På 90-talet fattade en kommun beslutet att genomföra en hundraprocentig inkludering mellan barn från särskolan och den reguljära skolan – med en tanke om att skapa en skola för alla. Man lät helt enkelt eleverna dela klassrum och lärare i stället för att separera dem. Resultatet blev mycket positivt.

Inkluderingsprojektet började med att lärare på en skola i kommunen lät eleverna från särskolan och de reguljära skolklasserna gå emellan de olika grupperna ibland. Efter att ha sett positiva resultat av detta togs beslutet på kommunnivå att låta eleverna i särskolan integreras helt och lärarna fick den nödvändiga utbildningen. Det var inte fritt från kritik men efter den initiala tveksamheten från vissa lärare märkte de flesta hur bra det funkade.

Avhandling om projektet

Inga-Lill Matson är specialpedagog och adjunkt vid Stockholms universitet. Hon följde kommunens arbete under många år, skriver Skolvärlden i en artikel. Hon började med att intervjua tjänstemän och politiker om deras uppfattning kring projektet och därefter gjorde hon detsamma med lärare och föräldrar. I år kom hennes avhandling där hon samlar resultaten från undersökningarna. Avhandlingen heter Grus i maskineriet?: Några kommunala tjänstemäns, politikers, föräldrars och lärares syn på en skola för alla.

Det hon har kunnat se är att lärarna var eniga om att projektet var lyckat, medan föräldrarna var antingen väldigt nöjda eller väldigt missnöjda. De positiva föräldrarna såg det som att barnen fick positiva förebilder och skapade fler resurser i klassrummet – när en elev behövde extra stöd kunde ju andra också få ta del av den möjligheten. De missnöjda föräldrarna menade att inkluderingen inte funkade i praktiken, och att det ändå skulle behövas mindre grupper för vissa elever. Men överlag har det alltså gett positiva resultat. Inga-Lill Matson säger:

”Jag tror att inkludering måste börja i skolan om vi ska kunna tala om inkludering i samhället. Segregation är ett negativt ord men om vi har särskilda skolformer, så är det en form av segregering. Om vi vill ha det måste vi våga stå för det, menar jag, och inte samtidigt säga att vi ska ha en skola för alla.”

Hon menar vidare att det absolut kan finnas elever som har behovet av att vara i ett mindre sammanhang i stället för en stor skolklass, men i så fall tycker hon inte att det ska vara någonting permanent. Hon menar att även den elev med särskilt behov som kanske behöver gå iväg och jobba enskilt ibland kan få inkluderas i klassens gemenskap.