I år när Right Livelihood-priset firar 40-årsjubileum är Greta Thunberg en av pristagarna, vid sidan om tre kvinnor som kämpar för mänskliga rättigheter i Brasilien, Kina och Västsahara. Alla på olika sätt högaktuella i vad man kan kalla modig kamp för rättvisa och hållbarhet.

Priset kallas sedan länge även för Alternativa Nobelpriset. I år vill man hedra, stötta och även skydda praktiska visionärer vars ledarskap har inspirerat miljoner människor att kräva sina grundläggande rättigheter och kämpa för en hållbar värld för alla. Förutom Greta Thunberg är årets pristagare Davi Kopenawa och organisationen Hutukara Yanomami Association (Brasilien), Guo Jianmei (Kina) och Aminatou Haidar (Västsahara).

Greta Thunberg får Right Livelihood-priset “för att med utgångspunkt i vetenskapliga fakta inspirera till och stärka politiska krav på omedelbara åtgärder mot klimatförändringarna.” Right Livelihood-stiftelsen menar bland annat att hon ger röst åt en generation som kommer att tvingas bära konsekvenserna av vår tids politiska oförmåga att stoppa klimatförändringarna. Och att hennes beslutsamhet att inte acceptera passiviteten har inspirerat miljoner jämnåriga att kräva omedelbara åtgärder.

Ett annat högaktuellt område som berör både hållbarhet och mänskliga rättigheter är utvecklingen i Brasilien, där Davi Kopenawa (som tillhör ursprungsfolket Yanomami) och organisationen Hutukara Yanomami Association för sin kamp.
De får Right Livelihood-priset för sitt ”outtröttliga och modiga arbete med att skydda Amazonas skogar och biologiska mångfald, liksom ursprungsfolkens landområden och kultur”.

Kopenawa spelar en central roll i att förena olika grupper av ursprungsfolk och motverka exploateringen från gruvindustri, ranchägare och andra aktörer som hotar deras existens.

Den kinesiska advokaten Guo Jianmei får priset ”för sitt banbrytande och ihärdiga arbete med att säkra kvinnors rättigheter i Kina”. Hon har under lång tid, och under vad hon beskriver som svåra omständigheter, arbetat för detta och även för att främja demokrati och rättssäkerhet i Kina.
En av fyra gifta kvinnor i Kina har upplevt någon form av våld i hemmet, och könsdiskriminering på arbetsplatsen är enligt Right Livelihood-stiftelsen mycket omfattande. Jianmei har grundat flera organisationer för kvinnors rättigheter, drivit tusentals rättsfall och påverkar kvinnorättsfrågorna på nationell nivå.

Aminatou Haidar får priset ”för sin orubbliga ickevåldskamp för självständighet och rättvisa åt Västsaharas folk, trots tortyr och förföljelse”.
Bakgrunden är att Västsahara annekterades 1975 av Marocko när Spanien övergav området som kolonialmakt. Haidar har under 30 år fört en fredlig kamp för sitt hemlands självständighet och kallas ibland ”Västsaharas Gandhi”. Ursprungsbefolkningen sahrawierna har fler gånger lovats självbestämmande, men detta har inte infriats och världssamfundet har förhållit sig passivt i frågan.

En miljon kronor var

De fyra pristagarna får en miljon kronor vardera – pengar som är avsedda att användas i deras arbete, inte för personligt bruk. Förutom detta erbjuder Right Livelihood-stiftelsen pristagarna långvarigt stöd och särskilda insatser för att skydda de pristagare vars liv eller frihet hotas. Själva prisutdelningen sker den 4 december i år i Stockholm. Hittills har 178 personer och organisationer från 70 länder mottagit priset under dess 40-åriga historia. Greta Thunberg blir den tredje svenska pristagaren, efter Astrid Lindgren (1994) och organisationen Kvinna till Kvinna (2002).

Kisel finns i hela jordskorpan och är det näst mest förekommande elementet efter syre. Rent kisel är mörkt och hårt och påminner om kol. I naturen förekommer kisel alltid förenat med andra ämnen, kvarts är en förening av kisel och syre likaså är många olika kristaller och vanlig sand en kiseldioxidförening med olika metaller.

Ordet kristall kommer av det grekiska ordet Krystallos och betyder ”för alltid fruset vatten”.
Trollsländans vingar glänser och skimrar genomskinligt sköra men stilla stadigt håller de trollsländans lite otympliga kropp. Gurkan grön och vattenfylld har ett skal som höljer, likaså äpplet rött och axet som böjer sig och reser sig i åkern. Det är kisel som ger styrka och spänst, som bär och glänser, som blir vitt pulver när vi slår en hammare i berget.

Inom livsmedelsindustrin betecknas kiseldioxid (kisel och syre) med E-nummer E-551, till exempel som klumpförebyggande medel. Kisel finns i hela jordskorpan och är det näst mest förekommande elementet efter syre. Rent kisel är mörkt och hårt och påminner om kol. I naturen förekommer kisel alltid förenat med andra ämnen, kvarts är en förening av kisel och syre likaså är många olika kristaller och vanlig sand en kiseldioxidförening med olika metaller. Anledningen till att kisel kan förena sig med så många ämnen är kiselatomens förmåga att bindas till syreatomer och bilda en fyrsidig tetraederformad silikatmolekyl som likt en klätterställning lätt binder ihop sig med andra ämnen.

I konstruktionssammanhang som stödjevävnader för hållfasthet och styrka i till exempel legeringar inom bilindustrin och i glas, keramik och cement används kisel i industrin.

I natur och människa, men i mindre grad hos djur, är kisel en byggsten som hjälper till att hålla form och spänst i snabbväxande celler så som hud, hår och naglar, ja, i alla membran och i varje cell. Ögonen är våra egna glänsande kiselstenar som släpper igenom ljus och själens ständiga föränderliga uttryck och låter hela kosmos intelligenta vishet spegla sig.

Mig slår en tanke att just där det är en spricka i berget vill kvartskristaller gärna glimma.

När vi föds är kiselhalten i vår kropp som allra störst, när huden blir slapp och ögat slött avtar kislet.

I naturen står kisel emot nedbrytning och svampangrepp och de växter som bevarar sitt kisel ned genom mull och långa tider blir till fossil. Myrullens förvedade rotstam står fast i syrefattiga mossor och kärr genom årtusenden och som skördades i behövande tider som torv till allehanda husbehov.

I Blå Lagunen utanför Reykjavik på Island kan man bada i en hälsokälla med lava, mineraler och silica i kolloidal form, kiselsyra, en förening av kisel, syre och vatten.

Inom skönhet och hälsa brukar man tala om att kisel är som ett klister för våra kroppsvävnader.

Här några exempel på livsmedel som innehåller kisel som basalt ämne:
Åkerfräken, bambuskott, selleri, kål, lök, bladgrönsaker, nässlor, paprika, rödbetor, nötter, frön, råris och fullkornsprodukter…
Dock försvinner ju en del av näringsämnena vid kokning.

I det biodynamiska jordbruket kallas kiselpreparatet för 501. Just i mognadsfasen besprutas alla grödor med kisel som är nogsamt förberett för att på ett hälsobringande sätt stödja de egenskaper hos växten som bonden vill låta kislets inneboende kvaliteter främja. I Rudolf Steiners lantbrukskurs beskrivs hur kisel förstärker ljusupptagningsförmågan. Vidare om kisel och kalk som polariteter.

Kiselpreparatet har till uppgift att stabilisera växternas ämnesomsättning och att förhöja fruktbildningens kvalitetsutveckling.

I en värnande höljande gest bär Maria sin ädlaste skatt, sin himmelvända ögonsten. Hennes kjol är av sammet och stolt och egenrådig är hon, för ingen lyfter sin hatt mer värdigt än hon. Ett ystert kluster av gulgröna stjärnor höjer sig som en plym över mantel, tillika hatt och sköld. En kvinnoförsvarare och trösterik beskyddare är daggkåpan med avsikt att hjälpa en ilsken svettig kvinnas humör och stilla flödigt blod. Utan att för ett ögonblick glömma sitt lilla droppbarn på armen.

Daggkåpan är en kvinnoört, en Marias mantel, en sköld med mjuk och luden kant, ett alkemistiskt mysterium som är lätt att finna i både gräsmattor, ängar och rabatter, en växt i familjen rosväxter.

Visste ni att daggkåpans klara droppe inte är vanligt vatten, inte dagg och inte uppfångat regn i så grön en skål? Nej droppen är daggkåpans egen pärla som bildas av en process som kallas ”guttation”, vatten som sugits opp under natten utsöndras och svävar fritt buren av de fina hår som täcker daggkåpans blad.

Daggdroppen var en viktig ingrediens för medeltidens berömda alkemister när de försökte framställa guld:

”De trodde sig i den stora, likt en ädelsten glittrande daggdroppen funnit det från himmelen kommande vatten som förmådde förvandla järn till guld”.

Det latinska namnet Alchemilla har troligen sitt ursprung av arabiska: al kemelyeh som betyder kemi.

Användning

Både vild och odlad daggkåpa är ätlig och har en lång tradition inom örtmedicin och hudvård. Späda blad är goda i sallad och soppor… Bladen kan bankas och läggas som omslag på sår eller kokas till te. Utdraget kan baddas på narig hud, som ansiktsvatten eller drickas som te emot nattliga klimakteriesvettningar, för att hämma riklig mens eller hjälpa bukmusklerna att dra sig samman efter förlossningen, ja för kvinnliga humörsvängningar även har daggkåpan rekommenderats som hjälpande ört.

Detta kommer sig av att daggkåpan är rik på garvämnen som stärker vävnaderna och drar samman huden. Cellerna ”garvas” samman. Tekniskt går det till så att med garvämnenas hjälp fälls protein ut, vilket får cellernas membran att gå tätt samman och bilda en olöslig förening. Detta vävnadsöverdrag verkar som en barriär emot infektioner och irriterande ämnen. Garvämnenas sammandragande effekt kan också leda till att blödningar minskar, diarré avtar och acne läker.

När proteiner fälls ut kan matsmältningen försvåras, därför är det viktigt att inte dricka daggkåpe-te i samband med maten. En halvtimme timme före eller två timmar efter maten rekommenderas.

När östrogenhalten i kroppen minskar kan ett östrogenliknande ämne som kallas fytoestrogen hjälpa besvären som uppstår. Daggkåpa ingår i en rad av ”kvinnoörter” som innehåller detta ämne.

Daggkåpan är även en välkänd färgväxt som ger textilier en gulaktig ton och tillsammans med järn färgar grönt. Särskilt väl fäster sig färgen på proteinfiber som ylle och siden.

Studsiga gula små kuddar löser upp sig i teet som färgas ljust gröngult, goda att tugga och behagligt rogivande att dricka, det är kamomill med sitt erkända rykte om sig att vara bra för både nervsystemet och glatt muskulatur.

Cyklar eller går man längs vägen får man glädjen att betrakta dikesrenens alla blommor, att känna dofter stiga och ana pollinerarnas ihärdiga arbete.
På soliga platser, på kulturmarker och i den magra jorden mellan asfalten och dikets gräns kan kamomill växa i kolonier. Kamomill känns igen på sin finhet, de ihåliga upphöjda blomfästena och, till skillnad från baldersbrå som inte har någon medicinsk egenskap alls, doftar den kryddigt sött. I varje stjälkände, en knopp eller blomma med tunna, rent vita strålblad och liten grönska, ja, bladen är mest som nerver och den vediga roten biter sig fast i den hårda jordskorpan.

Själva blomman är som ett koncentrat av solkraft och hälsa – med förmåga till lindring vid onda magar och trötta sinnen! Om inget annat örtte än kamomill finns att uppbringa i ett skafferi så välj den om du befinner dig i ett överansträngt mood.
En vän på besök bad om en kopp örtte istället för kaffe, jag har kamomill, sade jag då. Nej tack, då somnar jag…

Kamomill är ettårig och finns både som odlad och vild, men i rågåkern där den gärna skulle vara, har den motats bort med bekämpningsmedel. Då är det dikesrenen och åkerkanten som återstår, för längs landsvägarna blomstrar alla de vackra sommarblommor som kommer fram när gräset slås och näringen forslas bort.

Så var det med ängen som det talas så mycket om nu, det mogna gräset fyllde vinterförråden åt djuren, varpå nya blommor fick njuta sol och besökas av humlor, baggar och bin. Där näringen är riklig i dikets djupa fåra ser vi horder av nässlor, ryssgubbe och älggräs ta över. På gårdstun och parkeringsplats kan man finna gatkamomill, Matricaria matricarioides, som invandrade från Nordamerika i mitten på 1800-talet. Den är knubbigare, kortare och saknar trålblad men doftar än godare än vår chamomilla! Gatkamomill till glass med bär eller till potatisen kan serveras av innovativa kockar, ta några i handen och smaka!

Etymologi

Moderört kallades kamomill eftersom vi gärna behandlade det käraste vi har – barnen – med kamomillte. Under antiken användes den som lindringsmedel vid födelsesmärtor. Om detta skriver Nils Hewe i Välsignade växter. Artepitetet recutita betyder studsa tillbaka, trubbig, flådd. Släktnamnet Matricaria kommer av den gamla benämningen Matrix som betyder livmoder.

Det latinsk-grekiska chamomilla är sammansatt av chamai som betyder vid jorden och melon som betyder äpple.
Som ett ädelt äpple doftar kamomillblomster – särskilt om vi gnuggar dem i händerna.

Skörd

I bondesamhällets Sverige uppmanades folket att samla in örter till apotekens förbrukning och i utförliga växtbeskrivningar angavs vikten av att plocka kamomill under soligt, torrt väder, att genast breda ut dem på rensopat stugugolv eller loft och att packa dem helt torra i luftiga lådor.
”Med tummen och pekfingret i ett litet knips (pekfingret förs hastigt nedåt) avbrytas skaftet omedelbart. Omkring ½ kg färska blomkorgar kan insamlas per timme och 5 kg färsk vara lämna 1 kg torkad.”

Tillämpning

Kamomill såsom ”växternas läkare” odlades nära växter som såg vissna och sjuka ut.

Ett te på bittra örter vid klen mage rådes till bot av örtkännare. Kamomillte är ett te där den bittra smaken är omtyckt och mild.
Teet skall inte koka utan dra i hett vatten ett par minuter så det inte blir för beskt. För utvärtes bruk kan det vara lite starkare.
Den eteriska oljan tillsammans med flavonglykosiderna är de mest aktiva ämnena i örten, speciellt vid kramptillstånd, inflammationer och sår.
Bitterämnena stimulerar matsmältningskörtlarna som i sin tur kan reglera obalansen i körtelfunktionen. För hälso-och kroppsvård används kamomill till hårkurer för blont hår, till behandling av variga ögon och såra småbarnsstjärtar utvärtes och lindring av menssmärtor och ångbad vid luftrörsproblem invärtes.

Alla örtens ämnen men framförallt kumarinämnena samverkar för en lugnande verkan.
Det korgblommiga växtsläktet kan i enstaka fall orsaka allergiska reaktioner hos särskilt känsliga personer. Detta uppmanas att tänka på i Vanliga växter till mat, krydda hälso-och kroppsvård av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.

– Jag tror på tanken att om man förstår andras bevekelsegrunder – vilket inte är detsamma som att man accepterar allting – kan man med denna förståelse möta den andre respektfullt.
Det säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, författare och medlem i The Elijah Board of World Religious Leaders, som samlar företrädare för världens åtta största religioner.
Gruppen har som mål att lära känna varandras traditioner i teori och praktik, utan att blanda ihop dem, berättar han.

Jag träffar Lennart Koskinen en solig sommardag i hans vackra hem i Nacka, där han numera bor med sin hustru Birgitta. Det vi ska prata om är just olika sätt att se på människan i olika kulturkretsar och religioner.

– Det går inte att förstå en kultur om man kopplar bort religionen, säger Lennart. I de tre stora abrahamitiska religionerna – bokens religioner – kristendomen, judendomen och islam, är det gemensamma att vi är beroende av en högre makt, som vi kallar lite olika saker.

– Vi är inte utkastade i världen, utan det finns en relation till ett större Något, som vi är beroende av och som dessutom har gett oss vissa riktlinjer kring hur vi ska agera och inte – både en livshållning och en slags etik helt enkelt.

– Samtidigt finns ett liberalt synsätt där människan anses har en stor frihet – men också ett stort ansvar – ansvar för vad hon gör av sin frihet. Utformningarna ser lite olika ut. I kristendomen och judendomen finns en moralisk naturlag på samma sätt som det finns en biologisk naturlag – om du ljuger, dödar eller förstör slår tillvaron tillbaka mot dig. Jag har inte bara ett ansvar mot mig själv som individ. När jag gör fel drabbar det också andra. Islam är lite annorlunda eftersom man delar upp män och kvinnor som man gör.

Det indiska kastsystemet, med sin människosyn, har vuxit fram ur en tradition som låg före både buddismens och hinduismens framväxt.

Cirkulär syn på tiden

– Det uppstod ur en insikt att vi människor har kommit olika långt i vår utveckling. Man har en cirkulär syn på tiden. Man ser tid som en slags kedja där varje länk i kedjan består av mindre länkar och varje större länk är delar av en större kedja, som bara är en länk i en ännu större. Det går både uppåt och nedåt.

– Människan är bestämd av hur långt hon har kommit i sin mänskliga utveckling. Tanken är att det finns en reinkarnation och att man återföds från den punkt där man är och i följande liv kan man arbeta sig upp mot nästa länk i sin kedja.

I buddismen har man tagit det ett steg längre.

– Det yttersta målet där är total befrielse från de här länkarna, säger Lennart, samma i hinduismen, där återfödelsens mål är befrielse.

– De som kommit längst utgjorde den högsta kasten och de skulle återfödas dels som människor och dels på en ännu högre nivå, medan de kastlösa hade kommit en väldigt kort bit på väg och de kunde återfödas som ett djur eller något annat. På det sättet kom de – även om de såg ut som människor – att jämföras med en groda och i bästa fall kunde de i nästa liv bli en hund.

Så småningom institutionaliserades detta och kasten blev till sociala kaster som fick en funktion som blev i hög grad politisk.

– Idag har man som tur är avskaffat kastväsendet samtidigt som det lever kvar – i bästa fall som en insikt att vi alla är på väg någonstans och att det är en utmaning hur jag hanterar mitt liv för att kunna växa, utvecklas och mogna.

Det konfucianska utgör en kollektivistisk syn med kejsaren i toppen. Det är en hierarki. Där är det inte länkar utan istället en stege. Där kommer påbud från kejsaren som är högst upp och de som är längre ner har bara att inordna sig.

– Den är extremt kollektivistisk, menar Lennart. I det Kina vi ser idag har man ersatt kejsaren med partiet. Partitoppen har definitionsmässigt rätt. De är ofelbara och går inte att ifrågasätta. Individen har egentligen inget egenvärde. Individens uppgift är att bidra till kollektivet.

Olika nivåer i människosynen

Människosynen har olika nivåer. En nivå är individualismen kontra kollektivism och alla former däremellan, där man kan tänka en individualism, som är kombinerad med grupptillhörighetstanken eller klantillhörighet.

– I Sverige har vi en alldeles egen form, som man skulle kunna kalla statsindividualism. Alla undersökningar visar att vi ligger på topp när det gäller individualism och självförverkligande, samtidigt som vi under lång tid har vant oss vid att det är staten och politikerna som har ansvaret för oss, medan vi själva inte har ansvar för staten.

– Vi gör våra egna val, men när det går illa, vi gör bort oss, blir fattiga eller sjuka är det statens ansvar. Då blir jag istället offer.

– Det är en extremt destruktiv människosyn. Den tappar bort både det kollektiva ansvaret och ansvaret för kollektivet, men faktiskt också individens ansvar.

– Vi ser också en polarisering. Antisemitismen ökar. Islamofobin ökar. Synen på invandrare med annan hudfärg blir mera synligt destruktiv. Det växer fram en människosyn där man är sig själv närmast. Vi kan se att den är kopplad till extrem individualism, där de som är annorlunda än vi själva ska bort.

Lennart menar att det i grunden finns några olika generella sätt att se på människan. Ett synsätt är den mekanistiska människosynen, där man ser människan mer eller mindre som en maskin.

Den främste företrädaren för den mekanistiska människosynen är B.F. Skinner, amerikansk psykolog, beteendevetare och social filosof, född i början av förra seklet.

– Skinner var i ropet på 70-talet, berättar Lennart. Det var input och output. Man skulle inte bry sig om det som hände inne i människan, utan bara hur hon reagerade utifrån de stimuli man utsatte henne för. Det kallades behaviorism.

– Han utsattes för mycket kritik, men i praktiken lever mycket av Skinner och behaviorismen kvar i den här mekanistiska människosynen, framförallt inom vården.

Objekt för läkarvetenskapen

Människan blir ett objekt för läkarvetenskapen. Läkaren och vårdgivaren är det aktiva subjektet. Vårdtagaren det passiva objektet. Vilket leder till att människan själv inte har något stimuli att bidra med någonting. Man blir ett offer och väntar sig att vården ska ta hand om en.

– Denna människosyn är farlig och när den också har förts in i New Public Management och blivit ett ekonomiskt system, får det ett sådant oerhört genomslag. Hela det offentliga upphandlingssystemet är ju så fyrkantigt och därmed så kontraproduktivt.

– Kroppen är ju väldigt självläkande och med detta synsätt pressas människans egna läkandeförmåga, helandeförmåga och livskraft ner.

Ett annat värdigare synsätt i vården är patienten som det egna autonoma subjektet, som lider av både ”illness” och ”disease”. ”Disease” är det observerbara, medan ”illness” är känslan och upplevelsen av sjukdom.

– Problemet är sjukdomen. Det är objektet. Patienten, som autonomt subjekt, får vägledning till en förståelse för hur problemet ser ut och inser att hon behöver hjälp. Ett andra subjekt kan vara läkaren som stöttar mig och min läkande förmåga och ger behandlingar. Sedan kan det finnas ett tredje subjekt, som kan var en sköterska, ett subjekt fyra kan vara en sjukgymnast. Därefter kanske en dietist eller en meditationslärare. Alla jobbar i första hand för helande och med att stärka subjektets motstånd mot det primära objektet – sjukdomen

– Det är en helt avgörande skillnad mellan en objektsyn eller en subjektsyn – det paternalistiska eller det autonoma. Det senare skulle jag kalla för en holistisk eller existentiell människosyn.

Människan som biologisk varelse

En mjukare variant av den mekanistiska människosynen är ett biologistiskt, evolutionärt synsätt, där man i första hand ser människan som en biologisk varelse.

– Man försöker förstå människan i evolutionära termer, säger Lennart, varför vi reagerar som vi gör och vilka behov vi har utifrån vår månghundratusenåriga historia.

Lennart berättar om fynden efter Homo Heidelbergiensis, som levde för ca 400 000 år sedan i Nordafrika och som uppvisar de första kända tecknen på att vara lika oss med sin DNA-struktur och sitt sätt att leva.

– Det finns tre kännetecken som man menar tillhör människan, säger han. Den första är att hon kan bruka och skapa eld, vilket ledde till att vi kunde tillreda mat och tillgodogöra oss näringsämnen, som fick hjärnan att växa. Elden skyddade oss också så vi kunde bli fler och fungera bättre tillsammans. Det bidrog till våra sociala förmågor och att vi kunde utveckla samarbete.

– Det andra är att man begraver sina döda. Vi vet nu med säkerhet att de för 400 000 år sedan gjorde det. De hade behov av att ta avsked, att minnas på ett sätt som inga djur gör, vilket förutsätter rätt välutvecklade frontallober.

– Det tredje är att det finns ett altare eller en offerplats. Man har en aning om att tillvaron är större än man själv och man försöker kommunicera med detta större.

Några hundra tusen år senare skedde en mutation och vi blev Homo sapiens.

– När hjärnan växte började man reflektera över gott och ont, rätt och fel. Man började reflektera över sig själv. Det blev ett avstånd till skapelsen. Man ställde sig utanför. Då var man inte bara en del av ett omedvetet sammanhang.

– Vi kan lära oss mycket av våra förfäder, förstå varför vi reagerar som vi gör. Varför är det så viktigt att samarbeta? Jo, det har sina evolutionära skäl. Varför ska vi respektera egendom? Varför ska vi hålla oss till sanningen? Det har varit evolutionärt positivt och har lett till överlevnad och utveckling.

– Ska man förstå rasismen ur ett evolutionärt perspektiv hänger det samman med när vi levde i små grupper och plötsligt kom det främlingar som såg annorlunda ut. De var ett hot. De ville ta vår grotta. De ville ta våra kvinnor. De ville ta våra liv. Vi vet att när vi möter någon som är annorlunda än vi så reagerar amygdala i vår hjärna med rädsla och när man rationaliserar rädslan kan det bli rädsla för andra raser.

– Vi kan förstå, men inte acceptera den reaktionen och då blir det så mycket viktigare med den andra evolutionära perspektivet, nämligen att frontalloberna har utvecklats. Där kan vi ju ha föreställningar om alla människors lika värde, rätt och fel och ha en medveten människosyn. Vi kan alltså hantera vår besvärliga amygdala och behöver inte reagera så negativt.

Den kristet, humanistiska människosynen

Ytterligare en variant på människosyn, som Lennart tar upp, är den kristet humanistiska – idén om alla människors lika värde. Den allra äldsta beskrivningen, finns dokumenterad i skapelseberättelsen: ”Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem.”

– Om avbilden består av man och kvinna måste man tänka sig förebilden som bärare av både manligt och kvinnligt, menar Lennart. Om förebilden består av en helhet måste det speglas i avbilden, som också består av både manligt och kvinnligt, som i bilden av Ying och yang.

Paulus skriver i Kolosserbrevet. ”Nu är här inte längre jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett.”

– Det uttalades i en tid där rangordningen av människor var enorm. Utifrån denna nya syn växer så småningom den antika humanismen fram. Det fanns hos några tidiga grekiska filosofer tankar i den riktningen, men det blir sedan väldigt tydligt när kristendomen blir statsreligion på 300-talet. Då kommer den här tanken att bli en del av hela teologin och har haft en enorm betydelse.

– Den finns exempelvis inte i konfucianismen och inte heller i islam. Islam växte i ett samhälle tydligt segregerat mellan män och kvinnor. Muhammed själv gav kvinnorna vissa rättigheter. De fick till exempel halv arvsrätt. Före honom hade de ingen alls. Han gav också kvinnan rätt att skilja sig om mannen betedde sig illa. Det var en klar förbättring jämfört med hur det var tidigare, men inte alls på samma grunder som i kristendomen och den humanistiska traditionen.

– Sedan fick vi ju en profan humanistisk tradition, som gick parallellt med den kristna. Den är ju tydligast i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Grunden är ändå intressant och den hittar man alltså hos Paulus.

Människan som medel

Den sista modellen hänför Lennart till, den polske filosofen och idéhistorikern Kolakowsky.

– Han är den som har drivit detta i modern tid. Det är människan som instrumentell. I den humanistiska människosynen är människan ett mål i sig själv. I den instrumentella människosynen är hon ett medel.

– Det är allra tydligast i den socialistiska, kollektivistiska synen. Människan, individen, har inget värde i sig. Individen är till för kollektivet, för att bygga samhället och framtiden. Individen är till för de andra. Instrumentell, kollektivistisk människosyn är egentligen en socialistisk människosyn.

Det finns en annan variant på den instrumentella synen och det är den ekonomistiska, det vill säga ditt värde är bara det du bidrar med till företaget.

– Det har ju präglat väldigt mycket av den industriella arbetsmarknaden och är fortfarande förhärskande, menar Lennart. Ditt värde räknas i vad du gör och vad du åstadkommer och inte i vem du är. Man har från fackligt håll lyckats skapa vissa skyddsåtgärder i form av arbetsrätt och strejkrätt och så vidare, men själva värdet ligger i vad du presterar och det har i sin tur bidragit till vår västerländska, individualistiska syn.

Vartannat år har The Elijah Board of World Religious Leaders ett stort möte någonstans i världen. Senast var de i Sevilla i Spanien, där kristna, judar, muslimer och araber under flera hundra år levde tillsammans i samförstånd.

– I Sevilla behöll de sina egna kulturella traditioner. Jag tror det är lösningen, säger Lennart. Jag tror på en respektfull pluralism, där vi ser att vi är olika, där det finns en styrka i dessa olika traditioner. Ett första steg i att leva tillsammans är att vi lär känna varandra.

– Utifrån det evolutionära synsättet är främlingen farlig, men när jag lär känna dig ser jag också att jag kan lära något av dig. Alla har något att ge. Det behöver inte innebära att vi blir likadana.

– Iden om integration som är assimilation är jag absolut emot. Den är livsfarlig. Egentligen använder vi ordet fel. Det är samhället som behöver integrera alla i sig, och inte individen som skall tvingas till likriktning. Samhället behöver ha en integrativ självbild, där det finns utrymme för olikheter inom vissa ramar.

– Vissa saker är inte förhandlingsbara, som svensk lagstiftning, synen på våld, kvinnan, hennes sexuella rättigheter och så vidare. Det måste vi vara tydliga med.

– Alla människors lika värde är fundamentalt. I vår kultur ligger det oerhört djupt. Världen måste manifesteras i rättigheter och skyldigheter, frihet och ansvar. Mångfald är bättre än enfald och att faktiskt tillåta mångfald och se att det är rikedom är för mig väldigt avgörande, avslutar han.

Maskros växer nästan överallt där ingen kunde tro att något kunde gro!
Även på grönsaksmarknader nere i Europa finner vi den bland sallad och primörer för liksom rucolan är den omtyckt för sin beska smak.

Glatt och oförtrutet lyser maskrosen upp vår gräsmatta. Har du den där kan du se det som en gest av naturen att bjuda till bords! De späda bladen är godast. Hacka fint i sallad, pesto eller såser. Med olja, äppelcidervinäger, honung, peppar och örtsalt och lite vatten blir bladen en uppfriskande försommarsallad som är bra för matsmältningen. Här finns järn, kalcium samt A-, B-, C- och D-vitamin. Små groblad, feta sedum och krispiga röllekablad om de växer intill är också gott att blanda i. Skär ner lite ost eller ett stekt ägg så har du en lätt lunch nästan gratis!

Maskrosknopparna kan fräsas i smör och till exempel blandas i en omelett, stjälkarna till outslagna blommor kan kokas som nudlar, noppade kronblad till pynt och hela blomkorgar kan jäsas till vin. Roten, den allra mest beska, kan hackas och torkas till te och fattigmanskaffe.

De grövre bladen blir väldigt skarpa i smaken, men låt dem dra i saltat vatten en kvart så mildras de och bakterier och annan förorening dör.

Detta är ett bra tips när man plockar vilda växter till mat som inte skall kokas. En annan sak att vara noga med är att inte plocka växter och bär intill vägar och stigar.

Fram till midsommar kan maskros ätas varje dag som en vårkur, blad som växer i skuggan och är lite blekare smakar mindre beskt.

Se upp för stängelns mjölksaft som ger bruna fläckar på kläder. De går inte att tvätta bort!

Maskros växer i rosettformation och knopparna göms i dess mitt, ett par vackra dagar reser sig blomman och slår ut helt gul över sin gröna korg. När blomman vissnar, stänger den sig liksom den gör varje kväll men denna gång skjuter den sitt ihåliga skaft i höjden för att i förvandlad form öppna sig för en kupol av frön som flyger med sitt paraply över långa sträckor i vinden. Kvar står de bredflikiga lansettbladen och stjälken med sin lustiga kala topp, för bladflikighetens skull kallas de lövetann, lejontand på Norska.

Maskrosen har en enastående förmåga att anpassa sig efter omgivningen. Klipper du gräsmattan, ja då håller den sina blomskaft korta, regnar det så stänger blomman sig och på en äng blommar maskrosen i lagom höjd för att få det ljus den behöver.

Hela växten har stor användbarhet inom örtmedicinen.

Indikationerna beskrivs som leverstärkande, njur och gallfunktionsstärkande, ödem, eksem och hudproblem beror ofta på nedsatt funktion i lever och njurar, två av kroppens stora utsöndringsorgan. Huden är vårt största utsöndringsorgan och kallas ibland för ”tredje njuren”.
(Se Pelle Holmberg: Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso-och kroppsvård.)

Bitterämnet taraxin är det främsta aktiva ämnet i maskros.

I de biodynamiska kompostpreparaten tas de vilda läkeväxternas kvaliteter tillvara. Maskrosens uppmärksamhet spänner mellan frönas luftiga höjder och pålrotens kraftiga förankring i jorden, lyhörd för ljus och mörker och den omgivande naturen.

Detta är egenskaper hos maskrosen som i en essens kan inspirera kulturväxternas mer matnyttiga funktion till en sund helhet.

När ytan är blank och glimmande svart på insjö eller tjärn, bildas ring på ring runt storlommens glidande kropp. En mystisk Loch Ness med näbben i våg, en hals så nådigt krökt, ett rutmönster på ryggen som kunde göra skam på det mest utsökta designertyg, det är storlommen så flyktig och skygg att den omärkligt sjunker och är borta för den som kommer för nära.

En mästerlig långdykare är lommen och lågt i vattnet under det vakande kikarsiktet synes den lika hemlighetsfull som en främmande ubåt. I morgonsolen reflekteras ljuset i den vita halsen och akterfläcken skymtas på avstånd, blickstill må hen vara som lyckas komma den närmare än så.

Med ett kvack höjer den sig och smäller med vingspetsarna så sammetsvattnet krusas av ett V-format långt streck, över vattnet flyger lommen, varvar sjön och stiger så för att flyga till nästa sjö, strax följd av sin vän och livskamrat.

I Sörmlands näringsfattiga spegelsjöar där skogen står tät runt om trivs storlommen, där är gott om småfisk och där ekar ljudet om kvällen när lommen ropar ut sitt lockrop. I en utdragen ton som går upp emot en dalkullas kulning för att sedan falla och avslutas med en låg knarrning.  Från tidig vår fram till midsommar ropar och svarar lommarna varandra mellan sjöarna. Så uråldrigt är det lätet att tid står still och blott lyssnandet finns till, lyssnandet till ren och klar natur.

Namnet lom betyder rop och ljuda, vi känner igen det från ordet lomhörd. Men kanske har lommen fått sitt namn efter ordet lomma som betyder att släpa sig fram, lommen är inte snabb på land då fötterna sitter väldigt långt bak på kroppen. Sommardräkten är mer kontrastrik än vinterdräktens utjämnade färger i vitt, grått och svart. Ögonen är röda.

I Norden längre norrut hålls smålommen som ser lite annorlunda ut och inte alls har samma läte. Om vintern drar storlommen söderut, till Svarta havet eller till nedre delen av Östersjön där förhållandena kan vara ödesdigra med oljeläckage och havsbaserade vindkraftsparker samt gas och oljeutvinning. Naturskyddsföreningen värnar om lommens hotade bestånd och insatser med att kalka försurade insjöar och sprida uppmärksamhet kring problemet med kvicksilverbelastning, (abborrar med hög kvicksilverhalt), vattenreglering och blyspridning via sportfisket, av projektet Lom har gjort att lommen börjat återhämta sig.

Ett lompar håller för det mesta samman livet ut och delar på uppgiften att vakta boet och mata ungarna som är en eller två till antalet. De återvänder till samma häckningsplats år efter år. Ibland företar de sig gemensamma jaktceremonier med andra storlommar, det är oklart vilken social betydelse detta har. Oftast ser vi en eller ett par av dem i taget.

Nordens egen Loch Ness personifierar med sitt utdragna lockrop ”kuik-kåå” naturens outgrundliga djup. En försommarnattsstämning vid en stilla sjö.

”Vi är inte utvecklade för dagens värld” konstaterar Anders Hansen tidigt i boken ”Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda”. Men vad är det som gör att vi känner ett sådant sug efter vår mobiltelefon att vi måste kolla den var tionde minut och röra vid den 2600 gånger per dag? Kan detta ha någon koppling till att nästan en miljon svenskar över 16 år idag äter antidepressiva och att sömnstörningarna ökat bland unga med 500% sedan 2007 – året då iphone lanserades?

Anders Hansen är läkare vid Karolinska institutet, överläkare i psykiatri och civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit böckerna Hjärnstark och Hälsa på recept och över 2000 artiklar om medicinsk forskning och läkemedel. Just nu är han aktuell med boken Skärmhjärnan, en bok om en tid som sprungit om och ifrån vår egen evolutionära utveckling.

”Varje minut skickas 187 miljoner mejl och 38 miljoner textmeddelanden. Under samma minut laddas 400 timmar material upp på Youtube. Därtill görs 3,7 miljoner Googlesökningar och en halv miljon tweets, medan en miljon Tinderbilder svajpas åt höger eller vänster. Och det går bara fortare och fortare för varje dag. Men hjärnan som ska hantera flodvågen av digital information är densamma som för tiotusen år sedan.” skriver Hansen i boken.

Om man slår ihop alla generationer som någonsin levt på vår planet, så har majoriteten av dem levt som jägare och samlare. Det är bara en ytterst liten procentandel av alla generationer som är uppväxta med smartphones och Facebook. Vår hjärna är därför till stor del fortfarande anpassad för ett liv på savannen, och reagerar starkt därefter. ”Den som stod kvar för länge och funderade på om han skulle attackera eller springa ifrån ett lejon åkte förmodligen snabbt ut ur genpoolen.” som Hansen konstaterar. Stress var helt enkelt avgörande för vår överlevnad.

Idag är det inte lurande lejon i buskarna som överraskar och stressar vår hjärna, istället tenderar vi att utsätta den för stress under lång tid. Något vår hjärna alltså inte alls är anpassad för.

Vad gör egentligen mobilen med oss människor?

Människan är i grunden en kunskapstörstande varelse. Genom att våra förfäder lärde sig mer om sin omvärld, ökade deras förutsättningar att överleva. För att motivera dem till att ge sig ut och upptäcka nya platser där de eventuellt kunde hitta mat, utsöndrades dopamin i hjärnan.

”Det är emellertid varken pengar, mat, sex, bekräftelse eller nya upplevelser som drar igång belöningssystemet som mest utan förväntan om dessa.”

Hjärnan utsöndrar fortfarande dopamin på samma sätt, bara det att den idag har fått många fler anledningar att göra det. Så fort mobilen plingar till så utsöndras dopaminet för vad som ”kanske” är ett viktigt sms. Vi tar genast upp mobilen för att kolla.

Faktum är att vi i genomsnitt rör mobilen så många gånger som 2600 ggr/dag och kollar på den var tionde minut. En av tre kollar till och med sin mobil även mitt i natten.

”Det finns platser där man gör klokt i att vara särskilt försiktig med mobiler: i klassrum och föreläsningssalar” skriver Hansen.

Multitasking – vår tids största myt?

De allra flesta multitaskar någon gång – eller alltid – på jobbet och i plugget. Man har på musik i bakgrunden, kanske TV:n, facebookchatten i mobilen och mejlnotifikationerna på datorn. Men i boken får vi lära oss att konsten att ”multitaska” egentligen är obefintlig. Vår hjärna kan bara fokusera på en sak i taget. När vi tror att vi multitaskar så handlar det istället om att vi snabbt flyttar fokus fram och tillbaka mellan olika saker. Hjärnan belönar oss dessutom med dopamin när vi multitaskar, eftersom det historiskt sett varit viktigt att snabbt kunna flytta fokus för att överleva.

För att inte bli störd av mobilen och för att kunna hålla sitt fokus, är det många som sätter den på ljudlös eller vänder den upp och ned på bordet framför sig. Men forskning har visat att inte ens det räcker. Vi behöver fysiskt lämna mobilen i ett annat rum för att det ska göra skillnad. Eftersom vår hjärna är så van vid att kicka in med dopamin med en påminnelse om att där ”kanske finns ett nytt spännande meddelande”, så fortsätter den göra det så länge vi har den bredvid oss, och vi måste alltså konstant intala oss själva att vi ”inte ska titta på mobilen” – något som tar kraft från vår hjärna och flyttar vårt fokus från det vi egentligen håller på med.

Lek på recept

Att vi vuxna är storanvändare av mobilen kan vi snabbt konstatera av att läsa boken. Men hur ser det ut för våra barn och barnbarn? Generationen som faktiskt tillhör den där miniprocenten som inte vet något annat liv än det med en smartphone i sin hand. Hur har den digitala språngmarschen påverkat dem?

Hansen går även in på detta. Idag använder vart fjärde spädbarn i Sverige internet, och häften av alla tvååringar är uppkopplade varje dag. Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, är i boken kritisk till att läsplattor skulle göra barnen smartare, och menar att det istället finns belägg för att särskilt små barn utvecklas långsammare av det. Istället behöver barnen leka, anser han. Amerikanska barnläkarakademin har tagit det så långt att de rekommenderar andra läkare att skriva ut lek på recept för att vuxna faktiskt ska ta sig tid att leka med sina barn.

Hansen lyfter det intressanta med att många kända tech-personer som Steve Jobs och Bill Gates själva är väldigt restriktiva med hur de låter sina barn använda produkterna de själva utvecklat.

”Han [Steve Jobs] verkar ha legat steget före alla andra, inte bara när det gäller att utveckla tekniken utan också när det gäller förståelsen för hur den påverkar oss.”

Varför ska vi gå i skola när vi har hela världen i fickan?

Att läsa böcker och lära sig skriva för hand kan tyckas föråldrat och rentutav onödigt i en värld där vi har hela Google några knapptryck bort i fickan. Vad ställer det här för krav på skolan idag?

Genom forskningsundersökningar har man konstaterat att man lär sig mer om man antecknar för hand med penna och papper, jämfört med om man gör det på en dator. Exakt vad detta beror på kan man inte säga säkert, men forskarna spekulerar i om det har att göra med att med en penna skriver man långsammare vilket gör att man tvingas prioritera vad man ska skriva ned, något som gör att man måste processa informationen och därför tar den till sig bättre.

”Hos barn i förskoleåldern har försök visat att den motoriska förmågan att skriva för hand – alltså med penna på papper – är nära knuten till förmågan att läsa”

Samma resultat har man fått när man jämfört med att läsa information från papper vs. läsplatta. Man tror att förklaringen har att göra med att hjärnan är så van vid att få ständiga dopaminkickar i form av sms, notiser, och mejl från en digital platta att den omedvetet måste koncentrera sig på att ignorera dem. Något som resulterar i att man lär sig mindre.

Vad kan vi göra för framtiden?

Är allt bara dystopi och mörker, eller finns det något vi kan göra åt saken? Förutom bra nattsömn så lyfter Hansen vikten av motion som lösningen på det mesta. Bara lite rörelse hjälper mycket, det minskar stressen, risken för depression, och får oss att sova bättre.

Som han även konstaterar i boken: ”Forskarnas slutsats är enkel: För att barn ska fungera så bra som möjligt behöver de röra på sig minste en timme varje dag, sova mellan nio och elva timmar och använda mobilen max två timmar per dag.” Bara fem procent uppfyller detta idag.

Boken innehåller sist men inte minst en mycket konkret punktlista över saker att göra för att minska ditt – och dina eventuella barns – mobilanvändande.

Guggenheims omtalade utställning av den svenska konstnären Hilma af Klints verk är avslutad – och museet har slagit nytt publikrekord.
Hilma af Klint – Paintings for the future är med över 600 000 besökare den mest besökta utställningen i Guggenheim museets 60-åriga historia.

Solo-utställningen av den svenska konstnärens verk öppnade i oktober förra året och har prisats av kritiker världen över. Utställningen slår förutom rekordet i antal besökare också rekord i antal sålda program – 30 000 ex – och har bidragit till 34 procents ökning av antalet medlemmar i museet.

Vad Hilma af Klint själv skulle ha tyckt om uppståndelsen kan vi bara spekulera kring. I sitt testamente meddelade hon att hennes verk inte skulle få visas förrän tidigast 20 år efter hennes död, som inträffade 1944. En stiftelse med hennes namn bildades 1970 och knöts till antroposofernas verksamhet i Järna, som Hilma hade stark anknytning till, inte minst genom sina kontakter med Rudolf Steiner.

I Järna fanns också Åke Fant, den främste kännaren av hennes konst, som redan i början av 1980-talet publicerade en artikel som kom att väcka intresse för hennes konst internationellt.

Hon visades därefter första gången på en utställning i Los Angeles 1986 kallad The spiritual in art 1890-1985. Där jämställdes Hilma af Klints måleri med stora konstnärers, som Kandinsky, Malevitj och Mondrian.

Konstverk åter till Sverige

Åtskilliga år senare, 2013, inleddes de senaste årens triumftåg på Moderna museet med en omfattande retrospektiv utställning av konstnären med ca 230 verk. Efter Stockholm fortsatte utställningen som vandringsutställning i Europa och sågs av långt över en miljon människor under den internationella turnén.

Till hösten återvänder en del av den svenska konstnärinnans konstverk till Stockholm och Millesgården på Lidingö, där hennes verk ska visas i utställningen Måleri och andlighet, tillsammans med verk av konstnärinnorna Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke.
– Vi hade en otrolig tur som lyckades planera utställningen och skriva kontrakt innan varken vi eller omvärlden kände till succén i New York, säger Millesgårdens museichef Onita Wass till Svenska Dagbladet.

Måleri och andlighet – Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke visas på Millesgården mellan den 5 oktober 2019 till den 9 februari 2020.

Eken växer lugnt uppåt och utåt i sin egen takt, i nya vinklar riktar den sent sina vårskott medan grenspetsen dör, därav kommer den att med tiden få tvära riktningar i sin teckning. Hos väldigt unga ekar som syns spridda som sticklingar planterade av nötskrikor och ekorrar, sitter bladen kvar vissnade och bruna hela vintern. Får eken stå i fred ett par hundra år och ha fri rymd att breda ut sig kan den bli väldigt stor och tung med tjock stam och inge trygghet i en värld som står under ständig förvandling. Artnamnet robur kommer av latinets robustus. Bladen är vackert skurna som klippta i grönt läder av en skicklig körsnär.

Först efter 30–40 år går eken i blom.
Ekollonen, barken och bladen är rika på tanniner, garvsyra som är giftigt bittert men användbart till växtfärgning och tillsammans med järnvatten kan bli stålgrå eller lilasvart färg.
Genom att släppa döda grenar till marken håller den sin krona luftig. På riktigt gamla ekar är det svårt att räkna årsringarna eftersom den kan murkna inuti stammen och småningom bli ihålig.

Ekollon kan ätas om de först skalas för hand eller i ugn på 50 grader med luckan på glänt tills skalet släpper och kokas av i omgångar tills det beska gått ur, därefter kan de mixas med vatten för att blanda i bröddegen eller torkas och malas till mjöl och till kaffesurrogat. Utförligare recept på ekmjölsberedning finns på ”Dags att plocka”.

Förr samlades stora mängder ekollon varje sensommar till svinfoder. Detta var under långa tider en viktig resurs från skogarna. Liksom andra nötter är ekollon rikt på vitaminer, fett, protein och kolhydrater. Ekbark som smaksättare skördas från yngre träd med slätare bark när bladen är som musöron. Detta i spånform gavs till korna för att dryga ut fodret.

I forntiden hade människan stark tillit till trädens undergörande förmåga. Eken tillskrevs styrka behärskad av starka Gudar som Tor och Zeus. Det sägs att eken spelade en roll när Sverige kristnades för genom att såga ned ekarna upphörde de hedniska kulterna. Senare lärde man sig att garvsyra gjorde eken användbar inom medicinen, förutom att den brukades till garvning av läder. Ekblad lades direkt på sår, te på ekbark och bad och tarmsköljningar vid tjocktarmskatarr och vätskande hudsjukdomar och där den kunde ha en antiseptisk, antiinflammatorisk och sammandragande effekt.

I beredning av det biodynamiska kompostpreparatet förstärker man de upplösande och förhårdnande processerna genom att lossa skrovlig, kalciumrik bark från äldre ekar om hösten som grävs ned i höljet av en koskalle i fuktig slamjord och plockas upp om våren för att berika komposten med kvaliteter som stärker balansen mellan det vegetativa och det formande i naturen och profylaktiskt förebygga växtsjukdomar. Se ”Biodynamiska preparat” av Thomas Lüthi & Berit Löfström. I Weledas husapotek ingår quercus tillsammans med conchae, snäckskal i Kalk 2.

Fram till 1700-talet var eken kronans egendom och de bönder som vågade såga ned eken på sin mark straffades hårt. Virket användes till att bygga slott, kyrkor och skepp. Till ett linjeskepp gick det åt 2000 fullvuxna ekar. Idag ser vi fortfarande stora orörda ekar i närheten av slott och herresäten. Ett hus byggt av ekvirke är segt nog att stå emot en jordbävning eller en tornado, virket är lika starkt som stål och säkrare vid husbrand.

Ekvirke användes till att bygga bronsålderns största teknologiska uppfinning hjulet. I milor brände man träkol av ek. Det gick åt mycket träkol till att bearbeta bly, koppar, brons, järn, tenn, guld och silver. Ekspån som spills på golvet kan ge variga fläckar, även på marmor- och stengolv.

Under 1800-talet användes ek till allt från byggnader, transporter och uppvärmning, färgning, emballage och till att härbärgera miljontals liter öl, vin och sprit. Inte undra på att denna värdefulla resurs höll på att ta slut men i perioder av minskad folkmängd kunde ekens bestånd något reparera sig. Fram emot slutet av 1800-talet började skeppsvarven använda järn och senare stål istället till fartygen.

Nordeuropas äldsta träd finns på Norra Själland, en kungsek på 1500 år. Månne det vara så, att sitta under sin korkek som tjuren Ferdinand och låta sig inspireras till saktmod och kraft, gör att vi bättre kan stå emot livets alla skadeangrepp uppe i det ymnigt gröna.