Det finns många kulturhus runtomkring i Sverige men få är de som ligger mitt ute på landet och lockar toppartister från hela världen. Vad är det som gör Kulturhuset i Ytterjärna så speciellt? Varför väljer artister som Laleh, Sankai Juku, Barbara Hendricks, James Turell och Batsheva Dance Company att om och om igen återkomma till detta färgglada konstverk?

En vacker dag i augusti 1992 stod det blå–lila–rosa– Kulturhuset i Ytterjärna klart att invigas. En bucklig byggnad mitt på den sörmländska slätten, omgiven av åkrar och kor.

Peter de Voto var en av eldsjälarna bakom kulturhuset och den vars huvuduppgift det blev att fylla det med kultur. En enorm utmaning kan tyckas, för den som någon gång själv svängt av E4:an, avfart Järna, och tagit landsvägen in i den sörmländska landsbygden.

”Här möts naturen som vi har att vårda och kulturen som vi har att skapa och utveckla”

– Vi ville bli en mötesplats och en smältdegel för skapande och tänkande – ett aktionscentrum som såg till helheten och människan som positiv kraft i världen, berättar Peter de Voto, vd och initiativtagare till Kulturhuset i Ytterjärna.

En del av kulturhusets varande ligger i själva arkitekturen. Det måttas och mäts en hel del vid ett husbygge, men i slutänden handlar det om arkitektens förmåga att sätta liv i en byggnad. Färgsättningen, takmålningen i stora salen och idén om att människan alltid ska vara i centrum lämnar få besökare oberörda. 2001 tilldelades Kulturhuset i Ytterjärna silvermedalj i tävlingen ”Sveriges mest omtyckta moderna byggnad”.

– Huset i sig inbjuder till vidgade vyer. Vår arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen var ett geni som var övertygad om att arkitektur påverkade vårt sätt att tänka – så han undvek det fyrkantiga, berättar Peter de Voto.

En viktig del i Peters jobb är att ta hand om de artister som kommer. Varje artist ska känna att kulturhuset är deras hus så fort de stiger innanför dörren.
– Artistens önskan är vår lag, kan man säga. Vill japanska Sankai Juku ha en speciell kvartssand på scenen, som de ville vid ett av sina besök, så gör vi allt som står i vår makt för att de ska få det, berättar Peter.

Dansaren Virpi Pahkinen är en annan artist som återkommit till Ytterjärnas scen många gånger genom åren. I ett pressmeddelande med anledning av kulturhusets tjugoårsjubileum skrev hon att: ”Kulturhuset i Ytterjärna är en unik plats dit man gärna återvänder för att titta på folk genom logefönstret, låta Järnaglassen tina vid brasan och testa knarret på scengolvet. Här får den stora konsten plats, Sankai Yuko, James Turrell, Hilma af Klint. Det är hisnande”

”Konsten kan inspirera oss, vetenskapen kan upplysa oss, men enbart vi själva kan förändra oss”

Men vad är egentligen Kulturhuset i Ytterjärnas funktion sett ur ett större perspektiv, vad är kulturens uppgift i samhället?

– Kultur är som en slags skolning där man utvecklar sig själv i upplevelsen. Kultur behöver inte nödvändigtvis bara vara underhållande. En del tycker till exempel att det är svårt med modern konstmusik. Musik som kräver en egen inre ansträngning från lyssnaren för att man ska komma åt dess puls och nerv, dess själ – det krävs att man blir medskapande. Men är man beredd att göra det, kan det också finnas möjlighet till helt nya upplevelser och utveckling av ens egna förmågor. Det blir kunskap – en fördjupad kunskap som vidgar vår själ till att kunna förstå den ordlösa kunskap som är konstens språk. Det blir till ett inre samtal där vi utvecklar förmågor vi knappt anade att vi hade.

”Att skapa något som inte ännu blivit till och att skapa en kultur som inspirerar till liv är avgörande idag för människans framtid”

Men egentligen, menar Peter, är det emot konstens väsen att redan ha en färdig idé. Det skulle vara döden för kultur om man hade en idé som skulle förkroppsligas i det materiella. Det handlar om att göra precis tvärtom – att lyfta det jordiska till en översinnlig nivå – höjd över allt förnuft, för himmelsk för att begripa (som Gullberg formulerar det) och likväl det som höjer oss över det triviala och alldagliga. Som ger oss nya perspektiv och genomskakande känslor.

– Konsten förutsätter total frihet, samtidigt som den paradoxalt lyder under oerhört starka lagar. Där varje verk är sitt eget universum med sina egna lagar – precis som varje människa. För att citera en av vår tids stora koreografer Mats Ek: ”När jag börjar med ett nytt verk är det som om det får ett eget liv och en egen vilja och jag har bara att följa med dess utveckling och hjälpa dess tillblivelse”.

Att sätta fingret på orsaken till varför Kulturhuset i Ytterjärna fortfarande, efter 23 år, står som ett blomstrande centrum mitt bland de biodynamiska åkrarna är med andra ord inte lätt. Var det arkitekten? Artisterna? Publiken? Maten & kaféet? Trädgården? Himlen? Solnedgången?

Säkert upplever alla det olika, men klart är att upplevelsen är mycket mer än bara en konsert eller en och annan kulturupplevelse. Det är en upplevelse av skönhet och magi som är svår att sätta ord på – något som bara kan upplevas. Och det är det många som vill göra, om och om igen.

– Även artisterna lever upp och känner detta nuets medryckande förtrollning. Till och med jag, som sett detta hus varje morgon i två decennier drar efter andan varje gång det stiger fram i morgonljuset, avslutar Peter.