I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn och antroposofisk medicin – författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige – följer nedan beskrivningen av våra kroppssinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners föreställning om att vi inte bara har fem sinnen utan tolv, varav de fyra kroppssinnena utgör en egen grupp. Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Har du missat tidigare avsnitt i serien klicka här.

Våra kroppssinnen
Enligt Rudolf Steiner har vi fyra sinnen som i första hand förmedlar upplevelsen av vår egen kropp och hur den befinner sig i rummet. Dessa är livssinnet, beröringssinnet, rörelsesinnet och balanssinnet och beskrivs mer utförligt nedan.
Utöver dem finns sedan fyra sinnen som kan betecknas som perceptuella, eftersom de förmedlar kvalitéer i vår omvärld. Det är luktsinnet, smaksinnet, synsinnet och värmesinnet. Dessa kommer att beskrivas i följande avsnitt. Så även de så kallade högsta sinnena, som ger en upplevelse av koncept, om hur något i vår omvärld är skapat. Dessa är hörselsinnet, ordsinnet, tankesinnet och jagsinnet. Med dem upplever vi vår närvaro i tiden, till skillnad från de andra sinnena, med vilka vi upplever oss själva i rummet.
Det kommer att framgå ur det följande på vilket sätt en sådan ordning kan ses som berättigad och även vilka de sinnen är, som hittills inte ses som sinnen av vetenskapen.

Livssinnet
När vi går igenom de första fyra första sinnena av de tolv som Rudolf Steiner identifierade, finns det ett som här kallas för livssinnet. Det kan också kallas för ett kroppssinne. Det är inte känt eller benämnt som ett sinne i den konventionella anatomin och fysiologin, men väl känt för vår upplevelse. Det betecknar den helt basala förnimmelsen av kroppen som en helhet, en enhet. Om man observerar ett nyfött barn noga, kan man se att upplevelsen ännu inte finns. Olika kroppsdelar upplevs ännu inte som ”min kropp”.

Vi svarar instinktivt mot detta med att förstå att barnet behöver hållas och bäras och att det förlorar sig om det är ensamt för länge. Den grundläggande förnimmelsen av kroppen som en enhet ligger till grund för identifieringen med kroppen och den senare ”jag”-upplevelsen. Jaget är odelbart och man kan jämföra utvecklingen av livssinnet, med hur en orkester bestående av många olika instrument stäms på samma ton. Kroppens alla funktioner stäms till att bilda den enhet som är den mest basala sinnesupplevelsen i sinnevärlden: kroppen som jag, jag i mitt rum, kroppen som mitt rum. Livssinnet förmedlar, utöver det också en upplevelse av välmående, eventuellt även hunger och törst eller känslan av att vara pigg eller trött.

Det är viktigt att skilja mellan en sinnesupplevelse – att förnimma sin kropp – och det som fysiologiskt försiggår i kroppen. Det senare sker omedvetet. Det betyder inte att kroppen i dessa delar är ett objekt, men att de djupare fysiologiska processerna inte kan förnimmas. Vi vet inte hur vi förvandlar bröd till vårt kött och blod. Men när det sker på rätt sätt känner vi ett välmående. Vid sjukdom störs den grundläggande helhetsupplevelsen och något, som normalt ska ske i det omedvetna, bryter igenom livssinnets helhet. Vi kan fortfarande inte medvetet uppleva fysiologiska substantiella processer, men smärta och obehag förmedlar att något inte stämmer i kroppen. Smärta är en helt inre upplevelse, medan livsinnet är en upplevelse av kroppen som något som är nära, men ändå något ”yttre” i förhållande till det rent själsliga ”inre”. Upplevelsen av vår kropp med livssinnet är svår att renodla eftersom andra sinnesupplevelser ständigt försiggår samtidigt och är integrerade. Men för att förstå kan man försöka förhålla sig till upplevelsen av den rena kroppsliga existensen utan annat innehåll än just kroppen. I naturen kanske fjärilspuppan är ett exempel på ett helt i kroppen inneslutet liv.

Var finns organet för livssinnet? Det är inte helt klart, men enligt Rohen⁽¹⁾ är olika receptorer som kemo- och mekanoreceptorer djupt inne i organsystemen basen för förnimmelsen, med signaler till det autonoma nervsystemet med sina oändligt många små nervtrådar ända in på cellnivå. Här sker ett ständigt reglerande och ett utbyte av ”information” lokalt och i överordnande system över hela kroppen. Alla processer stäms samman och regleras i förhållande till olika aktiviteter. Till exempel ser det autonoma nervsystemet till att musklerna får mycket energi när vi är i rörelse – då vilar tarmarna och omvänt när vi äter. Detta nervsystem väger drygt tre kilo – alltså ungefär lika mycket som hjärnan. Det finns överallt, men mest i magen, och fungerar i stor utsträckning oberoende av hjärnan. Så slår till exempel hjärtat oberoende av hjärnan, medan andningen är beroende av den. Denna grundläggande ”spindelväv” som vävs runt våra inre organ kallas därför för autonomt. På några ställen i kroppen finns vissa centra med små nervknutar, som till exempel solar plexus i övre maggropen. Via ryggmärgen och Vagusnerven har hjärnan ett övergripande inflytande.

Ur ett medicinskt perspektiv är ett välutvecklat livssinne grundläggande för upplevelsen av identitet senare i livet. Det är en förutsättning för att kunna uppleva sitt ”jag” med bas i kroppen. Kroppen är min plats i rummet, den är jag. Störningar, med orsak redan tidigt i barndomen, kan leda till svåra psykiska sjukdomar. När man ser vikten av ett fungerande livssinne, kan nytt ljus falla på sjukdomar som t ex autism och även schizofreni. Där saknas det naturliga grundläggande stödet, som vi upplever i att förnimma kroppen som jag.

Men det kan också finnas lättare störningar och de är ganska vanliga. Man känner sig inte överens med sin kropp. Vem är ful och vem är vacker? Om man bortser från konventioner, hänger det faktiskt på hur man trivs med sin kropp, dvs upplever att den är, eller inte är, ett uttryck för den jag är. Jag har frågat många patienter om de upplever att de är vackra och lärt mig att svaret inte stämmer med konventionerna alla gånger. Det kan vara en fingervisning om livssinnet och den därpå vilande upplevelsen av identitet, även om den sistnämnda naturligtvis även bestäms av andra faktorer.

Vanligtvis vill den moderna människan både mer och annorlunda än vad som passar kroppen. Då uppstår stress som i sin tur belastar och stör det autonoma nervsystemet. Många symptom som ses vid t ex utmattningssyndrom beror på ett dysfunktionellt autonomt nervsystem: förstoppning eller diarré, högt blodtryck, hjärtklappning, oro, sömnstörningar, svettningar med mera. Med livssinnet öppnas en ny förståelse för vikten av att vid dessa tillstånd sträva efter att medicinskt hjälpa patienten att ”komma överens med sin kropp” och samtidigt arbeta på en grundläggande känsla av identitet.

Beröringssinnet
Nästa sinne är beröringssinnet. Huden är det största sinnesorganet och finns som yttre hud och inre slemhinnor. Huden har flera sinnesfunktioner, här behandlas nu bara beröringssinnet. Detta sinne förmedlar den helt grundläggande förnimmelsen av något som inte är jag, att det finns något utanför min kropp i rummet. Beröring innebär bokstavligen ett intryck på vår kroppsliga form och det är det vi förnimmer. Den kan vara på många olika sätt, men vi förnimmer intrycket: alltså oss själva i mötet med något annat i rummet. Beröring är grundläggande för upplevelsen av den egna gränsen och att något utanför mig verkligen existerar, är fysiskt reellt.

En viktig distinktion är att vi upplever intrycket som något gör på vår yttre eller inre hud. Upplevelsen är alltså nära vår kropp. Å andra sidan kan vi själva också kommunicera med vår aktiva beröring, förmedla vår kärlek eller vårt förakt i sättet som vi berör. Ett handslag kan vara ett möte med en annan människa som ger något till den andre, eller stöta bort den andre, vara kallt och ointresserat. Störst betydelse har beröringen för det lilla barnet, som upplever sig själv i trygga armar: världen och rummet är goda. Eller så saknar barnet den bekräftande och intima beröringen: världen och rummet är hotfulla. Dessa upplevelser skapar en grundläggande trygghet och tillit eller avsaknad av detta.

I huden finns organ för olika modaliteter i beröringen såsom tryck, hastighet och acceleration. Det är inte helt klarlagt exakt hur de små organen i huden och fria nervändar fungerar, men tydligt är att det handlar om dessa tre modaliteter och att de fångas upp på olika ställen i hjärnan. Hårsäcksnerverna är intressanta i sammanhanget eftersom de är känsliga för till exempel smekningar. Man kan få ”gåshud” av smekningar, men också indirekt av fruktan, dvs upplevelsen av att något i rummet utanför är hotfullt.

Det finns bredare aspekter av beröring som tillhör vår erfarenhet och som visar att beröring är mer än det omedelbara intrycket som något fysiskt gör på ett ställe på vår kropp. Man kan ligga på en sandstrand i behagligt solsken och känna sanden i ryggen, vindens smekningar över kroppen: en ganska bred, ofokuserad beröringsupplevelse. Plötsligt känner vi att en liten myra kryper på benet och genast blir uppmärksamheten fokuserad och uppmärksam. Det är som att den allmänna beröringskänslan fungerar som en ”svart tavla” för den specifika, rumsligt mer begränsade förnimmelsen, som ”skrivs” på den.

Än mer intressant blir det, när man ser till effekten av vår beröring på vår omgivning. Om man lånar en varm jacka av en älskad farfar när man fryser, så följer något av farfar med när vi tar på oss den. Det kan man tydligt förnimma. Om man skapar ett hem så ”fyller man ut det”. Det händer något med alla de ting som vi berör. De blir som en del av oss. Särskilt tydligt är det ofta med den egna sängen. Det är som att sängen och jag hör ihop. Vidare ”sprider sig” beröringen så att vi tydligt kan känna var pennspetsen berör pappret eller käppen stöter mot marken. Beröringssinnet kan således vara mycket noggrant på huden eller bete sig som att det ”flyter” ut i vår omgivning. Det förmedlar intryck och det gör intryck på det vi berör.

Goda erfarenheter av beröringssinnet, speciellt i tidig barndom, ger en känsla av trygghet; att livet bär, att man kan känna tillit, att man är säker. Det är sårbart och störningar, speciellt i tidig barndom, sätter djupa spår bland annat i relationen till andra människor.

Rörelsesinnet
Det som här betecknas som rörelsesinnet benämns i andra sammanhang som ”djupsensibilitet” eller på senare tid som ett sjätte sinne. Det handlar om förmågan att förnimma sin egen rörelse, var kroppsdelarna befinner sig i rummet och i vilket läge till varandra de har. Konstnärligt sett kan man jämföra en egyptisk skulptur med en grekisk: den egyptiska verkar uttrycka ett vilande i den egna kroppen med sitt omgivande rum, den grekiska tar steget till rörelse med ett stort intresse för hela muskelspelet, balans och uttrycket av rörelseglädje.

Bild vänster: Statyett som hittades i Tutankhamons (1341-1323 f. kr.) grav; ”konungen på pantern”, Kairo, Egyptiska museet
Bild höger: Hermes med Dionysosbarnet, 300-talet före Kristus, ev. av Praxiteles, Arkeologiska museet i Olympia, Grekland

Hos det nyfödda barnet ser man först reflektoriska rörelser, men mycket snart börjar barnet att öva för att behärska och uttrycka sig genom rörelse. Det börjar i ansiktet och ögonmuskulaturen. Efter cirka en månad visar barnet den första stora segern: det kan fästa blicken, behärska ansiktsmimiken och svara med det första underbara leendet. Rörelse är orsak till glädje över att kunna använda sin kropp till att förflytta sig, gå till det man vill ha, utföra handlingar, bli skicklig på olika sätt och att ge uttryck för själen i minspel, gester och dans. Här finns utrymme för mycket övande, ansträngning och glädje över uppnådda mål.

Djupsensibilitet förmedlas av små muskelspolar och senspolar. De är mekanoreceptorer, dvs registrerar förkortning och förlängning av fibrerna. Vi kan förnimma muskelspänning, men ganska otydligt, däremot är förnimmelsen av vinkeln i en led mycket känslig. Man kan känna skillnader på mindre än en grad. Vi kan göra oss en statisk eller rörlig bild av hela kroppens ställning och rörelser och denna bild kan övas upp. ”Djupsensibiliteten” eller rörelsesinnet gör att vi kan ”se” oss själva och vårt eget rum, samtidigt som vi uppfattar oss i rummet. Rörelse förhåller sig alltid till rummet och till tyngdkraften. I rörelsen kan vi något om den egna kroppen och omgivningen som det lilla barnet måste öva upp! Fötterna skall ned och huvudet upp, rumsriktningarna begripas, rörelser i rummet uppfattas och rörelsemönster övas upp. Nya färdigheter kräver en rörelsebild och repetition. Det är som när man ska lära sig spela ett musikinstrument: först när man tekniskt kan spela stycket, finns det fulla utrymmet för att uttrycka vad som ligger i musiken. Först när man kan kroppen i rummet, finns möjlighet till det individuella uttrycket i rörelsen som hantverk, konst och akrobatik.

Rörelsesinnet uppfattar även rörelser i omgivningen. Det kan vara att man bara märker att någonting rör sig, men med mer övning känner man igen ett träd på sättet det rör sig i vinden och en fågel på sättet den flyger. En person kan man känna igen på dess rörelseuttryck på ganska långt håll, ofta innan man riktigt ser vem det är. Här integreras synintrycket med de fina ögonrörelserna som ögonmusklerna skapar, när de följer en rörelse i yttervärlden.

Rörelsesinnets själsliga sida är ansträngning och övning, följd av säkerhet – även självsäkerhet – glädje och frihetskänsla. Ur ett medicinskt perspektiv är det åter intressant att tillämpa ett perspektiv på rörelsesinnet på vissa sjukdomstillstånd. Tydligast är sambandet mellan förlusten av lusten att anstränga sig och av glädje vid depression. Vid vissa svårare depressioner observeras först en förlust av ansiktsmimiken, där uttrycket genom minspelet försvagas. Sedan försvinner lusten att röra sig och i värsta fall kan patienten helt förstelnas, ett tillstånd som kallas för stupor. Samtidigt upplevs en känsla av tyngd i både kropp och själ. Den visar hur rörelsen är en ständig seger över tyngdkraften och framkallar glädje. När lärkorna stiger i skyn kan ingen undgå glädjen i deras kvittrande. Vid depression tydliggörs detta samband mellan rörelse och glädje, respektive förlusten av rörelsen.

Men det finns många fler sjukdomar som drabbar rörelseförmågan och där det kan vara fruktbart för terapin att söka orsaker och samband i en bredare kontext: vad är det som förhindrar uttrycket av det inre genom det kroppsliga och omvänt – hur påverkas det inre av rörelsehinder?

Balanssinnet
Balanssinnet behöver komplettera rörelsesinnet för att kunna utföra den egna rörelsen i det tredimensionella rummet och inte minst i förhållande till tyngdkraften. I innerörat finns balansorganet med de tre båggångarna som står i rät vinkel till varandra. De mynnar ut i var sin lilla utvidgning, ampullen, där själva sinnescellerna finns. I båggångarna är de tre rumsdimensionerna representerade. När vi rör oss åt något håll, rör sig lymfan i båggångarna genom sin tröghet åt motsatt håll vilket leder till en retning av sinnescellerna. De har nämligen små hår som böjs som sjögräs i vågorna när lymfan rör sig över dem. Den ”upplevelsen” förvandlas till en nervimpuls i sinnescellerna.  Dessa ständiga små vågrörelser förmedlar den dynamiska rörelsen i rummet. I de två små säckarna (utriculus och sacculus) finns små ”stenar” som direkt ligger på sinnescellerna där. Stenarna har ett förhållande till tyngdkraften och ger alltid signaler om kroppens läge i förhållande till jordens tyngdkraft. Därmed delas alltså balansen i kroppens rörelser upp i två komponenter: en statisk i säckarna och en dynamisk i båggångarna.

Bilder ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Innerörat med balanssinnet och hörselsnäckan ligger djupt inne i skallen som i en liten grotta. Den befinner sig i kroppens hårdaste ben, klippbenet. När man nu ser på båggångarnas läge i klippbenet, så är de vinklade i 45 grader mot kroppens och det yttre rummets tre rumsliga dimensioner.

Bild ur J. W. Rohen: Den mänskliga organismens morfologi

Det är något som väcker frågor! Varför avbildas inte rummet i sina tre dimensioner så som de är i kroppen och i rummet? Det visar på en princip som kommer att bli allt tydligare när vi kommer till de högre sinnesorganen: för att kunna hålla balans i rummet räcker det inte med att avbilda det. För att medvetet kunna uppleva balansen måste vi först avgränsa oss mot det yttre rummet. Vinkeln på 45 grader indikerar en viss emancipation från det yttre rummet: det avbildas ”fel”, men uppfattas rätt!

Avgränsningen sker också genom att balansorganet delar upp rummet i sina tre dimensioner i två organ. Till det kommer uppfattningen av det statiska förhållandet till tyngdkraften i egna organ. Varför är det viktigt med denna komplicerade process? Den visar på en analytisk princip i sinnesorganet där varje kvalitet i rummet har sitt eget ställe att förnimmas. Signaler från de olika sinnescellerna skickas till hjärnan. Det gåtfulla är att det inte finns något ställe i hjärnan, där komponenterna sätts samman till en helhet. Ändå upplever vi helheten av att kunna hålla balansen, när vi står upprätt och när vi rör oss i yttervärldens rum och tyngdkraft. Detta kräver att vi är vakna.

Carl Milles (1875-1955), Millesgården, Lidingö, Stockholm

Balanssinnet måste övas upp, särskilt under tidig barndom. Ingen kan undgå att se, vilket intensivt övande barnet visar i sina försök att stå och gå och sedan utveckla många andra färdigheter som kräver balans. Akrobatik fascinerar inte minst genom det utvecklade balanssinnet. Om man ser en människa gå på en lina eller hålla flera bollar i luften är det helt tydligt att balansen innebär en hög grad av närvaro i kropp och själ. Det kräver att vara i balans, inte bara kroppslig balans, utan även inre närvaro och koncentration samt en närvaro i rummet. I förlängningen av ett utvecklat balanssinne uppnås även inre själslig balans och inre ro.

När balanssinnet drabbas av sjukdom, märker man hur viktigt det är. Rummet snurrar och intensiva symptom på yrsel och illamående uppträder. Det går inte längre att föra sig i rummet. Men balanssinnet spelar en roll även vid andra sjukdomar. Det kan störas av andra kroppsliga orsaker eftersom det är starkt integrerat med ögonrörelserna och seendet, djupsensibiliteten och annat, men det kan också vara psykisk ohälsa, som till exempel vissa former av ångest, som åtföljs av störningar i balanssinnet. På det själsliga planet är då den inre balansen störd och det går inte att skapa en jämvikt mellan den yttre världen och den inre världen. Vid ångesttillstånd kan man ofta se ett försvagad fysiskt balanssinne och enkla balansövningar kan vara till stor hjälp för att minska ångesten. Om man är närvarande i sin kropp och i rummet, minskar ångesten. Förutsättningarna för att komma till ro och att känna tillit förbättras.

Balansövningar kan också vara ett viktigt pedagogiskt verktyg. Det har jag övertygat mig om under mina ca 25 år som skolläkare. Jag såg skickliga lärare göra balansövningar med barnen innan lektionen skulle börja: de skulle pröva att gå på lina, de lyfte och balanserade varandra, de lekte med flera bollar med mera. Till min stora förvåning var det ingen oro kvar när lektionen började. Barn med neuropsykiatriska störningar kan ha stor glädje av sådana övningar, men det är viktigt att övningarna utmanar balansen, inte bara skickligheten. Det finns alltså ett viktigt samband mellan en god fysisk balans, särskilt i barndomen, och den själsliga balans som också innebär förmågan till närvaro, ro och uppmärksamhet.

Kroppslig och psykisk hälsa
Dessa fyra sinnen benämns alltså som kroppssinnen. De har en stark komponent av egenvarseblivning – av att känna sig hemma i kroppen och i rummet. Deras utveckling är samtidigt djupt betydelsefullt inte bara för den kroppsliga, utan även för den psykiska hälsan. Det är viktigt att dessa sinnen utvecklas fysiskt under barndomen – då med lek och glädje, eftersom samspelet mellan kropp och själ grundläggs då. Senare uppträder de mer själsliga aspekterna som starka och ofta varaktiga tillgångar eller problem. Det är därför en viktig pedagogisk uppgift, att se till att dessa sinnesfunktioner får utrymme att utvecklas: att man får känna sig bekräftad i sin kropp, att få beröra och bli berörd, att öva rörelse och balans – helst i naturen som är det naturliga rummet. Identitet, tillit och förtröstan, livsglädje och inre balans är viktiga frukter av detta tidiga övande, som barnen helt naturligt söker sig till. Brist på identitet, otrygghet och hjälplöshet inför mötet med världen och andra människor, osäkerhet och nedstämdhet samt oro, ångest och inre obalans kan i detta perspektiv ha ett samband med en bristfällig utveckling av dessa sinnen i framför allt tidig barndom.

Fortsättningen av berättelsen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 46 2022

Ursula Flatters

Referenser

⁽¹⁾ Rohen, Johannes, professor i anatomi: Den mänskliga organismens morfologi (Morphologie des menschlichen Organismus, 2002), på svenska 2008, ISBN 9185047-31-7, sid 257-313.