I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra sinnen och vårt medvetande. Indelningen av sinnena grundar sig på Rudolf Steiners tankar, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv.

Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Våra sinnen och vårt medvetande
Tolv sinnen bildar en cirkel där sinnena är ordnade så att de som tidigare beskrivits kan delas in i tre grupper. Den första gruppen utgörs av grundläggande sinnen, som förmedlar existensen av vår kropp och hur den lever i rummet. Nästa grupp utgörs av de perceptuella sinnena, där vi upplever den rumsliga omvärldens kvaliteter på ett känslofärgat sätt. Den fjärde gruppen utgörs av sinnen som kännetecknas av att själva sinnesintrycket förlöper i tiden och visar på det konceptuella, idéinnehållet i vår omgivning. En av de största frågorna som restes under den tidigare genomgången är sambandet mellan sinnet, nervsystemet och medvetandet.

Efter att varje sinne har beskrivits var för sig, behöver vi återvända till helheten – den krets av sinnena som i det dagliga livet är starkt integrerade med varandra. När jag ser en fågel flyga uppfattar jag dess färg med ögat och dess rörelse med rörelsesinnet, som är speciellt utvecklat i ögats muskler. Jag uppfattar rörelsemönstret med tankesinnet osv. Sinnesupplevelser är uppdelade i enskilda komponenter, men upplevelsen av verkligheten är en helhet. Olika modaliteter av verkligheten analyseras och avbildas i sinnesorgan. Vi har särskilt behandlat detta i avsnittet om hörselorganet där man fysiskt kan se, hur det hörbara delas upp i alla sina komponenter. Utan denna process kan vi inte höra något. Vi har sett hur sinnesintryck blir till nervimpulser, som går till olika områden i hjärnan. Vi har också sett att olika komponenter i ett sinnesintryck – särskilt när det gäller de högre sinnena – går till olika delar av hjärnan. Det är inget som vi är medvetna om. Det vi upplever är dels en helhet och dels det enskilda sinnesintrycket. Jag ser alla färger på ett blommande äppelträd samtidigt som jag ser formen, känner doften, hör vinden och fåglarna och känner om det är varmt eller kallt.

Jag går i skogen och sinnena förmedlar skogen som verklig. Jag kan också ha föreställningar och minnesbilder av skogen. De är mindre fullständiga, inte lika färgstarka och har mer karaktären av en avbild eller ”film” av verkligheten. Det är alltså skillnad mellan själva sinnesupplevelsen och föreställningar och minnen av det man upplevt. Vi upplever en hel verklighet med alla sinnesintryck integrerade. Hur och var sker denna syntes? Och vad betyder det att också alla enskilda sinnesintryck först delas upp i sina komponenter? Ett synintryck till exempel analyseras i ögat där färg, ljusstyrka, skärpa m.m. har sina egna anatomiska strukturer och fysiologiska förlopp. I medvetandet visar sig den ur dessa komponenter sammansatta bilden sedan som en integrerad helhet.

I sinnena har vi instrument eller portar för olika sinneskvaliteter. På samma gång ser sinnesorganen till att sätta en gräns mot det som är utanför. Inget får komma in utan denna ”process”. Kvalitativt liknar processen de sätt på vilka vi tar in yttre substans som näring: den måste noggrant analyseras och brytas ned i sina beståndsdelar. Tarminnehållet består delvis av substans som vi inte är. I vår kropp innanför tarmväggen är all substans också jag, del av mig. Efter ”sorteringen” av sinnesintrycken blir de till nervimpulser – man kan säga till en kod. Den består i sin tur av elektriska impulser – inga färger, inga smaker. Dessa impulser aktiverar olika områden i hjärnan.

Vägen genom ”analysen” i sinnesorganen, kodningen i nervsystemet och aktiveringen av olika områden i hjärnan skapar bilden av en sorts död. Sinnevärlden kan sägas dö i vår hjärna för att återskapas i en exakt motrörelse i en medveten uppfattning av verkligheten som helhet.  Det som kommer till oss som intryck genom kroppen och i det tredimensionella rummet, uppstår som substansbefriat innehåll i det inre, i medvetandet, som inte har någon rumslig dimension. Vi upplever medvetandet som ljus – mer eller mindre klart. På motsvarande sätt ”sorteras” och ”dör” näringen som vi äter i tarmen för att återskapas som vår egen kropp. I båda fallen skapas förutsättningar för att skapa och uppleva vår egen identitet i kommunikation med det som vi upplever som yttervärld. Med hjälp av näringen skapar vi vår egen kropp, en helhet med en tydlig gränssättning mot all substans som inte är vår egen. Genom sinnena och nervsystemet skapar vi en medveten upplevelse av världen, vår egen inre värld som också tydligt avgränsas som vår egen. I kroppen verkar vissa främmande substanser som gift. Även sinnesintryck kan upplevas som påträngande och svåruthärdliga när gränssättningen inte fungerar. I kroppen skapar människan sitt fysiska uttryck i samklang med naturen, genom sinnena kan hon skapa sin egen inre värld genom upplevelsen av naturen och även kulturen.

Människan som skapande väsen
Kroppen är i sin förmåga att avgränsa sig, inte en passiv förlängning av yttre substanser, utan en aktiv skapelse. Upplevelsen av världen genom sinnena är inte passiva avbilder, utan kräver ett aktivt skapande i vårt medvetande. Båda utvecklas genom lärande eftersom det lilla barnet till en början inte kan smälta vuxenmat och inte heller avgränsa sig mot sinnesintryck. Allt verkar ofiltrerat in på barnet. Först stegvis skiljer barnet mellan sin egen inre och den yttre världen. Det är med förundran, som vi kan följa detta lärande hos barnen, detta dagliga övande som visar på människan som ett skapande väsen.

I sinnenas cirkel ligger livssinnet, beröringssinnet, rörelsesinnet och balanssinnet nederst. Med hjälp av dessa sinnen upplever vi oss själva med vår kropp i det tredimensionella rummet. Dessa fyra sinnen är alltså väldigt kroppsliga sinnen, som förmedlar den fysiska verkligheten med stor tydlighet. Särskilt i beröringssinnet blir vi helt övertygade om att det vi berör verkligen finns. Vi vet att synen kan förvilla oss, men det vi berör, det finns! Dessa kroppssinnen är därför mycket viktiga för vår känsla av trygghet, tillit och säkerhet i den kroppsliga dimensionen och senare i livet även i det själsliga.

Sedan följer i cirkeln luktsinnet, smaksinnet, synsinnet och värmesinnet som ger en upplevelse av olika kvalitéer i vår omgivning. De är perceptuella, med dem relaterar vi till vår omvärld. Här kan vi konstatera att särskilt lukt och smak – ganska ”enkla sinnen” – medför starka känslomässiga reaktioner. De förmedlar inte bara ett ”sakligt” intryck, utan väcker hela kaskader av känslor, inre bilder och senare i livet minnen. Vägen från en doft till vår själ är kort. Varför är det så?

Som nämnt ovan är lukt och smak kopplade till instinkter för överlevnad. Om man vidgar detta begrepp lite, så tyder dessa instinkter på en djup samhörighet med världen, en ”kunskap” som lever kvar sedan långt förgångna tider och som idag är ganska korrumperad av dofter och smaker som inte berättar om hur något verkligen är.

Men som bekant, så kan vi än idag inte älska en partner vars doft inte tilltalar oss. Synupplevelsen visar världen i all sin prakt, men är fortsatt inte helt objektiv – vår inre upplevelse, vår ståndpunkt påverkar upplevelsen av till exempel en färgnyans. Vi upplever en färg som tilltalande eller mindre tilltalande. I värmesinnet lärde vi känna en verksamhet som stillar och balanserar det personliga tolkandet av perceptionen.

Hörselsinnet, framstår som mycket komplicerat och helt rent från personliga tolkningar. Vi hör samma – tolkningen av det vi hör är visserligen individuell – men själva sinnet förmedlar samma för alla. Det tillför en helt ny dimension av samspel och kommunikation. Språksinnet, tankesinnet och jagsinnet är ännu inte så starkt utvecklade sinnen, men innehåller alla en möjlighet att förstå och komma i kontakt med hur det inre av en företeelse kommer till uttryck i en omedelbar varseblivning. I dessa sinnen uppfattas konceptet – själva idén med till exempel ett träd genom tankesinnet och en människa genom jagsinnet. Dessa är fysiska sinnen som uppfattar något i det fysiska som samtidigt tyder på att intelligens och vishet ligger i tingen, såsom vi kan varsebli arkitektens idéer när vi går in i en katedral.

Cirkeln belyser också hur sinnen relaterar till varandra. Livssinnet som ger upplevelsen av kroppen som helhet och enhet ligger till grund för att kunna ha en avgränsad personlighet som upplever sig som ett ”jag”. Med hjälp av jagsinnet kan vi förnimma ett annat ”jag”. Beröringssinnet ger upplevelsen av vår egen gräns och form gentemot ett yttre rum och yttre föremål. Det ligger till grund för att kunna förnimma tanken eller idén med ett yttre föremål. Rörelsesinnet ger oss känslan av frihet och glädje och ligger till grund för språkförståelse eftersom språket utvecklas ur en djupare medrörelse med former och stämningar i vår omvärld. Balanssinnet skapar en inre hållpunkt i all rörelse och ligger till grund för att kunna tömma sig själv på innehåll, så djupt som vi gör när vi lyssnar utan att helt tappa bort oss själva. Detta bara som en antydan av ett område som kan utforskas åt många håll.

Sinnesupplevelsens betydelse för barnets utveckling
Sinnenas utveckling är helt grundläggande för barnets upplevelse av sig själv och all kommunikation med omvärlden. Det börjar med att bli född – en upplevelse som vi alla har haft, men glömt. Vid en normal förlossning innebär den bland annat en känsla av tryck, alltså intensiv beröring, genom värkarbetet och passagen genom den trånga förlossningskanalen, tills trycket plötsligen släpper. Kroppen känns genast mycket tyngre än den var i livmoderns fostervatten och det är kallt. Kroppsrörelser möter inget motstånd och en kraftig upplevelse av andnöd gör att lungorna fylls med luft. Vi skyndar oss att lyfta upp barnet, ger det en första god beröringsupplevelse på mammas mage och täcker gärna barnet så att det inte fryser. Nära mammas välbekanta hjärtslag och genom mammas och pappas röster uppstår en första upplevelse av trygghet.

Ett spädbarn har inte en självklar upplevelse av sin kropp som helhet och enhet – det syns på de okoordinerade rörelserna och känns som vårt omedelbara behov att hölja, beröra och därmed bekräfta barnets kropp som dess boning. Vi talar till barnet, ofta i kombination med någon beröring och bekräftar att denna lilla kropp – det är du!

Barnet lär sig och efter några månader upplevs kroppen som helhet och enhet. Barnet skiljer mellan sig och sin omvärld efter många – helst goda – beröringsupplevelser. Rörelsesinnet och balanssinnet utvecklas länge i livet, men det finns en höjdpunkt då barnet lär sig att stå och gå. Det är en storartad prestation och glädjen är stor! Barnet utforskar nu omgivningen mycket intensivt. Man kan säga det följer en period av naturlig hyperaktivitet innan det lär sig att tala så bra att det inte alltid måste röra sig till det som det vill ha, utan kan be att få det. Särskild under de första åren lever barnet i en symfoni av erfarenheter med föremål utan att barnet kan reflektera över dem – om de är varma eller kalla, har färger, former, lukter, smaker, hur de låter, hur de rör sig och förändrar sig.

Därtill har föremålen namn! Ta ett äpple och lägg det i händerna på ett litet barn. Det väger något, har en form, färger, en doft och en smak, en konsistens och en temperatur. ”Äpple” säger vi, ”äpple” härmar barnet. På en bildskärm syns en schematisk röd form som liknar ett äpple, men utan vikt, utan doft, utan smak, utan konsistens, utan möjlighet till beröring och med formen reducerad till en tvådimensionell schematisk bild. ”Äpple” säger vi och tycker det är jättebra om barnet förstår. Men det är inget äpple! Vi måste verkligen fundera över hur viktig erfarenheten av den verkliga världen med sina integrerade sinnesupplevelser är för barnets utveckling.  Man kan invända att barn gärna tittar i en bilderbok, där äpplet inte heller finns på riktigt. Det är sant, men poängen är att barnet först skall ha haft tillräckligt många och konkreta upplevelser av ett äpple för att sedan känna igen det på en bild. Sedan bör bilden helst vara konstnärligt gestaltad vilket tillåter barnet att skapa en mer levande föreställning.

Utvecklingen av intelligens har många förutsättningar. I hjärnbarken intar områdena för händer och fötter ett stort utrymme. När dessa områden får lov att erfara mycket och bli skickliga, kan det vara betydelsefullt för en senare utveckling av intelligens, som förstår omvärlden och utvecklar en rörlig tankeförmåga. Känslan reagerar hela tiden på sinnesupplevelser och berikas och utvecklas av dem. Luktsinnet till exempel är ett gammalt sinne och mycket mer utvecklat hos en del djur därför att det betyder liv eller död att kunna identifiera lukter som goda eller farliga. Även människobarn har genast ett välutvecklat luktsinne och får en grundläggande orientering genom det. Luktsinnet spelar en större roll hos små barn än hos vuxna. Mammalukten betyder trygghet, äppeldoften är god och man kan äta äpplet, stanken från en rutten maträtt gör att den är äcklig – inte äta! Här utlöser ett sinne helt grundläggande känslor eller instinkter som hjälper oss att förstå vad som är bra och vad som är dåligt för oss. På ett motsvarande sätt har alla sinnen inte bara funktionen att ge information om något i vår kropp eller i yttervärlden. Det har också en stor betydelse för den tankemässiga och känslomässiga utvecklingen. Dess rikedom och intelligens baseras helt enkelt på erfarenheter.

Särskilt viktig under den tidiga barndomen är utvecklingen av kroppssinnena. Att genom livssinnet uppleva en sund identifikation med kroppen är en förutsättning för att senare kunna känna sig som ett ”jag”, som är tydligt avskilt från allt annat i världen, men som samtidigt kan förhålla sig till allt. En positiv identifikation med kroppen ger bokstavligen en god självkänsla. God bekräftande beröring ger en grundläggande känsla av trygghet – världen utanför mig är god! Jag kan lita på den och hur jag befinner mig i den. Jag känner tillit. Rörelsen integrerar den egna kroppen och personen i världen och tillsammans med balanssinnet skapas samtidigt en stabil referenspunkt, ett eget inre rum som förblir detsamma i alla lägen. I förlängningen skapar alltså dessa sinnesfunktioner förutsättningar för integritet och självförtroende, känsla av sammanhang och empati, livsglädje och harmoni. Det är helt existentiella förutsättningar för att kunna utveckla sin personlighet och leva ett bra liv. Omvänt leder störningar i dessa sinnesfunktioner till djupa psykiska störningar även senare i livet.

Det är därför så viktigt att barnet får göra sina första erfarenheter i den verkliga världen. Den kan inte ersättas av skärmbilder. Utvecklingen är inte linjär utan levande, där den ena förmågan bygger på den andra. Det abstrakta eller kritiska tänkandet utvecklas inte bättre genom att det börjar tidigt. Tvärtom, det kan utvecklas sämre. Ett bra omdöme baseras på rika erfarenheter och ett utvecklat nyanserat känsloliv, kort sagt på erfarenheter. Dessa bearbetas och utvecklas hos barnen genom leken i den verkliga världen och med föremål som kräver integrerade sinnesfunktioner. Det naturliga sättet för små barn att lära och utvecklas är att använda hela sin kropp i sitt utforskande av världen och att leka. Barn är inte små ofullkomliga vuxna utan fullkomliga barn i sina egna liv och med sina egna förmågor.

Livsstilsfrågor ur sinneslivets perspektiv
Till slut en reflektion över sinneslivets villkor och hur det angår vår hälsa. Allt sinnesliv förlöper i grunden rytmiskt, där vi för en kort stund helt förlorar oss i det vi upplever och sedan snabbt återvänder till oss själva. Vi blir inte helt medvetna om det utom när vi får problem. Sinnesintryck kan bli för starka, påträngande och svåra att stå ut med. Man kan också förlora sig i dem så att man nästan somnar bort. I det moderna samhället utsätts vi också för många intryck som vi inte är riktigt närvarande i – de påverkar oss ändå. Det kan därför vara bra att förstå sinneslivets villkor.

Men liknande är det för alla sinnen. Jag nämnde i samband med beröringssinnet behaget vi kan känna i hela huden, när vi ligger på en varm sten i solen jämfört med den plötsliga uppmärksamheten, som en liten myra drar till sig när den kryper på vårt ben. Sinneslivet är anlagt för en medvetandets andning mellan öppen och fokuserad uppmärksamhet. I båda fallen kan vi vara helt närvarande.

Vi kan också vara snabba eller dröjande. Om till exempel ett trafikljus slår om från gult till grönt, så är det bra att reagera snabbt. Se och konstatera grönt och kör! Om en ros slår ut i rött så kan det vara bra att dröja vid hela upplevelsen av färg, form, doft osv. Dröjandet gör att intrycket ”går in” och talar till oss. Det väcker känslor, idéer och ibland även initiativ. Det berikar oss på ett djupare plan.
Vi vet för lite om dessa villkor för vårt medvetande och vår själ och det skapar problem!

Det som betraktas som normalt och bra i våra västliga samhällen, framför allt i arbetslivet, är det fokuserade, snabba sinneslivet. Det är bra att kunna fokusera, ha bra koncentrationsförmåga, kunna planera och strukturera – helst hela arbetsdagen. Det kallas för en god funktionsförmåga. Enligt Carl Gustav Jung⁽¹⁾ innebär också ett ständigt fokuserat medvetande en förlust av kontakten med undermedvetna drömmar, myter, betydelsefulla bilder och drivkrafter. I detta perspektiv kallar han det rationella medvetandet för en ”totalitär härskare”. Vi kan förstå att sinneslivet på detta sätt – jag vill kalla det för informationsfokuserat, där fokus också byter snabbt – inte ger något till känslan, det är ett bra underlag för rationella tankar, men inte för en djupare kommunikation. Sinnestillståndet när det är fokuserat har en riktning, en begränsning, bokstavligen en koncentration. När vi släpper fokus vidgas också sinnestillståndet. I det första fallet bestämmer vi vad vi vill rikta oss till, i det andra fallet öppnas medvetandet att ta in vad som visar sig. Det är bra att kunna fokusera, men även att kunna ha en mer öppen uppmärksamhet.  Själva medvetandet behöver ”andas” mellan öppen och fokuserad uppmärksamhet. Risken är att vi mest växlar mellan fokuserad på information och avkopplad, vilket inte alls är samma som en andning mellan en fokuserad och en öppen uppmärksamhet. Den andningen är närmast ett livsvillkor för vår psykiska hälsa. Att växla mellan snabbt växlande innehåll för vårt fokus och sedan avkoppling, skapar stress och otillfredsställelse. Den beror på förlusten av kontakt med de djupare känslorna och intentionerna som endast utvecklas i samspel med omvärlden och som är djupare än den rent informativa kommunikationen.

Det anses som normalt att kunna undertrycka sina känslomässiga behov och reaktioner med hjälp av den rationella härskaren, men det skapar obehag och behov av häftiga urladdningar. Givetvis måste en vuxen människa kunna behärska sina omedelbara emotioner, som inte är det som här menas med den verkliga känslomässiga kapaciteten. Omedelbara emotionella reaktioner som mest utrycker vårt omedelbara gillande eller ogillande av en situation snarare döljer vår verkliga känslomässiga förmåga. Den djupare känslan är en kommunikation som bygger på att omedelbara emotionella reaktioner stillas och känslan öppnas. Då framkallar våra möten med omvärlden fina känslomässiga svar och ger djupare kunskap om omgivningen. Den utgör vår inre rikedom och även vår sociala förmåga. Den dimensionen av känslan behöver finnas med i livet och uppmärksammas.

Dess utveckling förutsätter att barnet får utrymme att utveckla känslor i förhållande till sina sinneserfarenheter. Det sker bäst i leken – gärna ostörd av vuxna. Här läggs grunden för en verklig och bokstavlig medkänsla, som lever i samspel med världen och som man bör kunna lyssna till. Det kräver förmågan att också kunna vara långsam, att kunna dröja i upplevelser och känslor som sinneserfarenheterna väcker. Jämfört med vuxna är barn dock snabba och rörligare i känslan. De kan som bekant växla snabbt, men känslan upplevs ändå stark eftersom barn är mycket mer närvarande i känslan än vuxna.

En del vuxna kan behålla en stor känslomässig rörlighet och förmåga att tolka världen med känslan. De är inte som barn, men har något av barnets känslomässiga rörlighet och sensibilitet. Som läkare har jag träffat en del människor med denna begåvning, där den under rådande normalitetsdefinitioner blivit ett problem. Man blir för känslig, har inte tid att bearbeta, försöker kontrollera sig för att fungera och följden blir en form för stress och utmattning.

Till sist anses det vara normalt att kunna undertrycka sitt rörelsebehov, till exempel genom att sitta vid en dataskärm hela dagen som arbete. Vi är inte skapade för det och uppmanas därför till olika slags träning utanför jobbet. Då delas mer eller mindre intellektuell aktivitet och kroppsaktivitet upp. Det är naturligtvis viktigt att röra på sig om man har ett stillasittande arbete. Men det finns också en helt annan dimension i rörelsen.

En grundläggande typ av rörelse är vårt kroppsspråk. Det berättar om oss, om de vi är och där kan vi inte ljuga. Personligheten visar sig i hur vi går och gestikulerar, hur vi rör oss i praktiskt arbete och inte minst när rörelsen blir till konst och artisteri. Här blir rörelse till ett språk, en kommunikation och en berättelse om en människa. Det är viktigt för hälsan att kunna använda och ta emot detta ”språk”. Den viktigaste rörelsen är själva livsvägen som leder oss i möte med andra människor. I den rörelsen finns en intuitiv förmåga som visar sig i möten med andra människor på så sätt att man reagerar starkt på vissa och går helt förbi andra. Man kan reflektera över situationer där man träffade en viktig person för första gången och hur känslan var, hur den rörde vid en sträng i vår själ. En upplevelse av meningsfullhet kan infinna sig vid betraktelsen av den egna helt fysiskt konkreta livsvägen som förde och för oss samman med andra människor. Den uppmärksamheten kan fördjupas och övas upp. Att hitta vår livsväg skulle jag vilja hävda är vårt djupaste rörelsebehov. Om det trycks bort uppstår en känsla av meningslöshet – även den så vanlig vid vår tids utmattningstillstånd.

 Att röra sig i naturen, till exempel vandra, skapa en trädgård eller på annat sätt arbeta i naturen ger i regel en djupare kontakt med naturen än att vara stilla. Det är som att rörelsen även öppnar de andra sinnena och gör dem mer mottagliga. Vi bokstavligen hämtar oss åter i samvaron med naturen och öppnar sinnena för samvaron med varandra.

Barndomen lägger grunden till den intuitiva förmågan, genom utvecklingen av framför allt rörelsesinnet och balanssinnet integreras vår kroppsliga identitet med omgivningen på ett djupare plan. En del barn diagnostiseras med hyperaktivitet och tillvaron i en skola där man måste sitta still är plågsam för dem. De lär sig bättre när de är i rörelse. Jag vill inte säga att hyperaktivitet är normal, men ändå ställa frågan: Vad är egentligen normalt? Kan skolan organiseras utifrån det grundläggande behovet av andning mellan fokuserade och mer öppna sinnestillstånd?

Sinneslivet har många bottnar och många frågor väcks om man ser på människans utveckling utifrån detta perspektiv. Sinnena ger inte bara information om objekt, sinnesintryck fortsätter in i känslan och våra djupaste drifter. De är värda att utvecklas omsorgsfullt under barndomen för att barnet skall kunna hitta sin väg senare i livet. De är viktiga för vår känsla av sammanhang både med naturen och i relationer med andra människor.

Bortom sinnelivets horisont
Vad är vårt liv i sinnevärlden? Med sinnena varseblir vi det som är utanför oss. Även den egna kroppen är utanför när vi upplever den inifrån vår själ, även det andra ”jaget” i en annan människa är det, när vi upplever det så som det uttrycker sig som gestalt. Alla människor har också erfarenheter som går utöver sinneserfarenheten, som förutsätter ett objekt som jag inte är. Den erfarenheten är när jag ser på mig själv, när den som observerar är samma som den som blir observerad. Vuxna människor kan se på sig själva. Man kan betrakta sina tankar eller känslor och viljeimpulser och lära känna de noga. Då ser jag på något som dels inte är ett objekt och dels något som inte är utanför mig. Med detta själv som observatör kan vi också försöka att se på vårt ”själv”, vår existens. För att nå dit måste man tömma medvetandet från alla innehåll, som har sitt ursprung i världen utanför självet och då är det till en början inte mycket kvar!

Först när man noga fördjupat förmågan att observera själslivet så som det lever med yttervärlden och sedan stärkt upplevelsen av det egna rena självet kan man börja tala om att man känner sig själv. Med detta menas på intet sätt att man skall falla hän åt grubblerier eller fastna i känslor, det är frågan om att stärka självet som en observatör. Då blir också erfarenheten av det rena självet – oberoende av tankar och känslor – tydligare. Först då finns förutsättningar för att i sitt inre – inte i det yttre – kunna varsebli något som vi inte är. Här behöver vi använda vårt medvetande, vår själ till att bli till ett rum, där den inre aspekten av världen kan visa sig, tala och förena sig med oss. Vanligtvis fylls medvetandet av upplevelser från sinnevärlden. För att uppleva det ”objektiva inre” måste medvetandet tömmas på dessa innehåll från sinnevärlden och öppna sig i en annan riktning. I buddhismen talar man om att utbilda ”lotusblommor”, vilket är förmågor att öppna själen för erfarenheter som inte förmedlas av sinnena, utan visar sig när medvetandet likt en blomma kan öppna sig – först för den egna existensen, sedan för det som är världens insida och väsen.

Privat foto: lotusblomma

På ett sätt är detta en fenomenologisk metod, men nu inte använd på sinnevärlden, utan på den inre världen. Den kräver övning, uppmärksamhet och ansträngning i likhet med andra vetenskapliga metoder, men vägen är tillgänglig för alla människor, någon akademisk examen behövs inte.

Som jag skrev i inledningen till kapitlet om sinnena, tillåter sinnelivet att göra världen till objekt för vår iakttagelse. Det är rentav dess mission att vi genom sinnena lär känna det som är utanför oss själva och därmed samtidigt kan avgränsa och individualisera vårt eget inre. Det är dock annorlunda på den inre vägen. Världen visar sig mer som en annan människa – en vän som öppnar sitt hjärta för dig om du förhåller dig kärleksfull. När du avvisar den, kan du inte lära känna den. Den inre kunskapsvägen har därför stränga etiska förutsättningar. Om de inte beaktas är man utestängd från det som kan visa sig där.

Det gäller att omsorgsfullt rikta sin uppmärksamhet mot det inre och stärka förmågor som redan finns som tanke, känsla och vilja, men som är outvecklade om man inte själv utvecklar dem. Det är historiskt sett inget nytt att en andlig skolning behövs för det inre mötet med världens inre, men det är mot bakgrund av det moderna medvetandet och den moderna naturvetenskapen, som denna skolning måste bli annorlunda. Vetenskapen har erövrat en tankeförmåga som är klar och konsistent. Samtidigt har det i vår tid skett en mycket högre grad av individualisering och personlig frihet – viktiga och positiva steg i mänsklighetens utveckling.

Det är därför en modern inre väg måste börja där – i mitt sätt att tänka och vara mig själv så som jag utvecklas i sinnevärlden. Vi är idag helt fria att begränsa våra horisonter till att exempelvis endast omfatta sinnevärlden och därmed utesluta andra kunskaper och erfarenheter som det alltså står fritt för varje människa att också erövra. Bortom sinnevärldens horisonter finns mänskliga dimensioner som öppnar för svar på frågan hur vi kom in i denna sinnevärld och vilka vi är som lever i den.

Ursula Flatters

Referens

1. G. Jung, Carl Gustav (1875-1961): The Archetypes and the collective unconscious, Princeton University press 1981, ISBN 9780691018331