Kristofferskolan i Bromma är en waldorfskola där pedagogikens syn på barnets utveckling och lärande genomsyrar arkitekturen. Det kommer till uttryck i hur byggnader och lekmiljö samspelar med omgivande natur och i den omsorg som ägnats varje lärmiljö för att stödja elevernas lärande.

Skolans arkitektur, dess form, material, kulörer och förhållande till den omgivande naturen, speglar den antroposofiska filosofin och den därur sprungna Waldorfpedagogiken. En grundtanke i denna pedagogik är att hela människan ska växa, såväl tanke, vilja som känsla. Enligt detta synsätt går vägen till kunskap från handen genom hjärtat till huvudet. Därför betonar waldorfpedagogiken att teoretiska, konstnärliga och praktiska ämnen har lika stor betydelse, och inlärning sker genom ett konstnärligt förhållningssätt.

Utöver klassrummet och specialsalar har skolan olika verkstäder för hantverk som bokbinderi, smedja och keramik. Som ett komplement till den ordinarie undervisningen finns det möjlighet för elever med särskilda behov att få ägna sig åt hantverk under skoltid efter överenskommelse med föräldrarna.

Skolans fysiska struktur och husens placering i kuperad terräng skapar naturlig rörelse mellan olika målpunkter som klassrum, matsal, hantverkshus och andra specialsalar. Det gör att skolan som helhet inspirerar till rörelse och upptäckter. Känslan av en by är påtaglig. På väg mellan olika byggnader och platser får man både en dos motion, frisk luft och en naturupplevelse.

Läs hela artikeln och se foton på de vackra byggnaderna och miljöerna här.

– Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. 

– Det är så otroligt viktigt för självkänslan och självbevarelsen att få känna att elden är varm, att få jord i skorna, plurra och så vidare. Vi skyddar barnen så att de till slut blir rädda för livet. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.

Torsten beskriver sig spontant som ”garanterat outbildad i den vanliga bemärkelsen”, men hans erfarenheter av att arbeta med människor i skiftande sammanhang är omfattande.

– När jag som 17-åring var ute och liftade, hamnade jag på Saltå by i Järna och kände direkt att jag var hemma, berättar han. Här hittade jag människor som kunde tillfredsställa min nyfikenhet och lära mig allt från eurytmi, skulptur och träsnideri till biodynamiskt jordbruk.

Sedan dess har Torsten också verkat på olika pedagogiska institutioner – läkepedagogik på Saltå by, förskola på Kristofferskolan och senare även Lunds Waldorfskola i Skåne i många år.

– Det växte på sig hela tiden, men det var alltid att vara i arbete och samtidigt lära, säger han.

 Idag använder han sina samlade erfarenheter i olika sammanhang. Ett av dem är att utveckla lekmiljöer för barn. När Torsten kommer till en plats för att hjälpa till med ett lekområde på en förskola, skola eller institution, handlar det först om att ta reda på om de vuxna vill in i en gemensam skapande process eller om de vill få ett lekredskap – t ex en gunga, som ser ut på ett visst sätt.

– Då brukar jag säga att det finns många som är mycket bättre på att ordna sådant än jag, säger han. Man kan beställa på nätet och be någon komma och sätta upp.

– Det jag kan erbjuda är att vi samtalar och samskapar så mycket som är möjligt. Det viktiga är att platsen eller redskapet sedan blir en mötesplats där vuxna och barn kan mötas och som alla tycker om att vara på.

Utgångspunkten, inspirationen och hans stora intresse är hur kommunikationen ser ut på olika nivåer och hans viktigaste frågor är: ”Vad vill platsen, vad vill människorna och vad är det jag kan bidra med som stödjer det de vill utveckla?”.

– Kommunikationen är inte bara intellektuell eller filosofisk, menar han. Oavsett vad vi säger pågår en icke verbal kommunikation mellan oss människor. Genom uppdrag jag haft på skolor i samband med lek har en sorts lekterapiform växt fram, där jag kan utforska detta fält tillsammans med barn och vuxna.

– För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver. Är jag fylld av för mycket pedagogiska idéer och tankar när jag möter barnet, då frestas jag lätt att genomföra dem på bekostnad av det som lever i nuet.

– Istället handlar det om att inte ställa sig i vägen. Ju mer upptagen jag är av min egen föreställningsvärld, desto mindre ser jag. Ju mer jag istället kan lyssna, iaktta och använda mig av det som uppstår, desto rikare blir mötet eller samtalet.

En pedagogisk process

När Torsten arbetade på Mora park, en läkepedagogisk skola för autistiska barn, kom frågan om han inte kunde skapa en miljö där barnen kunde samlas, läsa sagor och gå in när det regnar.

– Min grundintention blev då att titta på platsen, berättar han. Vad finns det för material naturligt? Stenar? Lera? Grenar? Hur ska vi skapa ett hus av det som finns så långt det går.

– En annan fråga var om vi har bråttom att göra detta eller om vi har tid på oss? Vi fick svaret att vi har all tid i världen! Detta skulle vara en pedagogisk sak och ingenting som snabbt måste få ett resultat.

Torsten ville få sina kollegor att vara medskapande i arbetet. De skulle bli förebilder för barnen.

– När de vuxna blev engagerade och nyfikna, började tälja, flytta stenar och bygga, smittade det av sig på barnen, som också ville vara med, berättar han. De vuxna blev människor – levande med sig själva – men samtidigt i sin yrkesroll.

– Man behöver vara pedagogiskt uppmärksam på vad som händer och sprida en engagerad atmosfär. Då dras barnen in i det. När de vuxna kommer in i kreativitet, aktivitet och skapande, samtidigt som de håller ett öga på barnen så att de inte far illa, blir barnen lugna. De börjar delta eller leka lekar runtomkring som är annorlunda, mer i samarbete, mer rofyllda. Det blir som att ingå i ett gemensamt rum, helt enkelt.

Arbetet i Mora park resulterade i att man byggde ett hus med halmtak och en kupol av vidjor med väggar i olika material t ex en kubbvägg med lera, en stenvägg, en flätad vägg, en trävägg, en halmvägg och ett integrerat torn.

I gruppen fanns en pojke som ville spika mycket.

– Då gjorde vi små fjäll på tornet, berättar Torsten. Det blev många små brädbitar som han fick spika fast på alla sidor och upptill. Den killen är numera snickare, gift, har bil och jobbar för fullt.

Efterhand växte behovet i Mora Park av en annan plats som inte hade några väggar, där man skulle kunna tillaga mat.

– Då ordnade vi det. Det blev en bakugn och en häll, där man kan se hur elden slickar hällen underifrån.

– Ur detta bygge växte sedan en klätterställning fram lite längre ner i en slänt. Sedan kom det en gunga, som vi designade tillsammans, och ännu en eldplats ute, när man inte vill sitta under tak och så vidare.

Mora Parks lekområde har utvecklats under femton år och det fortsätter att utvecklas.

– Det var en paus under några år, men sedan förra året är jag tillbaka, säger Torsten. Halmtaket har börjat ruttna och nu har vi gjort en annan sorts tak. Vi har också fått in en eldstad i det ursprungliga huset. Man har upptäckt att man även vill sitta därinne och elda. Då får man tänka om.

Kommunikationen är inspirationen

I samband med ett arbete som klasslärare i Solviksskolan, mötte Torsten Iris Johansson, autistisk kvinna och blev handledd av henne under en lång period.

– I princip är jag det fortfarande, säger han. Iris och jag har hållit många kurser ihop. Efter en period blev jag tillfrågad att handleda själv på olika institutioner runt omkring.

Hans erfarenhet av handledning är idag långt vidare än inom området barn och lek.

– För mig är kommunikationen som alltid pågår, vare sig vi vill det eller inte, det inspirativa fältet, säger han. Det handlar om att släppa förväntningar, föreställningar, tankar och ideal så att jag får kontakt med vad som behöver uttalas i det rum där jag sitter med en grupp eller enskilt med en människa, som trasslar med sig själv, sitt äktenskap eller vad det nu är.

Förskolan Lilla Bullerbyn i Järna är en annan plats där Torsten utvecklat ett lekområde. Personalen hade märkt att det hade hänt något med barnen, när de hade varit på besök i Mora park och lekt och sökte något liknande.

– Lilla Bullerbyn hade fått ett hus redan innan, som barnen inte lekte så mycket i, berättar Torsten. Vi höll på fram och tillbaka tills vi märkte att det nog behövdes en båt. Barnen skulle kunna klättra både utanpå och inuti båten, hoppa, krypa in i den och samlas där. En båt är ett motiv som inspirerar.

– Vi kunde hitta material till masten, bommen och lite till på platsen, men det behövdes också mycket bräder. Barnen, pedagogerna och jag sågade och sågade. Vi fick båten att nästan växa fram ur jorden. Jorden blev havet.

Båten ligger på en sluttning, är väl använd och växte fram på ett för Torsten typiskt sätt.

– Jag har en grundidé, sätter upp några stolpar och säger till barnen t ex att här är fören. Då börjar de leka där och efter ett tag ser man hur de rör sig, vilka vägar de går och vilka lekar de leker.

– Inspirationen kommer den vägen. Vad är det de vill göra här eller vad det är det de faktiskt gör? Båten får då olika attribut t ex en planka man går ut på, en brygga att stå på osv, osv.

– Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram. Jag har slutmandatet att formge, men övriga känner ändå att de har varit med och skapat.

– Andras ögon och inspiration hjälper till att gestalta mitt arbete, som blir rikare av det.

På Lilla Bullerbyn har lekområdet också växt vidare efterhand och det har blivit tåg, flygplan liksom ett staket och en eldplats.

– Förskolan kände mer och mer att de behövde ha en tydlig gräns. Då byggde jag ett staket med små vaktkurer så att barnen kan stå där, komma upp lite, titta ut och kanske se när föräldrarna kommer.

– Vi har också byggt en ordentlig tippie (indiantält red.anm) i trä med eldplats och ett utedass. Jättefint! Så kommer det ena behovet efter det andra.

Ursprungligt i höghusområdet

Torsten berättar också om ett lekområde på en muslimsk förskola i Hallonbergen.

Förskolan låg mitt i ett höghusområde och Torsten fick god kontakt med kommunens landskapsarkitekt och Stickan, grävare åt kommunen.

– De ordnade så att det kom dit stora stenar och annat från trakten och jag hittade stubbar mm. Så uppstår engagemanget igen. De ville ha något ursprungligt mitt i höghusområdet.

Barnen ville kunna leka med vatten och först blev det en vattenlekbana på förskolan. Därefter blev det en sandgrop och stenar, som man kan hoppa på för att ta sig fram till några stockar, som bildar en eldplats. Det blev också ett rör, som man kan krypa igenom, klättra upp på och hoppa från ner i sanden.

– Motivet är att barnen ska kunna hitta olika vägar, säger Torsten, hoppa från sten till sten i vattnet, balansera på en stock, komma upp lite grann och kunna se platsen uppifrån, komma ner och få ett prov i mod genom att ta sig genom röret.

Torsten understryker också vikten av lösa material.

– Det finns mycket forskning kring det, säger han. Det sätter igång en enorm kreativitet att ha några brädbitar liggande, några stora klossar eller kubbar som du kan resa mot något eller ha lösa stenar i ett vatten, som rör sig och flödar. Den sortens kreativitet är den bästa.

– Det vågade de inte ha i Hallonbergen. Det var för mycket förstörelse. Det fanns risk för att några i området skulle börja slänga stenar och stockar. De hade också problem med att lekplatsen blir ett tillhåll om man skulle bygga ett slutet rum. Det måste vara öppna rum.

Pedagogerna var också oroliga att barnen skulle bli smutsiga och blöta.

– Vi hade en hel del samtal kring det, säger Torsten. Hur mycket kunde de tillåta barnen att utforska elementen? Det hårda? Det mjuka?

– I grunden handlar det om självbevarelse. Att kunna ta hand om sig själv. Kunna ramla omkull, slå sig och resa sig upp. Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser.

Torsten menar att hans arbetssätt är ett ursprungligt sätt att jobba och jämför med nybyggaren som kommer till en plats och har behov av tak över huvudet, ser sig omkring och börjar skapa med det som finns.

– Numera är vi vana vid att var och en har sin yrkesroll som snickare eller lekplatsentreprenör. Man har kanske tidigare köpt en färdig produkt som är säkerhetstestad etc. Det här är något annat. Jag vet ingen annan som håller på som jag, men träffar gärna någon om han eller hon finns därute.

– När jag kommer till en plats blir organisationen, det sociala klimatet och relationen till barnen synligt. Utvecklingen av lekmiljön blir också en slags handledning för personalen i deras pedagogiska förhållningssätt. Hur uppstår olika beslut och vad får de för konsekvenser? Allt sådant blir synligt och leder ofta till samtal.

– Det kan handla om hur de kommunicerar med varandra eller vad det är som driver deras pedagogik? Hur bemöter vi barnen? Hur talar vi till dem? Hur ser samarbetet ut?

– De vuxna har ju sina kollegor och sin egen handledning, men så kommer jag in med min färg och mitt bidrag och då uppstår det vissa frågor, som jag är van att röra mig i. Ibland har det blivit konfliktlösning och ibland har det blivit inspiration.

Drömprojektet

Torstens drömprojekt är en icke omhändertagen skolgård med olika motiv – en bergknalle, skog, vatten eller t o m en bäck, kanske stenblock och möjligheten att få jobba med utvecklingen över tid, helst tillsammans med en grupp unga människor som vill förbinda lek, natur, konst och kommunikation.

– Jag vill Inte gå in med en helhetsplan från början, utan börja med det nödvändiga. Jag vill börja där gnistan och glädjen finns och sen låta resten växa fram på ett emergent sätt.

– Det intresserar mig också att komma till en plats där det kanske finns något som förefaller heligt, genomtänkt och klart, men som man kan fylla på och lägga till utan att ändra det färdiga.

– Den spännande utmaningen blir då att se hur barnen kan vara här utan att det skapar konflikt med ursprungsintentionen – bjuda in det ofärdiga, spontana, det levande, barnen och leken, lägga till i det estetiska och funktionella utan att våldföra sig på det som är.

– Kommunikationen med andra på platsen blir då avgörande. Vill de på riktigt öppna upp, tillåta överraskningar, ofullständigheter och liv eller är man mer intresserad att bevara det redan färdiga. Det blir ett bearbetande av vår ständiga konflikt mellan det kända och det okända, själva livet. Det kan väcka mycket känslor, motstånd och tyckande. Det blir en kommunikation som serveras när man står där lite oskyldigt och pillar med några stenar, ler han.

Foto: Erik Olsson

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.

I Bromma strax utanför Stockholms centrum finns Waldorflärarhögskolan. På en kulle ligger skolbyggnaden som verkar influerad av lekfullheten hos Elsa Beskows Hattstugan. Vinklar och vrår blandas med olika färger och material, vilket ger en upplevelse av att kreativitet och kvalitet samsas på ett finurligt sätt. Runt omkring finns ett flertal byggnader som alla inrymmer aktiviteter för Kristofferskolans grund- och gymnasieskola. Mitt bland barn och unga utbildas förskollärare, klasslärare, fritidslärare och ämneslärare där estetiska och praktiska lärprocesser är en viktig del av undervisningen.

Rektor vid Waldorflärarhögskolan Caroline Bratt, som själv är uppväxt med musik, körsång och bildkonst, vet betydelsen av att få möta och uppleva konst och kultur tidigt i livet. För henne var det en naturlig del av barndomen att besöka Konserthuset eller spela piano fyrhändigt med sin pappa. Det var ändå inte självklart att hon skulle hamna inom skolväsendet, utan hon var mer inriktad på att bli läkare men valde till slut att utbilda sig till jurist. Genom sina egna barn kom hon i kontakt med waldorfpedagogiken och på den vägen är det.

Frågan om vilken roll den klassiska kulturen och scenkonsten har i dagens samhälle inleder vår intervju.

Caroline menar att i ett pedagogiskt sammanhang kan konsten fylla olika funktioner; den kan både bidra med något i inlärningen och samtidigt ha ett värde i sig. Ett mål för Waldorfskolan är att de som lämnar skolan ska ha utvecklat ett fritt och självständigt tänkande, som också präglas av en form av omdöme och moral. Det konstnärliga arbetet bjuder på många möjligheter som elever ofta inte får på samma sätt i andra pedagogiska situationer. Att arbeta med och få möta konst och kultur utvecklar omdömesförmåga, kreativitet och färdighet i problemlösning.

– Det konstnärliga fältet är ett område där man kan arbeta med omdöme utan att behöva tala om det så mycket. Man arbetar med att komma på lösningar till hur saker kan uppfattas, låta och gestaltas. Man prövar sig fram, backar och gör om. Det är att arbeta med omdöme och omdömesförmåga och att öva sig i det, säger Caroline.

Waldorfskolan vill också skapa förutsättningar för att eleverna ska få uppleva existentiella frågor och processer. Där är konsten ett viktigt redskap. De konstnärliga uttrycken behöver utövas både som ett experimentellt skapande och som en del av bildningen.

– Ta som exempel barn om de ska musicera, det blir ju ganska begränsat om de är utelämnade till att enbart skapa musik själva. De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa. På det sättet kan min värld vidgas till att bli större än den jag befinner mig i, säger Caroline.

Inom Waldorfskolan vill man ge alla barn möjlighet att uppleva och praktisera konst och kultur. Många barn ges inte den möjligheten på fritiden, varför skolan har ett kompensatoriskt ansvar.

– Man vill att alla ska ha en viss äganderätt till kulturen, och där har skolan en viktig uppgift. Att få en kulturupplevelse en gång räcker ofta inte, utan man måste få se, lyssna och läsa flera gånger för att uppleva något, och att man känner att man har rätt till att uppleva det, säger Caroline.

Idag går cirka 8 000 barn och unga i Sverige vid en Waldorfförskola eller -skola. Det är en liten andel av alla barn som finns i det svenska skolsystemet, men för eleverna spelar det roll, menar Caroline. Hon har sett att Waldorfpedagogiken utvecklar förmågor och förhållningssätt hos eleverna som när de blir större kan skapa positiva avtryck i samhället.

Förra året firades att det var 100 år sedan den första Waldorfskolan grundades i Tyskland. Under den tiden har många barn och unga fått ta del av en skolundervisning som integrerar måleri, litteraturstudier, poesi, rörelsekonsten eurytmi, sång och musik med de så kallade kärnämnena som exempelvis språk och matematik. För att få ytterligare perspektiv och fördjupad kunskap sätts de olika konstnärliga uttrycken i ett historiskt och samhälleligt perspektiv; skapar eleverna bildkonst studerar de också konsthistoria, läser de litteratur ingår litteraturhistoria och så vidare.

Konst och kultur är en del av samhället, så vilket ansvar och vilka möjligheter har då den professionella kulturarbetaren?

– På något sätt har man ansvar för det man gör, det gäller även en konstnär som har ett ansvar för vad som ställs ut. Det handlar om ett slags medmänskligt ansvar, att man så gott man kan bidrar till samhället; någon gör det genom konsten och någon annan gör det genom något annat, säger Caroline.

Hon menar att det också handlar om den krassa verkligheten och involverar frågan om hur mycket en kulturarbetare kan tänka sig att tänja på sina egna moraliska gränser för att kunna försörja sig. Det handlar om hur kulturarbetaren förhåller sig till det, hur långt hon eller han är villig att gå. Gränsen är olika för olika personer och inkluderar att välja vilket pris man är beredd att betala.

– Staten har också ett stort ansvar för att det finns konstnärlig frihet, frirum i den konstnärliga sfären. Vi måste vara beredda att betala för det och samtidigt ställa frågan vad jag får för de skatter jag betalar, säger Caroline.

Kulturarbetarens möjligheter är intressanta att titta på, enligt Caroline. Där har den enskilda konstnären eller scenartisten möjlighet att influera och påverka i olika sammanhang. De kan skapa och verka i olika miljöer och göra skillnad med sin konstnärliga verksamhet. Caroline nämner projekt som har haft livsavgörande påverkan på unga människor i psykosocialt tunga bostadsområden; som Simon Rattle som satte upp baletten Våroffer tillsammans med Berlins Filharmoniska Symfoniorkester. Ungdomarna som bodde där var med och dansade, vilket var en helt ny upplevelse för dem eftersom de aldrig hade sett varken balett eller lyssnat på en symfoniorkester. Några av dem blev senare professionella dansare.

– Rattle använde sitt konstnärskap för att skapa möjligheter för andra, och det är ju fantastiskt. Det ligger väl i det konstnärliga att våga prova och ibland så faller det platt, men ibland kommer det något nytt och helt unikt som man inte hade räknat med, säger Caroline.

Waldorflärarhögskolan erbjuder inte enbart utbildning och fortbildning för förskole- och skollärare utan arbetar även med forskning och skolutveckling i ett nordiskt och internationellt sammanhang. Högskolan vill bidra med idéutveckling genom en helhetssyn på människa och omvärld. Sedan den första skolan startade 1919 så har waldorfpedagogiken utvecklats tillsammans med att lärarutbildningarna vuxit fram runt om i världen. Här går historien och samtiden hand i hand.

Waldorfpedagogiken har något tidlöst över sig och tanken om den bildade människan har vissa likheter med det antika grekiska bildningsidealet. Vilken betydelse har då de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och roll som bärare av historia?

Med hjälp av konsten kan man få en förståelse av sammanhang, menar Caroline och tar en målning från 1700-talet som ett exempel. Tavlan visar barn som är som små vuxna; bredvid pojkarna ligger böcker och ett exotiskt djur skymtar fram. Bilden visar på synen på barn, pojkars utbildning och upptäcktsresor som var en del av dåtidens samhälle.

– Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang. Konsten belyser det och är en del av mänskligheten. Tar man bort konsten ur historien så blir det mycket som blir obegripligt. Kort och gott är det ett sätt på vilket man kan ta del av sin egen historia, säger Caroline.

Bildningstanken finns som en röd tråd inom Waldorfpedagogiken, och det livslånga lärandet där teori och praktik går hand i hand är väl förankrat. Konsthantverk har en given plats vid sidan av de traditionella, konstnärliga uttrycksformerna.

Vilken roll har förkovring och kultivering genom skolning och arbete med de klassiska konstarterna i det samtida samhället?

Förkovring och kultivering kan innebära att man tillägnar sig förmågor och tekniker, enligt Caroline. Om elever ska kunna utöva någonting så behöver de lära sig vissa saker. De behöver få öva sig och utveckla tekniker för att därigenom kunna komma på något eget och skapa mer fritt. De stora musikerna övade i timtals för att kunna behärska instrumentet och känna sig fria i musicerandet.

– En lärare berättade att han kunde se att de tonåringar som var mest fria i skapandet var de som hade fått rita av mycket under sina första skolår. Det tyckte jag var intressant, för det finns ett synsätt där barn ska få skapa fritt och ur sig själva, men det är ju inte så lätt att skapa fritt om man inte kan och inte har tekniken, säger Caroline.

I Waldorfskolan finns en idé om att om man arbetar praktiskt så övar man sig i en mer uthållig handlingsförmåga, vilket innebär att kunna gå från idé till handling. För att göra något konstnärligt eller hantverksmässigt så räcker det inte med att stanna på idéplanet. Idén måste komma ut antingen i en text eller i en produkt av något slag, menar Caroline. Det är en slags skolning att kunna gå från idé till handling och avslut, och som man har glädje av i alla möjliga sammanhang.

– Det är fantastiskt att få göra det i förhållande till de klassiska konstarterna. Det är en sorts kultivering och förkovring, men om man inte får hjälp med det som barn så är det få som kommer få möjligheten. Så det är viktigt att handha möjligheten till förkovring och kultivering så det kommer fler till del, säger Caroline.

De konstnärliga uttrycken är en lika viktig del av skoldagen som matematik, eller kanske till och med viktigare. Att vara konstnärligt skapande är för många ett sätt att kommunicera med omvärlden.

Caroline tar upp samtalet som en viktig del av undervisningen. I konst och filosofi lyfts existentiella frågor och upplevelser fram, som också kan delas genom samtal. Sverige har haft ett ganska litet intresse för filosofi, medan det i Norge och Finland finns en mer omfattande tradition. Att kunna analysera texter och verk har fått stort fokus i svensk skola, men att verkligen bottna i och ha kunskap om det man ska analysera kanske inte alltid är fallet.

– Unga elever ska reflektera och känna över texter, men de kanske inte har läst så många texter. Det kan ju nästan bli identitetskränkande att inte bara få läsa texten utan att jag måste redogöra inför en lärare vad jag känner innerst inne om en text. Jag kanske kan få behålla det för mig själv och ändå visa att jag förstått texten alla fall, säger Caroline.

För att kunna samtala måste känslan få hjälpa tanken och tvärtom, menar Caroline. Det kräver att man har hört, gjort och erfarit vissa saker. Hur kan man främja dessa samtal? Det finns lärare som arbetar med det tillsammans med elever, och vissa lyfter det genom just konst och kultur.

Konstnärliga alster och hantverk av elever och vuxna syns här och där i byggnaderna och utomhus på kullen. Upphängda affischer påannonserar kommande elevföreställningar och utställningar. Konst och kultur är här lika självklart för de som går naturvetenskapligt program på gymnasiet som för esteter.

Text och foto: Kristina I Kleinert

Den här artikeln är tidigare publicerad på Epoch Times och återpubliceras här på Ytterjärna Forum med tillstånd av Epoch Times Sverige.

Ytterjärna med omnejd, söder om Södertälje, ska utvecklas till ett centrum för hållbar mänsklig utveckling de närmaste åren.
– Vi ska skapa ett levande samhälle, ett college och ett kulturellt centrum i ett, säger Staffan Jonsson, VD för det nya initiativet Kulturbygge i Ytterjärna.
– Det handlar om att återigen göra den här platsen mer attraktiv för människor att besöka, bo och verka i.

Efter en tung period i Ytterjärna, som kulminerade med stängningen av Vidarkliniken, sker nu en nystart. En frisk fläkt har dragit in. Staffan Jonsson, som närmast kommer från tolv år som kultur- och fritidschef i Södertälje, har rekryterats för att utveckla platsen och gjuta nytt liv i området. Han vill både främja ökad samverkan mellan redan etablerade aktörer, och skapa nytt innehåll utifrån den värde- och idégrund, som utgjort inspirationen för skapandet av platsen.

Jag träffar Staffan på hans nya arbetsplats i det stora, säreget utformade, och vackra Kulturhuset i Ytterjärna, för att höra mer om planerna.

Staffan axlade VD-rollen och ansvaret för initiativet Kulturbygge i slutet av förra året och i dagarna har han presenterat en sjuårig utvecklingsplan för området. Hans vision är att samhället ska växa och utvecklas utifrån tre huvudspår, som han kallar ”Village”, ”College” och ”Art center”:

– Om ett antal år ska Ytterjärna vara ett världsunikt, stadigt växande samhälle och ett attraktivt campus där kultur och natur möts och dit man söker sig för att utvecklas som människa. Man ska hitta många anledningar att göra besök här, men också kunna studera, verka och bo på platsen och i området.

– Vårt college ska ha en övergripande inriktning på de humana vetenskaperna och målsättningen är att bidra till en hållbar samhällsutveckling.

– Vi ska vara en kraftfull opinionsbildare och internationellt ledande i flera ämnen. Vi ska vara lockande för både svenska och internationella lärare, studenter och andra aktörer och utbildningarna som erbjuds ska vara på olika nivåer.

– Det kan vara yrkes – och folkhögskoleutbildningar, men också utbildningar på akademisk nivå t ex i samarbete med Södertörns högskola.

– Kanske finns här också helt nya verksamheter, som exempelvis Kaospiloterna, en utbildningsidé, som finns i Danmark och som söker en etablering i Sverige.

Staffan vill se nybyggnation av bostäder, ett handelscentrum med fler butiker och ökade möjligheter till arrangemang, serveringar och liknande.

– Underlaget för restauranger, caféer, butiker och kulturutbud måste öka och jag vill också se att fler företag etablerar sig här. Ytterjärna skulle kunna bli en dynamisk företagshub.

Det kulturella utbudet i Ytterjärna ska också växlas upp med etablering av fler internationella kulturinstitutioner, ökat antal arrangemang, gästspel, festivaler och andra upplevelser.

Vidarstiftelsen finansierar

Huvudfinansiär bakom de nya planerna är den antroposofiska allmännyttiga stiftelsen Vidarstiftelsen.

– Vi är del i en koncern där Saltå Kvarn ingår och där det finns byggbolag, liksom andra kommersiella verksamheter, säger Staffan. Stiftelsen ser det som ett långsiktigt projekt att få till stånd den här positiva utvecklingen av både samhälle, utbildning och kulturliv i Ytterjärna och få de olika delarna i visionen att växa och samverka.

Den verksamhet Staffan ansvarar för ligger direkt under Vidarstiftelsen och ska i första hand bidra till stiftelsens ändamålsuppfyllelse utan direkta vinstkrav.

– Samtidigt är det viktigt att tänka ekonomiskt, säger han. Vi pratar om hållbarhetsbegreppet och ska också tänka ekonomisk hållbarhet. Hotell, restaurang och kulturprogram måste få en större ekonomisk bärighet. Allt hänger ju samman. Blir platsen mer attraktiv och fler arrangörer väljer att lägga sina evenemang här så ökar också förutsättningarna för ekonomisk hållbarhet.

Idéburen plats

Staffan är entusiastisk inför alla möjligheter han ser att avtäcka och utveckla områdets potential och tycker att förutsättningarna för att skapa allt detta är väldigt goda.

– Det är redan en fantastisk idéburen plats som ha skapats här, menar han, både utifrån estetik, arkitektur, trädgårdar och det utbud som redan finns av kultur och olika verksamheter. Det får man inte glömma bort!

– Här finns redan idag hotell och vandrarhem. Eventuellt kan vi också utöka boendemöjligheterna med någon form av camping på sommarhalvåret för en viss typ av turism i samband med festivaler etc.

– Kulturhuset, som vi har idag, ska få ett bredare utbud, men jag vill också få igång ett mer livaktigt konstliv. Vi ser över möjligheterna att skapa ett Hilma af Klint konstcenter, som kan tillgängliggöra hennes konst, när den inte är del av någon vandringsutställning. Hilma af Klint har en stark anknytning till antroposofi och verken förvarades här i många år innan de började visas offentligt.

Till de idéer Staffan vill förverkliga hör också en pir som tillgängliggör platsen från havet.

– Det vore fantastiskt att kunna komma hit med båt och vandra upp till området genom den vackra trädgårdsparken. Det är inte möjligt idag.

Internationell inspiration

Staffans inspiration är framförallt internationella förebilder som ekobyn Serenbe i USA och Schumacher college i Devon, England, där det också finns en hållbarhetsfilosofi.

– Folk söker sig dit för att få en utbildning, som gör att de kan vara med och ”förändra världen”, säger han. Det handlar inte bara om ekologi utan även om social hållbarhet. Det finns olika riktningar. Hos oss handlar det om att kombinera Serenbe och Schumacher – både samhälle och campus i ett.

Staffan, som har sin utbildning och yrkeserfarenhet i huvudsak från kultursektorn med en MFA från ett amerikanskt universitet, har känt till och haft kontakt med Ytterjärna under väldigt lång tid.

– När jag var teaterchef på Kalmar länsteater bodde vi nära Solmarka gård, som är en biodynamisk gård grundad av människor från Järna, berättar han. Vår äldsta dotter gick på dagis där och vi hörde talas om och besökte Järna flera gånger.

– Att få chansen att bosätta sig här, var ett av skälen till att jag sedan valde Södertälje som arbetsplats.

I sin roll i kommunen har han också samarbetat med Kulturhuset Ytterjärna kring program och festivaler.

Vill skapa konstcenter

– Jag har också varit delaktig i försöken att skapa ett Hilma af Klint konstcenter här berättar han. Det har ju av olika skäl inte blivit av än, men jag hoppas få upp projektet på banan igen.

Platsen Ytterjärna är ju uppbyggd av entusiaster med inspiration från en antroposofisk ideologi. Hur tänker Staffan förhålla sig till detta arv?

– Det är ju ett andligt arv, som jag tycker det är självklart att utgå ifrån, men också utveckla, svarar han. Det här ska fortsätta vara en plats för antroposofi, men inte bara för det. Jag tror det handlar om att bredda tankegodset och bjuda in även andra aktörer, som inte definierar sig som antroposofer, men som också vill verka för en bättre, hållbar värld på olika vis.

Han vet också att det hos vissa kan finnas en uppfattning att antroposofi är något exkluderande och att bilden inte alltid är positiv.

– Mycket av det beror på okunskap, menar han. Antroposofi är ju inte konstigare än att det handlar om en människosyn. Inom antroposofin ser man människan som en andlig varelse och det får konsekvenser för det samhälle man vill bygga och hur man ser på vård, utbildning, pedagogik etc. Antroposofi har också fått många praktiska tillämpningar inom jordbruk, pedagogik, kultur och så vidare, som vi har exempel på här. Det gör den tankevärlden unik.

Delaktighet kring visionen

Staffan är väl medveten om att det trots goda förutsättningar finns utmaningar på flera plan.

– Jag kan notera att det har spretat mellan olika verksamheter som finns här och många aktörer har gått sin egen väg. Jag vill skapa samling och delaktighet. Det ser jag som en utmaning.

Den mest brännande frågan just nu är att hitta en organisation för de verksamheter han är satt att leda.

– Det handlar om att hitta formerna för ökad samverkan och kraftsamling för att kunna förverkliga visionerna. Nu har vi en långsiktig plan och den blir avgörande för den kortsiktigare planeringen för det kommande året. Vi behöver enas kring den gemensamma bilden och sedan är det bara att sätta igång.

Staffan vill skapa idé- och arbetsgrupper och göra tidplaner för de längre spåren, men också ta steg för mot en mer levande plats redan under 2020.

– Närmast till hands ligger att göra platsen mer attraktiv för barnfamiljer, se över inomhusmiljön och uteplatserna runt Kulturhuset och öppna för olika typer av utställningar.

En viktig del i det kommande arbetet är att nå ut till besökare och intresserade med det som redan finns, liksom med det nya som växer fram. Ett arbete med att skapa en helt ny kommunikationsplattform för detta pågår redan.

– Det måste gå att få en samlad bild av utbudet, menar Staffan. Det ska också finnas en tydlig kontaktväg in om man vill förlägga ett arrangemang här eller komma hit på besök. Informationen måste vara begriplig och tillgänglig.

– Redan nu ska man veta vart man ska vända sig om man vill bosätta sig här, vill köpa eller hyra något eller kanske etablera sitt företag här. Vi håller just nu på att inventera vilka lokaler som finns både för korttidshyra för olika arrangemang, men också för långtidshyra om man vill etablera sig här och bedriva någon form av verksamhet.

Ska vara lättillgänglig

I planen för 2020 ligger också att titta över bussförbindelser, cykelvägar, parkeringar etc. Platsen ska vara fysiskt lättillgänglig och de säljande argumenten är många.

– Området här har en nästan helande atmosfär, menar Staffan. Det som tidigare är gjort är väldigt genomtänkt. Många säger att man mår bra av att bara vara här, man känner ett lugn och njuter med alla sinnen bara genom utformningen av platsen.

– Jag tror det lockar många att kunna ha den här platsen som sin arbetsplats eller få bo nära naturen, och samtidigt ha så nära till fantastisk scenkonst och förhoppningsvis även konstupplevelser i ett ”svenskt Louisiana”.

– Här är det också nära till ett antal lokala producenter av ekologiska varor och ett näringsliv med antroposofiskt inspirerade verksamheter som läkepedagogiska institut, Skillebyholm med den biodynamiska jordbruksskolan och Saltå kvarn. Förhoppningsvis kommer också något nytt i Vidarklinikens ställe med rehabilitering, läkepedagogik el dyl.

– Här ska vi stå för hållbarhet på riktigt, avslutar Staffan. 

I Sverige har det funnits Waldorfpedagogiska verksamheter i närmare 70 år. De har vuxit fram ur ett starkt ideellt engagemang från föräldrar och pedagoger. Waldorfskolan, och de som kämpade för den, hade en avgörande betydelse för att Sverige fick friskolereformen 1992. Den pedagogiska idén är dock i Sverige i skolan idag underställd nationella styrinstrument, vilket inneburit begränsningar, men den kunskap om det växande barnet som styrt utformningen av Waldorfpedagogiken är lika hållbar nu som då.

Den första Waldorfskolan startade 1919 i Tyskland och pedagogiken firar hundraårsjubileum i år. En tysk fabrikör, Erik Molt, gav tänkaren och filosofen Rudolf Steiner, i uppdrag att starta en skola för arbetarbarnen i cigarettfabriken Waldorf-Astoria i Stuttgart. Vid den här tiden, efter första världskriget, gick det en våg av pedagogiskt nytänkande genom Europa och USA. Det var många som reagerade på den då traditionella skolans ”industriella” syn på utbildning och människa. Waldorfskolans utformning kan sägas vara ett alternativ till denna, då man vid sidan av rena kunskaper ville stödja barnens och ungdomarnas mognads – och- värderingsutveckling och anpassa de pedagogiska greppen till olika utvecklingsstadier.

Internationellt finns det idag drygt 1000 skolor. Nya verksamheter växer fram, framför allt i Asien och Afrika. Även i områden som Silicon Valley i USA har Waldorfskolorna blivit en stor succé, då många föräldrar som själva arbetar med teknikutveckling, uppskattar den personlighetsutvecklande pedagogiken, fokuset på balans mellan intellektuellt, konstnärligt och praktiskt arbete och försiktigheten med att ta in datorer i skolundervisningen. Det kan synas som en paradox, men är en tydlig trend.

Ursula Flatters är läkare med omfattande erfarenhet av den antroposofiska hälso- och sjukvården. Hon har själv gått i en tysk Waldorfskola och har dessutom under nästan 25 år arbetat som skolläkare på Martinskolan, en Waldorfskola på Södermalm i Stockholm och Solvikskolan i Järna. Hon har träffat tusentals Waldorfelever, undervisat på studiedagar och är väl bevandrad i de grundläggande idéerna bakom pedagogiken.

– En viktig målsättning med Waldorfpedagogiken är att uppfostra barn till människor, som är kapabla att lära, ha relationer och utveckla ett rikt emotionellt liv, säger hon. De ska få självförtroende, våga lita på det de själva vill och dessutom ha förmågan att förverkliga det.

– Precis som det lilla barnet har ett fönster för språk i åldern mellan ett och ett halvt och tre år, så finns det fönster för vissa förmågor även i det äldre barnets utveckling.

Ursula menar att det egentligen borde vara självklart att skolan ska ge kompetens för livet – inte bara för högskola eller karriär.

– Människor är olika och det viktigaste är att vi utvecklar det vi har anlag för och inte bara det som samhället vill eller behöver. I Waldorfskolan värderar man exempelvis inte abstrakt intelligens som bättre än praktisk intelligens, utan alla ska göra allt.

Olika underteman

Först i sex- till sju-årsåldern skiljer barnet väldigt tydligt på sin inre värld och sin omvärld. Det lilla barnet uppfattar yttervärlden på ett sätt som egentligen hör till innervärlden – stolen är dum och så vidare.

– Det som gör en människa skolmogen är att hon slutar med det, säger Ursula. I Waldorfskolan berättar man mycket sagor för barnen i början. Meningen är att de ska njuta av sin nya förmåga att ha en egen föreställningsvärld och få utveckla sina egna inre bilder.

– Läraren ska också se till att barnen blir en grupp. Man lär sig att det finns barn som är annorlunda man själv, hur man förhåller sig till dem och fungerar socialt.

Framförallt under de två första skolåren i Waldorfskolan är dessa förmågor ett undertema vid sidan av mer konkreta färdigheter. Läraren ska berätta, men också iaktta hur varje barn utvecklar sin förmåga till föreställande, bildskapande, återgivande och hur det börja fungera i gruppen.

– I andra klass ska man utveckla just en social intelligens, som man är bra på då, säger Ursula. Då tar man in fabler i berättelserna – roliga historier om djur – haren, räven, igelkotten och så vidare. Djuren är ju alla karaktärer och typer med egenskaper, som även finns i människoriket.

– Det finns ju en räv i oss alla, som är slug, liksom det också finns ett lamm i oss som är tåligt och snällt. Våra många olika sidor blir tydliga på ett enkelt sätt.

– Det är roligt, men det är också mycket psykologi och vishet i det.

Läraren ska också akta på att barnen ”andas”, vilket innebär att man ”växlar” väl mellan olika typer av aktiviteter och stimulans.

– När barnen är mätta på berättandet ska de leka, springa eller göra något praktiskt. Därefter går man tillbaka till det första. Barnen ska få en känsla för hur länge de kan hålla på med det ena eller det andra – något som många vuxna idag tyvärr saknar. Det är det som menas med att ”kunna andas.”

I tredje klass kommer något nytt igen.

– Inte sällan innebär det lite kris, menar Ursula. Ett barn som är nio, tio år har ofta existentiella upplevelser. Barnet vet plötsligen mycket väl att man kan dö. De märker också att de är egna individer och inte som tidigare knutna till sina föräldrar.

– Det kan upplevas som en ensamhet och en ny jagupplevelse, som kan var ganska dramatisk.

Waldorfskolan vill hantera detta på ett annorlunda sätt, som Ursula menar kräver sin förklaring.

– Man har fram till nu gärna berättat historier ur gamla testamentet. Det är dock inte tänkt som religionsundervisning. Man kan välja andra historier, men historierna ska ha en speciell karaktär som passar barnets utveckling i den här åldern.

– Det är många personer och mycket dramatik i gamla testamentet. Det handlar ofta om att lyda gud. Gud kan utsätta sina tjänare för prövningar som är hårda – misslyckanden, förluster, sjukdomar. Det kommer hela tiden an på att de här personerna fortsätter att tro på gud. Då blir de till slut belönade.

Varför berättar man sådant för barn just i den åldern?

– Det är underförstått att läraren vet att han bara använder ett verktyg, säger Ursula. I dessa historier står gud för det egna självet. Det man ska tro på – även om livet utsätter en för motgångar – är på sig själv. Man ska tro på den man är och det ska man fortsätta med även om man får det lite motigt.

I tredje klass kommer funderingar som: Vem är jag egentligen? Då ska man bekräfta för barnet: Ha mod att tro på dig själv. Gå din egen väg. Tvivla inte på dig själv.

Viljekraft och självförtroende 

I tredje klass lär sig barnen också grunderna eller förutsättningarna för det fysiska livet.

– Man ser ofta på skolgårdar vid Waldorfskolor att klassen har byggt ett litet hus eller en hydda tillsammans, säger Ursula. Man får lära sig om jägare och andra uryrken, som har att göra med grunden för vår fysiska existens. Man lär känna material, man odlar, bakar bröd och lagar mat vid sidan av att man är helt i den existentiella världen. På ett lekfullt sätt utvecklas viljan till att verka, att göra något i livet.

I fjärde klass följer man upp temat autencitet, livsmod, livsglädje genom berättelser ur den egna mytologin. I Norden pratar man om den nordiska mytologin. Här kan hjältarna också göra fel.

– I mytologin finns det många hjältar, både män och kvinnor, som lyder just sig själva, även om de misslyckas ibland, säger Ursula. Där får barnen en hel palett av möjligheter att finna sitt ideal, en hjälte som passar. Man gör ofta spel och hittar andra pedagogiska sätt att använda detta material.

I fyran tittar man utöver detta på vad är det för plats vi lever på – vad det finns för blommor, vad det finns för landskap och så vidare. Självklart finns också alla andra ämnen parallellt.

– Tredje, fjärde klass handlar om viljekraft, självförtroende och kontakt med sig själv, sammanfattar Ursula. Som läkare upplever jag att det är ett mycket stort problem för många vuxna. Jag menar att det har mycket med våra utbrändheter att göra, att man i grunden upplever en konflikt mellan det liv man lever och den man är.  Man upplever att det inte stämmer. Det skapar psykiska problem.

När barnen blir elva, tolv år kommer också vissa nya fysiologiska skeenden. Hos barn slår hjärtat snabbt. På en vuxen människa ska relationen vara fyra hjärtslag på ett andetag.

– Det börjar komma i den åldern, berättar Ursula. Samtidigt är det som om en slöja faller och världen ser ut som den gör, materiellt, rationellt. Borta är det känslofyllda och fantasirika sättet att uppleva världen som barnen hade innan dess. I den här åldern börjar barnen också utveckla ambitioner. Ser vad de är bra på. De tävlar gärna. Man vill inte bara dansa balett, utan man vill bli bäst i världen.

– Det är svårt om man hela tiden jämför sig med andra, att man hela tiden vill vara bättre än andra, men det finns ett utrymme för det också – så länge det är lekfullt, läraren är skicklig och många kan vara bäst på något. En viss tävlan hör till, men det får inte gå till överdrift. Viktigt är att barnet gör sitt bästa i förhållande till sig själv, inte till andra.

I femte klass börjar man i Waldorfskolan undervisa i historia och då om väldigt gamla tider.

– Det som då är viktigt är att man upplever att det fanns samhällen med helt olika värderingar. Man börjar i det gamla Indien. Där var den fysiska världen inte viktig, utan bara den inre världen. Man skulle akta sig för att inte falla för mycket för det yttre för det är bara ”maya” – sken.

Man berättar livligt för barnen, men man säger inte att det är bra eller dåligt.

– Så kommer nästa – gamla Persien. Här var det tvärtom jorden som var viktig. Man skulle arbeta. Därifrån kommer våra sädesslag, våra husdjur, jordbruket och så vidare. Så fortsätter det genom olika kulturperioder. Man bara bjuder på dessa berättelser utan att värdera.

– Det underliggande syftet är att barnet ska få möjlighet att fritt utveckla sitt etiska omdöme och sina värderingar. Det är ett ömtåligt område och man bör akta sig för torra regler om vad som är rätt och fel. I det vuxna livet ställs man många gånger inför svåra moraliska beslut, som måste fattas utifrån individens värderingar.

– Förmågan till etiskt ansvar handlar om att utveckla ett slags hjärtats intelligens – en förutsättning för att fria människor kan leva tillsammans.

– I den här åldern vill barnen ofta ha samtal och gärna ställa frågor om livet. De skall också gärna läsa biografier eftersom de söker efter idoler.

– Jag brukar säga att det som utvecklas i 12-årsåldern är den etiska eller moraliska förmågan och förmågan att ta ansvar, sammanfattar Ursula.

I sjätte klass kommer man till Romarriket. I Romarriket har man för första gången i mänsklighetens historia en lagbok, skriven av människor.

– Det finns hemska kejsare, som Nero och andra, och det finns visa som Justiniano I. Människorna går över från att uppleva sig ledda av det gudomliga till att leva i ett samhälle som de själva skapat på gott och ont, med domstolar och liknande, förklarar Ursula.

– Man hade fortfarande slavar, men människor är medborgare och börjar bli individuellt ansvariga.

Svart och vitt

I 13-, 14-årsåldern handlar det om att utveckla förmågan till relationer, vilket inte är detsamma som social kompetens. Man har relationer till olika människor, inte bara en älskad, utan till vänner, föräldrar, arbetskamrater.

Barnen lever i relationer i den här åldern, menar Ursula. Med fel lärare lär de sig ingenting. De är lättkränkta och beroende av att tillhöra, att känna sig hemma med några nära kompisar och så vidare. Det är en on/off period, emotionellt svart/vit.

– Det är väldigt viktigt att man får betyda något för någon, att vara viktig för någon – nu kommer första förälskelsen, bästa väninnan… Man provar verkligen ut hur man är med andra på många olika sätt.

I Waldorfskolan målar man genom alla år på olika sätt. I den här åldern tar man bort färgen.

– Man tar upp det svart/vita, men man arbetar med nyanser. I den här åldern lever man i ljus eller mörker. Ibland är det becksvart i själen eller så är det helt upplyst.

– Man arbetar med renässanstiden, när allting blev nytt. Här fanns det också fantastiska individer – Leonardo da Vinci, Michelangelo… Man berättar mycket om enskilda genier och hur de faktiskt kunde förändra världen. Man ger näring till individualiseringen.

– Man har olika ämnen, men läraren måste förstå på vilket sätt det blir till något som engagerar barn i den åldern. Man använder materialet både för att man ska lära sig fakta, men också för att man ska tillfredsställa något som barnet behöver för sin emotionella utveckling.

Hela tiden följs kunskapsinhämtningen av det konstnärliga och det praktiska.

– Jämställdhet är också en aspekt på Waldorfskolan. Det är fullständigt självklart att pojkar och flickor alltid gör samma saker. Alla ska lära sig laga mat. Alla ska lära sig lägga om sår. Alla ska lära sig trädgårdsarbete, bygga hus och släpa stenar och hålla på med lite cement, sticka och sy osv.

Ett tema i Waldorfpedagogiken är också lärarens betydelse för barnet. I Waldorfskolan vill man helst ha samma lärare, som har huvudlektionerna, ända upp i åttonde klass. Parallellt kommer andra specialistlärare in.

– Barnet har under de här åren helt enkelt behov av att se upp till en lärare och känna sig lite beskyddad, menar Ursula. Läraren ska inte, liksom inte heller föräldrar, ha en auktoritär roll. De ska se barnen, gestalta och sätta gränser.

– Att barnet sedan upplever läraren som en älskad auktoritet måste läraren förvärva –inte genom makt utan genom intresse och förmåga. Det måste vara en relation som barnet helt enkelt vill ha och känner sig sedd i.

Relationen till läraren

Sedan kommer gymnasiet, som det heter. Det börjar egentligen i årskurs åtta. De sista två åren på grundskolan tillhör i pedagogiskt hänseende det nya stadiet.

– Relationen till läraren ska nu vara helt annorlunda. Nu ska läraren framförallt vara kunnig och ämneskompetent, och gärna också lite livserfaren.

– Läraren pekar nu mer mot ämnet och man ska lära sig älska det, älska sanningen och älska kunskapen.

– Det är då bra med lärare som utöver ämnet vet något om livet. Det tänder ett engagemang. Nu handlar det om just engagemang.

– För de mindre barnen är en trygg relation till läraren mycket viktig, för ungdomar är entusiastiska kunniga lärare viktiga eftersom ungdomarna söker förebilder.

Även högstadiet har några teman, som är mer existentiella. Man läser till exempel myten om Parsifal och Graalsborgen och som utmynnar i frågeställningen till Graalsborgens lidande härskare Amfotas: ”Vad är det som fattas dig?”

– Det som ligger bakom är egentligen att vi lever i en tid när vi borde ställa den frågan hela tiden till våra medmänniskor, säger Ursula. Frågan innebär verkligen att jag vill veta vad jag kan göra för dig. Inte vad jag själv tror att jag ska göra för dig. Det handlar om att i sina relationer utveckla ett verkligt – vad kan jag göra för dig?

– Man kommer in på annat också under den här tiden som modern litteratur, matematik och geometri, men fortfarande spelar det konstnärliga en stor roll, liksom det sociala.

– Det konstnärliga är inte att man ska bli en konstnär, utan varje människa är kreativ och det kan övas på olika sätt. Man spelar kanske ett instrument, man målar, man skulpterar, man prövar alla möjliga saker. Syftet är att utveckla det konstnärliga i sig, som en förmåga att leva livet på ett kreativt sätt.

I tolfte, liksom i åttonde klass, är det fokus på mycket teater.

– Teater är toppen när det gäller att lära sig att samarbeta, menar Ursula. Det är så mycket som måste till om man ska sätta upp ett riktigt rejält drama med rollfördelning, kostymer och tolkningar. Ett sådant teaterstycke är en prövning och en stor seger när det till slut är på scenen.

I tolfte klass gör man också en genomgång, en sammanfattning och konklusion av alla ämnen man läst. Varje elev gör ett enskilt arbete efter sitt intresse som redovisas inför publik. Man gör i allmänhet en resa någonstans i Europa, en större klassresa där man tittar på arkitektur, konsthistoria och allt annat.

Dessa teman, ligger hela tiden som underströmmar till all faktainlärning och utgör grunden i Waldorfskolans pedagogik och utgår från den antroposofiska människosynen.

– Waldorfskolan har en djupare idé om barnens utveckling. Det handlar inte bara om att få kunskap, utan också i hög grad om en sund emotionell utveckling, om att utveckla färdigheter för livet och inte minst om fysisk och psykisk hälsa.

– Pedagogik kan främja hälsa genom en djupare förståelse av hur kropp och själ utvecklas ihop. Den kan också skapa ohälsa när den inte utgår från barnens djupare behov i olika åldrar.

– Arbetet i skolan har en enorm inverkan på barnets mognad och förmåga att utveckla positiva värderingar, livskraft och kreativitet, avslutar Ursula. Som skolläkare ser man speciellt mycket på just den fysiska och emotionella utvecklingen. Man har också regelbundna samtal med lärare om de enskilda barnen. Skolan har ett stort ansvar. Här finns mycket bra att hämta ur Waldorfpedagogiken.

– Det växande barnet behöver göra sig hemmastadd i sin kropp, som är verktyget för att kunna ta emot världen både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Att bereda en omgivning där det kan ske är Waldorfförskolans viktigaste uppgift, menar Geseke Lundgren, Waldorfförskolelärare sedan 1980-talet och idag verksam inom fortbildning av förskollärare både i Sverige och internationellt.

På Waldorfförskolan är det genom leken barnet gör sin lärresa in i livet och leken behöver vara självstyrd och självinitierad för att bli den läroprocess den ska vara.

– Det handlar om att ta in och lära sig om världen, så att den blir min, inuti mig, säger Geseke. Att se vad som är bra för mig och hör hemma hos mig och vad jag behöver skilja ut. Det är en process som varje barn helt individuellt gestaltar i sin lek.

Pedagogens viktigaste uppgift i Waldorfförskolan är att skapa tydliga ramar och förutsättningar för en omgivning som är igenkännlig och konstant.

– I en tämligen oföränderlig omgivning vågar jag förändra mig själv, menar Geseke. Om jag inte hela tiden måste vara beredd på att min omgivning förändras, så kan jag släppa min rädsla. Jag är inte redo ännu att möta varje förändring i världen när jag är liten. Kan jag lita till att nästa dag är samma som igår och imorgon, så uppstår trygghet: Jag vet att jag får mat. Jag vet att jag får vila. Jag vet att jag får tid att leka och jag vet att, om jag inte klarar något så får jag hjälp. Jag behöver inte vara rädd för att bli utmanad utanför min gräns.

Den bästa tiden för ett barn att börja i en förskola är egentligen i åldern mellan tre till tre och ett halvt år, menar Geseke. Först då har barnen på riktigt hunnit etablera den livsviktiga anknytningen till föräldrarna.

– De flesta föräldrar idag har dock inte möjlighet att ha barnen hemma de tre första åren. Därför bemödar sig alla förskolor idag om att erbjuda en så gynnsam och hemlik miljö som möjligt även för de riktigt små barnen.

– När barnen är mellan tre och tre och ett halvt år har de kommit över trösklarna att lära sig gå och prata, säger hon. De har en begreppsvärld där de börjar förstå att det finns omvärld utanför det lilla och har kommit till ett tydligt förankrat ”jag” och ”du”: Nu vet jag att jag är här och du är där. Jag har min vilja och du har din.

– Då föds också en önskan att odla det sociala. Då anammar jag kulturkretsen jag rör mig i och dess sociala samspel. På vilket sätt tar jag kontakt med någon annan? På vilket sätt gör jag tydligt vad jag vill, eller vad jag inte vill? Samtidigt har barnen precis kommit till att interagera när de leker. Jag kan inte interagera med andra om jag inte kommit till mig själv.

Naturen och miljön

Waldorfförskolorna vill också tillhandahålla en återkommande årsrytm för barnen.

– Människan är en del av världen och behöver bli bekant med den, säger Geseke. Vi lever i en natur som bjuder oss på rytmer som vi även har inom oss som människor – bara vi uppmärksammar dem!

– På våren och försommaren och försommaren är hela naturen inne i en utåtriktad, uppvaknande gest. Allting strävar utåt, uppåt. Den spirande, växande, vidgande gesten i naturen dominerar då också hur vi pedagogiskt planerar våra sånger och lekar. Årstidsfesten som vi gör är sommarfesten. På hösten när naturen är i en motsatt gest samlar vi ihop igen. Nu tar vi hand om frukterna av sommarens rikedom, så att de kan leda oss in i hösten.

– Det blir samtidigt ett ”förinnerligande” av de upplevelser och erfarenheter vi har gjort i det yttre under sommaren. Vi berikas i vårt inre och bevarar skatterna som ger oss kraft och inspiration för att förnya, omforma och skapa även under vintern.

– Vi följer dessa rytmer och försöker också bygga in en form av så kallad in- och utandning – aktivitet och vila – i dagsförloppet.

Det som finns i rummet på en Waldorfförskola ska inspirera och kunna förvandlas. Leksakerna ska vara föränderliga även för barnet. En typisk Waldorfdocka är exempelvis inte en leende eller gråtande docka, utan en docka som har ett ganska öppet ansikte, som för barnet kan bli precis det dockan behöver bli. Den blir glad eller ledsen beroende på vad barnet behöver i sin lek.

– Vi utformar vår miljö i Waldorfförskolan så att den fria leken, som skiftar under varje stund, ska möjliggöras genom materialen och genom att barnen alltid vet att de har tid att leka, säger Geseke.

– Det är likadant med träleksaker. Det finns en tendens att även dessa ska vara fullständigt utformade, men de små barnen blir egentligen störda av det.  Är det gjort som en ko så blir det lite svårt att låtsas att det är ett lejon. När de har en kloss, som inte är så tydligt utformad kan den bli en noshörning, en ko, ett lejon eller en elefant beroende på vad leken kräver.

I Waldorfförskolan arbetar vi både med småbarnsgrupper där barnen är mellan ett och tre år gamla och blandade syskongrupper för barn i åldrarna mellan tre och sju år. De blandade åldersgrupperna främjar barnens utveckling.

– Det lilla barnet får sin utmaning och inspiration av att i vissa stunder kunna delta i någon lek som de större arrangerar, säger Geseke. För de äldre barnen är det en trygghet att se att ett litet barn ännu inte kan saker som de kan. Den äldre kan kanske till och med hjälpa till ibland, med något som den mindre inte klarar än. Då bygger barnen upp en säkerhet i att det är ok både att be om hjälp och att hjälpa.

Kroppsfunktionerna etableras

I Waldorfpedagogiken säger man att den första sjuårsperioden företrädesvis är fysisk, även om vi föds med känslor och tankar. Kroppen ska etablera sig.

Nästa sjuårsperiod är det känslolivet som ska odlas och den sista sjuårsperioden, innan man är helt vuxen, domineras av intellektets utveckling. Det är kropp, själ och tanke i tre sjuårscykler.

– De flesta livsuppehållande, grundläggande funktionerna i kroppen rent organmässigt etableras under de första sju åren – matsmältningen, ämnesomsättningen och även det rytmiska systemet, säger Geseke. Det som grundläggs de första sju åren kan du inte göra om, göra rätt. Det växer till, men funktionerna är grundlagda.

– För ett litet barn är det kontrollen av viljan och impulskontrollen också. Jag börjar kontrollera när jag går på toaletten och hur jag tar på min kompis – inte nyper för hårt till exempel.

– Ett litet barn måste öva och öva för den har ännu inte kontroll över sin kropp och sin vilja, som kan vara oerhört stark. Hur ska jag härbärgera den? Hur ska jag lära mig hantera den?

– Jag vill vara med andra, men jag vill också dominera andra. Jag vill att alla andra ska göra det jag vill. Så lär jag mig att det gör de faktiskt inte, eller de kanske blir ledsna om jag tvingar dem. Då tycker inte jag att det är roligt heller.

– Hur lär jag mig att få ett utbyte och dominera så länge som de andra tycker det är roligt, men också kan foga mig? Ibland behöver jag vara med i andras vilja och lek för att vi alla ska må bra?

Från födseln fram till treårsåldern domineras leken – eller läroprocessen – av härmning och upprepning. Det är en intensiv aktivitet i att öva vissa färdigheter och förmågor. Barnet leker samma lek gång på gång för att det är roligt, som exempelvis tittut.

Vid tre- till tre och ett halvt-årsåldern, när barnet börjat få grepp om jag och du, din vilja och min vilja, kommer det till en mer interaktiv lek. Då domineras leken inte längre av härmningen. Fantasin kommer in och leken börjar utvecklas av sig själv.

– I den här åldern har barnen tillgång till en fantasiförmåga, som verkligen gör att de ser molnet framför sig när de lyfter tygstycket i luften, säger Geseke. När en fyraåring börjar krypa runt, ser de sig till hundra procent som en katt eller en hund eller ett lejon, även om du bara ser en fyraåring som kryper.

– Det krävs att jag har en inkänningsförmåga och inte gör något fel och tilltalar en katt, när det är ett lejon eller en elefant.

– I sex-, sju-årsåldern kommer en väldigt kraftfull utveckling – både fysiskt, själsligt och intellektuellt. Då skiftar detta.

En fysisk omformning

Kroppen, inklusive benstommen, är väldigt mjuka under småbarnsåren. Det lilla barnets kropp är formbar. När de bryter något är det inte alltid man gipsar. Man bara stadgar och fixerar så växer det samman igen. Det är ojämförbart med någon annan period i livet.

– Det lilla barnets huvud är otroligt stort i förhållande till kroppen, säger Geseke. Det är också det som är mest färdigt när vi föds. De organ vi har där – synen, hörseln, lukten och smaken är på plats redan under fosterutvecklingen.

– Kroppen är däremot rudimentär, menar hon. Organen har en lång tid för att hinna ikapp och även kroppen tar lång tid på sig för att komma ikapp med det huvudet redan har.

– Det är en av anledningarna till att vi säger vi inte behöver tilltala huvudet ännu. Vi behöver tilltala resten, som är i behov av näring och utveckling så att det blir någon form av balans.

Det tar sju år att byta ut varje vital cell i en människas kropp. Det vi fick som arvsmaterial från mamma och pappa har vi jobbat igenom helt en gång under den livstiden.

– Det hårdaste vi har är våra tänder, säger Geseke. Att då även byta ut dem är pricken över i på en härdningsprocess. Förr var det en viktig del i att bedöma barnets skolmognad.

Det sker en förvandling i kroppshållningen hos sexåringen. Då uppkommer den tydliga s-kurvan i ryggen. Allt mognar till och kroppen kan nu omfamna hela rörelsen. Den härdade ryggraden, brosket och alla nervtrådar håller nu för det fortfarande förhållandevis tunga huvudets fria rörlighet och balans. Skuldrorna går nedåt, bakåt. Den bulliga magen buktas in.

– Många föräldrar till fem- till sexåringar blir oroliga och undrar om de äter för lite, berättar Geseke. De blir ofta så smala. Revbenen ändrar läge. De har varit stängda, men nu öppnas ett rum i bröstkorgen. Barnets hals sträcks ut och blir synlig på ett nytt sätt. Den kan nu vridas 90 grader mot skuldrorna. Huvudet får en helt annan frihet, resning och balans. Sexåringen blir suverän på rockringen. Från att ha haft en naturlig preferens av fram-och bakrörelse blir nu höften helt befriad. De har en annan steglängd och kan springa längre. Du ser fysiskt att kroppen nu är deras.

Barnet förändrar sin djupandning och lungkapacitet avsevärt under några månader i sex-, sju-årsåldern. Det mellersta området, där också det rytmiska systemet sitter, öppnas för utveckling. Barnet blir realist och fantasileken som har kännetecknat perioden från 3-årsåldern går inte längre att upprätthålla. Det är en tung förlust.

– Men fantasileken där allt blir till det jag vill att det ska bli, kan ännu inte kallas för kreativ, menar Geseke. Fantasileken fungerar bara om barnet kan skärma av omgivningen någorlunda.

Även 6-åringen behöver fortsätta att vara skapande för att förhålla sig till världen. Här sker en övergång mellan fantasilek och föreställningslek – en rollek där världen blir real.

– En sex-, sjuåring, som vill leka lejon, behöver alla attiraljer för att se ut som ett lejon, säger Geseke. Nu vet den att om den bara faller på alla fyra, ser inte de andra att det är ett lejon.

Förlusten av leken

Geseke menar att vi saknar den intuitiva leken hela livet – att vi har denna längtan som vuxna också.

– Längtan är samtidigt drivkraften till nästa steg. Barnet börjar själv initiera lekar och bli kreativ. Barnet skapar realiteter. Den börjar tillverka klor. Den gör en man. Den gör en svans med plysch på. Det ska bli så naturtroget som möjligt. Det blir en oerhörd aktivitet i detta skapande.

– Barnet blir regissör och börjar realisera sina inre bilder och sätta ut dem i verkligheten på riktigt. Lekförloppet är väldigt annorlunda från en fyra-, femåring som kryper runt. Sexåringen skapar en hel verklighet.

Fyra-, femåringarna dyker dock ofta in och ut i lekarna som sexåringarna skapar.

– Sexåringen kan vara rigid i början. ”Nu gör vi så, sedan gör vi så. Så säger du det och gör du inte vad jag säger får du inte vara med.” Jag kanske behöver anpassa mig lite. Öva mig socialt och i samarbete för att det ska fungera.

Geseke menar att det är lätt att fylla sexåringens dag med olika göromål.

– De blir jätteduktiga på att göra det du föreslår. Men kreativiteten sitter hos dig och inte hos barnet. Barnet blir då beroende av andras inspiration för att komma från sysslolöshet till aktivitet.

Motbilden är sexåringen som sitter och har tråkigt: ”Fröken, jag har ingenting att göra!”

– Jag är pest och pina som svarar: ”Det gör inget”, säger Geseke. ”Du kan sitta ett tag och fundera lite. Du kommer säkert på något.”

– Det jag egentligen säger är: ”Du behöver inte mig. Det är ingen fara att sitta och ha tråkigt. Du dör inte av det.”

– När de haft tråkigt i tio minuter, som är en jättelång tid för en sexåring, börjar de med någonting. Jag som pedagog kan då med glädje se att barnet kommer i verksamhet av sig själv.

– Erfarenheten att jag kan komma ur en passiv, tråkig och utestängd situation och aktivera mig själv är omvälvande. Det är kreativitet på riktigt och början till skolmognad. Vet jag att jag kan förändra världen, och har skaparkällan i mig, har jag helt andra förutsättningar att vara med aktivt i en läroprocess som kommer utifrån.

Mål och framtid

Så länge vi i läroplanen för förskolan har tydliga ”strävandemål ” menar Geseke att det går bra för olika pedagogiska inriktningar att anpassa sig. Barnen behöver då inte ha uppnått en viss förmåga eller färdighet i form av så kallade ”uppnåendemål”.

– Det har varit en stor kamp i revideringen av läroplanen att få behålla strävandemålen, säger hon. Det kryper in fler och fler begrepp och krav i förskolans läroplan, som inte är adekvata för den första sjuårsperioden.

– Barnen ska exempelvis lära sig förstå teknik och lära sig ett matematiskt tankesätt och förhållningssätt. Det strös in ord, som man visserligen kan arbeta lekfullt med, men själva ordbruket blir mer och mer skola.

I Waldorfpedagogiken lägger man tyngden på att barnen ska kunna vara i ett utforskande hela tiden.

– Jag ska inte lyfta ut dem ur den processen och börja fråga: ”Kan du berätta vad du har sett?” Jag kräver då något av dem, som de inte ska behöva kunna ännu – minnas, reflektera, analysera och utvärdera. De ska vara i det, uppleva och lära på det sättet. Reflekterande och analyserandet kommer senare, liksom förmågan till det.

Geseke tycker att förskolorna i Sverige genomgående är väldigt bra.

– Det gäller inte bara Waldorf, säger hon. Det som blir svårt är att förskolan både ska täcka allt yngre åldrar och längre dagar. Förskolan är inte barnens hem. Det är deras arbetsplats hur underbar vi än försöker gestalta den.

– Det är en stor utmaning för förskolorna idag, att kunna tillhandahålla en omsorg som tillgodoser behovet av vila och rekreation, så att barnen orkar göra arbetet med att hitta till sig själva i leken och i en social gemenskap som är större än en familj.

Det började som en liten sommarkurs med några få tillhörande konserter för bara två år sedan. Men i sommar, den 19-28 juli, innehåller Järna Festival Academy hela 33 evenemang där kvalitet och det mänskliga perspektivet står i centrum. Empatins gränser är ett huvudtema.

Kammarmusiken är kärnan i Järna Festival Academy, men årets festival har stor bredd och innehåller även teater, dans, en hel operaföreställning samt olika familjeprogram. Både kända svenska artister och internationella musiker med stor karriär medverkar. Från Sverige bland andra Rebecka Törnqvist och den Grammis-vinnande trion Cecilia Zilliacus, Kati Raitinen och Bengt Forsberg. Med i programmet finns också 24 masterclass-elever från hela världen. Utöver festivalens 33 evenemang bjuds även på öppna masterclasses. Det hela går av stapeln i Kulturhuset i Ytterjärna och arrangeras av pianisten Peter Friis Johansson och cellisten Jakob Koranyi, som också själva medverkar.

Ska vara en positiv kraft

– Den här festivalen har ingen motsvarighet i Sverige och idag tycker jag vi har lyckats få till det som var vår vision när vi startade, säger Peter.

Både Peter och Jakob är intresserade av det mänskliga perspektivet. De ville satsa på en kvalitativ festival i internationellt snitt som, utan att vara politisk, vågar vara progressiv och drivas av moderna värderingar.

– Festivalen ska vara en positiv kraft för människan och samhället. Det är också viktigt att festivalens innehåll är tillgängligt för många. Absolut inget snobberi, menar Peter. Alla ska känna att man får ut något och man ska även kunna upptäcka något nytt.

På de flesta scener för klassisk musik brukar det enligt Peter vara lite tabu att arbeta med progressiva teman. Det anses ofta att det bara är musikens budskap som ska komma fram.

– Men vi tänker lite tvärt om. Temat ska anknyta till något som är viktigt för framtiden. Det här är inte en museiverksamhet, vi vill verka här och nu, säger Peter Friis Johansson.

Tema om empati

I år är temat som sagt empatins gränser och det speglas i ett antal tematiska konserter, föreläsningar samt filmvisning med underrubriken Imaginary Alien. Mekanismerna bakom empatin är något som är omedvetet och det vill man åskådliggöra, berättar Peter. Han menar att gränserna för empati har förändrats, och nämner flyktingfrågan och nationalism som exempel.

– Vi har våra sfärer där vi är empatiska, och utanför de sfärerna är vi inte lika empatiska. Men är dessa sfärer egentligen sanna? Den typen av resonemang och frågor vill vi lyfta fram.

Hur kan då det här ta sig uttryck musikaliskt under festivalen? Ett specifikt exempel är att melodin till Värmlandsvisan kommer att dyka upp i olika former. Peter berättar att den melodin egentligen kommer från Italien på 1600-talet och har anammats i många länder genom åren, bland annat i Israels nationalsång. Ett annat musikanknutet exempel på hur empatins gränser kan förflyttas är kompositören Sjostakovitj, som först blev mycket hyllad i Sovjetunionen, men som senare hotades och ständigt var beredd att fly från landet.

Kvaliteten främst

Det främsta målet med festivalen är att uppnå högsta möjliga konstnärliga kvalitet, både när det gäller tillresta artister och masterelever.

– I valet av medverkande och inslag under festivalen är den konstnärliga nivån det absolut viktigaste. Vi jobbar med toppskiktet av europeiska musiker, säger Peter. Vi försöker också ha jämställt artistutbud och vi värnar om miljömässig hållbarhet. Bland annat genom att uppmuntra artister att resa med tåg och att klimatkompensera när det inte är möjligt.

Här kan du läsa mer om årets festival och Järna Festival Academy.

Barn ska leka – inte sitta framför skärmar. Och små barn under två år ska inte titta på skärmar alls.
Det är det tydliga rådet från Världshälsoorganistation, WHO, som tagit fram nya riktlinjer för barns fysiska aktivitet, stillasittande och sömn.

Det är första gången som WHO har tagit fram riktlinjer för fysisk aktivitet, sömn och skärmtid för barn under fem år. Bakgrunden är enligt pressmeddelandet från WHO att 23 procent av vuxna och 80 procent av tonåringar inte är tillräckligt aktiva i dag. WHO menar också att vanor som hälsosam fysisk aktivitet och goda sömnvanor som etableras tidigt i livet kan forma ett framtida beteende och bidra till att förebygga ohälsa.

Med riktlinjerna hoppas WHO underlätta för länder att ta fram egna program som främjar till mer rörelse hos barn, samt hjälpa personer som arbetar med att stödja föräldrar i den här typen av frågor.

Snabb utveckling

– Den tidiga barndomen präglas av snabb utveckling och en tid där familjens livsstil kan anpassas så att den ger bättre förutsättningar för en god hälsa, säger WHOs generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus.

De nya direktiven är framarbetade av WHO:s experter som har utvärderat effekterna på unga barn som inte får nog sömn, sitter stilla för mycket och spenderar för mycket tid framför skärmar. Expertgruppen granskade också bevis på fördelarna med ökad aktivitet.

– Förbättrad fysisk aktivitet, minskat stillasittande och säkerställande av kvalitetssömn för unga barn förbättrar deras fysiska och mentala hälsa och välbefinnande samt hjälper till att förebygga barnfetma och sjukdomar senare i livet, säger Fiona Bull, programchef vid WHO, i pressmeddelandet.

Ta tillbaka leken

Barn under fem år påverkas negativt av för mycket skärmtid, enligt WHO. Det är viktigt att barnet får tillräckligt mycket sömn och att sömnen är av hög kvalitet.

– Vad vi verkligen behöver göra är att ta tillbaka lek för barn. Det handlar om att göra en övergång från stillasittande tid till lektid, samtidigt som du skyddar sömnen, säger Juana Willumsen, som arbetar vid WHO:s avdelning för förebyggandet av icke smittsamma sjukdomar som hjärtkärlsjukdom, cancer och diabetes, och som är en del av styrgruppen som har tagit fram riktlinjerna.

Detta är WHO:s rekommendationer för barn under fem år:

Barn under ett år:

• Barn 0–3 månader bör sova 14–17 timmar per dag. Barn o mellan 4–11 månader bör sova 12–16 timmar per dag. Tupplurar är inräknade i tiden.
• Bör få minst 30 minuters fysisk aktivitet varje dag, till exempel genom att leka på golvet. Ju mer desto bättre.
• Bör inte vara sitta fastspända och stilla i barnvagn, bilsäte eller barnstol i mer än en timme om dagen.
• Bör inte spendera någon tid alls framför skärmar (tv, surfplatta, mobiltelefon). När barnet är stillasittande uppmuntras det att en vuxen läser, pysslar eller kommunicerar.

Barn mellan ett och två år:

• Bör sova mellan 11–14 timmar per dag, tupplur inräknat.
• Fysisk aktivitet av olika slag och vid flera tillfällen under dagen – sammantaget minst 180 minuter. Ju mer desto bättre.
• Bör inte sitta stilla i mer än en timme, i exempelvis barnvagn eller barnstol. Ettåringar bör inte spendera någon tid framför skärmar (tv, surfplatta och så vidare). För tvååringar rekommenderas max en timmes skärmtid per dag – ju mindre desto bättre.
• När barnet är sitter stilla uppmuntras det att en vuxen läser, pysslar eller kommunicerar.

Barn mellan tre och fyra år:

• Bör sova mellan 10–13 timmar per dygn, tupplur inräknat.
• Bör få 180 minuter fysisk aktivitet av olika slag under dagen. Av dessa bör minst 60 minuter vara av måttlig till hög intensitet. Ju mer desto bättre.
• Bör inte sitta stilla i mer än en timme, i exempelvis barnvagn eller barnstol. Bör spendera max en timme framför skärmar (tv, surfplatta och så vidare), ju mindre desto bättre. När barnet är stillasittande uppmuntras det att en vuxen läser, pysslar eller kommunicerar.

Skolledare har börjat tala om hållbarhet, ekologisk och giftfritt. Och Sveriges riksdag planerar en lag om mobilfria skolor. Det verkar helt enkelt finnas en strävan efter att alla barn ska få det lite mer som mina barn alltid haft det i waldorfskolan.

Det plingar till i telefonen. Min snart 18-åriga dotter säger att hon är sugen på guldsoppa med örter som gurkmeja och ingefära. Helst serverat med nybakat surdegsbröd och syrade grönsaker. Mat värdig vilken hälsotidning som helst – men det här är ett recept från barnens gamla waldorfförskola.

När en vanlig skola inför vegetarisk måndag blir det en riksnyhet. Men waldorfskolor är faktiskt de som på riktigt varit avant gardet. Vegetariskt, ekologiskt, ägg från de egna höns och honung från egen biodling är så naturligt att ingen ens pratat om det utåt.

I waldorfskolor lagar man inte bara mat. Man lagar också saker. Med nål och tråd eller fil och lim. När alla började prata om hållbarhet och det blev på modet att giftsanera skolor behövde waldorfpedagogerna knappt lyfta blicken. Plastleksaker och miljögifter skulle aldrig ha kommit innanför tröskeln i en värld som alltid doftat naturligt av såpa, ull och lavendel.

Jämställdhet är också viktigt. När en genusforskare besökte en waldorfförskola upplevde hon först väldigt tydliga könsroller – tills hon upptäckte att det var hon själv som hade sett fel på vilka barn som var flickor och pojkar.

En harmonisk arkitektur och färgsättning är också centralt i pedagogiken.

– När omgivningen är vacker vill barnen naturligt vara rädda om miljön, förklarade en lärare för mig.

Det finns en helhetssyn, med så många olika bra saker att tilltalas av, att det inte är så konstigt familjer från vitt skilda samhällsklasser och kulturer samlas i skolorna. Det är bland annat populärt bland high-tech-arbetande föräldrar i Silicon Valley att sätta barnen i waldorfskola. Även om de anser att IT är bra bedömer de att skärmar bör användas med måtta medan hjärnan utvecklas. De allra flesta pedagoger jag vet införde mobilförbud långt innan någon politiker ens närmat sig frågan.

Waldorfskolor inger ofta en snäll och trygg känsla där barn gärna leker riddare och drakar till högt upp i åldrarna. Men när det en dag kändes rökdoft i skolan var det en ny elev som trodde att någon hade tänt eld på en papperskorg, precis som det hänt på hennes förra skola.

– Ingen fara, det är bara treorna som växtfärgar garn, lugnade hennes kompisar som själva hade gjort samma sak för några år sedan.

För mig är det omöjligt att inte prata om alla dessa sinnenas upplevelser. Det är därför inte så konstigt att den vanligaste frågan jag får är om ”barnen verkligen lär sig något också?” Jag tror att de lär sig mer!

Kunskapskraven är desamma som i alla Sveriges skolor. En skillnad med waldorf är att de olika sinnena inkluderas i all undervisning. Helt i linje med modern minnesforskning som säger att ju fler minnen som kan kopplas till information man har i hjärnan desto lättare är det att använda sig av kunskapen. Gymnasieelever på naturprogrammet arbetar alltså inte bara med derivat och fysikformler utan får dessutom göra eurytmi och måla med flödande färger. Waldorfpedagogiken genomförs i en rytm som eftersträvar balans. Mellan yin och yang, den högra och vänstra hjärnhalvan eller som jag hört waldorfpedagoger själva uttrycka sig:

– En människa behöver både in- och utandning.

Waldorfpedagogiken har alltså utan att skryta om det varit först med att hantera en rad av dagens utmaningar. Och trots sin tidlöshet har den kanske aldrig legat mer rätt i tiden.