Pepparrot ingick i provianteringen på fartygens långresor som erkänt medel emot skörbjugg. Till Sverige och Norge blev pepparroten förd av munkarna som medicinalväxt till klosterträdgårdarna under medeltiden. Troligen härstammar den från Ryssland, kom så småningom över till Tyskland där den användes som krydda i stället för senap. Idag används den flitigt i mat och naturmedicin.

Pepparroten känns igen på de långa tungformiga bladen med oregelbundet tandad kant och med vita små blommor på en tunn stängel. Ibland syns den förvildad på gammal näringsrik kulturmark, i mataffären som den lilla avhuggne rotgrönsaken i specialhyllan.

Pepparroten är en flerårig korsblommig örtartad växt som bildar knoppar, adventivknoppar, på rotstock och rotbitar. Detta gör att vi kan finna den förvildad i gamla köksträdgårdar. Vi bör placera den på en egen plats för härdiga köksväxter, precis som sparris, jordärtskockor och rabarber där den kan övervintra och inte ingå i andra grödors växelbruk. Det sägs att odlas den nära potatisen, avvärjer den sjukdomar men på grund av sidorötternas strålor skall vi helst undgå att låta den växa in i övriga odlingar för där blir den fort en outrotlig prydnadsväxt! Pepparroten skördas både höst och vår, förvaras i sand över vintern som man gjorde förr eller i kyl med lite plast runt eller riven fryst, riven torkad, inlagd eller fermenterad.

Precis som släktingen wasabi piggar den upp som tillbehör i såser och dressingar, på brödet, till fisk, rökt kött och rotgrönsaker.
Pepparrot skall alltid serveras färsk och ej uppvärmd då de eteriska oljorna förflyktigar sig snabbt. Att ”gråta finska” är ett uttryck förbundet med att riva en pepparrot, med sin skarpa brännande smak retar den ögonens och näsans slemhinnor. Det i sig är inte så dumt om man behöver öppna upp en täppt näsa — andas in!
Hildegard av Bingen rekommenderade den redan på sin tid mot en lång rad sjukdomar. Till exempel förgiftning, inälvsmask, blodstockningar, hosta, astma, ischias och reumatism, huvudvärk och urindrivande medel emot ödem och gikt. Den drar rodnaden från de angripna områdena och förhindrar svullnad samt lindrar smärtan och förbereder tillfrisknandet. Men magra människor skall äta av den bara mycket måttligt, skrev den benediktinska nunnan — ej heller vid magsår, njursjukdomar eller till barn under fyra år.

Konstaterat är att vid högt blodtryck har växtens totala sammansättning en sänkande verkan. Pepparrotens bitterämnen stimulerar en nedsatt matsmältning och zink har en gynnsam inverkan på insulinproduktionen. Den höga halten av C-vitamin, senapsolja och antibiotiska ämnen har gett den smeknamnet ”naturens eget penicillin”.
Värt att prova för att dämpa influensavirus: Riv en tesked pepparrot, häll över varmt vatten, låt dra i 10 minuter, sila och drick. Eller blanda lite nypressad pepparrotssaft med honung mot hosta och utvärtes mot svårläkta sår.

Några små tips ur ”vår örtabok” av Lesley Bremness:

Vid så kallat ”värmepåslag”, gör ett kataplasm, ett utvärtes grötomslag för att öka genomblödningen i huden. Riv pepparrot, lägg emot det onda blott så länge att huden ej blir bränd.

För hunden. Finhacka blad av pepparrot och blanda i hundmaten emot mask och för god vigör.

Till växtfärgning. Koka bladen till en starkt gul färg.

Till besprutning av äppelträd. Koka roten, späd med 4 delar vatten.

Skönhetsmedel.
Hudlotion. Skiva pepparrot, låt dra i mjölk.
Blekning av fräknar. Pressa riven pepparrot, blanda vätskan med ättika.

Pepparroten skall användas med urskiljning eftersom den har en starkt retande verkan både invärtes och utvärtes.