Utvärderingen av den svenska skolan baseras nästan uteslutande på provresultat och slutbetyg. I ett samhälle där främlingsfientliga krafter växer sig allt starkare kan det tyckas väsentligt och högst angeläget att även börja utvärdera skolan utifrån ett större, socialt perspektiv. Är det eventuellt dags att låta sig inspireras av alternativen?

I Bo Dahlins forskningsrapport ”Waldorfskolan – en skola för människobildning?” från 2004 jämförs bland annat förhållandet mellan den kommunala skolan och waldorfskolan avseende relationerna till det omgivande samhället.

I slutrapporten konstaterar professor Dahlin till exempel att waldorfeleverna tycks ”genomgå en mer positiv social utveckling, dvs Waldorfskolorna verkar i något större utsträckning förverkliga de mål som finns uttalade i den svenska skolans ’värdegrund’.”

Han konstaterar även att: ”Waldorfskolorna i stor utsträckning tycks fostra både aktiva och ansvarskännande medborgare med demokratiska värderingar.” Något som självklart påverkas av föräldrarnas bakgrund, waldorfföräldrar tenderar till exempel att ha ett större socialt engagemang, men Dahlin understryker upprepade gånger att pedagogiken omöjligt kan vara oväsentlig.

Genom studien kunde man även komma till slutsatsen att elever från waldorfskolor hade mer öppna och toleranta attityder mot ”avvikande” samhällsgrupper, som till exempel homosexuella, religiösa grupper och invandrare. En fjärdedel (25%) av eleverna från den kommunala skolan svarade att de inte skulle välja att bo granne med en invandrare, jämfört med 5% av waldorfskolans elever i samma jämförelsegrupp (”de med mindre än 500 böcker hemma”). I den andra jämförelsegruppen (”de med fler än 500 böcker hemma”) var skillnaden i svaret på samma fråga 19% (kommunala skolan) respektive 0% (waldorf). De enda samhällsgrupperna, som waldorfeleverna istället tog större avstånd, från var kriminella, nazister och rasister.

Vad har då detta med fostran till aktiva och demokratiska medborgare att göra? frågar sig forskare Dahlin i rapportens utvärdering och fortsätter:

”Ett av de mest intressanta resultaten från undersökningen om medborgerligt-moralisk kompetens var den antydda skillnaden i hur intresset och engagemanget i sociala frågor ”utvecklas” från skolår 9 till gymnasiets sista år. Bland Waldorfeleverna ökade det, bland den kommunala skolans elever minskade det eller var konstant. Kan det vara så att Waldorfpedagogikens ”sparande” på kognitiva krafter under grundskoleåren leder till ett starkare uppvaknande av dessa krafter under de senare tonåren och därmed också till ett större intresse och engagemang i frågor som rör samhället och världen? Kan det vidare vara så att betoningen på estetiska verksamheter under barndomsåren lägger grunden till vissa ”överskottskrafter” under vuxenåldern? Sådana krafter behövs uppenbarligen idag, för att människor ska engagera sig i sociala och politiska frågor. Håglöshet och depression skapar knappast aktiva samhällsmedborgare.”