torkstativ för akvarellmålningar. Ett höggradigt utfört hantverk med jämn kvalitet som håller marknadsmässiga priser.

–Varför skulle vi ta mindre betalt för vårt hantverk än på övriga marknaden? Eventuell vinst lägger vi på att köpa in nya material och att hela tiden förbättra vår utrustning, förklarar Jonas.

Ute i kallförrådet ligger staplade brädor av furu, valnöt och ek, hårda och mjuka lövträd och en del finare virke. Inne uppöver långväggen torkar det vidare i två månader innan det kan börja användas. Ett nyfällt träd klyvs till brädor som, om det skall lufttorkas, behöver ligga på tork i flera år innan det blir dugligt till att arbeta med.

Restprodukten spån samlas upp på baksidan av verkstaden och hämtas av Telge Energi till att elda med.

Jonas kompanjon Roger poängterar att detta arbete är på riktigt, att när arbetstagarna kommer hem efter jobbet har de all anledning att känna sig stolta. De har en yrkestillhörighet.

Att på detta sätt gestalta arbetslivet genom hantverket som handling för människor med funktionsskillnader, är som att bygga en solid bro som spänner över dagens timmar.

En bro som inom bestämda gränser ger utrymme för en promenad i frihet.

”Den småbarnsförälder som inte googlar efter närmaste antroposofiska förskola efter att ha sett ”Barndom” finns nog inte…”
Så skriver Jonas Holmberg i en recension av ”Barndom”, en norsk dokumentärfilm om livet på en Waldorfförskola, i Expressen Kultur.

Jonas Holmberg, som också är chef för Göteborgs filmfestival, inleder sin recension av Margreth Olins film ”Barndom” med att relatera till sitt eget liv. Han har för första gången lämnat sin dotter på förskolan – första dagen av fem år som väntar på skolan, reflekterar han.

Det framgår inte hur gammal dottern är – men när recensenten Holmberg hämtar henne senare samma dag kan hon inte berätta om hur dagen varit, om barnen har varit snälla eller vad personalen gjort. Det har dottern ännu inget språk för.

Samma kväll, med dottern sovande i vagnen, ser Jonas Holmberg ”en anspråkslös men smått förtjusande dokumentär, som stillsamt observerar livet under ett år på förskolan Aurora i Oslo”.
Han beskriver i recensionen hur filmen ”vrålar om lekens egenvärde genom poetiska bilder av en sexåring som spatserar på en skogsstig med en ormbunke som hatt” och beskriver filmen som helhet som en uttalad protest mot politiker som ”vill skapa produktiva samhällsmedborgare av tultande telningar”.
Jonas Holmberg reflekterar över milda och inspirerande pedagoger som låter barnen leka med hjälp av naturen – bygga käpphästar och gå på styltor, gå på skogspromenad och laga mat. Någon teknisk utrustning, som en Ipad, finns inte på den förskolan, kommenterar han beundrande.

Holmberg kan dock tyvärr inte avhålla sig från att ursäkta sin positiva upplevelse av filmen genom att markera sitt avståndstagande till antroposofisk filosofi i allmänhet och knyta an till den ytliga nidbild som lever i vissa kretsar och påpeka att filmen långt ifrån är en ”introduktion till Rudolf Steiners andelära om eurytmi och astralkroppar”.

Han skriver också att den förälder ”finns nog inte” som inte genast googlar efter en antroposofisk förskola i sitt närområde efter att ha sett ”Barndom”.

Den enda negativa kritik Jonas Holmberg framför riktar sig mot SVT snarare än mot dokumentärfilmare Margreth Olin, som för övrigt är Norges mest prisade filmare i sin genre. SVT har nämligen kapat 30 minuter av filmen för att den ska passa in i TV-tablån. ”Som om Norstedt skulle kapa 100 sidor av en Knausgård-roman”, kommenterar Holmberg.

”Barndom” går att se på SVT Play fram till 19 februari nästa år.
https://www.svtplay.se/video/18947926/barndom

Vad händer om lärarna får bestämma över sin arbetstid själva? På Elsa Brändströms skola i Linköping har man tänkt annorlunda och gett lärarna 100 procent förtroendetid.

Sedan 2012 finns en paragraf som tillåter arbetsgivaren att i samråd med facket prova nya arbetssätt om man tror att de kommer ha en god effekt på verksamheten, och det är den möjligheten som Linköpings kommun nu testar. Istället för 35 timmar reglerad arbetstid och 10,5 timmar förtroendearbetstid som är standard, så har man på Elsa Brändströms skola valt att ge lärarna 100 procent förtroendetid.

Metoden man valt är kontroversiell men uppskattad. Skolans rektor planerar in lektioner och kallar till konferenser men resten får lärarna själva styra. Enligt artikeln så upplever lärarna att det är skönt att förfoga över sin tid, och känner att de har blivit friare.

Till tidningen Suntarbetsliv säger Karin Bäckstedt från Lärarnas Riksförbund i Linköping:

”Kanske är lärdomen att det viktigaste inte är arbetstidens förläggning utan att man som lärare ska göra ett bra jobb med ett bra resultat. Att man ska orka, känna glädje i arbetet och hålla sig frisk.”

Skolgången handlar till stor del om att lära sig akademiska kunskaper och färdigheter vilket självklart är viktigt för yrkesliv och allmänbildning. Men risken finns att den emotionella och sociala kompetensen glöms bort på vägen. Det vill ett par psykologer nu förändra. Vi har pratat med en av dem, Lars Löwenborg, om varför det är så viktigt.

– Framgång i livet i form av att lyckas i skolan, få kamrater, kunna samarbeta med andra, bli anställd, studera vidare, bilda familj, och vara i god psykisk och fysisk hälsa, undvika missbruk och hålla sig borta från kriminalitet – allt detta hänger samman med utvecklingen av sociala och emotionella färdigheter. Forskningen är entydig om detta. De sociala och emotionella färdigheterna handlar om att kunna reglera våra känslor, tankar och beteenden, på ett positivt sätt för oss själva och för andra, förklarar Lars.

Bristande fokus i skolan

Han är psykolog och terapeut och har främst arbetat inom skola och förskola med handledningar, utvecklingsuppdrag och kursverksamhet. Han har också skrivit ett antal böcker, däribland ”Färdigheter för livet”, som handlar om just dessa frågor. Idag är han anställd som psykolog i Upplands-bro kommun. Han menar att medborgare med utvecklade sociala och emotionella färdigheter är avgörande för hållbara och mänskliga samhällen och ser det som en stor utmaning i tiden vi lever i och för den gemensamma framtiden.

– Jag och min kollega Björn Gislason upplever att det idag saknas ett medvetet och systematiskt sätt att utveckla barns och elevers sociala och emotionella färdigheter. Många lärare lägger ett stort arbete på det men det finns ingen samordning eller tydlig definition. Man famlar efter pedagogiska metoder för att lära ut dem, och Skolverket ger tyvärr ingen vägledning om hur arbetet kan och förväntas ske, berättar Lars vidare.
Han menar att fokus i skolan alltför mycket handlat om de kognitiva och akademiska färdigheterna, vilket inte räcker om vi vill utbilda hela människor.

– De årliga PISA-mätningarna med sina internationella jämförelser och massmedias ensidiga topplistor på skolors betygspoäng kopplat till en skolpolitik som mest handlat om tester, prov, betyg, ordning och reda i klassrummet, kepsar och mobiltelefoner, har inte lämnat utrymme för det sociala och emotionella lärandet. Värdegrundsämnet som ju till stor del handlade om dessa färdigheter togs bort för flera år sedan, säger han.

Inga nya frågor

Det här är ingen ny tanke för Lars Löwenborg och Björn Gislason. Redan på 90-talet, när de var verksamma som skolpsykologer, började de leta efter proaktiva verktyg som skulle rusta eleverna för att klara av och hantera skolans olika utmaningar i lärandet och relationerna.

– Man tog ofta in oss då större problem uppstått för elever och pedagoger. Vi märkte att lärarna ofta behövde hjälp med att utveckla olika färdigheter hos eleverna som lyssnande, fokusering av uppmärksamhet, att förstå egna och andras känslor, kunna lugna ner starka känslor, kunna samarbeta och lösa kamratproblem, säger Lars.

Enligt Lars är det viktigt att på olika sätt påverka skolor, allmänhet och makthavare genom att upplysa dem om de sociala och emotionella färdigheternas betydelse, som man internationellt pratar alltmer om. I USA har majoriteten av landets stater infört Social and Emotional Standards – skrivningar och direktiv om vilka färdigheter eleverna förväntas lära sig inom dessa områden.

– Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD med sina 38 medlemsstater sätter sedan några år tillbaka skolans roll för det sociala och emotionella lärandet (SEL) i fokus. De betonar den avgörande vikten av detta för framtidens samhällsbyggande. De inleder nu en stor internationell studie, som ska vara klar 2020, för att skapa verktyg för att kunna mäta och följa upp detta lärande (The Study on Social and Emotional Skills). OECD:s initiativ och resultatet av detta är något som knappast kommer gå den svenska skolan förbi.

Så kan läget förändras

Sociala och emotionella färdigheter kan läras ut och skolor och förskolor är passande miljöer för det, men för att det ska fungera måste lärandet ske på ett systematiskt sätt.

– Man lär sig inte dessa färdigheter automatiskt bara genom att gå i skolan. De behöver samtalas om, de behöver genomsyra förskolans eller skolans vardag, eleverna behöver få möjlighet att träna dem och de behöver vägledning och bekräftelse av de vuxna för att integrera dem i sin personlighet. Social och emotionell kompetens behövs också hos de vuxna på skolan så att de kan verka som förebilder för sina elever, säger Lars.

Ett positivt exempel är nu på gång, nämligen det upplägg som Lars Löwenborg och hans kollega Björn Gislason är delaktiga i. Det heter ”Skolstegen” och ges nu ut i ett antal länder samtidigt, däribland Sverige. Upplägget är ett konkret material som vägleder lärare i hur de kan lära ut dessa frågor. Förlagan kommer från organisationen Committee for Children i Seattle.

– Andra goda exempel kan jag hämta från mina otaliga handledningar till lärare som fokuserar på vilka sociala och emotionella färdigheter barnet eller gruppen behöver utveckla. Då eleven har problem i skolan handlar det oftast om färdigheter barnet ännu inte lärt sig och som behövs för att klara av situationen, samt hur lärarna på olika sätt kan lära ut dem för att hjälpa barnet hantera sin situation i skolan, fortsätter Lars.

Waldorfskolan, världens största friskolerörelse, har med sina nära 100 år på nacken en pedagogik som på flera sätt ligger helt rätt i tiden. Det är en inriktning som kan möta många av de utmaningar som vi ser i samhället och den svenska skolan idag, menar Cia Edsberger, som är ordförande i Waldorfskolefederationen.

I Sverige har waldorfpedagogiken funnits cirka 70 år och utvecklingen är ganska stabil idag. Särskilt stor tillströmning har man på senare tid sett inom waldorf-förskolorna.

– Jag tror det bland annat beror på att unga föräldrar idag tänker mer på hållbarhet, kreativitet och att barn ska få vara barn, säger Cia Edsberger.

Adresserar flera av dagens stora skolfrågor

Hon pekar på att waldorfpedagogiken är modern på flera sätt, och att man alltid har adresserat flera av de behov och sakfrågor som idag diskuteras alltmer i den svenska skolan. Ett exempel är lärarens roll och relationen mellan lärare och elever.

– Idag pratas det mycket om ”lärarens återkomst”, dvs att läraren ska vara ledaren i klassrummet. Hos oss har vi alltid arbetat så.

Inom waldorf betonar man bland annat betydelsen av en lärarledd undervisning. Så här står det på Waldorfskolefederationens hemsida: Läraren förmedlar stoffet muntligt och under ögonkontakt med eleverna. Det stimulerar eleverna att meduppleva och förbinda sig med innehållet och leder till att olikheter i förmågan att uppfatta stoffet blir mindre avgörande för deltagandet.

Andra typiska drag i waldorfpedagogiken som ligger väl i tiden är, enligt Cia, åldersprogressionen (anpassning till elevernas ålder och utveckling), hållbarhetstänket, förhållningssättet till naturen, kulturens betydelse med mera. Apropå modern skola nämner hon också att många Silicon Valley-föräldrar sätter sina barn i waldorfskolor, bland annat därför att de vill stimulera kreativiteten.

Om man tittar på flera av de behov och problem i samhälle och skola som diskuteras idag är det inte så svårt att se att waldorfpedagogiken kan bidra positivt. Några exempel på diskussionsteman som känns högaktuella är ojämlik skola, dåliga studieresultat, psykisk ohälsa hos unga, överanvändning av skärmar, bristande respekt för andra, arbetsmarknadens behov av kreativa människor, ökade krav på hållbarhet med mera. Flera av dessa behov passar bra med inriktningen i waldorfskolan.

– När man frågar elever vad waldorf är för dem är ett vanligt svar att man får vara den man är. Det har att göra med den sociala respekten och den hövlighet som finns här. Eleverna blir sedda och vi arbetar mycket med relationen mellan lärare och elever.

Det här uttrycks delvis också på Waldorfskolefederationens hemsida: Eleverna möter redan från första dagen en skola där alla, lärare och elever är jämlika. Klasslärarna har ett speciellt ansvar som bland annat innebär att de varje dag möter eleverna i klassrumsdörren med personlig handhälsning och individuellt bemötande. Att elever och lärare möts på samma nivå står inte i motsättning till lärarens tydliga ledarskap och ansvar gentemot klassgemenskapen och elevgruppen.

Waldorfskolor arbetar mycket med konstnärliga uttryck som del av pedagogiken, men konst är inte ett primärt ämne. Tanken är att en konstnärlig och hantverksmässig bearbetning av lärostoffet inbegriper många sidor hos eleven och gör att det blir levande på ett personligt sätt och anpassat till varje elev.

Användningen av IT och skärmar är överlag mindre betonad i waldorfskolorna jämfört med andra skolor. Man kan då fråga sig hur waldorfpedagogiken möter behoven som kommer av den ökande digitaliseringen i samhället. Cia Edsberger berättar att det i den reviderade nationella läroplanen LGR11 finns krav på att alla skolor ända från förskolan ska ha digitala inslag.

– De kraven ska vi följa, men frågan är också vad kraven innebär, exempelvis hur mycket och på vilka sätt digitala inslag ska finnas. Vi tar nu fram en plan för det. Det finns många sätt att arbeta med det digitala och inriktningen bör vara att behärska tekniken och inte tvärt om. Vi är inte emot teknik, men vi tycker detta bör utformas så att det blir åldersadekvat.

Kreativa och självständiga människor

Utöver den nationella läroplanen har waldorfskolor en egen kursplan som heter En väg till frihet. Enligt Cia Edsberger bidrar den till att göra eleverna till kreativa och självständiga människor. Ett mål är att skapa livslång lust att lära genom engagemang, nyfikenhet och förundran.

– Vi arbetar mycket utifrån begreppen tanke, känsla och vilja, vilket bäddar för ökad förmåga hos eleverna att ta självständiga beslut. De får med sig flera verktyg och bredare perspektiv. Viljan och uthålligheten är svårt för studenter idag och detta är något vi övar mycket på.

När det gäller mer mätbara studieresultat hävdar sig waldorfskolor väl enligt Cia Edsberger, men sticker överlag inte ut i jämförelse med andra skolor. Tidigare forskning har visat att en jämförelsevis hög andel waldorfelever gick vidare och genomförde högre studier, oavsett social bakgrund, samt att man också var mer intresserade av samhällsfrågor än andra elever.

Framöver ser Cia Edsberger flera utmaningar för Waldorfskolefederationen att arbeta med. Liksom andra skolor känner man exempelvis av dagens stora lärarbrist och nu planerar man bland annat att genomföra ett waldorf-lärarlyft.

– Vi behöver också arbeta med att anpassa och stärka waldorfpedagogiken och vår identitet för att kunna presentera waldorfskolan på ett bra sätt. Det är viktigt att visa bland annat politiker att vi är ett bra alternativ som behövs inom pedagogiken, och här ska vi även samarbeta med andra pedagogiska inriktningar, säger Cia Edsberger.

För många elever i skolan förknippas läsning med någonting tråkigt – ett nödvändigt ont som man måste lida sig igenom. Det här ville läraren Kalle Palm i Lund ändra på genom att inleda varje lektion med en lässtund, skriver Skolvärlden.

Kalle Palm – lärare i matematik, fysik och filosofi – ville få gymnasieeleverna att läsa på ett lustfyllt sätt, så nu inleds varje lektion på skolan där han jobbar med 10-15 minuters läsning. Eleverna väljer själva vad de vill läsa och det är helt utan krav – de läser i sin egen takt och utan uppgifter kopplade till läsningen. Det är en viktig aspekt av projektet, för att kunna väcka den egna lusten att läsa. I Skolvärldens artikel säger Kalle Palm:

”I en tid präglad av korta stimulis från mobiltelefonerna ville jag få eleverna att vara i nuet med ett mer djupgående fokus.”

Lärarna på skolan har förlängt projektet en bit in på våren eftersom de upplever att koncentrationen bland eleverna har blivit bättre och att färre sneglar på sina mobiler under lektionerna. Även eleverna meddelar att de får mer gjort tack vare projektet. Nu rekommenderar de fler skolor att göra samma sak.

Den första waldorfskolan startade år 1919 i Tyskland och var till för barnen till arbetarna i en cigarettfabrik. Sedan dess har waldorfpedagogiken spridits över hela världen och idag finns över 1100 waldorfskolor och nästan 2000 waldorfförskolor i över 80 länder. Det gör waldorfpedagogiken till den största friskolerörelsen i hela världen. Nästa år firar man hundra år och inför det har ett nytt initiativ tagits: ”Waldorf 100”.

Visionen med Waldorf 100 är att öka medvetenheten kring waldorfpedagogiken runt om i världen. Genom en rad olika projekt vill man belysa hur waldorfpedagogiken övervinner kulturella, ideologiska, ekonomiska och sociala gränser.

”Vi gör vårt hundraårsjubileum till ett tillfälle att vidareutveckla waldorfpedagogiken för nutiden och fokusera mer medvetet på dess globala dimensioner. Med många spännande projekt på alla kontinenter. Håll öronen och ögonen öppna. Var en del av rörelsen: 100 år är bara början!” skriver man på hemsidan.

På projektets hemsida kan du bland annat följa projekten som är på gång, se events som är inplanerade under jubileumsåret och lära dig lite mer om waldorfpedagogiken. Skådespelaren Samuel Weiss är intervjuad på sidan och säger bland annat detta:

”Waldorfskolan har lyckats väcka en nyfikenhet i mig, en önskan att helt enkelt prova saker. […] I en värld som blir alltmer kallare och mer likformig, anser jag att det här är en underbar gåva.”

Filmen som haft över 250.000 visningar

Waldorf 100 har även tagit fram en film som översatts till nio olika språk. Filmen berättar om hur waldorfpedagogiken kom till, men framför allt ger den en bild av waldorf idag. I filmen intervjuas lärare från bland annat Kenya, Kina, Indien, USA, Tyskland, Israel och Brasilien.

Totalt har filmen visats över 250.000 gånger på Youtube (om man räknar ihop de olika språkversionerna). Se filmen här:

Det finns inga vetenskapliga studier som verkligen visar att digital teknik till skolelever ger bättre studieresultat. Tvärtom ger det sämre resultat och är på flera sätt särskilt skadligt för unga. De som drabbas allra mest är de som redan är svaga i skolan. Det säger den tyske professorn i psykiatri, Manfred Spitzer, som bland annat är känd för boken Digital demens.

Han var nyligen på besök i Sverige, inbjuden av Svenska Läkarsällskapet, och gav då på Kulturhuset i Ytterjärna en ögonöppnande extra föreläsning på temat. Det han säger grundar han genomgående på vetenskapliga studier. Manfred Spitzer använder själv digital teknik på olika sätt, men han konstaterar att tekniken har effekter på hjärnan och människors utveckling. Det finns risker, men detta talas det inte mycket om idag.

Hjärnan förändras ständigt

Han börjar med att beskriva hur hjärnan är uppbyggd och fungerar. I en mänsklig hjärna finns omkring 100 miljarder neuroner (trådliknande nervceller) som, var och en, har upp emot 10.000 förbindelser med andra neuroner. Det är ett obegripligt stort och komplext nätverk för signaler i hjärnan. Här skickas bitar av information fram och tillbaka via synapser, som är kopplingar mellan neuronerna.

Ett viktigt faktum som Manfred Spitzer lyfter fram är att det här nätverket ständigt förändras. Vad vi än gör förändras hjärnan. Det skapas ständigt nya förbindelser och varje dag kan man se förändringar i enskilda neuroner. Det sker när man lär sig något. Även kontaktpunkterna, dvs synapserna, förändras och blir större när mycket information passerar dessa, medan de krymper och försvinner om de inte används. Det är enligt Manfred Spitzer en del av hjärnans jobb att förändras och bli bättre utifrån vad man lärt sig.

Allt det här gör hjärnan mycket plastisk. Exempelvis kraschar inte en hjärna på samma sätt som en dator kan göra. Manfred Spitzer menar att mer än 70 procent av neuronerna kan ha dött innan man själv börjar märka att det är något fel. Det kallas graceful degradation och han nämner parkinsons sjukdom som exempel.

Bädda för mer inlärning och ett bättre liv – eller motsatsen

Kapaciteten i hjärnan fungerar inte som kapaciteten i datorer. Här betonar Manfred Spitzer något viktigt: Ju mer man har i hjärnan, desto mer nytt kan man lära sig. Ju mer förbindelser man har mellan neuronerna desto lättare är det att lära sig mer. Det är exempelvis lättare att lära sig ett nytt språk om man redan kan flera språk. Om man däremot inte har lärt sig så mycket är det svårare att lära sig nya saker. Visserligen lär sig barn snabbare än vuxna, men det beror på andra omständigheter. Inlärningskurvan sjunker med stigande ålder. Men det behöver man enligt Manfred Spitzer inte vara deprimerad över som äldre, eftersom det å andra sidan som sagt är lättare att lära om man redan vet mycket.

Manfred Spitzer redogjorde för vad han kallar en inlärnings- och demenskurva, från barndom till hög ålder. Det är en kurva som normalt stiger brant genom barndom, ungdom och fortsätter stiga i vuxenlivet, men som viker av neråt mot demens vid helt olika stadier i livet beroende på vad livet innehåller under hela resan. Unga människors överanvändning av bland annat TV och datorspel, att ständigt vara uppkopplad samt stress och multitasking får den här kurvan att vika av neråt tidigare i livet. Det som hos unga istället får inlärnings- och demenskurvan att stiga högre upp, för att sedan plana ut vid en senare punkt i livet, är saker som tvåspråkighet, att använda händerna, musik, sport och teater. Och närmare vuxenlivet är de positiva faktorerna bland annat familj, anknytning och meningsfullt arbete. I högre åldrar påverkas inlärnings- och demenskurva positivt av exempelvis aktivt engagemang i barnbarn, frivilligarbete, dans, sång och skratt.

Ju högre upp man är på kurvan och ju mer man lärt sig, desto längre tid tar färden neråt. Manfred Spitzer berättar exempelvis att förmåga att tala två språk genomsnittligt ger fem år mer utan demens. Att använda händerna i mer sensmotorisk inlärning har liknande effekt. Han betonar också att det är klart att små barn lär sig på ett bättre sätt genom att känna fysiskt på saker, jämfört med att göra monotona rörelser på en skärm. Han inflikar här även att nobelpristagare lekte mer med blockleksaker än andra när de var små.

Det särskilt allvarliga i Manfred Spitzers resonemang kring inlärnings- och demenskurvan tycks vara det som en överanvändning av digital teknik i barndom och ungdom leder till. Bland annat koncentrationssvårigheter, skolproblem, brister i utbildning, sömnproblem och beroende. I ett längre perspektiv kan den vikande inlärnings- och demenskurva som detta ger leda till arbetslöshet, sjukdom, ensamhet, depression, demens och tidigare död. God inlärning där hjärnan verkligen används tycks alltså vara mycket viktigt av fler skäl – det bäddar för ännu mer inlärning och ett bättre, hälsosammare liv. Överanvändning av digital teknik tycks bädda för motsatsen.

Studier visar många nackdelar med överanvändning av digital teknik

Hur påverkas då inlärningen av att använda mycket digital teknik? Manfred Spitzer menar att det inte finns en enda oberoende, väl utförd studie som visar fördelar med digital informationsteknologi i lärande och utbildning. Ändå pratas det mycket ensidigt om att satsningar på IT är bra i utbildning och det är idag svårt att få gehör för kritiska synpunkter mot detta. Här pekar Manfred Spitzer på att de stora IT-företagen är mycket resursstarka, betydligt starkare än exempelvis tobakslobbyn som på sin tid betalade forskare för att säga positiva saker om rökning. I exempelvis Tyskland finns idag hela institutioner som betalas av IT-företagen. Politikerna vill enligt Manfred Spitzer överlag framstå som positiva till en digital framtid, men de är oinformerade och vill mest rida på den vågen tills nästa våg kommer. Skolorna å sin sida är delvis påverkade av att desinformerade föräldrar efterfrågar digital teknik hos skolorna, därför att de är oroliga för att deras barn ska halka efter i utbildningen.

Manfred Spitzer radar upp flera exempel på vetenskapliga studier som visar nackdelarna med att använda för mycket digital teknik i utbildning. OECD-data under 10 år visade inga förbättringar i studieresultat i länder som investerat mycket i IT för utbildning. Teknologin hjälpte heller inte att överbrygga skillnaderna mellan gynnade och missgynnade elever.

Om man exempelvis delar ut smartphones i skolan får man enligt Manfred Spitzer sämre studieresultat. När man i en flerårig mätning däremot förbjöd smartphones i skolan fick man bättre resultat redan första året och följande år ökade effekten. Det var då särskilt de barn som tidigare hade haft sämst resultat som förbättrade sina resultat mest. Manfred Spitzer menar att informationsteknologin i skolan inte utjämnar elevernas chanser. Ju sämre elever ligger till desto mer skada gör teknologin.

När det gäller smartphones i skolan berättade han att enligt en studie sjunker både uppmärksamheten och förmågan att minnas till omkring hälften när telefonen ringer. En studie visade att även om den bara ligger på bordet utan att ringa påverkar det koncentrationen. Man blir störd av sådant. Manfred Spitzer berättade också att det har gjorts jämförande IQ-tester som gav 10 ”poäng” lägre resultat när de testade var uppkopplade, jämfört med när de inte var det. Användning av smartphones har också visat sig ha negativt samband med akademiska resultat, men positivt samband med ångest, och båda dessa återverkar på livstillfredsställelsen. En annan stor studie har enligt Manfred Spitzer visat att man blir mer deprimerad och mindre tillfreds med livet av att använda facebook, vilket ofta sker på smartphones.

När det gäller tillgången på datorer i utbildningen ser man liknande resultat. I en studie tittade man på vad elever i en datoriserad kurs egentligen gjorde med datorerna. 34 procent av kurstiden vid datorerna visade sig handla om annat än utbildningen, och uppmärksamheten gick ner. Att ha datorn tillgänglig på bordet reducerade tiden man ägnade åt utbildningen. I en annan studie vid militärhögskolan West Point i USA såg man 20 procent sämre resultat för studenter som hade fått tillgång till dator, jämfört med studenter som inte hade det. I en annan studie säger studenter att de minns och fokuserar bättre om de läser på papper. Att anteckna med penna är också kraftfullare än att göra det på tangentbord, menar Manfred Spitzer. Han berättar också att i Australien införde man 2008 en lag om elevernas tillgång till datorer i skolan, men man tog bort den 2016 därför att studieresultaten blev sämre.

Enligt Manfred Spitzer resonerar förespråkare för mer IT i skolan ibland om att man kan ”outsourca” mental aktivitet till teknologin så att man har mer kapacitet över i hjärnan att lära sig mer. Men detta är nonsens, menar Spitzer. Det har betydelse hur man använder hjärnan. Om man inte lär sig i hjärnan får det konsekvenser. Använder man exempelvis bara automatisk stavningskontroll lär man sig inte stava. Allt man inte själv vet blir ett hinder. Och omvänt, ju mer man har lärt sig desto mer nytt kan man lära sig.

Manfred Spitzer säger också att Google är det sämsta mediet när det gäller lärande.
Man behöver redan innan ha kunskaper i det aktuella ämnet om man ska kunna använda Google på ett vettigt sätt, och dessa förkunskaper får man inte genom Google. Ett likande förhållande gäller onlinekurser. De fungerar ofta inte om man inte redan kan mycket. Det har bland annat visat sig i jämförelser mellan olika högt utvecklade länder. Och i en tidigare satsning på onlinekurser från Stanford University blev andelen misslyckanden 90 procent. Enligt Manfred Spitzer hjälper det alltså inte att bara sprida onlinekurser för att jämna ut kunskapsnivåer.

Överanvändning av digital teknik har enligt Manfred Spitzer en lång rad hälsorisker och bieffekter för både kroppen och sinnet. Alltifrån övervikt, diabetes, sömnsvårigheter och stress, till ångest, koncentrationsproblem, depression, minskad empati, demens med mera. En kanske mindre känd men allvarlig nackdel med överanvändning av digital teknik bland unga är att synen försämras. Barns ögon växer enligt Manfred Spitzer tills fokuspunkten hamnar längst bak i ögat. Men om barnen tittar för mycket på skärmar på nära håll blir ögat längre och de blir då närsynta. Det här är mycket vanligt i exempelvis Kina och Sydkorea där 80 respektive över 90 procent av unga under 20 år är närsynta. Det gäller att minska ”dosen” av skärmtittande för barn, säger Manfred Spitzer.

Högt blodtryck är ännu en negativ hälsoeffekt som kan kopplas till överanvändning av informationsteknologi. En mätning bland friska tonåringar visade ett klart samband mellan förhöjt blodtryck och hur mycket man använder internet. Vid 25 timmar internetanvändning under en vecka hade nära 20 procent av de testade förhöjt blodtryck.

Fortsätt vara kritiska och säg nej

Så vad ska man göra åt allt detta? Manfred Spitzer menar att det är viktigt att så många som möjligt lyfter fram de här aspekterna. Fortsätt prata om det och skriv till politiker. Alla som på något sätt är ansvariga för barnen – både föräldrar, skoladministratörer med flera – kan säga nej till ökad användning av digital teknik i skolan.

Även om det idag kan vara svårt att vara kritisk är Manfred Spitzer delvis optimistisk inför framtiden. Det kommer fram allt mer fakta som stödjer det han säger. Han hoppas också att näringslivet kommer att upptäcka de här problemen. Man vill ju inte ha dåligt utbildade unga människor som anställda. Det kan man inte låta hända.