– Vår turbulenta tid med globalisering, klimatkris, migration, Trump, Brexit och så vidare är i själva verket uttryck för en enda underliggande metakris – vår kollektiva oförmåga att hantera den ökande komplexiteten i vår värld.
Det säger Tomas Björkman, fysiker, finansman och numera filantrop.
Han har gjort det till sin livsutmaning att stödja och skapa förutsättningar för den process som han tror är nödvändig för en positiv framtid för vår planet.

– Vi måste som så många gånger förr i vår i historia uppdatera den ”kulturella mjukvara” som utgör grunden i det samhälle vi har, menar han. Vi behöver återigen utvidga vårt kollektiva medvetande och bli medskapare till den värld vi vill se.

Tomas Björkman är född 1958. Han växte upp på en bondgård, där det på den tiden varken fanns TV eller fast telefon.

– Det var ett helt annat liv, men på några få decennier är vi nu på väg in i ett globalt samhälle med AI, Internet of Things, internationella kontaktnät och allt annat som kan ge oss en fantastisk framtid i en värld av överflöd, ökat välstånd, fred med mera, säger han. Eller om vi misslyckas – kaos och intet.

För Tomas står det helt klart att framtiden blir en stor utmaning, men lika övertygad är han också om att vi människor har framtiden i vår hand och kan göra något riktigt bra av den.

Stiftelsen Ekskäret

För lite mer än tio år sedan – efter att Tomas sålt sin bankverksamhet – startade han därför Stiftelsen Ekskäret, med ändamålet att bidra till en mer medveten och hållbar värld där människor skapar välmående både åt sig själva, varandra och samhället. Ön Ekskäret och mötesplatsen Klustret Ekskäret i Stockholms centrum, är två arenor som Tomas skapat för att inspirera till samtal om framtidens utmaningar och möjligheter. Här träffas olika generationer från hela världen under olika former för egen personlig utveckling och ökad förståelse för varandras perspektiv.

2017 kom hans bok ”Världen vi skapar”. Det är en imponerande skrift på över 500 sidor. I bokens första del finns en omfattande exposé över mänsklighetens utveckling utifrån biologiska, idéhistoriska, kulturella och ekonomiska perspektiv eller med hans egna ord: ”Vi får följa utvecklingen av det komplexa självorganiserade system, som skapades vid Big Bang fram till våra dagar”.

 Ökande komplexitet

Hans poäng är att människan alltid historiskt tvingats hantera stora utmaningar. Komplexiteten ökar visserligen för varje nytt steg, men det viktiga är att förstå att väldigt lite av den tillvaro vi lever i är givet. Mycket av vår mänskliga värld är möjligt att utveckla eller förändra, men med den ökande komplexiteten krävs nya förhållningssätt. Vi måste utvecklas som människor, parallellt med att vi utvecklar våra samhällen.

– Jag har själv förändrat mitt liv totalt flera gånger – först från akademiker med ambitionen att satsa allt på fysik. Jag ändrade mig efter en period 180 grader och gick in i affärsvärlden. Studerade ekonomi en tid och fann ett väldigt begränsat och ytligt tänkande i den världen.

– Det sättet att tänka dominerar fortfarande våra institutioner, utbildningar etc och cementerar de gamla upplysningsidéerna. Tankarna är baserade på en människosyn, där vi människor hela tiden är rationella, vet vilka vi är och bara tänker på vår egen nytta i världen. Och så är det inte!

Ansvar för mänskligheten

– Nu kommer nya, fräscha idéer – Nobelprisbelönade – som har en helt annan syn på oss människor som ”ekonomiska agenter” för vår värld. Synen på människans roll i samhällsutvecklingen blir en helt annan ur dessa nya perspektiv.

Tomas menar att större fält av samhörighet behöver skapas, samtidigt har vi som människor och individer har svårt att sträcka ut vår empati och medkänsla. Han anser också att vi behöver nya berättelser, som kan hjälpa oss att navigera i världen och i sökandet efter nya förhållningssätt. Nyckeln ser han som den livslånga personliga utveckling vi alla måste ägna oss åt.

– Det lilla barnet kan bara identifiera sig med sin grupp, men som mogna vuxna måste vi kunna se bortom vår familj, våra vänner, vår grupp och vår nation. Vi måste kunna ta ett ansvar för mänskligheten i en vid mening och även för kommande generationer.

– Idag utgörs världens ekonomiska elit av mindre än en procent. Vi accepterar det för att vi tror att marknaden är ett naturligt fenomen, men den är bara skapad av människor i ett socialt kontrakt. Den fria marknaden existerar inte!

Tomas ser en värld framför sig som inte längre bygger på dagens tänkande om ”brist” på det mesta – alltifrån mat till arbetskraft.

– När kostnaden för produkter närmar sig noll och när alla inte längre behöver arbeta 40 timmar i veckan, kommer våra myndigheter och institutioner att behöva omformas, säger han.

– Det måste vi börja fundera över nu, för den framtiden närmar sig snabbt. Vi måste också börja fundera över våra demokratier. Demokrati är en fantastisk idé, men behöver återuppfinnas för att fungera i en framtida värld.

– En del av svårigheten ligger dock i att den teknik som kommer att påverka samhället om ett par decennier inte ens har uppfunnits ännu!

Hans tanke är att det enda som kan ta oss framåt är att odla processer, som framförallt berör dessa centrala områden – marknaden och demokratin – parallellt med att vi odlar vårt eget inte växande för att kunna hantera mer och mer komplexa frågeställningar och sträcka ut vår empati till allt vidare cirklar.

Industrialisering och demokratibygge

Ett konkret, framgångsrikt exempel som Tomas gärna lyfter fram, är den samhällsomvälvande utmaning som industrialiseringen och demokratibygget i de skandinaviska länderna, i slutet av 1800-talet, innebar.

– Det var en omfattande social och teknisk tid av utveckling, jämförbar med dagens, säger han. Våra länder var extremt fattiga, icke-demokratiska bondesamhällen. Levnadsförhållandena var usla och 25 procent av den arbetande befolkningen emigrerade till USA under andra hälften av 1800-talet.

– Bara några decennier senare, redan före andra världskriget, hade länderna i denna del av världen förvandlats till några av de rikaste och lyckligaste i världen. Vi hade på denna korta tid lyckats bli väldigt stabila demokratier.

– Även jämfört med andra länder, i både Europa och resten av världen, måste man säga att utvecklingen var extremt framgångsrik.

Hur kunde detta hända? Hur kunde det gå så snabbt och smidigt? Och vad kan vi lära av den tiden, när vi nu står inför en minst lika omfattande transformation från industriella nationalstater till en del i en digitalt sammankopplad global värld?

Tomas tillskriver denna framgång de extremt visionära ledare vi hade i Skandinavien vid den tidpunkten – t ex Hjalmar Branting, Karl Staff och Ellen Key i Sverige.

Folkhögskolor för inre utveckling

– De visste att det enda sättet att bygga en stark demokrati var att bygga den från grunden, säger han.

– Dessa visionärer ville skapa förutsättningar för en stor del i befolkningen, inte bara för någon elit eller förtrupp, att delta i den nya sociala ordning som skulle förverkligas.

– För detta ändamål skapades ”retreatcenters” över hela Skandinavien. De första i Danmark på 1860-talet. De växte snabbt och vid förra sekelskiftet var de hundratals i Danmark, Norge och Sverige.

Det Tomas pratar om är våra folkhögskolor. De hade från början uppgiften att vara just statligt finansierade ”retreatcenters” eller läger för personlig utveckling. Där kunde den tidens unga vuxna med bara ett par års yrkeserfarenhet, huvudsakligen med jordbruks- eller arbetarbakgrund, få tillbringa upp till sex månader med det uttalade syftet att – utan att bli politiskt indoktrinerade – hitta sin egen inre kompass.

– De skulle bli motståndskraftiga mot ”sirenernas sång” eller fundamentalistiska religioner och auktoritärt ledarskap, säger Tomas. De skulle lära sig att hantera komplexiteten i en snabb samhällsförändring och bli medvetna medskapare i den nya sociala ordning som växte fram.

Under ungefär hundra år deltog ungefär tio procent av befolkningen i Skandinavien i dessa internat eller kurser arrangerade av folkhögskolorna.

– Förutom att hjälpa de unga till egen inre utveckling, fick de lära sig om den senaste teknologiska utvecklingen inom hantverk och jordbruk. De fick en känsla för sin egen plats i historia och kultur. De fick också egna verktyg för att driva opinionsbildning och medborgarrörelser.

Idéer från Tyskland

Dessa, även för nutiden, radikala idéer kom från Tyskland, från tänkare som Schiller, Goethe, von Humboldt, Herder och andra idealistiska filosofer.

– Dessa filosofer menade att upplysningens syn på vår hjärna som en rationell beslutsmaskin var helt felaktig, säger Tomas. De påpekade – vilket också vetenskapen idag har visat – att vårt medvetande är inbäddat i vår kropp och sammanflätat i vår kultur. Vårt medvetande är alltså ett komplext, organiskt system, som utvecklas under hela livet. Det blir aldrig ”klart”.

Dessa tyska filosofer levde, tänkte och skrev under åren efter den franska revolutionen. De kom till slutsatsen att det enda sättet att undvika framtida politiska blodbad, var att en stor del av befolkningen kom så pass långt i sin inre utveckling att de blev grundade i sina egna värderingar och inte beroende av externa auktoriteter för att veta vad de skulle tycka och tänka.

Det blev dock i Skandinavien som idéerna om kopplingen mellan inre utveckling och demokratiutveckling, kom att implementeras i stor skala. Idag har vi glömt denna fascinerade historia om hur vi byggde vår demokrati här hemma.

Folkhögskolorna finns ju än idag, men efter andra världskriget gick deras fokus på inre utveckling och demokratibygge förlorat. Idag används de för ordinär vuxenutbildning. Vi har börjat ta demokratin för given.

– Vi är nu åter vid en tidpunkt i historien då vi kunde av nytta av insikterna från Schiller och Goethe, som var så grundläggande när man byggde upp de svenska demokratierna, menar Tomas. Idag bekräftar både hjärnforskningen, utvecklingspsykologin och beteendeekonomin att de gamla idéerna om det rationella medvetandet eller ”ekonomimänniskan” har stora brister.

– Detta gamla, mekanistiska synsätt på vårt sinne kan t o m på ett farligt sätt underminera både vårt samhälle och våra demokratier. Det skyndar att än en gång fundera över den livslånga utvecklingen av vår inre värld. Vi måste återigen fokusera på utvecklingen av vårt medvetande.

Acceptans av vår inre värld

Tomas menar alltså att de gamla sätten att agera och tänka är bakgrunden till den megakris vi ser olika tecken på omkring oss.

– Vi måste gå från synsättet att vi ska skapa materiellt välstånd och lycka för oss själva till att fokusera på mening och större syfte. Varför är jag här och vad ska jag bidra med i vår värld?

– Vi måste som individer bli värderingsstyrda på riktigt. På det sättet kan vi också styra vår egen livshistoria på ett mycket djupare plan och därmed bidra till det nya framtidsbygget, men det är en process som kräver hårt inre arbete, reflexion och dialog.

– De utmaningar vi möter som mänsklighet idag måste göra oss ödmjuka. Den industriella revolutionens framgång byggde på nyfikenhet och att vi accepterade att vi var okunniga om vår omvärld och ville lära mer. Det var denna acceptans och nyfikenhet, som fick oss att upptäcka nya kontinenter och sätta den första människan på månen.

– Vår tids revolution handlar också om acceptans, men nu handlar det om acceptans av vår okunnighet om vår inre värld. Den acceptansen och de upptäckter som kommer att följa av den, blir det stora steget för mänskligheten i vårt århundrade.

På Ekskäret försöker Tomas skapa den trygga och tillitsfulla miljö som krävs för att denna process ska bli till.

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller.
Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

Svart våt bark, grå dag, pärlemorskyar och en skymt av himlen blå ibland.

– Men se på nyponen som är röda än! Den lilla pricken av färg överraskar: ”Så vit som snö, så röd som blod och så svart som ebenholts.” Sagans tre färger är nyckeln till drottningens högsta önskan, att få ett litet barn och Snövit skall hon heta…

En ros så skön, en ros för kärleken som fullkomnar livet blev drottningens efterlängtade barn.

Under blomman bildas nyponet. Nyponen kan användas hos alla våra vilda rosor.

Vintern igenom kan hela nyponbusken vara full av nypon och glittra med frusna droppar från sin nästipp, ibland kan nyponen sitta kvar till våren då nya knoppar sväller men då de rosaskimrande rosenblommorna slår ut ser vi bara dem och doftar gör de.

Stenrosens nypon orangeröda och blanka om hösten håller sig stadigt fast i sin buske och mjuknar med åldern, lite skrynkliga och några alldeles svarta, faktiskt kan man plocka dem ändå. Skalet håller om nyponkrämen som blir en pytteliten munsbit när man suger ut den ur fruktens skaftfäste, låt kärnorna och klifjunen bli kvar eller spotta ut. Plocka fler och torka i ugn med luckan på glänt, mortla och mal till mjöl om ni har en sädeskvarn, för ett helnyponpulver är särdeles nyttigt. Kärnorna är tio gånger så vitaminrika som skalen – men de är stenhårda så en vanlig mixer klarar inte av att finfördela dem. Av nyponmjöl eller av torkade blötlagda och mixade nyponskal kan ni bereda en soppa – helst utan att koka. Värm först en redning med äppelmust och stärkelse.

Rulla också små syrliga bollar med kokosolja, havregryn och lite honung.

Eller bered en ansiktsmask med 1 tsk nyponpulver, 3 tsk mandelmjöl och 3 tsk kokosolja tipsar Evelinas ekologiska på Femina.

Godisfruktband gör du genom att mosa snoppade mjuka nypon med en gaffel. Älta med sked genom en finmaskig sil, blanda med lite äppelmos och bred ut på bakplåtspapper. Torka i ugn ett par timmar på 50 grader och klipp till remsor.

Nypon betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

Rosornas frukt är en hängande klase nötter inneslutna i en skenfrukt. En stiftkrans springer ut ur blombottens rör till den lustiga diskringen på fruktens topp, ibland omgärdad av kvarsittande flikiga foderblad. Buskens grenar har utstickande spetsar, en slags epidermifjäll omsluter själva veden likt kakelplattor där några har utväxta vassa krokar.

Bladen, oftast parvisa och spridda över busken, har sågtandad eller ojämnt tandad, glandelsågad kant och små rörlika spröt vid skaftfästet, så kallade stipler.

Näringen i nypon är vida omtalad, C-vitamininnehållet är viktigt och det behöver vi måna lite extra om nu som förr.

Nypon bidrar även till att bilda kollagen i benstommen och hålla våra leder rörliga. Karoten och lykopen verkar antioxidativt i blodplasman samt skyddar och stärker huden.

Citronsyra och äppelsyra, socker och slemämnen är några fler ämnen som nypon innehåller, garvämnen i bladen ger vackra avtryck på tyg.

Erkänt är att nypon motarbetar vårtrötthet och ökar motståndskraften mot infektionssjukdomar.

Te på nypon med lite honung och citron minner oss om sommarens skira blommor som lyfter både de bedrövade och de vemodiga i solskensdagarna de blida!

Jag tror på att det man förmår göra själv har en vidare verkan än att köpa färdiga soppor med främmande tillsatser och mycket socker. Min mammas hemmagjorda nyponsoppa som kliade i halsen är inte bara ett smakminne, det är också en bild av mor med sjalett i nyponsnåren och en lustig min i min brors ansikte snett över matbordet.

Hur vi som människor bör leva våra liv är en klassisk filosofisk fråga, säger Fredrik Svenaeus, professor i filosofi på Södertörns högskola sedan 2006. Han har i sin senaste bok ”Det naturliga”, intresserat sig för vårt förhållande till vår kropp och det han beskriver som ”naturligt”.
– Jag pratar bland annat i boken om vad innebär att leva ett äkta liv. I det äkta livet måste vi erkänna vår kroppslighet och försöka leva med, snarare än mot våra kroppar.

Fredriks intresseområde är filosofiska frågor kopplade till medicinska frågor och hälso- och sjukvård:

– Jag intresserar mig för de grundläggande frågorna – hur förhållandet ser ut mellan kropp och själ, vad hälsa är, synen på psykiatriska diagnoser, medicinsk etik och vad olika teknologiska genombrott betyder för vår syn på människan. Hur vi ska handskas de nya möjligheterna, som kommer hela tiden.

– Vi kan luta oss mot vetenskap och vetenskapliga resultat när vi försöker förstå vad en människa är, men vetenskapen har inte några svar på hur vi bör leva och kan inte skapa något som direkt går att använda för att forma en livsfilosofi.

Fredriks professur är knuten till Centrum för Praktik kunskap på Södertörns högskola. De är cirka 20 personer på institutionen.

– Det gemensamma för oss är vi undersöker olika sätt att med ett filosofiskt perspektiv förstå praktisk kunskap i mellanmänskliga yrken, såsom läkaryrket, läraryrket, socionomyrket, psykoterapeutyrket, prästyrket – yrken där kärnan i yrkeskompetensen ligger i mötet mellan människor.

Uppror mot det naturliga

Jag träffar Fredrik för ett samtal kring hur han ser på utmaningarna med att vara människa i vår tid och varför han tar upp tematiken med ”det naturliga” just nu.

– Forskning i västvärlden idag verkar finna sin energi i upproret mot det naturliga, säger han. Vi har ett ambivalent förhållande till det naturliga. Skepsis finns, men samtidigt använder vi det här begreppet hela tiden och det är viktigt för väldigt många människor. Det avspeglar sig inte minst i olika former av protester mot det samtida samhället exempelvis vårt fokus på naturen, dieter, träning osv. Denna motsättning intresserar mig.

– Det finns också ett biologiskt perspektiv – vikten av att förstå att vi utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt är kroppsliga, att vi är kroppar, men det handlar också om känslan av det äkta och det egna.

– I det fenomenologiska första persons-perspektivet – erfarenheten av att vara jag – spelar kroppen en väldigt grundläggande roll. Vi är våra kroppar, vi föds som kroppar, blir till som kroppar och kan aldrig lämna de här kropparna.

En grupp kritiker mot ”det naturliga” i dagens samhälle, enligt Fredrik, är de som tänker att vi i grunden formas av kulturen – att det ”vi är” blir en effekt av de förtrycksstrukturer som finns på plats, som gör att vi sorteras på vissa sätt.

Missbruk av begreppet

– Kroppen och det naturliga har man genom historien sett som en förtrycksmekanism. Vetenskapsmän, präster och politiker har använt detta begrepp för att försöka förstärka sin kulturella position och försöka trycka ner andra, utan att det funnits några biologiska sakliga underlag för det – traditionen inom rasbiologin är till exempel ett missbruk av begreppet det naturliga.

– Det finns helt enkelt en misstänksamhet mot det här begreppet och därmed ett avståndstagande mot kroppen, i alla fall som någon slags naturlig utgångspunkt.

Kroppen uppfattas mer ett slags teater, där man ikläder sig olika roller. Man uppträder och gör sig till det man vill, vara snarare än att man är något från början.

Det andra lägret av motståndare mot begreppet, som Fredrik identifierat, är de som kallar sig transhumanister, en ultraliberal, vetenskapsdyrkande grupp, som tycker att de begränsningar som kroppen ger oss, att vi måste ha ont, känner smärta, blir sjuka och dör borde kunna upphävas med vetenskapens hjälp.

– Kroppen är för dem bara ett slags samtida predikament, säger Fredrik, som vi kan överge genom att bli mer och mer teknologiska.

– Det intressanta med de här två grupperna är att de är så olika. De är politiskt helt olika positionerade. De första långt åt vänster och de andra långt åt den nyliberala högern. Två olika politiska läger och två väldigt olika vetenskapliga identiteter. I den första gruppen finns samhällsvetare, humanister och feminister, medan de senare snarast hittas inom naturvetenskapen.

– Jag tror aldrig dessa grupper möts. Det som förenar dem är kroppsföraktet eller i alla fall motståndet mot den naturliga kroppen.

Tänka och känna

Fredrik menar att när ett mänskligt tillstånd är naturligt kan det betyda att det är:

1) i överensstämmelse med kulturella normer, 2) vanligt förekommande, 3) friskt, 4) kan förklaras genom att hänvisa till biologiska orsaker, eller 5) känns äkta och rätt för personen som befinner sig i tillståndet ifråga.

Hos många filosofer ända sedan Platon, ställs kroppen och känslan gärna i skuggan av tanken, menar han, och hänvisar även till Descartes och hans bevingade ”Jag tänker, alltså finns jag till”.

– Det borde istället vara – ”Jag känner, alltså finns jag till”, menar Fredrik. Vi är tänkande och kännande varelser, men det är inte avskilt – tänkandet är nedsänkt i kroppen genom kännandet.

Sensationer, emotioner och stämningar

Fredrik beskriver känslor som antingen sensationer (känna på ett visst ställe i kroppen), emotioner ( som kärlek) eller stämningar (oro, ångest).

– Smärtan är exempelvis det som får oss helt övertygade om att vi finns till. Smärtan kan man inte lämna och smärta är också någonting kroppsligt. Enligt fenomenologin så stannar det inte vid att smärtan är en kroppslig, sinnlig, partikulär erfarenhet av att något gör ont eller dylikt, utan smärtan och andra starka känslor formar hela vårt sätt att vara i världen och ta plats i tillvaron.

– Framförallt när man drabbas av kroniska smärtor, som inte går över, kan det vara något som präglar en människas hela liv – inte bara känslor, utan även tankar, uppfattningar om vem jag är, vad jag kan göra och vad jag vill göra. Då blir det motiverat att inte bara prata om smärta, utan om lidande.

– När jag i boken skriver om kronisk smärta, och även om utmattningssyndrom, är det intressanta, menar Fredrik, att – åtminstone det senare, och i vissa fall också det förstnämnda – kan betraktas som en sorts erfarenhet av att kroppen gör motstånd. Det naturliga kroppsliga som vi är, protesterar på något sätt mot det liv som vi lever.

Den ”levda kroppen

Fredrik använder gärna begreppet den ”levda kroppen” och menar med det kroppen så som den uppträder för den som är kroppen.

– Det är inte kroppen betraktad utifrån, utan inifrån, som en levd erfarenhet. Den levda kroppen är det som gör att vi kan vara ute i världen och göra olika saker, ha samtal, handla, se saker, höra saker, tänka saker och agera. Den är utgångspunkten för en ”i-världen-varo” överhuvudtaget.

– Mycket i dagens digitala liv är ett liv mot kroppen. Det är ett liv där vi dels låter kroppen lura oss, vi förförs av grundläggande livskänslor, som vi har så svårt att säga nej till – ”andliga chips” – men i det digitala livet är det också väldigt svårt att utveckla och komma fram till en slags äkta, egen existens. För det behöver vi något annat.

Våra nya teknologiberoenden

– Frihetsbegreppet är en viktig nyckel till att förstå upplysningen, som fortfarande är den starkaste kulturhistoriska impulsen i den tid där vi nu lever och verkar, menar Fredrik.

– Dels finns alla goda dimensioner av friheten, frihet från förtryck, mänskliga rättigheter, frihet att tänka själv. Men det finns också en slags urspårad frihet, där ett framgångsrikt mänskligt liv helt enkelt består i att kunna välja så mycket olika saker som möjligt, realisera så många projekt som möjligt.

– Frihet omformas till att bygga sig själv som någon slags självförverkligande projekt, där man blir så framgångsrik som möjligt genom att bygga sin identitet.

Att förverkliga sig själv formulerades egentligen första gången på 1970-talet, berättar Fredrik. Det kom fram i en radikal vänstervåg, men kom sedan att uppslukas av en nyliberal modell, där det snarare handlade om frihet genom att kunna erövra och köpa så många saker som möjligt. Där menar han att en stor del av självförverkligandet hamnat idag.

– På sociala medier ser man varje människa som ett företag, säger Fredrik. En influencer är på något sätt den optimala människan. Du finns på det mest maximerade sättet om du lyckas konstruera en sådan identitet i sociala medier. Där blir du till genom att synas för så många som möjligt.

– Kroppen har inte upphört att vara en ”levd kropp”, men den har i väldigt stor utsträckning blivit en ”bild” av min kropp – en snygg selfie, ett foto, som presenteras på en plattform för att andra ska tycka om den eller uppskatta den.

Blir inte lyckliga

– Det är ett stressande projekt och i någon mening också ett fåfängt projekt, för det har förlorat kontakten med den naturliga utgångspunkten, som handlar om att man är ett förkroppsligat ”själv” och kommer till världen som en kropp och har känslor och erfarenheter, som i grunden är kroppsliga.

– Vi blir inte lyckliga genom de här självförverkligande projekten, som vi håller på med. Vi får aldrig nog. Det räcker aldrig.

Här finns också, menar Fredrik, en värderande zon, som kan räkna, mäta och väga hur bra någon är i form av till exempel antal ”likes”. Det är svårt att hantera.

– Sociala medier är byggda av proffs, psykologer, beteendevetare, som vet exakt hur de ska få oss fast.

Utbrändhet och sociala medier

Fredrik tar också i sin bok upp den ökande utbrändheten i vår tid och talar om ”Utbrändhetens tidevarv”.

– Det är ett kraftfullt skifte som har skett och alla undersökningar pekar på att sjukskrivningstalen för framförallt unga kvinnor är på väg att fördubblas. Samma grupp är samtidigt helt överrepresenterad på sociala medier. Det är det nya som tillkommit och det verkar fullt rimligt att börja titta på det.

– Den tid som måste investeras i sociala medier, där man också på ett framgångsrikt sätt ska visa upp sig, är troligen ett starkt skäl till att så många kvinnor i de här åldrarna har fått olika former av stressdiagnoser – utmattningssyndrom, men även kroniska smärttillstånd och många andra diagnoser. Det handlar om det man definierar som psykisk ohälsa.

”Roderlösa”

Fredrik skriver att vi utan ett begrepp som det naturliga ”driver roderlösa på tillvarons hav”, men han vill ändå inte ha en pessimistisk hållning.

– Vi är visserligen på väg i full fart mot de avgrunder jag beskriver i boken, samtidigt finns det en slags trötthet –ett latent motstånd – mot de här avarterna i exempelvis det digitala livet. Det finns en otillfredsställelse i det man får genom att bli riktigt duktig på sociala medier eller i dataspelsvärlden, otillfredsställelse i att leva ett liv där vi inte har särskilt mycket ansikte mot ansikte kontakt, utan sköter det mesta digitalt.

– Klimatkrisen är ett jättebra exempel på en motrörelse. Den handlar ju om en rörelse där människor söker efter livsmening, som går bortom produktivitetsparadigmet.

– Om vi ska överleva som människor – klara klimatkrisen, nya digitala medier och allt detta, tror jag att vi måste erövra något slags komplement till upplysningen, säger Fredrik. Inte på det sättet att vi ska sluta med naturvetenskap – jag är väldigt intresserad av det – men vi kan inte fortsätta leva efter upplysningsfilosofin i den mer nyliberala mening vi pratat om, där vi ser våra liv som en slags maximerat frihetsprojekt.

Måste ha andra begrepp

– Vi måste ha andra begrepp. De varianter av det naturliga som jag lanserar i boken är en möjlighet. Ett meningsfullt liv förutsätter kanske att man utsätter sig för sådant man inte bestämmer över och inte kan kontrollera. Kroppen och det naturliga är ytterst detta. Visst kan läkarvetenskapen ta hand om en hel del sjukdomar, men du kan inte kontrollera det som kommer från din kropp. Det måste man snarare inrätta sig med.

– Det skulle man kunna expandera till vår syn på den yttre naturen och kulturen. Vi måste vara öppna för erfarenheter där vi inte själva bestämmer. Det ligger bortom upplysningen, men borde finnas som ett slags nödvändigt komplement.

Den tyske sociologen, nationalekonomen och filosofen Max Weber, var en av de första som satte fingret på detta i början av 1900-talet, när han pratade om den ”avförtrollade” världen, berättar Fredrik.

– Det finns något som går förlorat när upplysningen förvandlas till livsfilosofi, avslutar han. Det handlar om att världen inte förmår förtrolla oss längre, när allt går att kontrollera. Här finns något väldigt viktigt att ta fasta på inför framtiden!

Det naturliga – en kritik av Queerteorin, transhumanismen och det digitala livet av Fredrik Svenaeus är utgiven 2019 på Gidlunds förlag.

Skynda att plocka dig några rönnbär för just sent om hösten kommer sidensvansarna i tusental från den nordliga taigan med sina silverklockor och äter dem alla!  De små fröna vill spridas med dem. Skynda – för kanske dröjer det tre år till nästa rönnbärsår och då finns det så det räcker till både fåglarna och oss.

Det är verkligen något visst med rönnbären, inte bara den pigga anblicken
eller att de utgör föda för vinterns alla fåglar och att de smakar gott till viltkött
och ost. Nej, rönnbär är ett värmekoncentrat från sommaren, ett litet
stjärnvälsignat äpple som skall njutas ett och ett men inte ätas som frukt i
mängder.

Den kraftfulla smaken kan vi inte tåla mycket av men vi kan lära oss
att uppskatta det pikanta bittra och sura som balanserar tung mat. Förr
skördades stora mängder rönnbär för att säkra folk och fä för vintern.
Det finns en särskild sorts rönnbärsträd som kallas flygrönn, den slår rot i
grenklykor på andra träd. Liksom misteln är den mytomspunnen och äger
magiska krafter. Det berättas i gammal folktro om att med dessa kvistar kan
man göra sig en slagruta och söka att finna en gömd skatt. En amulett av en
flygrönn bringar lycka och skyddar emot blixt, troll och häxor.

Särdrag

Historien berättar att Kristi kors var av rönnbärsträd. Vackert svarta avtecknar
sig det kryss -och korsverk av skaft som håller frukterna fast. Friskt orangeröd är färgen och rött är ordet som gav upphov till rönnens namn.
Blommornas gulvita halvkupoler slår ut i juni.
Rönn är släkt med oxeln, men bladen där ser annorlunda ut och bären till oxeln
är ätbara men mjöliga och alls inte lika goda. Dock kan du plocka dem hela
vintern om de sitter kvar för fåglarna äter även oxelbär. Rönnbärens blad växer i parvis 5 -7 stycken på samma bladskaft, sågtandade och undertill ludna.

Stammen är blank och grå, virket är ett gott slöjdämne, men träden blir sällan
gamla. Det sägs att efter 20 år avstannar de i växten och blir inte större än så.
Rönnen växer ensam eller i små grupper i skog, fjäll, bryn och på hyggen över
hela landet. I stadsparker ser vi ofta planterade rönnbärsträd och är det inte för
trafikerat av bil och avgaser så kan man plocka lite där.
Några användningsmöjligheter.

Sinneshöjare

Plockas rönnbär efter att frosten nupit dem mildras den beska smaken men vill man hinna före fåglarna så går det bra att frysa eller laka ur det allra mest beska med saltat vatten. Övermogna bär har inte mycket av pektinet kvar så att gelén kan stelna. Då kan man prova att råröra dem med lika delar socker som bär, låta stå i rumstemperatur under två dagar, och då och röra och mosa. Sätt på burk och förvara i kylen.
Trä på tråd, koka saft, strö dem torkade i müslin, gör en ansiktsmask, ett
gurgelvatten för sår halsen, mal till pulver, mixa med salt eller tillred en bitter
dram – rönnbär ingår i äkta bitter Gammel Dansk.  Bladen blir ett snällt te.

Ha några bär i ditt skåp för att ta i förkylningstider. De är rika på C-vitamin och
sorbitol. Innan man började framställla sötningsmedlet sorbitol syntetiskt
utvanns det ur rönnbär. Skjörbjugg som var de hårda tidernas bristsjukdom
motverkades med rönnbär.

Rönnbär i folkmedicin har använts emot olika åkommor i levern och ett bär om
dagen rekommenderades vid prostatabesvär.
Tidningen Coop hade ett recept på saffransbröd med mandelmassa och rönnbär nu till advent, en äppelkaka med mandelmassafyllning glaserad med rönnbärsgelé blir med ett uns av den bittra eftersmaken en sinneshöjdare.

Röda bitterljuva, sura solgenomlysta vildfrukt. Det är rönnens bär.

När årets mottagare av Right Livelihood-priset talade på ett seminarium i riksdagshuset i Stockholm kom det fram en hel del skarp kritik och vädjanden till både världssamfundet, Europa och Sverige.

En av pristagarna, Greta Thunberg, var för tillfället på väg till klimatkonferensen i Madrid och representerades under seminariet av två unga kollegor från Fridays For Future som fick diskutera klimatfrågan med två svenska riksdagsledamöter (från S och M). Politikerna sa bland annat att Sverige har gjort mycket, men att man behöver göra mer, att man är överens om målen, men inte om vägen dit, att det kommer att ta tid – och att Sverige är en viktig röst i EU.

Det pekades också på att omställningen även måste vara rättvis, att det behövs hopp och att det behövs tillväxt för att utveckla klimatsmart teknik.

För lite handling

Men de unga representanterna för Greta Thunberg var inte särskilt imponerade av detta, och sa ungefär följande: Politikerna gör inte tillräckligt och målen man strävar mot räcker inte för att stoppa klimatkrisen. På konferenser är det för mycket tomt prat och för lite aktion. Det är när man handlar som man får hopp – handling är hopp.
Klimatdiskussionen idag är symbolisk, den har inte stoppat krisen. Och vi ska inte lita på teknologiska lösningar för att stoppa klimatkrisen.
På frågan om de var nöjda med vad de har åstadkommit med klimatstrejkerna var svaret:
– Nej, vi har inte uppnått det vi vill. Många tänker visserligen på det här nu, men vi ser fortfarande ingen handling. Vi fortsätter strejka varje vecka tills regeringen är i linje med klimatmålen.

Kritik mot Europa och Sverige

Aminatou Haidar har fört en ickevåldskamp för självständighet och rättvisa åt Västsaharas folk, trots tortyr och förföljelse. Hon var mycket kritisk till att världssamfundet inklusive Europa och Sverige inte agerar mot Marockos kolonisering av Västsahara. Hon menar att hela världen känner till vad som pågår, men att man ändå vänder ryggen mot detta. Sverige har delvis stött Västsahara, bland annat genom en resolution 2012. Men enligt Aminatou Haidar slösades den bort genom att den inte implementerades, på grund av trycket från Marocko som har stöd av Frankrike och andra europeiska regeringar.

Hon vill att Sverige tar ledningen när de gäller demokrati och visar Europa att man behöver erkänna Västsaharas folk. Att det förekommit politiskt tryck från Marocko mot Sverige bekräftades också av utrikespolitiker som deltog i diskussionen på seminariet. En bild som gavs var att frågan kring marockanska gatubarn i Sverige kan ha spelat in, liksom att Europa förlitar sig delvis på länder som Marocko och Turkiet när det gäller migration, och att det politiska trycket på dessa länder därför saknas. Aminatou Haidar sa att Västsaharas unga inte tror på mänskliga rättigheter längre och de ser Europa som en medbrottsling till Marocko. Hon vädjar till svenska politiker att stödja deras fredliga kamp.

Hot mot skog och folk i Amazonas

Davi Kopenawa från ursprungsfolket Yanomami i Brasilien och organisationen Hutukara Yanomami Association kämpar för ursprungsfolkens kultur och landområden i Amazonas och mot skogsskövling av gruvindustri, ranchägare och andra aktörer som hotar deras existens. Han beskrev Yanomami-folket som väktare av den skog de själva lever i och som är deras allierade. Han pekade på att vi i vår del av världen inte känner deras verklighet, och menar att vi behöver lära oss mer om varandra. Davi Kopenawa betonade vikten av att ha ”en god och ren väg framåt”. De som idag skövlar skog och invaderar ursprungsbefolkningens hem måste sluta stjäla deras mark och t.o.m. döda människor. Han vädjade till oss européer att i våra sinnen och hjärtan tänka efter och respektera ursprungsfolken som möter den här farliga utvecklingen.

Kinesisk pristagare fick inte resa

Den kinesiska advokaten Guo Jianmei har under lång tid arbetat med att säkra kvinnors rättigheter i Kina. Bland annat har hon drivit tusentals rättsfall och grundat flera organisationer för kvinnors rättigheter. Hon fick inte tillstånd att resa till Stockholm för att ta emot Right Livelihood-priset. Det är inte första gången statsmakter hindrar pristagare från detta. De senaste två åren har Azerbajdzjan och Egypten agerat på liknande sätt. Det här visar samtidigt att pristagarnas och civilsamhällets aktiviteter har effekt. I ett framfört tal uttrycker Guo Jianmei att Kina visserligen har gjort en del framsteg inom kvinnors rättigheter, men att det återstår stora brister på de flesta områden i samhället. Ett tal som avslutades med uppmaningen att låta lagens solsken lysa upp alla hörn av våra liv.

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.

Längs riksväg 55 mellan Strängnäs och Enköping passerar man ett gammalt kulturmarksområde där på ett ställe en armé av stora enar vandrar i ett brett led upp från strandlinjen.

I skymningen liknar de en märklig skara av urtidsvarelser och jag undrar varje gång vart de månne vara på väg, vad de vill och vad de ruvar på för hemliga historier?

Tätt sammansatta silhuetter avtecknar sig mörkt gröna året om i de mest olika skepnader. Enebärsbusken uttrycker sin egen personlighet och form, om den så är ett lågformat träd eller ljungkrypande buske. Likt kloka små gummor och farbröder segar de sig fram genom solgenomlysta skogar, backar, betesmarker och hedar. Aldrig ha de blommat med smicker och förslösat sin kraft, men i minsta fiber sitter en aromatisk doft av en, en smak av sött, av len metall, varm och frisk. Det är så med de gamla, det de inte har av flödande lyster kompenseras av en inre glöd, förädlad sötma och förvärvad visdom.

Bären sitter strödda i svärmar på honbusken, mörkt blå är de mogna och gulgröna gröna är ett- och två-åringarna. Först på tredje året bekläs skenfrukten med ett vaxartat täcke som i toppen avslöjar spetsarna av tre små sammanvuxna kottar som de egentligen är med ett frö i vart och ett av de tre.

Att försiktigt plocka några bär då och då och stoppa i munnen kan man göra året om, vill man skörda fler blir det stickigt, för barren är hårda och vassa och sitter tre och tre tätt inpå grenen. Håll en påse under och fös ned de blå som lätt faller av eller lägg ut ett tyg under busken och fasa med en käpp uppåt längs hela trädet. Så skördade de som samlade in bär för medicin i stora mängder. De mogna kan torkas och användas till dryck, i surkål, till långkoket, köttgrytan eller som krydda. De omogna kan stötas och beredas till olja för värmande insmörjning av reumatiska leder.

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen, den är utbredd över alla kontinenter på norra halvklotet, är tvåbyggare och växer långsamt och länge. Envist står den fast hur hårt det än stormar omkring den. I vår hage har vi en särskild kli-en som vi ser från vårt fönster där vi sitter och äter. Runt den flockar sig fåren, de vilar, idisslar och lammen skuttar och stångas. En låg gren har en böj som passar alldeles rätt i höjd för att fåren skall kunna klia sig på ryggen emot den. År efter år tjänar kli-enen och marken under är avskavd och bar.

Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande. Bären innehåller cirka tio procent kåda, 1–2-procentig eterisk olja, sju procent druvsocker, och dessutom små mängder av myrsyra, ättiksyra och äppelsyra samt även ett starkt bitterämne.

Vid graviditet och njursjukdomar skall man inte äta enbär.

Det går att färga med både grenar och bär. Grenarna ger brunröda toner och bären ger lila-aktiga. Enen innehåller garvämnen som hjälper till att beta färgen.

Enrisets antiseptiska egenskaper kommer fram vid rökning av fisk och kött. En enbärsbrasa rensar ut unken luft och det sprakar vackert.

Mig tycks enbär och enbärsris vara särskilt välgörande och värmande för dem som sitter mycket stilla om vintern och som blir lätt kalla om fötterna. Dem ville jag bjuda på glögg gjord på äppelmust som fått koka upp och dra med en näve enbär och kanske lite vitt vin.

Vid första köldknäpp skördas hasselnötterna, kanske finns det ännu några kvar på grenarna…
Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.
 
 
Hassel är lundens träd, där blåsippor och sällsynta blommor som gillar halvskugga finner sin bästa miljö. Hasselbusken växer i samlade knippen som en bukett käppar med förgreningarna nere i marken. Knopparna vänder sig nedåt och först helt utslagna blad rätar upp sig emot en blå himmel. Det tycks som de funderar över något de ser nere vid sin fot, sin kraftkälla i jorden. Hanblommorna utvecklas redan under sommaren och övervintrar på naken gren för att tidigt gå i blom medan honblommorna ännu gömmer sig i knoppen och sticker endast ut sina purpurröda märken.

Hasseln sprids av skogens små djur, trivs särskilt där avverkningar gjorts under elledningar och där lövskogen tar vid. Raskt skjuter de nya skott upp där vi klipper ned.

Nötterna vi vill åt omsluts av skalet, det benhårda frukthöljet klädda i väna foderblad med fransar i kanten. Hasselns värmande kraft om hösten levererar i sina nötter näring för hjärnan hos dem som har starka magar och för nötskrikor, möss och ekorrar. Det gäller att passa på just när nötterna faller till marken, det är många som vill samla dem innan de skrumpnar eller nötvivlarna borrar sig in och äter upp dem. Dock ingår de ej i allemansrätten, men en äldre sed säger att en vandrande man får fylla sin hatt eller sin vante upp till tummen med nötter åt sig själv.

Behöver vi magnesium, ät nötter! Behöver vi fett, protein och ny energi, ät nötter!
Prova att knapra på nötter och morötter till mellanmål.
Min mammas nötkrokar till jul är det bästa pappa vet – och jag gillar Wickmans chokladkaka med nötter från Husmoderns köksalmanacka från 1973.
Här följer ett recept på nötkaka som jag bakar även när det inte är jul. Denna har jag fått nedskriven en gång men minns inte var eller av vem.

Botten
300 g råsocker
4 ägg
150 g mandel
150 g hasselnötter
175 g smör

Ägg och socker röres samman, mandel och nötter males och blandas i. Smält smör och rör i till en jämn, lite grötig smet.
Häll i smord och bröad form med avtagbar botten.
Grädda i 200 grader i ca 40 minuter.

Täck gärna med bakpapper sista 10 min, så den ej blir mörk.
Vänd upp kakan på uppläggningsfat. Lägg bakpapper och en grytlapp på kakan.
Pressa ihop botten så den blir saftig och kompakt.
Låt svalna.

Glasyr
3 msk smör
3 msk kakaopulver
Ca 2 dl florsocker
2–3 msk hett kaffe               

Smör smälts i en kastrull, blanda med kakao och florsocker, rör tills det blir tjockt och gryningt. Späd med kaffe, rör runt och låt puttra lite tills det blir en slät, tjockflytande smet.
Bred ut över kakbotten.
Sikta eventuellt över florsocker när det svalnat.
Kan med fördel tillagas flera dagar innan den ska ätas.

Tre ovanliga kvinnliga konstnärer har tagit plats på Millesgården på Lidingö i höst. Utställningen Måleri och Andlighet visar verk av konstnärerna Hilma af Klint, Tyra Kleen, Lucie Lagerbielke.
I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Alla tre var ovanliga i sina livsval i den tid då de levde. De var kvinnor som satte intellektuellt arbete och sin konst framför barn och familj. Gemensamt för dem är också att de vid sidan av sitt måleri skrev och formulerade tankar och upplevelser i text.

De kom alla tre från en privilegierade bakgrunder – Hilma av Klint och Tyra Kleen var båda adliga och Lucie Lagerbielke var dotter till en av Sveriges rikaste personer och gifte sig adligt. Ytterligare en beröringspunkt är deras intresse för andligt sökande, något som påverkade både deras liv och deras konstnärliga skapande.

Där slutar dock likheterna mellan dessa tre kvinnliga konstnärer, för deras respektive konstnärskap skiljer sig mycket, både till uttryck och till arbetsmetod.

Internationellt uppmärksammad

Hilma af Klint (1862-1944) har blivit internationellt uppmärksammat sedan hennes konst på senare år har kunnat visas offentligt. Konstnären bestämde att stora delar av hennes målningar och teckningar inte fick visas förrän hon varit död i 20 år. Det dröjde ytterligare många år innan Hilma af Klints konst ställdes ut. Idag väcker konstverken stor uppmärksamhet.

Hilma af Klint var en begåvad konstnär med utbildning från Tekniska Skolan och Kungliga
Konsthögskolan som målade bland annat porträtt och landskap. Hon blev tidigt intresserad av andliga frågor och deltog i spiritistiska seanser. Under en seans i början av 1900-talet uppfattade hon att hon fick ett uppdrag från en annan dimension att skapa konstverk.

Under 1900-talets första år målade hon helt abstrakta konstverk i en stil som snarast kan kallas konkretistisk. Dessa abstrakta målningar är fulla av symboler. Enligt egen utsago målade hon i perioder under inflytande av en högre kraft och fungerade som ett redskap för att förmedla information från andra världar.

Hilma af Klint var framförallt influerad i sitt måleri av Rosencreutz, teosofi och kristendom.

Vid 60 års ålder kom hon även att studera antroposofi. Hon skrev ner sina tankar om själens liv och de andliga dimensioner hon vill förmedla genom sin konst i 124 böcker på över 26000 hand- och maskinskrivna sidor. Hennes verk Studier över själslivet från 1917 är på över 2000 maskinskrivna sidor.

En ”vagabond”

Tyra Kleen (1874-1951) arbetade med teckning, måleri, foto, litografi och som författare. Hon beskrev sig själv som vagabond och vistades mycket utomlands under sitt liv. Då hon vid förra sekelskiftet studerade i Paris påverkades hon av symbolismen och intresserade sig för teosofisk mystik och spiritism. Åter i Stockholm och senare i Rom, intensifierade hennes intresse och hon blev medlem i en teosofisk förening. Hon sökte sig också till länder där ett andligt förhållningssätt till tillvaron är en del av vardagen. 1911 reste hon till Sri Lanka och Indien, 1914 till Indonesien där hon bodde i två år.

Upplevelserna skildrade hon i både bild och text. Senare ställdes målningar från resorna ut på Liljevalchs.

Även Tyra Kleen bestämde att hennes konst skulle få visas förrän 50 år efter hennes död. Därför är det först under 2000-talet som hennes konst har uppmärksammats.
Tyra Kleen är en framstående tecknare, form och linjespel är alltid viktigare för henne än färgen. Hennes konst är föreställande, men skildrar världar bortom den fysiska, med motiv inspirerade av myter och sägner.

Religiös mystiker

Lucie Lagerbielke (1865-1931), född Smith, var författare till teosofiska böcker och konstnär. Hon var dotter till den så kallade brännvinskungen L O Smith, och gifte sig Lagerbielke och fick två döttrar. Det var först när hon blev änka 1906 som hon på allvar började ägna sig åt författande och måleri, starkt påverkad av esoteriskt tänkande. Hennes syster Mary Karadja, var välkänd spiritist och ett av Stockholms mest kända medium.

Lucie Lagerbielke skrev sina böcker under olika pseudonymer. En av dessa, Vitus, använde hon även då hon signerade sina tavlor. Då hon skrev boken ”En sällsam upplefvelse” stod hon enligt egen utsago i andlig kontakt med Edgar Allan Poe, som dikterade romanen för henne. Hon upplevde även att hon leddes av högre makter i sitt konstnärskap.

Lucie Lagerbielke var en religiös mystiker, men också intellektuell. Hon propagerade aktivt för kristen andlighet samtidigt som hon tog avstånd från kyrkan och dess uttolkning av bibeln.

Hon efterlämnade en stor mängd akvareller, teckningar och oljemålningar. Vad man vet deltog hon endast i en konstutställning, postumt. 1932 ställdes hennes alster ut i utställningen Nio Unga på Liljevalchs.

I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Det är förutom måleri, även teckningar, grafiska blad och broderi och ett antal objekt med anknytning till ämnet. Utställningen berätta också om de olika rörelser som var inspirationskällor för dessa konstnärer – spiritism, teosofi, antroposofi med flera.

Millesgården är öppet tisdag – söndag 11-17 under vinterhalvåret. Måndagar stängt.

– De kommande decennierna skulle jag vilja se mer tid och kraft i vårt samhälle ägnat åt inre utveckling, säger Ted Harris, präst och författare bland annat till en nyutkommen bok med titeln ”Vägar till välbefinnande”.
– Många av de problem vi har, inte minst klimatproblemen, hör ihop med överkonsumtion. Denna överkonsumtion hänger samman med att vi tror att vi kan lösa våra behov av välbefinnande genom att konsumera.

Jag träffar Ted en vacker höstdag i hans bostad alldeles invid Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Han är präst, teologie doktor och har också fördjupat sig i den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaards tänkande. Ted är även medlem av Franciskus tredje orden och anordnar regelbundet pilgrimsresor bland annat till Assisi, Franciskus hemstad.

– Jag menar att vi människor har en inneboende förmåga att ta hand om varandra och att kunna känna samhörighet med hela tillvaron, säger han. Omsorg är inbyggt i våra hjärnor, men måste kultiveras och utvecklas.

– Den största utmaningen för oss i väst är mötet med en väldigt militant, materialistisk och reduktionistisk grundsyn. Det finns ett sökande efter livsmening, som inte vetenskapen kan tillfredsställa och det finns en subtil dimension hos oss människor, som inte heller nödvändigtvis får sin tillfredsställelse via religion.

– Men hur öppnar vi upp för den här subtiliteten, där man kan säga att det känns gott att vara med i livets flöde?

Tillitsfull

Ted Harris är född i en religiös familj på Barbados, när han var 13 år emigrerade familjen till Storbritannien. Till Sverige kom han för första gången i början på 1970-talet och sedan 1977 har varit en del av det svenska samhället och präst i svenska kyrkan.

– Mina föräldrar var bokstavstrogna, berättar han. De läste bibeln och tolkade allt som stod i bibeln ordagrant, men särskilt min mamma hade också en hjärtats tro. Hon var väldigt tillitsfull och kände sig buren av Gud. Jag växte upp med det och vill hävda att jag har den känslan kvar.

– Jag vill skilja mellan religion och andlighet och använder inte så mycket ordet Gud, fortsätter han, men jag har en grundläggande tillit till livet. Jag känner att livet vill mig väl. Bokstavstolkning har jag lämnat bakom mig. Himlen är inte en plats, utan mer av ett tillstånd i mig. Gud är inte en person, utan mer som livskraften.

Ted känner inte heller någon bundenhet vid traditioner och ritualer.

– Det som präglar det mänskliga livet är förändringar. I vår tid har vi våra egna utmaningar, som vi måste hantera på ett vettigt sätt. Jag tror inte att, låt oss säga de tio budorden – om man nu tror att Moses fick dem för 3500 år på Sinai – ska ha samma bärkraft idag. Det är lite svårt.

Behovet av visdom

Sedan upplysningstiden har västvärlden inriktat sig på en förståelse av den yttre, fysiska världen, menar Ted.

– Det är helt fantastiskt, säger han. Det har producerat kunskaper som är helt enastående inom medicinen, teknologin etc. Men kunskap räcker inte. Vår utmaning idag är istället hur vi ska odla visdom! Vi har kämpat sedan mitten av 1800-talet med att bygga skolor för att alla ska få en utbildning och kunna läsa, skriva och räkna. Idag behöver vi något liknande när det gäller visdomsskapande.

– Vi har klarat av att ge alla mat och tak över huvudet i vårt land, nu ska vi hjälpa människor att fylla det inre livet med positiv livskraft – godhet i stället för hat, solidaritet istället för själviskhet. Jag tror vi är på väg dit, men det tar tid!

Men vad är då vi människor kapabla till? Vad behöver vi för att utnyttja vår kapacitet?

– Vi människor bär inom oss olika strukturer som är i kamp med varandra, menar Ted. Hur vi ska få alla dessa olika delar av vår existens att hitta en balanserad integration är väldigt svårt. Man brukar säga att människor inte är mogna förrän de är 18/20 år därför att vi behöver tid att få saker och ting att komma på plats. När det väl är på plats, måste man ändå fortsätta odla det. Det är ofta först när man är 50/60/70 år som man fått lite vishet.

– Dessutom är det som var visdom för tretusen år sedan inte dagens visdom. Visdom tar utgångspunkt i sin tid och varje tid är en annan känsla. Kvinnans situation eller de fattigas situation på 1700-talet är helt annorlunda – åtminstone i Sverige – än vad det är idag. Vi har svårt att leva oss in i en situation där kanske 2-3 procent av befolkningen har allt och kan göra allt och resten är urfattiga. Det är svårt att smaka på det tillståndet.

Olika kulturer har olika syn på människor och utifrån det byggs olika samhällen. Hur ser ditt idealsamhälle ut?

– Jag kan följa Maslows idé om vårt fysiologiska behov av mat och vårt behov av trygghet, liksom vårt behov av kunskap, av att kunna förstå och hantera vår omvärld. Maslow talar också om vårt behov av det han kallar livsmening och självtrancendens, det vill säga vårt behov av att känna oss delaktiga i det stora. Detta synsätt är basen i min människosyn.

– Kan man få alla dessa grundläggande behov tillfredsställda når man det jag kallar välbefinnande. Alla samhällen experimenterar kring hur kan man skapa möjligheter för detta och det finns ingen patentlösning. Det är mycket ”trial and error”. Jag tror att både individen och kollektivet vill må bra, men alla dessa behov måste kunna tillfredsställas i ett samhälle.

Medvetande

Teds senaste bok om Vägar till välbefinnande kommer ur en känsla av att vi människor, trots att vi lyckats skaffa oss tillförlitliga kunskaper om materiens och livets strukturer och funktioner, saknar motsvarande kunskaper om medvetandet och självmedvetandet.

– Även denna senaste bok bygger mycket på Søren Kierkegaard, berättar Ted. Han i sina skrifter har försökt att hörsamma Sokrates uppmaning ”Känn dig själv”.

– Huvudfrågan är hur jag kommer fram till en positiv känsla av livets meningsfullhet.

– Kierkegaard har pekat ut vissa grunddrag i denna process, t ex självreflexion, att ta sig tid att stanna upp och försöka förstå vem man är. Men det är tyvärr inte många människor som tar halvtimme eller en timme varje dag, för att stanna upp och lära känna sig själva.

Ted menar att ett sådant arbete kan ta formen av meditation, av ett samtal eller kanske bara att man läser texter om självreflektion. Det viktiga är att det sker en utveckling mot en större förståelse av vem man faktiskt är.

Teds son är hjärnforskare och Ted beskriver med stor insikt hur vetenskapen idag nästan i detalj kan kartlägga hela processen kring vår varseblivning – från stunden när vi nås av ett nytt intryck, vägen genom hjärnans olika delar tills synintrycket i omgivningen uppfattas. Man kan inte bara beskriva en atom utan även dess kärna, kropp, kvarkar liksom vibrerande, dynamiska processer.

– Det är fantastiskt, säger Ted, men är vi människor en organisation av elektrokemiska processer? Nej, jag tror det är mer! Filosofins kanske största fråga idag är frågan om vad medvetande är och hur det subjektiva och subtila uppstår ur kvarkarnas vibrationer. Det vet vi inte, men vi vet att vi är bärare av inre kvaliteter som kärlek, empati etcetera.

– Vi måste börja ägna mer tid åt hur en stark känsla av meningsfullhet uppstår i en människa. Hur processen för meningsskapande ser ut.

Ted är också kritisk till högmässan, som i princip är det enda andliga sammanhang som svenska kyrkan erbjuder.

– Kyrkan kunde vara en plats där man odlar andlighet, men jag tror tyvärr inte att svenska kyrkan med högmässorna på söndagar skapar detta sammanhang. Det som vi erbjuder är att sjunga psalmer och läsa bibeltexter. Jag tror inte att många upplever det som meningsfullt på samma sätt som man kanske gjorde för hundra eller tvåhundra år sedan.

– I det gamla Grekland fanns Platons akademi, Aristoteles Lyséeum och stoikernas trädgård – platser där den inre utvecklingen kunde kultiveras. Sådana platser saknar vi idag!

Stegen mot välbefinnande

I sin bok pekar Ted ut olika steg på vägen till det han kallar välbefinnande. Han skiljer på det han kallar det sekulära välbefinnandet och det religiösa välbefinnandet.

– I det sekulära välbefinnandet beskriver jag det första steget som just ”självreflexion” och steg två som ett ”meningsskapande”, där jag väljer att tillskriva mitt liv och livet i sig självt betydelse och signifikans, berättar han. Det tredje steget är ”rimlighet” dvs frågan om den bild som jag väljer att tillskriva mig själv och livet är rimlig? Den bilden ska inte strida mot vetenskap, men den kan gå bortom vetenskap.

Ted menar att vi i vår fantasivärld kan simulera olika möjliga bilder av hur våra liv ska se ut, men finns flera möjliga bilder måste vi välja en av dem. Vi kan inte ha alla.

– Det fjärde steget mot välbefinnande är valet eller det jag kallar ”relevans”. Av tre eller fyra möjliga framtidsbilder är bara en relevant. Det femte steget är sedan ”handling” – där jag gestaltar eller förverkligar den bild som jag väljer.

Ted ser på motsvarande sätt fem steg mot det religiösa välbefinnandet.

– Livet visar att en del människor kan, låt oss säga, gå till en högre dimension, förklarar han. Jag talar om självtrancendens, där man går bortom sitt individuella jag och ser sig själv som en del av något större.

Ökat medvetande

– Jag öppnar upp mig själv på något sätt och då talar jag om förundran – livet blir plötsligt större. Horisonten öppnar sig och jag kan se livet ur ett annat perspektiv med ett ökat medvetande.

– Är den känslan tillräckligt stark kan man som Franciskus välja att utforska det. Då måste man på något sätt släppa sig själv och ge sig hän åt det nya man anar framför sig.

Det första steget i den religiösa, eller kontemplativa, vägen kallar Ted för ”förundran” den andra kallar han för att ”släppa mig själv”, öppna sig själv för något som är större och den tredje kallar han för ”inspiration”.

Det fjärde steget illustrerar Ted med berättelsen av Moses, som befinner sig i öknen. Han är ute i det okända och ser plötsligt en brinnande buske. Ett samtal börjar då mellan Gud och Moses och Moses ställer frågan – vem är du? Den brinnande busken svarar: Jag är livets grund, jag är själva existensen.

– Bara den känslan av att man är i tillvarons mitt i en medveten relation till ”Gud” som tillvarons grund kan leda till en inre förvandling, menar Ted.

Detta fjärde steg kallar han också följdriktigt för ”förvandling”.

– Mitt möte med kärleken gör att jag kommer att bli Gud lik, det vill säga lik den villkorslösa kärleken och den förvandlingen måste sedan gestaltas i kärlek.

”Gestaltningen” blir alltså även här det femte steget

Ted berättar att man i den engelsktalande världen idag brukar man tala om ”The meaning crisis”, frånvaron av meningsfullhet som många upplever i vår tid.

Existentiell ohälsa

– Jag undrar om inte mycket av samtalet i Sverige om ohälsa är kopplad till existentiell ohälsa.

– Man känner inte livsglädjen i själen. Man kan må bra rent fysiskt, man kan ha ett jättebra jobb och tillräckligt med pengar, men ändå sakna upplevelsen av mening i livet och en dynamik som gör skillnad.

– Omsorgen om varandra visar sig på olika sätt och vissa kulturer har utvecklat fasta strukturer och det har man också när det gäller andlighet.

– Jag tror vi behöver lyfta samhällsdebatten till en annan nivå, avslutar han. Det gäller alla ungdomar om de är kristna, muslimer eller buddister. I en kultur där allt bara är materiellt blir det svårt för alla unga människor att lyfta blicken.

Ted Harris bok Vägar till välbefinnande är gratis och kan beställas på spiritualfuture@gmail.com

Vår jordskorpa är så fint ett tyg, så sprött och tunt på sina håll och så kraftig och mustig som den kostbaraste matta på somliga platser. Det lager jord som låter träd och växter gro är som en arena för hela det vidunderliga kretslopp vi står inställda i, som ger näring via miljontals och åter miljontals små rötter till den mat vi lever av och syre till den luft vi andas.
Allt vi ser och gläder oss åt om sommaren är bara halva sanningen, halva delen av ett kretslopp. Den andra sanningen finns i jorden, i mötet mellan luftig materia i rörelse och den underliggande mineralens vilande ro. Liksom det vackra måste födas ur smärta, konstnärens höga konst ur kamp, måste grödor gro ur mörka myllan och bonden han gödslar sin åker. Det är en livets världsprincip lika sann som att i ögats svarta pupill speglas världens ljusa avbild.

Morän är Sveriges vanligaste jordart, den täcker 75 procent av landets yta och bildades när inlandsisen rörde på sig och drog med sig små och stora stenar och bitar av berggrunden. Vi har många namn för jordart och jordmån, mager jord, mullrik jord, trädgårdsjord, barrskogsjord, mineraljord, sedimentära jordar, listan kan göras väldigt lång.

Om hösten flyr livet ur det levande gröna och frukten faller till marken. Först när det blivit helt stilla i marken kan vi kalla jorden för materia för sten och mineral är mångtusenårig, komprimerad, stelnad materia. I markens organiska del, i det lager som vi kan kalla den levande fonden har vi humus i form av mull, torv, mår och dy. Humus är färsk jord som ännu inte blivit tung och kompakt, som nästan känns studsig i handen, den beskrivs som nedbrutna djur och växtdelar i förnan som inte längre går att urskilja med blotta ögat. Humus är basisk, den jord som omvandlats av brunrötesvampar och mjukrötesvampar och bearbetas av mikroorganismer och daggmaskar till en finfördelad massa.

Åkerjord med en mullhalt på 3 procent i det översta matjordslagret på 20 centimeter innehåller en blandning av organisk substans som bildas i markytan och som vi människor har blandat om med den underliggande mineraljorden som kan bestå av lera eller sand med hjälp av hacka, spade eller plog i samspel med markens levande organismer. I naturmarken är det enbart maskarna och andra markdjur som svarar för omblandningen mellan den organiska substans som ansamlas av fallande löv och vissnande växter och som dras ned av daggmaskarna och blandas med markens fasta partiklar och mullskiktet ansamlas helt på ytan.

Matjorden består av de fasta partiklarna av mineraler och mull och utrymmet mellan dem som kallas för porer och som är fyllda med luft och vatten. De fasta partiklarna består av organiskt bundna ämnen som kol, kväve, fosfor och svavel och mineraliskt bundna ämnen och spårämnen. På
partiklarnas yta är bundet för växterna tillgängliga vattenlösliga ämnen som kväveföreningar, kalium, fosfor, svavel, kalk och viktiga spårämnen. Den ständigt nedbrytande processen måste balanseras av att nya mull bildande ämnen tillförs. I marken med dess organiska substans, humusen, pågår en samverkan mellan rötter, daggmaskar, olika andra markdjur, svampar, bakterier med en uppbyggnad och nedbrytning och utbyte av näringsämnen, det finns en omfattande litteratur som beskriver detta. Artur Granstedt, forskare i biodynamiskt kretsloppsjordbruk pekar på att dessa processer förbereds i kons mage när gräs och klöverväxter ombearbetas till gödsel för grödan och till mjölk. När bonden plöjer åkern blandas den underliggande mineraljorden med det övre skiktet för en gynnsam näringsfördelning i marken.

Humuspreparatet

Om två polariteter som kan ses som ett konstnärligt och förinnerligat arbete i förhållande till jorden, kosmos och det levande handlar de biodynamiska preparaten med humus 500 och kisel 501. Om hösten grävs humuspreparatet ned i form av kogödsel i ett kohorn att långsamt och fint förmultna under den tid då det yttre livet drar in i jorden och lite gåtfullt, blir som mest levande. I samband med vårbruket grävs kohornet upp och humuspereparatet används som ett extra belivande komplement när jorden förberedas för sådd.

Kiselpreparatet bereds i jorden under sommarens aktiva månader då jorden är mera vilande och flyttar ut sin verksamhet ovan jord i luftens ljusa sfär. I själva beredningen potentieras preparatet utrört i vatten. Vattnets rörelse i två motsatta strömmar har en förbindande, mottagande gest inför alla de sfärer som en vattenvirvel kan ta emot.
Liksom bonden förädlar sitt kultiverande av jorden, målaren skolar sin blick, musikern stämmer sin gaffel och bagaren förfinar sitt bröd, kan vi kanske se en bildlig glimt av vad de biodynamiska preparaten vill tillföra, vill sammanklinga med för sammanhang för vår näring, vår mognad och växt.
Välsmakande är det bröd som fått jäsa länge och bakas med omsorg, välljudande den musik som spelas under en musas inflytande. Ja, bonden är också han en konstnär med spade i hand.