I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra perceptuella sinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners tankar kring våra sinnen, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv, varav de perceptuella sinnena utgör en egen grupp.
Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Har du missat det förra avsnittet i serien klicka här

Våra perceptuella sinnen
Sinnena smak, lukt, syn och värme kallas i detta sammanhang för perceptiva. De ger en detaljerad erfarenhet av en kvalitet i yttervärlden, i rummet. De har så många aspekter att endast några kan behandlas här. Gemensamt för dem är att upplevelsen följs av känslor som vi skall se här. Dessa sinnen är alltså inte objektiva, de åtföljs ständigt mer eller mindre av våra egna reaktioner och sker i en dialog med omvärlden! Tycker du om lök? Vissa gör det, andra inte! Vilken är din älsklingsfärg? Hur påverkar våra känslor sinnesintrycken? Smakar vi samma? Ser vi samma? Här är ett område där vår subjektivitet träder i dialog med objekten utanför.

Smaksinnet och luktsinnet – en värld av känslor
Smaksinnet är mycket välutvecklat hos små barn och avtar med åldern, att jämföra med andra sinnen som måste utvecklas genom ihärdigt övande! Det lilla barnet är alltså mycket känsligt för smaker och ger verkligen uttryck för vad det tycker om och vad det snabbt vill spotta ut. Alla små barn tycker om den söta smaken som väcker sympati för jordiska ämnen. Den äldre människan behöver starkare retningar och njuter av en välkryddad måltid. Den beska smaken är svår för barn, men upplevs ofta som angenäm av äldre människor, som upplever den som stärkande.

Smak tillsammans med lukt är livsviktiga väktare vid tröskeln till det mänskliga inre. Vad är bra att äta, vad är farligt? Luktsinnet är särskilt bra på att utskilja det som är fräscht från det som börjar förfalla och ruttna. Vi säger att det doftar gott eller äckligt, ord som vi också använder för hur något smakar. Smak och lukt har en viktig roll för vår överlevnad och hälsa. De åtföljs av starka och omedelbara känslor av sympati eller antipati. De är ursprungligen kopplade till instinkter som talar om för oss vad som är bra för oss och vad som är giftigt, olämpligt och farligt.

Smaksinnet förmedlas av smaklökar av tre olika slag: svampartade, som är oregelbundet fördelade på tungan, bladartade på tungkanterna och vallpapiller som finns i en v-form på tungbasen. Vi kan skilja på fyra modaliteter: söt på tungspetsen, surt och salt på kanterna och beskt på tungbasen. De är fördelade på 5000 – 10 000 smaklökar hos en vuxen och har en stor skala, så att man kan smaka olika typer av t ex beskt. Malört, rölleka, maskrosrot, gentianarot osv. har alla olika nyanser av besk smak, som vi lätt kan skilja på. Det gåtfulla är, att sinnescellerna i smaklökarna inte är specialiserade på någon sorts smak eller nyans av en smak! De verkar kunna registrera olika modaliteter, men det är oklart hur de kan göra det och varför det ändå finns en fördelning av modaliteter över tungan.

På det anatomiska planet finns ingen förklaring för det. Olika smaker integreras i hjärnan med många olika system. Det märker man på att en god smak kan få sekretionen av saliv och magsaft att öka, en sur smak utlöser ett helt minspel som uttrycker upplevelsen av sammandragning, en äcklig smak kan utlösa en kräkreflex osv. Frågan om varför upplevelsen av olika smaker är så mycket större än det organiska underlaget ger vid handen tyder på en viktig gåta. Vilken funktion har sinnesorganet för sinnesupplevelsen eller upplevelsen av en modalitet?

För att vi ska kunna känna smak måste spottkörtlarna ständigt producera vätska för att lösa upp de ämnen vi äter. Det går inte att känna smaken av något torrt. Allt måste lösas upp och dessutom måste saliven ständigt spola rent kring smakorganen. Sekretionen stimuleras också av tungans rörelser som masserar körtlarna.

Vad mer än gott eller äckligt säger smaken om det vi har på tungan? Ursprungligen relaterar olika smaker till former i naturen. Söt betyder blomma eller frukt, surt kommer från blad, beskt från blad och vissa rötter, salt från rötter. I matlagningen återfinner vi detta när vi förstärker den naturliga söta smaken av frukt med socker, den salta av rötter med salt. I smaken upplever vi ”formprinciper” i naturen, men för att kunna gör det, måste formen först lösas upp. Smaken som process förlöper ”förstörande” gentemot yttre ämnen och deras olika former. Vi tuggar sönder maten, löser substansen i vår saliv, sedan fortsätter analysen och nedbrytningen i matsmältningen. Luktsinnet förlöper mer som en medrörelse. Redan näsans form vittnar om det. Man håller sig nära det man vill känna lukten av och luktsinnet används som metafor för nyfikenhet eller lusten att lägga sig i.

Substansen når näsans luktslemhinna direkt. Den är belägen i näsans övre del och innehåller sinnesceller som märkligt nog egentligen är ombildade nervceller. I motsats till nervceller regenereras de i snabb takt. Luktämnena löses snabbt i luktslemmet som täcker luktsinnet, men de förändras inte. Sinnescellerna är inte specialiserade för någon lukt. Det finns inte ens, som i smaksinnet, några grundläggande modaliteter, men vi kan ändå urskilja en stor mångfald av dofter!

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: luktorganet

Sinnescellerna har utskott som går direkt in i hjärnan, först till ”bulbus olfactorius”, ett litet område direkt ovan och bakom näsroten, sedan till hjärnbarken. De passerar alltså inte – som övriga sinnesnervbanor – talamus, en rund kärna, ungefär som ett plommon, i mellanhjärnan på höger och vänster sida. Den fungerar som en viktig ”portvakt” då den bearbetar inkommande impulser innan de leds vidare till storhjärnan, där de kommer till fullt medvetande.
För luktsinnet finns alltså inte detta filter – intrycken når hjärnbarken ”obevakade”.

Luktsinnets betydelse
Vi kan vidare konstatera att luktupplevelser åtföljs av starka affekter som attraktion, äckel, njutning och sexuella beteenden. De kan väcka minnen och påverkar vår stämning. Det beror på att luktsinnet är integrerat med de gamla delarna av hjärnan, som kallas för det limbiska systemet. Det ligger centralt i hjärnan på höger och vänster sida och är integrerat med hypofysen, mellanhjärnan och andra sinnessystem, liksom med hjärnstammens retikulära (nätformade) system och därmed det autonoma nervsystemet.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: Luktsinnet och det limbiska systemet

Det limbiska systemet, den så kallade reptilhjärnan, är viktig och under senare år har man ägnat systemet stort intresse inom forskningen. Idag tillskrivs det personlighetsupplevelsen, emotionella läggningar och även minnesförmågan. Det är avgörande för känslofärgningen av vårt inre liv. Därigenom kan upplevelsen av en doft utlösa så många fysiska och psykiska reaktioner.

Luktsinnet ger alltså upphov till ett rikt känsloliv – luktupplevelsen går liksom ”rakt in” – obevakad av talamus – en medvetandets väktare i hjärnan där en hel del intryck vägras tillträde till hjärnbarken.

Men vad utöver våra egna känslor kan vi få erfara av världen omkring oss genom luktsinnet? Redan spädbarnet orienterar sig snabbt med hjälp av luktsinnet: det är mamma, pappa, hemma, mammas mat etc. Vi säger att det luktar äpple, päron, ros eller ruttna ägg. Det betyder att luktsinnet talar om vad något är, eller hur någon eller något är. På ett grundläggande plan berättat luktsinnet vad som är bra eller dåligt för oss.

Vad är förutsättningen för doften i naturen? Något måste strömma ut från en substans, det vill säga doft uppstår där formen tar slut och löses upp. I den levande världen betyder det slutet på en livsprocess. När rosens blomma öppnar sig och doftämnen sprider sig i den omgivande luften indikerar det att rosens bildning nått sitt slut. Rosblomman växer inte mer, den har nått sitt fulla uttryck, snart faller kronbladen till marken. Vi känner doften på ett visst avstånd och vet att där finns en ros! Doften är skön och man vill vara i den, förena sig med den. Doften av förruttnelse, till exempel ett ruttet ägg, uppstår när äggets substans förfaller. Livet lämnar, det finns ingen uppbyggnad kvar. Den svåraste doften är liklukten som kräver ansträngning för att uthärda. Den uppstår när en djurkropp eller människokropp kommit till sitt slut och förfallet genererar starka doftämnen.

Lukt visar således på slutet av en organisk process, upplösningen av en form, men i detta kan vi också veta vad något är! Vad det består av! Det luktar svavel, brandrök, lök, ros eller lavendel. Vi kan också känna doften av en älskad som en utstrålning av personligheten. Smaken förutsätter ett objekt med en form. Den erfars genom att tugga sönder och lösa, sedan analysera genom att bryta ned. Lukten innebär upplevelsen av att en organisk process kommer till sitt slut och går utöver organismen som den utgår ifrån. Den uppstår när form förfaller. Lukten berättar vad eller vem det är, som den kommer ifrån när ”vi lägger oss i” med vår näsa. Det som förfaller utanför förmedlar hela sitt väsen till oss genom lukten. Det som är helt utanför, förmedlar sin form och struktur till oss när vi löser upp det.

Lukt och smak är grundläggande för vårt kroppsliga och själsliga befinnande. Det är gamla sinnen som vi och djuren behöver för vår överlevnad och som ligger till grund för ett rikt känsloliv. Men hur är det möjligt med så rika och differentierade sinnesupplevelser när själva sinnesorganen med sina sinnesceller är enkla och inte alls specificerade för bestämda smaker eller lukter? Man måste verkligen smaka på den frågan! Jag går en vårpromenad i maj och känner en symfoni av dofter som utlöser mängder med igenkännanden av gullvivor, violer, äppelblom och slån. I själen uppstår bilder och känslor i rika mått, liksom vid mötet med en gammal vän man återser efter en längre tid. Allt förmedlas av enkla, icke specificerade sinnesorgan. Känner vi varandra från förr? Behövs det bara en liten sinnesretning för att väcka minnet från en annan och tidigare samvaro? Hur djupt kan väsensmötet, som förmedlas av lukt och smak egentligen bli?

Synsinnet
Hos de flesta människor är synsinnet dominant. Vi har vår största uppmärksamhet där. När man vaknar på morgonen och det ännu är mörkt i rummet får man en tydlig upplevelse av sin kropp, känner värmen under täcket och hur det berör kroppen. Man kanske sträcker på sig lite och tänder lampan. Genast avleds uppmärksamheten till det omgivande rummet. Man kanske går till fönstret, drar ifrån gardinerna och tittar ut. Vad är det för väder idag? Världen tar tag i oss när vi ser! Synsinnet präglar vår föreställningsvärld i hög grad. När man till exempel på kvällen ser tillbaka på sin dag är det för de flesta människor synintrycken som dominerar. Vi beskriver inte dagen i första hand utifrån upplevda lukter eller röster, även om det naturligtvis finns variationer beroende på upplevelser och personlighet.

Ögat är ett organiskt underverk. Under embryonaltiden växer två små blåsor framåt direkt ut ur hjärnan, de är alltså en del av hjärnan. Stjälken blir senare till synnerven. Där blåsan når ytterhuden stjälps den in och blir till formen en bägare med ett inre och ett yttre blad. Ytterhuden stjälps in i bägaren och en droppe avsnörs från den yttre huden som åter sluter sig över den. Droppen blir till linsen. Den fylls vartefter av sexkantiga celler som slutligen blir helt genomskinliga. Den är elastisk och upphängd i en cirkulär muskel som kan göra den mer rund eller mer platt. Detta är genialt, eftersom det tillåter att vi kan centrera ljuset på näthinnan både när vi vill se nära och när vi vill se något som är långt bort. Framför linsen finns regnbågshinnan med färgpigment, som också kan röra sig så att pupillen blir stor i mörkret eller liten när ljuset är starkt. Över regnbågshinnan välver sig den glasklara och mycket känsliga hornhinnan. Den måste ständigt fuktas av tårvätska. Den är som ett öppet sår!

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ögats embryonala utveckling

Bägaren är som en blomma som öppnar sig inifrån hjärnan mot yttervärldens ljus. Näthinnan bildas av det inre bladet, pigmentepitelet av det yttre. I näthinnan ligger sinnescellerna längst ner helt nära pigmentepitelet, alltså i den ljusfrånvända delen av näthinnan. Ovanför, alltså mot ögats insida, finns nervtrådar och ganglieceller samt en del blodkärl. Där kopplas nervimpulser om till nästa nervtråd. Alla nervtrådar samlas i den ”blinda fläcken” där ögonnerven lämnar ögat. Endast ”gula fläcken” (fovea centralis) – stället för det skarpaste seendet – saknar dessa lager ovanför sinnescellerna. På alla andra områden i näthinnan orsakar lagret med nervtrådar att ljuset bryts och bilden blir oskarp.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ljusstrålarna är centrerade i gula fläcken (fovea centralis), bara där når ljusstrålarna sinnescellerna direkt.

Runt näthinnan finns åderhinnan med ett tätt nät av blodkärl, som också går till linsens muskel (ciliarmuskeln) och regnbågshinnan (iris) – många fler än vad som behövs för att tillföra syre till ögat! Endast 5 procent av syret i blodet tas upp av ögat. Varför så många blodkärl? Fungerar de kanske som ett kylsystem, så att ljuset inte bränner näthinnan?

Ytterst finns den vita läderhuden som höljer ögat med en seg, stark säck. Ögonvitorna är en synlig del av den. Kring varje öga finns sex ögonmuskler och det finns inget annat ställe i kroppen som har en så fin rörelseapparat. Ögonen är det enda sinnesorganet som kan stängas med hjälp av ögonlocken, som också innehåller tårkörtlarna.

Ögonen är så vackra! Där är det enda stället i kroppen, där den egna substansen blir kristallklar i linsen och glaskroppen och där den har sitt eget färgmönster i irisen.  Ögat är helt genomskinlig för ljuset utifrån, men också för det som en människa strålar ut. Här ligger själen öppen och strålar ut. När man tittar en människa i ögonen, så ser man in i den! Bäst på att titta länge är små barn under ett år. Länge, länge kan de se på dig med en uppmärksamhet som är helt enastående. Blicken är helt öppen – vad är det de ser?

Jag skall nu begränsa mig till några viktiga frågeställningar kring seendet i syfte att visa på det gåtfulla i det och förhoppningsvis motverka föreställningen om att ögat är som en sorts kamera. Näthinnan innehåller sinnesceller kallade för tappar (dagsljus och färger) och stavar (mörkerseende). Det finns tre olika sorters tappar för blå, grön och röd. Det finns inga receptorer för de övriga färgerna. Men vi kan förnimma varenda färg och urskilja 200 färgtoner, 26 färgmättningsgrader och 500 olika ljusstyrkor, vilket innebär att färgseendet har mer än en miljon urskiljningsförmågor. Det är vad näthinnan förmedlar: mängder med färgfläckar, skarpa i gula fläckens område, oskarpa i resten av globen. Det är en ren färgbild och den står på huvudet. På komplicerade banor med flera omkopplingar når slutligen nervimpulserna till synbarken i bakre hjärnan. Där avbildas bilden fortfarande stående på huvudet, så att nervimpulserna från gula fläcken får stor plats, övriga mindre.

Varför kan vi se alla färger? Varför ser vi bilden av färgerna upprätt och i rätt storlek? Goethe⁽¹⁾ upptäckte färgkretsen med sina komplementärfärger, dvs att färgupplevelsen alltid är en helhet. Om vi ser en färg, producerar vi resten av cirkeln. Det är lätt att övertyga sig om det! Om man tittar en stund på en kraftig färg, till exempel röd och sedan riktar blicken på en vit yta, så ser man komplementärfärgen, dvs exakt den färg som är en blandning av de nyanser som inte fanns i den röda färgen. För den röda färgen blir det den motsvarande nyansen grön, som är en blandning av gul och blå. Röd, gul och blå är grundfärger, som man kan skapa alla andra med. Om man ser på en grön färg, som alltså innehåller blått och gult, så blir komplementärfärgen den motsvarande nyansen av röd. Det visar att färgerna finns i oss, att vi alltid ser ”med alla färger”, men var finns de?

Färgkretsen med sina komplementärfärger, teckning av J. W. von Goethe

Det levande ljuset
Ljuset innehåller också normalt alla färger, vilket blir synligt när ljuset bryts. Naturligt sker det i regnbågen, som uppstår genom att ljuset bryts i alla regndroppar som solen faller igenom. Men där finns en viktig förutsättning: ljuset behöver falla på något substantiellt, för att visa sig som en regnbåge. Annars är det osynligt. Blå toner ser man när ljuset är framför mörkret. Det visar sig till exempel på den blå himlen där luften framför den svarta himlen är upplyst. Röda toner ser man när det är tvärtom, till exempel i solnedgången där den ljusa solen syns genom den mörkare atmosfären. För att regnbågen skall uppstå behövs både ljus och mörker. Finns regnbågen rent objektivt? Faktum är att var och en ser sin egen regnbåge eftersom den är ett fenomen som kräver en betraktare och dess ståndpunkt. Regnbågen utspelar sig mellan vissa förutsättningar i naturen och betraktarens öga. Kan man då säga att den finns?

Tillbaka till frågan varför vi kan se alla dessa färger och i så många nyanser. Var i oss finns färgerna? Den frågan är svår att besvara. Det finns ingenting i hjärnan, som kan sättas i förbindelse med att vi ser komplementärfärger – att hela färgcirkeln alltid är närvarande i oss. Låt oss anta att medvetandet självt är ljus, levande osynligt ljus. Vi kan uppleva det så och i språket använder vi uttryck som ljushuvud eller när medvetandet inte blir klart talar vi om hjärndimma, dimmigt medvetande, förmörkat medvetande. Därifrån är vägen inte lång till att anta att färger också är själsliga egenskaper av vårt medvetande när det tangeras av känslor.

Tankar består av ljus och har olika färger när man ser till deras etiska kvaliteter. I det etiska blir tankarna påverkade eller just färgade av känslor. Mörka och ljusa tankar känner vi redan till, violetta tankar kunde vara allvarliga liksom djupa, röda glödande, intensiva eller kärleksfulla. Gröna är lugna, blåa vida, hängivna och öppna osv. Färger kan också uttrycka etiskt negativa nyanser: blå som iskall, grön som avund, röd som ursinne osv. Det blir andra nyanser av färgerna och vi kan skilja på ”goda” vackra och ”onda” skräckinjagande färger eller färgkombinationer. Detta ger konsten många prov på både i måleri och färgsättning i film och teater. Goethe⁽¹⁾ var först med att studera färgernas etiska dimension i bemärkelsen att de påverkar oss på ett lagbundet sätt. Han talar om färgernas ”moraliska” verkningar, men använder ordet moral mer i bemärkelsen att varje stämning som vi kan uppleva har en moralisk kvalitet.

Rent fysiologiskt svarar vi med att producera egna kompletteringar, som vi ju ofta inte beaktar. Alla färger måste vara komplett närvarande i oss hela tiden. Vad skulle hända med helheten i vårt medvetande om så inte skulle ske? Till sist kan vi påminna oss om upplevelsen av regnbågens eteriska uppenbarelse – som visar hela färgspektret i spelet mellan solens ljus och molnens mörker. Alla färger är med, alla är upphöjda till renhet och skönhet. För ögat är regnbågen en komplett upplevelse – inget behöver kompletteras. För själen är den ett hemlighetsfullt tecken.

Om vi fortsätter med seendets komplexitet, så finns på näthinnan en upp och nervänd bild av färgfläckar, en på höger och en på vänster sida, som inte är helt lika. Utöver det ser vi också former och vi ser rumsligt eller stereoskopiskt, dvs vi ser vad som är nära och vad som är längre bort. Här är det nödvändigt att båda ögonen ligger i frontalplanet, så att synfälten från höger och vänster öga överlappar varandra. Genom evolutionen ser vi att även en del högre däggdjur som hästar, har ögonen långt åt sidorna så att synfälten inte överlappar varandra. Men genom att båda ögonen ligger framåt, kan vi med hjälp av den gula fläcken fixera samma punkt i rummet med båda ögonen så att synaxlarna korsas på den punkten. Konsekvensen av det stereotaktiska seendet är att vi vet var i rummet ett föremål befinner sig och därmed också upplever vår distans till objektet. Vi upplever ett avstånd.

I förlängningen möjliggör detta upplevelsen av skillnaden mellan mig och objektet som jag fokuserar på. Det sker nu på ett mycket mer vaket sätt än till exempel i beröringsupplevelsen, som framför allt är en upplevelse av gränsen mellan ”själv” och ”icke-själv”. Ett fokuserad seende förutsätter att jag vill fokusera. Det går inte av sig självt. Jag måste vara närvarande. Genom seendet har vi vårt eget perspektiv på tillvaron eftersom vi fysiskt alltid ser från vår egen ståndpunkt. För själslivet innebär det möjligheten till just egna perspektiv och egna uppfattningar.

Det dynamiska seendet och medvetandet
Det finns ytterligare en komponent i seendet: förmågan att uppfatta former, linjer, rörelser och rörelsemönster. Där är det intressant att vi faktiskt inte alltid ser ”fakta”, utan vi ser dynamiskt och vi ser sammanhang: hur linjer förhåller sig till varandra, alltså egentligen mer än rena fakta. Bilden nedan är en klassiker för att visa detta. Vi ser en spiral trots att ”spiralen” faktiskt består av koncentriska kretsar. Men med bakgrunden, som finns i bilden, ser vi en spiral. Ser vi fel? Eller ser vi faktiskt ett samspel, en dynamik som finns? I så fall ser vi något som lever, men egentligen inte syns!

Fraser´s spiral

Se även nedan på de två parallella linjerna som för våra ögon böjs av från punkten med de utstrålande linjerna.

För att följa en rörelse med blicken såsom till exempel en fågel som flyger, behöver ögonmusklerna arbeta. De tillhör rörelsesystemet och vi upplever deras rörelse med rörelsesinnet, så också själva rörelsen utanför vår kropp. Det är ett eget kapitel att försöka förstå varför vi kan uppfatta rörelse utanför oss – inte bara som mekanisk rörelse, utan även som uttryck för ett väsen. Till exempel kan vi känna igen en havsörn på dess flygmönster utan att riktigt se den, en människa på dess gång, innan vi säkert kan se att det är han eller hon. Något om denna förmåga att ”förstå” rörliga bilder beskrivs lite längre ned i samband med tankesinnet.

Synintryck dominerar hos de flesta människor över andra sinnesintryck.  Som vi har sett är det många komponenter som samverkar till att ge oss en helhetsbild av världen med sina färger, former, rörelser och ”rum”. Intryck av ljus och färg från näthinnan, skärpan från linsen och dess muskulatur, rörelse med hjälp av ögonmusklerna, går till olika platser i hjärnan där det finns primära och sekundära centra där dessa impulser avbildas. Dessutom sker allt i två ögon som måste samordnas. Men ett centrum för samordning finns inte i hjärnan, ingenstans i vår hjärna finns helheten som vi upplever. Där avbildas bara komponenter. Vi har också sett att seendet inte är ett passivt avbildande, utan kräver i vissa delar medveten aktivitet, som när vi fokuserar eller följer en rörelse i rummet. Vi upplever heller inte bilden av världen i vår hjärna, utan världen själv, levande och konkret utanför oss. Vi ser alltså inte bilden av världen som ett foto eller en film av den, utan vi ser världen!

Här kan man rent fenomenologiskt konstatera att sinnet och nervsystemet delar upp det synliga i flera komponenter, man kan säga det analyseras. Komponenterna avbildas i hjärnan, men det är medvetandet, alltså vi själva, som skapar helheten: inte som en bild av verkligheten, utan så att vi uppfattar det vi ser som verkligt och levande utanför oss. När vi sedan inte längre lever i det omedelbara seendet utan skapar föreställningar om det vi har sett blir verkligheten till en inre bild. Lägg märke till hur mycket svagare och mindre detaljerad föreställningen är jämfört med själva sinnesupplevelsen! Den är verkligen blek, men starkare om vi ger oss tid att se.

Medvetandet, alltså vi själva, skapar helheten i vår verklighetsuppfattning utan att det finns någon plats i hjärnan för denna syntes. Här reser sig djupa vetenskapliga, men också filosofiska frågor. Vilka skulle vi vara om världen passivt skulle avbildas i vårt medvetande? Varför denna krångliga process att fysiologiskt dela upp det vi ser i olika komponenter, för att vi sedan i medvetandet själva skapar upplevelsen av helhet och verklighet? Vad betyder det för vår mänsklighet? Vad betyder det för vår relation till världen? Vad är då medvetandet i relation till sinnena och hjärnan?

Ljuset är osynligt, men vi upplever dess verkningar. När något mörkt och substantiellt kommer i vägen för ljuset, så ser vi. Det blir dag på jorden då den, i förhållande till det rena ljuset, dimmiga atmosfären lyses upp. På månen är himlen svart, bara månytan är belyst då det är dag på månen, eftersom den inte har en atmosfär. Och färgerna uppstår genom ljusets samspel med mörkret. Regnbågen är ett vackert exempel på detta: den är lila och blå nedtill, gul i mitten och slutligen purpurröd och violett upptill. Ljuset bryts i regndropparna så att den blå färgen visar sig där ljuset är framför regndroppen och den röda färgen visar sig där ljuset är bakom. Alla andra nyanser ligger där emellan, som olika blandningar av ljus och mörker. Regnbågen är en bild, en upplevelse som berör oss djupt. Vi kan inte titta in i solen för hennes ljus är för starkt. Vi uthärdar inte det fullständiga mörkret, men färgernas rike är vårt hem.

Foto: privat

Slutligen vill jag påminna om att ögonen inte bara får intryck utan också har ett starkt uttryck! Fysiskt kan man se in i ögonen: se näthinnan, dess blodkärl, synnerven osv. Man kan alltså se in i kroppen som här är helt genomskinlig. Men ögonen är också genomskinliga för vårt själsliga uttryck: vårt eget själsliga liv visar sig som ljus när ögonen strålar.

Värmesinnet – från rum till tid
Värmesinnet är placerat högt upp i vår krets av sinnen. Det är det högsta sinnet för rumsupplevelsen och ligger mellan syn och hörsel. Varför?

Värme är ett mått för aktivitet, rörelse och energi i en substans. Vid den absoluta nollpunkten finns ingen värmerörelse i substansen längre, molekylernas vibrationer upphör. Detta inträffar teoretiskt vid -273,15⁰ Celsius, men det händer inte eftersom det inte är förenligt med att befinna sig i vårt kosmos. Fysiker har i experiment lyckats försätta materia i ett tillstånd som är mycket nära den absoluta nollpunkten. Det möjliggör att rörelserna blir så långsamma att de är lättare att observera och då händer också märkliga förändringar med materia eller atomer. Men vid den absoluta nollpunkten händer det alltså ingenting. Tiden stannar. Den har ingen betydelse längre. Inget sammanhang får heller finnas, för då händer det redan någonting. Därför är detta tillstånd inte möjligt i naturen, inte möjligt i rummet. Det är inte meningsfullt att fråga hur länge ingenting händer.

Tiden som fenomen förutsätter värme. Inget händer när ingen värme finns. Värme är således en absolut förutsättning för tid, rörelse och alla skeenden.

Foto privat: isblommor och lotusblad i värmen

Men är värmen en egenskap av materia eller är den en förutsättning för den? Allting har en temperatur, värmen genomtränger allt. Vad är värme?

I naturen kan vi observera två motsatta verkningar av värme. Den kan uppträda som eld och är då förtärande. Det kan vi observera när vi gör en brasa och ser hur veden förvandlas till aska medan värmen breder ut sig. På den andra sidan verkar värmen uppbyggande. Det upplever vi varje år när fåglarna häckar. Äggen måste hållas varma för att innehållet ska kunna utvecklas till en kyckling. Varje konception hos däggdjur, fåglar och reptiler behöver värme.

För att kunna leva vårt kroppsliga liv måste vi ständigt underhålla en slags levande, förtärande eld, som bryter ner vår substans och ger oss energi dvs frisätter värme. Samtidigt behöver vi använda värme i vår uppbyggnad och för hela existensen av vår kroppslighet. För att hålla oss vid medvetande behöver värmen vara konstant inom ganska trånga ramar, vi förlorar medvetandet när kroppstemperaturen sjunker och blir snabbt påverkade när den stiger över det normala. Temperaturen i ”kärnan”, dvs de stora kroppshålorna är konstant på 37,1, medan vi är mer växelvarma i framför allt huden, men också i armar och ben. Underarmen har till exempel en temperatur på ca 28⁰, överarmen 32⁰. Att hålla temperaturen konstant i kärnan kräver ett känsligt samspel mellan periferi och centrum. Det förmedlande elementet är blodet.

När det blir varmt i omgivningen, så vidgas kärlen i periferin och vi avger mer värme och avdunstningskyla skapas genom att vi svettas. Om omgivningens temperatur sjunker, så minskar genomblödningen i periferin då kärlen dras samman och mindre värme avges till omgivningen. Värmeregleringen hänger därför på cirkulationen. I huden finns värmereceptorer både för värme och kyla, där de sistnämnda är många fler. Alla anatomiska strukturer är inte klarlagda, men köldreceptorer har en mycket större skala än värmereceptorerna. De skickar sina signaler till mellanhjärnan (hypotalamus), men där mäts framför allt blodtemperaturen. Därifrån kan motsvarande reaktioner som kärlsammandragning respektive utvidgning samt svettsignaler utlösas i kroppen. Men hjärnan och nervsystemet kan inte påverka själva blodcirkulationen, den styrs från hjärtat.

Upplevelser med värmesinnet
Vi kan förnimma värme, men inte som ett objekt. Det vi kan känna är den relativa skillnaden mellan värmen i oss och utanför oss. Det går lätt att visa genom ett litet experiment. Om man är riktigt genomfrusen och kommer in i ett rum med en temperatur på 22⁰, upplevs rummet som klart varmt. Om vi kommer in i samma rum från en riktigt het sommarsol, upplever vi rummet som svalt.

Man kan få en likande upplevelse om man doppar en varm hand i vatten på till exempel 22⁰ och en kall hand i samma vatten. Då upplever den ena handen vattnet som svalt, den andra vattnet som ljummet. Efter en stund upplever båda händerna samma.

Men det finns mer! Vi registrerar inte bara temperaturskillnader utan även kvaliteter i värmen. Vi kan medvetandegöra vår egen värme och påverka den. Man kan göra en liten övning och sätta sig ner och enbart koncentrera sig på den egna värmen från huvudet och ned. Det ska ske helt sakligt. Man försöker uppleva värmen i huvudet, ansiktet, armarna, ryggen, hjärtat, magen osv. Det är lättare med värmen i huden än med den centrala värmen, som kräver mer övning. Men det går att uppleva även den och samtidigt märka att man fysiskt blir varmare i periferin. Dessutom infinner sig ett annat fenomen. Man blir helt lugn och balanserad till sinnet utan att särskilt vilja det. Att medvetet leva i den egna kroppsvärmen verkar renande. Man känner en lugn och fri närvaro i kropp och själ. Det är inte samma som upplevelsen av skillnaden mellan inne och ute, utan vi har en direkt tillgång till att kunna bli varse vår kroppsliga värme när vi vill.

Och det finns ännu mer! Vi kan känna en annan människas fysiska värme och klart uppleva något av personen i den. Det kräver närhet som vid en kram, där vi märker hur personen uttrycker sig genom sin värme. Att dela varandras värme är något alldeles speciellt och betyder mycket för vår upplevelse av sammanhang och samhörighet. Det är en ömtålig och förpliktigande upplevelse eftersom den skapar intimitet i en relation. Om man vill undvika intimitet, så håller man avstånd! Men för barn är den kroppsliga närheten livsnödvändig.

Hur kan man beskriva värmesinnet i denna utvidgade kontext? Vi har på den ena sidan den relativa förnimmelsen av värmeskillnaden i oss och omkring oss. Vi har förnimmelsen av den egna värmen och värmen av en annan person som till dels uttrycker personens väsen. Värme visar sig som ett levande uppbyggande element i alla levande organismer. Samtidigt verkar den nedbrytande och förtärande som eld, där värme frisätts. I huden finns både många fria nervändar, små organ för upplevelsen av värme/kyla och många små blodkärl, som kan vara vidöppna eller mycket trånga. Upplevelsen av värme är förbunden med både nervprocesser och blodrörelse. Utan denna blodrörelse upphör vårt liv, på samma sätt som ett universum utan rörelse inte kan existera. Nervprocesser förmedlar temperaturhändelser i rummet. I blodet sker övergången till tid och till flöden som ständigt jämnar ut och balanserar yttre förhållanden mot vår kropps inre behov av stabilitet. Växelvärme i periferin och konstant kärnvärme åstadkoms genom blodets flöden. Själva blodcirkulationen styrs från hjärtat och inte från hjärnan.

Den speciella samverkan av rumsliga strukturer och flöden i tiden placerar värmesinnet högt i vår skala av sinnen. Värmesinnet är relativt och förmedlar hur något är i förhållande till något annat. Värmesinnet balanserar och jämnar ut. Smak, lukt och synintryck följs av omedelbara emotionella reaktioner, som också gör att vi inte upplever dem helt lika. I värmeupplevelsen är vi nära oss själva. Vi kan uppleva vår kroppsvärme och samtidigt uppleva den som själslig och då speciellt som ”jag”-närvaro. Värmesinnet är rörligt med rumsliga och tidsliga aspekter och utgör ett speciellt område där fysiskt och psykiskt är nära varandra.

Även här väcks många vetenskapliga, filosofiska och medicinska frågor. Jag vill återkomma till frågan som ställdes i början och som kan vara avgörande för förståelsen av världen: Är värme någonting i sig självt eller är värme ett tillstånd av allting? Allt i världen har en temperatur, alltså en rörelse, vilket innebär att det existerar i tiden genom sin värme. Hos människan är uppenbarligen hennes värmetillstånd inte fullt beskrivet om man bara tar temperaturen. Att ha en egenvärme, att vara varmblodig, utgör evolutionens krona. Hos människan färgas den fysiska värmen av personen och innebär en väsensyttring. Vi kan uppleva vårt innersta, vårt jag, särskilt tydligt om vi koncentrerar oss på vår värme. Det första som händer när en människa dör är att värmen strömmar ut i omgivningen, skillnaden mellan egenvärme och yttre värme kan inte upprätthållas längre. Förmågan att upprätthålla egenvärme är en absolut förutsättning för vår ”jag”-upplevelse, upplevelsen av att vara ett eget själv i kommunikation med omgivningen.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 48 2022

Ursula Flatters

Referens
⁽¹⁾ Goethe, Johan Wolfgang von (1749-1832): Zur Farbenlehre, 1810, Verlag Hofenburg 2016, ISBN-13: 9783843090292; ISBN-10: 3843090297