James Turrell är en av världens främsta konstnärer inom ljus, färg. Sommaren 2011 hade han en stor utställning ”See! Colour!” i Järna och en av alla hänförda tiotusentals besökarna var Arthur Zajonc, en amerikansk professor i fysik som bl a skrivit böcker om vetenskap, medvetande och även om ljus.

Turrell och Zajonc fick kontakt med varandra genom utställningen i Järna. Bägge har på ett omfattande sätt arbetat med ljus men på två helt olika sätt. Turrell som konstnär och Zajonc som vetenskapsman.

När sedan James Turrell skulle öppna sin stora retrospektiva utställning på Guggenheimmuseet i New York 2013 bad han Zajonc att skriva den inledande texten till utställningskatalogen. Här är texten i översatt form.

Arthur Zajonc om James Turrells retrospektiv på Guggenheim

De renaste och mest
eftertänksamma själarna är de
som varmast älskar färgen.
John Ruskin

Varje gång vi ser oss omkring förnimmer vi inte bara de föremål vi ser, utan indirekt även ljuset som upplyser dem. Utan ljus ligger synförmågan öde. De konturerade formerna och de strålande färgerna i vår omgivning har kommit till oss på ljusets vingar. Ändå förblir ljuset självt osett, gömt för vår syn – en hemlig uppenbarelse. Den materiella världen är alltså synliggjord genom ljus som i sig självt är osynligt – eller åtminstone har varit det tills James Turrell kom.

Han är säkert en av dessa rena och eftertänksamma själar som John Ruskin nämner i sin minnestavla ovan.

I trettio år har jag undersökt ljuset och använt mig av tre strategier för att komma till insikt om dess verkliga natur. För det första har jag som forskare och lärare sysslat med klassisk optik och kvantoptik, elektromagnetisk teori och kvantfysikens experimentella grunder. Ljusets kvantmekanik har varit mitt specialområde. Vid Max Planck-institutet för kvantoptik arbetade jag med enkelfotoner i delayed choice-experiment, i fysiklaboratoriet på École Normale Supérieure utvecklade jag ett högpresterande lasersystem för att undersöka asymmetrin i atomers svaga växelverkan.

Under åratal lärde jag känna ljusets vanskligheter så långt man som fysiker kan komma åt dem. Jag visade optiska experiment och använde teoretiska modeller för att förklara resultaten. Den formen av experimentellt arbete kräver avancerade tekniska kunskaper om laser, vakuumsystem och myriader av optiska komponenter. På den teoretiska sidan kompletterar kvantoptikens abstrakta matematiska formalism min experimentella forskning. Till slut liknade min erfarenhet Einsteins som 1951 skrev att hans fem decennier av funderingar kring ljuset inte hade fört honom närmare en verklig förståelse.

Att studera de tre volymerna av Goethes Färglära (1810) var min andra strategi när det gäller att undersöka ljuset. Goethe erbjuder en fascinerande kontrapunkt mot mina forskningar inom kvantoptiken. I motsats till fysikens abstrakta teorier och laboratoriernas komplexa instrument kan Tysklands störste poet djärvt förklara: ”Det högsta målet skulle vara att förstå att allt inom verklighetens rike redan är teori. Himlens blånad visar oss koloritens grundläggande lagar. Låt oss inte söka något bakom fenomenen – de själva är teorin.”

Goethe är alltid konstnär och orubblig i sitt krav att vi ska hålla oss till våra förnimmelser när vi studerar färg och inte ersätter dem med matematik och mekaniska teorier. Ordet teori kommer ju från det grekiska theoria som betyder att se, betrakta. Vi måste lära oss se att den blå himlen redan är full av teoretisk betydelse. Som filosofen Norwood Russell Hanson senare skulle argumentera: allt vårt seende är ”teorityngt”. Enligt Goethe behöver vi bara se på naturens fenomen för att helt bli varse deras lagbundenhet – ingen enkel uppgift. Abstraktion kan utgöra en kraftfull hjälp till förståelse, men enligt den här åskådningen ställer den sig egentligen mellan människan och hennes direkta förnimmelse av verkligheten.

Goethes hållning hör till de tanketraditioner som betraktar en djup och direkt insyn i verkligheten som mänsklighetens syfte. Analys och logik är underordnade den äkta insikten och anses som förberedande hjälpmedel för en slutgiltig erfarenhet av verklighet genom ”direkt varseblivning”. Företeelserna själva är, rätt betraktade, det som är teorin. Genom konsten, inte minst Turrells konst, leds vi djupt in i färg- och ljusupplevelsens hela rikedom och i varseblivningsprocessen själv. Hans väg har mycket gemensamt med Goethes, och det leder till min tredje strategi.

Då jag sedan lång tid tillbaka praktiskt utövar kontemplativa traditioner hade jag redan mediterat över ljuset dagligen i mer än tjugo år när jag mötte Turrells arbete. Trots att även det meditativa arbetet förde mig närmare färg och ljus var jag ännu inte helt förberedd på James Turrells märkliga konst, hans ”ljusskulptur”. Jag höll fortfarande på att lära mig färg- och ljusfenomen i deras sanna helhet som Goethe var ute efter. Turrell verkar ha uppnått den förmågan ur vilken han nu skapar sin konst.

Ganzfeld-tröskeln

Föreställ dig själv alldeles ensam på en trappa av lysande färg i en enda skir ton där du stiger ner en våning till ett rum som är inneslutet i samma färgnyans. Du har just kommit in i en av Turrells Ganzfeld-installationer. I motsats till ett rum med målade ytor skimrar väggarna i färg men utan att du ser var ytorna befinner sig. När vi beträder ett sådant rum av enfärgad glans känner vi oss till en början desorienterade. Vi söker mentalt efter konventionella referenspunkter, föremål som hjälper oss att stabilisera vårt medvetande. Eftersom vi inte hittar något är vi hänvisade till oss själva.

Om vi besinnar oss ger vi upp sökandet efter föremål och nöjer oss med själva färgupplevelsen. Ändå känner vi hur det inom oss fortsatt visar sig ett behov av att möta konturerna av konkreta objekt. För att ge stadga åt vårt medvetande har vi åtminstone vår egen kropps tyngdkraft och självförnimmelse, men vi känner samtidigt att vi befinner oss vid tröskeln av en sorts medvetande utan föremål, symboliska bilder eller någon riktning för vår uppmärksamhet – och här kan även kroppen försvinna för vårt medvetande.

Turrell beskriver upplevelsen av Ganzfeld på ett språk som antyder andligt uppvaknande: ”Denna känsla av jämviktsrubbning kan bli lika spännande som skrämmande. Den är inte helt olik en lysande tomhet eller ett uppfyllt tomrum, som på japanska menas med satori, alltså upplysning, eller de erfarenheter som nämns i samband med nära-döden-upplevelser.”

Som student på Pomona College och ung sökare på 1960- och 70-talen hade Turrell ett anmärkningsvärt öde. Han studerade för ledande vetenskapsmän, astronomer och psykologer som också arbetade utanför deras ämnens begränsningar, experimenterade med biofeedback, alfaträning (alltså meditation) för astronauter, tystnaden hos kväkarna och spiritualiteten hos asiatiska traditioner. Hans stadiga kärlek till konsten höll honom kvar på marken, medan andra lämnade vetenskapen och det akademiska för att söka på det religiösa fältet.

När Turrell jämför upplevelsen av hans konst med satori eller upplysning gör han det efter att ha studerat detta med genuint intresse. I den meningen är han både konstnär och själsforskare. Utan att vara pedagogisk konfronterar han oss genom sin konst med oss själva och vi frågar: vad innebär det att se och vad är det att vara människa?

Ljuset självt

När jag undervisar i ljusets fysik börjar jag ofta med en enkel demonstration. Jag släcker ljuset och drar för gardinerna så att studenterna och jag sitter i ett fullständigt mörklagt rum. Sedan sätter jag på en laser vars ljusstråle träffar på en vit skärm mitt emot, ungefär sex meter längre bort. Det enda som syns är ett smalt rött skimrande ljussken som glittrar på skärmen medan det övriga rummet förblir svart. Slutligen slår jag två tavelsudd mot varandra så att kritdammet fyller luften framför lasern: glittrande röda ljusstrålar blixtrar inför våra ögon. Ljusstrålen fanns där, men utan skymning eller annan substans att skina på förblev den osynlig.

I ett samtal med astronauten Rusty Schweigert frågade jag honom hur det var att befinna sig utanför sin rymdkapsel och se in i den djupa rymden. Han svarade: stjärnbestrött mörker. Ljus fyllde rymden omkring honom och lyste klart upp honom och jorden därnere, men natthimlen och mörkret fanns kvar. Ljuset självt var osynligt – som laserstrålen före kritdammet. Både Turrell och jag längtar efter att upptäcka ljuset i dess mångfaldiga, vackra och ofta gåtfulla natur och att göra det osynliga synligt.

Som mina fysikaliska demonstrationer går även ett av Turrells största intressen ut på att göra förnimmelsen av ljuset fysisk eller ”verklig” så att det blir ett föremål för vår uppmärksamhet istället för en enbart dold belysningskälla. ”Min konst handlar om ljuset självt. Den bär inte fram uppenbarelsen – den är själva uppenbarelsen.” Men hur kan vi rikta vår uppmärksamhet på det som vi aldrig varseblir direkt? Hur skulle ljus ”se ut” som uppenbarelse istället för som uppenbarare?

Varje moment av seende är en akt där yttre ljus ingår giftermål med inre själsligt eller andligt ljus – tänk på Goethes idé om fenomenet som teori. Turrell intresserar sig lika mycket för denna akt av varseblivning som för ljusets natur. Han beskriver sitt syfte och sin metod med vilken seendets och förnimmandets handling upplevs som ”ting”.

”Mitt intresse för varseblivning av ljuset går ut på att göra det till ett objekt. Det existerar på samma sätt som ett fysikaliskt objekt finns. Jag gör ett föremål av förnimmelsen genom att begränsa den på ett formalt vis. Där finns inget objekt, bara objektiverad varseblivning. Genom att ifrågasätta det fysiska och objektmässiga kan verket uppenbara mer av det fysiska än något fysiskt föremål skulle kunna göra.”

Upplevelse utan objekt, formal begränsning av seendet, ”objektiverad varseblivning” – det är medlen Turrell begagnar sig av för att vända vårt medvetande upp och ner och dra oss in i en ny psykologisk och konstnärlig upplevelse.

Filosofi som konstnärlig upplevelse

Ett annat sätt att skildra upplevelsen av Ganzfeld har att göra med det som filosofer ända sedan Franz Brentanos Psychologie vom empirischen Standpunkt (1874) kallar för ”intentionalitet”. Den fråga Brentano ställde var: kan man över huvud taget ha en mental upplevelse som är en ren, otolkad sinnesvarseblivning – eller är upplevelsen alltid knuten till något: ett ting, ett objekt eller en bild?

Jag tar pennan som ligger på bordet och undersöker den. Är det möjligt att inte se den som en penna? Försök! När du ser dig omkring medan du går runt i museet ses allting din blick faller på som någonting: en dörr, en målning av en speciell konstnär, en bänk. Hur kommer det sig? Kan du isolera den aktivitet som ger mening åt det du ser, hör eller känner doften av? På morgonen är det kanske särskilt behagligt för dig att känna doften av kaffe som bryggs i rummet bredvid; det är kaffe du känner. Vi blir medvetna denna omedvetna aktivitet när den blir frustrerad, till exempel när den visuella upplevelsen är flertydig eller lukten obekant. Klassificeringen av visuella illusioner som flertydiga former gör att vi kan skifta mellan betydelser.

För en blindfödd som senare i livet får synförmåga saknar den synliga världen sådan betydelse. Det fordras stor ansträngning för henne att medvetet tolka det som vi andra utan vidare ser som betydelsebärande. Själva bokstäverna i den här texten har en ”bokstavlig” betydelse. Om det infogades ett avsnitt på sanskrit skulle det bara verka som en skum ansamling av mönster som vi kanske uppfattar som skrift men utan speciell betydelse för oss.

Det som kännetecknar den mentala upplevelsens intentionala karaktär är att den handlar om något. Brentano frågar efter den ”mentala aktens” huvudsakliga kvalitet och hävdar att den alltid är riktad mot ett objekt. ”Det som är karakteristiskt för varje mental aktivitet är, som jag tror mig ha visat, att den refererar till något objekt. I det avseendet verkar varje mental aktivitet vara relationell.”

Sedan 140 år har filosofer brottats med medvetandets intentionala struktur. Kraften i Turrells konst ligger i att den förmår göra en konstnärlig upplevelse av en abstrakt filosofisk diskurs, att den är artistiskt övertygande och samtidigt kognitivt krävande. Turrell försätter oss mentalt i ett nytt och ovant upplevelseområde där själva seendet blir uppmärksamhetens föremål. I Ganzfeld gör han det genom att avskala det konventionella medvetandets referenspunkter så att endast ett minimum av färg finns kvar.

Han säger: ”För det första arbetar jag inte med något objekt. Det är varseblivningen som är objektet. För det andra arbetar jag inte med någon bild därför att jag vill undvika associativa, symboliska tankar. För det tredje arbetar jag inte med fokus eller något speciellt ställe att se på. Utan objekt, bild eller fokus – vad är det då man ser på? Jo, man ser på seendet. Min konst handlar om seendet.”

Vi befinner oss mitt i den rena färgförnimmelsen. Efter flera minuter i en Skyspace eller Ganzfeld lägger vi märke på att färgen vi såg i början är försvunnen och en annan har obemärkt kommit i dess ställe. Vi upplever alltså varken rums- eller tidsförändringar omedelbart. Som om vi skulle vara upphängda inom tid och rum, hållna i en livmoder av färg bakom eller åtminstone vid gränsen till konceptionens avsikt.

Turrell debatterar inte temat på ett filosofiskt sätt, utan han förklarar det konstnärligt och fenomenologiskt. Genom hans konst placeras vi i ett rum utan föremål eller bilder, utan något speciellt ställe att se på. Följaktligen upphör läge, riktning, rörelse och tid att ha någon betydelse. Allt som är kvar är färgen och vi. Jag skulle faktiskt gå så långt att säga att vi utifrån sådana betraktelser här inser att hela omgivningen är relationell. Låt mig förklara.

Turrells Skyspaces är ett perfekt exempel på att varseblivning är relationell. Man går in i ett torn vars tak är en vit kupol. I kupolen finns en stor öppning genom vilken man ser himlen. Upplevelsen av himlens färgförändringar i skymningen är överraskande och vacker, men inte bara på grund av själva solnedgången, utan på grund av de subtila och långsamma färgskiftningarna på kupolens inre yta som omger öppningen.

Den visuella förnimmelsen av färger står alltid i förhållande till andra färger inom blickfältet. I den vetenskapliga psykologin är det fenomenet känt som ”simultankontrast”. Turrell lärde känna dessa effekter när han studerade varseblivningspsykologi, och i varje verk han skapar använder han sig av färgupplevelsens dynamiska och relationella natur på ett anmärkningsvärt sätt. I den meningen arbetar han i gränsområdet mellan konst, fysisk, psykologi och mysticism.

Att släppa taget

Dock fråga mig inte vart jag går
då jag reser i den gränslösa världen
där varje steg jag tar är mitt hem.
Dogen

När vi reser hem är landskapet vi passerar fyllt med träd, moln, djur, byggnader – verkligen oräkneliga ting. Vi kan släppa det ena efter det andra av dessa saker så att förhållandet mellan oss och landskapet blir allt enklare. Till slut finns bara målet – vårt hem – kvar och himlen och jorden med horisonten däremellan. Med en sista frigörelse kan vi släppa det gäckande målet av hem och horisont som markerar den yttersta skillnaden mellan bak och fram, uppe och nere för att leva här och nu.

Tolvhundratalets zenmästare Dogen påminner oss om att vårt hem är överallt där vi befinner oss. Varje ögonblick är det enda ögonblick vi lever i – det är alltid nu. På det viset kan vi förstå Turrell när han säger att ”jag är intresserad av landskapet utan horisont; det är det landskap man möter i meditationen”. Alla vanliga skillnader faller bort. Vi lär oss att vara, helt enkelt att vara. Det skulle kunna vara en zenmästares anvisning till sin student som söker sig bortom det konventionella medvetandet.

Men mot varje förenkling genom zen finns inom tanketraditionerna också en utjämnande utveckling. Till exempel inom de komplexa spirituella filosofierna av tibetansk buddhism och Rudolf Steiners antroposofi där det meditativa livets framskridna stadier leder från konventionell iakttagelse av vardagliga föremål till övning med konstnärliga bilder eller mer symboliska mandalas. Bilderna blir allt kraftfullare men uppfattas bara som stationer på vår frigörelse från det normala medvetandets fixerade former till den skapande aktiviteten bakom dem. Med medveten ansträngning kan man alltså skifta från symboliska bilder till det som är varken bild eller symbol, utan ren verksamhet. Vi lägger objekt och bild åt sidan till förmån för den verksamhet som ställer objekt och bild in i världen. På det sättet kan den mediterande människan komma till en upplevelse av den kreativa energin i kosmos så att vi i meditationen får grundläggande insikt om aktiviteten i och bakom allt.

Fattas ett sista stadium på ljusets stig. Har vi en gång släppt objekt, bild, fokus och riktning, ja rent av verksamhet, då kan vi uppnå det obegränsade medvetande som indo-tibetanska pundits kallar arupa: den inre upplevelsens formlösa riken.

Kanske syftar Turrell till förnimmelsen av den levande aktiviteten i ljuset: ”Istället för tingens belysning genom ljuset intresserar jag mig snarare för ljuset som ting, för dess förmåga att skapa objekt.”

När Turrell skriver om sitt intresse för ljusets ”förmåga att skapa objekt” verkar han på sitt eget språk beskriva vad som har skildrats inom de spirituella traditionerna i öst och väst. Skolastikerna kallade naturens förmåga att skapa för natura naturans (”naturskapande natur”) i motsats till natura naturata (”naturaliserad natur”). Ljus som verkan, som skapare av tingen.

Ljus är ett återkommande motiv för mediterande människors inre erfarenhet inom alla spirituella traditioner, och ljusmeditationens släktträd är omfattande och ärofyllt. På fyrahundratalet för Kristus skrev Lao Zi: ”Använd ditt eget ljus och återvänd till ljusets källa. Det kallas att öva evighet.”

På tolvhundratalet skrev sufimästaren Najm al-Din Razi om ljuset i hjärtat: ”Om ljuset går upp i hjärtats himmel och solens eller många solars klarhet uppstår i människans högsta inre renhet, då är hennes hjärta inget annat än ljus. Hennes skira kropp är ljus, hennes hölje är ljus, hennes hörsel, syn, hand, hennes yttre och inre är inget annat än ljus.”

Människan blir ljus, och endast genom att bli ljus vet hon det helt och hållet. Det är den andliga vägen till kunskap.

Ljusmedvetande

Jag är den som öppnar hans ögon och det blir ljust.
När han sluter ögonen faller mörkret.
Ra talar, papyrus från Turin, 1300 f. Kr.

För en gammal egyptier var ljuset identiskt med Ras seende. Stod man i ökensolens intensiva ljus befann man sig i det gudomliga och allsmäktiga flödet av helgat medvetande. Som vi förstår av papyrusrullen från Turin var dagsljuset den högsta egyptiska guden Ras riktade blick eller medvetande. Sol och måne, även kallade Horus två ögon, var de mest framträdande av myriader ögon som i form av stjärnor såg ner på människans jord. Enligt den gamla världens moraliska och andliga verklighet kändes att ljuset inte var någon materiell realitet, utan en verksamhet hos guden Ra vars öppna öga och seende utgjorde världens ljus.

Vid den grekiske filosofen Empedokles tid (490-430 f. Kr.) hade solögat flyttat till människoögat. Precis som många efter honom tänkte sig Empedokles ögat som en inre lykta där det brann en ren ögoneld vars eteriska ljus ohindrat passerade genom ögonglobens hinnor och nådde ut för att röra vid föremålen framför en.

Inom den grekiska föreställningen och upplevelsen har det mänskliga medvetandet en mer framskjuten plats än fjärran gudars medvetande. I dag kallar vi Empedokles åskådning för seendets ”emissionsteori” som tydligt dominerade naturfilosofin fram till elvahundratalet. Jag betraktar den ålderdomliga teorin som en tidig konkretisering av en upplevd intentionalitet. Vi anspänner oss för att se något som är långt borta. Varför? Den upplevda erfarenheten blev det eteriska ljuset utsänt av ögat in i den stumma världen omkring oss.

Turrell kunde uppfattas som Empedokles skyddsling då han säger: ”När man dämpar ljuset och pupillen vidgas uppstår en känsla i ögat som liknar en beröring.” Något verkar komma ur våra ögon, och själva ljuset blir ett känselorgan. ”När jag arbetar med ljus är det viktiga för mig att skapa en upplevelse av ordlös tanke för att göra kvaliteten och förnimmelsen av själva ljuset nästan till något att ta på.”

James Turrells intresse för den upplevda förnimmelsen av ljus sträcker sig till möjligheten att tillskriva ljuset medvetande. Denna åskådning har säkert flera källor, men en av dem härstammar från fysikaliska experiment som några kolleger och jag visade på Max Planck-institutet för kvantoptik på 1980-talet.

Vid den tiden beskrev naturvetenskapliga vänner för Turrell nya vågpartikelexperiment som kollegerna och jag genomförde som visade vad Einstein kallade ”spöklik fjärrverkan” och som spelar en märkligt betydelsefull roll för kvantfysikaliska observationer.

Det var John Archibald Wheeler vid Princeton som först hade beskrivit de delayed choice-experiment jag arbetade med. När vi visade en version av hans tes vid Max Planck-institutet såg man att ljus verkade ändra karaktär beroende på vilken sorts observation man gjorde. Ställde vi in apparaten för att se vågornas beteende visade sig vågfenomen. Ställde vi in apparaten för att se komplementärpartiklarnas beteende visade sig partikelfenomen. Dessutom kunde vi i vårt experiment fördröja valet av observation till en mycket sen tidpunkt, faktiskt till sista möjliga ögonblicket – men ljuset svarade alltid i enlighet med vår fråga efter våg respektive partikel.

Om dessa experiment sa Turrell: ”Det där var mycket intressant för mig. Det nästan tilldömde ljuset ett medvetande. Så upplever jag det också. Kväkare talar alltid om att vända sig inåt för att hälsa ljuset och om denna ljusupplevelse inom var och en.” Det inre ljuset är en reflex av Guds ljus inom oss, enligt kväkarnas tänkande. Det ljuset kan livligt upplevas och verkar ha någon sorts levande och vis förnimmelse av sig självt.

Turrells långvariga samband med kväkarnas tystnad gjorde honom benägen för ett livligt skimrande inre liv som fick näring av en livslång betraktelse av det ”inre ljuset”, som kväkarna har kallat det alldeles från början. Det är det ljus som Johannes 1:9 talar om: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” Det ljus vi upplever i det yttre är en bild av det sanna ljus som den i tystnad sökande själen känner till.

Kvantfysikaliska experiment verkade bekräfta Turrells egen inre förnimmelse av att hälsa det inre ljuset som ett medium som äger medvetande.

Men när man talar med honom avslutar han alltid sådana vidsträckta samtal med att skratta och förklara att hans arbete till syvende och sist helt enkelt handlar om konst. I det ögonblicket glider all filosofi, betraktelse, forskning och kvantfysik undan och vi står åter mitt i den livliga upplevelsen av Turrells konst – det är tillräckligt. Genom sitt geni leder oss Turrell som få andra in i en rymd av förnimmelse där vi hälsar ljuset, känner dess närvaro och överväger dess inbjudan. Men då vi tackar ja till ljusets inbjudan bör vi, som Turrell, göra det med ett lätt hjärta och även med en viss munterhet som kanske är vårt bästa skydd när vi går in i de nya katedraler som Turrell skapar.

Glöm inte att Buddha i upplysningens ögonblick sträcker sig ner för att beröra jorden. Inför de största mysterierna ska man luta sig tillbaka, öppna sig, le och röra vid marken. Konsten är tillräckligt.

Text: Arthur Zajonc
Översättning: Jürgen Vater
Foto: pressbild

Om du vill se James Turrells konst finns det två permanenta installationer av honom i Sverige, den ena är ”Insight outside”, en Skyspace i Järna, och den andra är Dawning på Magasin 3 i Stockholm. Han har även en rad kommande utställningar ute i världen, just nu är t ex delar av Guggenheim-utställningen i Zürich. Du kan se hela kalendariet här.

Charter till månen javisst – men hur ser framtidens resa ut ur klimatsynpunkt?

Mer än 90% skulle välja ett ekovänligt hotell om det inte innebar någon skillnad i faciliteter eller pris – men bara 30% skulle välja ett resmål enbart på grund av att det var ekovänligt. Detta visar siffror ur Responsible Travels trend- och statistikrapport. Vi verkar med andra ord vara öppna för att resa miljövänligt så länge det inte innebär att vi måste ändra våra resvanor.

Går det att resa miljövänligt utan att göra avkall på komforten? På Hotell Kulturhuset i Ytterjärna har man tänkt hållbarhet från minsta lilla skruv, till pelletsuppvärmningen, till väggfärgen, till mjölken i morgonkaffet – utan att för den sakens skull minska på bekvämligheterna.

– Hos oss kan du dricka utvald biodynamisk champagne, äta kallskuret från De Vilda, njuta av vackra omgivningar och sova skönt i hotellrum fyllda med ekologiska hudvårdsprodukter. Enkel lyx som ändå passar in i ekoturismen. Vi har bara valt produkter av högsta kvalitet som är komfort men också för miljön, säger Bonny Laurén, vd för Kulturforum Järna som driver Hotell Kulturhuset.

Att resa miljövänligt behöver med andra ord inte nödvändigtvis innebära camping och havregrynsgröt.

Flygresan – boven i dramat

Men den största miljöboven under semesterresan är inte främst hotellet, utan själva flygresan dit. Ecoprofile har gjort en intressant jämförelse mellan bilkörning och flygresor och konstaterar att en flygresa Stockholm-London t/r motsvarar ungefär 40% av vad varje svensk i genomsnitt släpper ut på bilkörning per år.

Här är några exempel på hur mycket koldioxid olika typer av flygresor släpper ut:

• Stockholm-Göteborg t/r: 160 kg CO2e/person
• Stockholm-Rom t/r: 0,9 ton CO2e/person
• Stockholm-Thailand t/r: 3,3 ton CO2e/person

En charterflygning med fullsatt plan som flyger direkt till destinationen är ur miljösynpunkt i regel bättre än reguljärflyg som sällan är helt fullbokade och där mellanlandningar ofta förekommer.

Ett annat sätt att gottgöra för sina flygresor är att klimatkompensera. Men enligt både Apollo och Ving så är det bara ungefär en procent av deras kunder som i dagsläget väljer att göra det.

Framtidens flygresor

Det pågår ett ständigt arbete med att försöka hitta ett mer miljövänligt sätt att flyga på. Forskare har testat olika slags biobränslen, gjorda av till exempel alger, jatropha-olja, oljedådra eller olika typer av halofyter.

Men den senaste uppfinningen, som för närvarande sägs vara den mest lovande, är luftskeppet Airlander 10. Luftskeppet är en hybrid av flygplan, luftballong, helikopter och svävare och som enligt en artikel i The Guardian ”kan förändra världen”. Luftskeppet kan flyga i veckor, landa överallt där det är platt och förbrukar en femtedel så mycket bränsle som dagens flygplan.

Även det svenska Trafikutskottets arbetsgrupp för forskningsfrågor har låtit ta fram en studie om framtidens flyg. I sammanfattningen konstateras att: ”De fyra experterna är ense om att det finns tekniska och operativa lösningar för ett framtida hållbart flyg.” Läs hela rapporten.

Ät dig till en bättre semester

Men att våra flygresor inverkar negativt på miljön är egentligen ingenting nytt. Vad vi kanske har mindre koll på är att det faktiskt är vår frukost, lunch och middag som är de största klimatbovarna.

– Faktum är att forskning har visat att boskapssektorn genererar mer utsläpp av växthusgaser mätt i CO2-ekvivalenter än transportsektorn. Globalt sätt står matproduktionen för 50% av människans totala klimatpåverkan. Om vi däremot enbart skulle äta mat producerad på ett ekologiskt kretsloppsjordbruk skulle vår klimatpåverkan neutraliseras, säger Jostein Hertwig från BERAS.

Hur gör du för att resa så klimatsmart som möjligt? Berätta gärna på vår Facebooksida.
Foto: Erik Olsson

För nästan sju år sedan spelade världspianisten Roland Pöntinen den första tonen av Beethovens 32 pianosonater i Kulturhuset i Ytterjärna. På lördag den 9 maj är det dags för finalen. Ett samarbete unikt i sitt slag.

– Tillvaron skulle vara bra mycket fattigare utan dessa 32 banbrytande verk, skrivna för Beethovens eget instrument, pianot, och där han är som mest personlig. De innehåller alla mänskliga känslolägen från djupaste svårmod till en livsglädje som spränger alla gränser. I de sista sonaterna går han ännu längre och tycks få kontakt med det utomjordiska, säger Roland Pöntinen.

Peter de Voto som är vd för Kulturhuset i Ytterjärna hörde Roland spela för första gången 1988. Han blev tagen redan där och då. När sedan Kulturhuset i Ytterjärna invigdes 1992 blev Roland snabbt en återkommande programpunkt. Roland har sedan dess gjort otaliga konserter i Ytterjärna, varav åtta där han spelar Beethovens pianosonater – den nionde och sista på lördag.

– Roland har en sådan otroligt bred repertoar att det inte går att stoppa in honom i bara ett fack. Trots en otrolig specialisering har han en väldig bredd. När han spelar Beethoven blir han Beethoven. Det han gör är kongenialt. Han lever sitt pianospel som ingen annan – en fascinerande person, säger Peter.

Ett projekt utan deadlines

Den 2 december 2008 spelade Roland den första konserten i Beethovenserien. Det blev en början på ett nästan sju år långt samarbete, där varken Peter eller Roland visste hur lång tid det skulle ta från början.

– Många pianister har kontaktat mig och velat göra Beethovens pianosonater – på bara två helger. Men det säger sig självt att det inte kan hålla samma höga nivå. Samarbetet med Roland har passat in i vårt ”slow art”-koncept som vi arbetar utefter i Ytterjärna. Om inte Roland har känt sig färdig har vi helt enkelt väntat, berättar Peter.

Många av Beethovens pianosonater spelas flitigt, och det är inte första gången det händer att en pianist spelar igenom alla av dem. Därför har det delvis handlat om att inte göra en konsert på upptrampade stigar.

– Jag är otroligt tacksam över att det har fått ta sin tid. Normalt sätt brukar man kanske bestämma en mer sammanhängande period under kortare tid, men vårt samarbete har fått ta tid där jag undan för undan har ringt Peter när jag känt mig mogen för nästa del, berättar Roland.

Även om det inte fanns någon deadline har det från början varit helt bestämt från första början vilka sonater som skulle spelas på vilken konsert. De har inte spelats i kronologisk ordning.

– Roland var väldigt tydlig från början att han inte ville spela sonaterna i kronologisk ordning, något jag är otroligt glad över. Varje konsert har istället varit en komposition av de sonater som han tyckte passade bäst ihop. En kreativ blandning som inte har krävt att man går på alla konserter utan varje tillfälle har haft målet att vara en fulländad konsert i sig, förklarar Peter.

Beethovens alla pianosonater – ett helt livsverk

Beethovens 32 pianosonater är ett helt livsverk, där de första sonaterna skrevs i början av hans karriär och de sista i slutet när han var helt döv.

– Det har varit otroligt spännande att djupdyka in i Beethovens värld och se hur han själv tacklar olika problem och utvecklas som tonsättare. Där göms så otroligt många karaktärer. Det har handlat om att ta sig in i verkets inre värld och försöka identifiera sig med varje verk, försöka fånga essensen. Det har blivit många kast mellan sorg, förtvivlan och glädje. En slags emotionell berg- och dalbana där det samtidigt gäller att hålla huvudet kallt för att klara sig igenom.

Roland har under sin karriär gjort otaliga skivinspelningar. Trots detta, eller kanske på grund av, har han inte velat spela in Beethoven-konserterna i Ytterjärna.

– Jag ville göra det just där och då, på ett sätt tycker jag att det är mer spännande. Eftersom det var första gången jag spelade alla 32 sonaterna ville jag inte heller riskera att det skulle bli ett till störningsmoment. Det är däremot inte helt omöjligt att jag spelar alla sonaterna igen, och då kanske jag spelar in, säger Roland.

– Vi har inte velat samla en skatt ute i Ytterjärna, utan det handlar istället om att erbjuda fantastiska upplevelser som bara de som varit där upplevt. Precis som på Beethovens egen tid. Liveframträdanden går inte att jämföra med en skiva hur perfekt den än är. För Kulturhuset i Ytterjärna är detta något av vårt signum: att det ska vara levande människor som är med om egna upplevelser just här och nu. Det finns en tendens idag att vi inte lever i nuet. Roland Pöntinens konsert är även en slags hyllning till det flyktiga ögonblicket, som vi människor griper tag i och gör till något som blir bestående i oss, säger Peter.

Ett samarbete som gett mersmak

Projektet har varit så lyckat att Kulturhuset i Ytterjärna redan påbörjat ett liknande samarbete med en annan svensk pianist, Peter Friis Johansson som ska spela alla Schuberts fullbordade pianosonater. De två första konserterna i serien har redan spelats.

– Men först ska vi njuta av de tre sista pianosonaterna av vår fantastiska resa med världspianisten Roland Pöntinen.

Läs mer om konserten lördag den 9 maj på Kulturhuset i Ytterjärnas hemsida.
Foto: Mats Bäcker

Artipelag är inte bara bokstavligt talat en kombination av Art, Activities och Archipelago. Även geografiskt sett är det ”ungefär som ett rymdskepp som landat mitt i skogen” som konstintendent Bo Nilsson själv beskriver sin arbetsplats. Läget mitt bland tallarna på Hålludden, bredvid den glittrande Baggensfjärden, är någonting som även präglar Artipelags utställningar.

– Vi återkommer ständigt till frågeställningar som ligger i skärningspunkten mellan människan och naturen. ”Platsens själ” var den första utställningen vi gjorde, just nu pågår ”Earth Matters” och inom kort börjar vårt nästa projekt ”Land möter vatten”, som genom fotografi skildrar människans syn på naturen från 1860 till idag, berättar Bo Nilsson.

Earth Matters, som är Artipelags pågående utställning, är en tänkvärd designutställning om hållbarhet. Utställningen är unikt skapad för platsen av två internationella stjärnor, Lidewij Edelkoort och Philip Fimmano, som Artipelag bjudit in.

– Vi vill visa att hållbarhet inte bara är någonting för vetenskapsmän, utan även för konstnärer. För oss var det naturligt att göra en utställning om just hållbarhet, säger Bo.

Artipelag är inte ute efter att skapa debatt och det finns ingen politisk eller vetenskaplig agenda bakom Earth Matters. Syftet är istället att visa ett annat, mindre vanligt perspektiv på hållbarhet.

– Vi vill visa ämnet ur en konstnärlig synvinkel. Konst kan användas på så många olika sätt, det går att använda som verktyg för att förstå någonting nytt, som kunskap. Men det finns olika sanningar och konst är inte didaktisk. Vetenskap går att forma i ord, men det går inte vad gäller konst.

Designutställningen består av nästan fyrtio olika konstnärers syn på hållbarhet. Konceptualiserad design där en del av konstverken redan används i verkligheten. Som till exempel Massoud Hassinis enorma maskrosliknande klot. ”Bollen” är en vindkraftdriven minröjare tillverkad av bambu och biologiskt nedbrytbar plast och som används i krigsdrabbade områden, som till exempel Afghanistan. Massoud Hassini tog inspiration från vindfångare, som han lekte med som liten, och tillverkade sedan minröjaren, som när den rullas iväg över marken utlöser eventuellt outlösta minor.

– Massoud Hassinis vision var att göra nytta med designen. Tänk om allt hade sitt ursprung ur det? Idag har hans minröjare blivit något av en ikon, berättar Bo.

Ett annat konstverk är konstnären Jurgen Lehls lampor tillverkade av hopsamlat skräp från stränderna i Japan. Färgglada kreationer fulla av historier. Varifrån kommer all plast som svävar runt i våra hav?
– Det handlar om förmågan att se det som är vackert till och med i sophinken. Ett konstruktivt förhållningssätt som är fantastiskt inspirerande, säger Bo.

Förutom att konsthallen Artipelag är placerad mitt ute i en förtrollande vacker skog, så är även själva arkitekturen ett samspel med sin omgivning. ”Bland annat värnade Björn väldigt om en myrstack här i närheten” berättar arbetschefen för bygget av konsthallen i en intervju.

Grundtanken är att man som besökare ska mötas av de fyra elementen direkt när man kommer innanför entrédörren. Golvet består av tallarna som tidigare stod på platsen, berget bredvid utgör även en av väggarna, uppvärmningen sker via Baggensfjärden – naturliga material blandas med det skandinaviska ljuset som kommer in genom de enorma glasfönstrena.

– Något håller på att hända med vår relation till naturen. Vi lever i en global värld – en global by – där alla påverkar varandra och allt hänger ihop. På något sätt blir det extra tydligt på Artipelag i och med att vi har naturen precis utanför dörren, säger Bo.

I videon som visas inne i utställningshallen fortsätter det kanske allra viktigaste budskapet att upprepas: ”Människorna behöver naturen. Naturen behöver inte människorna.”

Vi vill slå ett slag för riktigt bra dokumentärfilmer. Sådana där som verkligen får en att hajja till, tänka efter, och prata med kollegorna på jobbet dagen efter för att man blivit så förfärad/imponerad/äcklad/förälskad/gripen av upplevelsen.

Därför har vi samlat sex tips på dokumentärfilmer vars syfte på något sätt är att göra oss människor till lite bättre individer – och i slutänden jorden en humanare plats att vistas på. Har ni egna favoriter? Kommentera gärna på vår Facebooksida.

#1. Food, Inc. – om du inte köpte ekologisk mat innan, kommer du ha svårt att köpa någonting annat efter att ha sett Food, Inc. Filmen är uppbyggd med klassisk amerikansk dramaturgi som gör att det aldrig blir ointressant eller långtråkigt. Men framför allt är den livsviktig!

#2. Underkastelsen är den svenska dokumentärfilmaren Stefan Jarls film om kemikalier och miljögifter. Han har kallat den sin viktigaste film. Under andra världskriget användes 1 miljon ton kemikalier per år – idag används 500 miljoner ton. Mer om dem i filmen!

#3. Vårt dagliga bröd (org. titel: Unser täglich Brot) är en tysk dokumentärfilm om matproduktion. Full av bilder som inte lämnar näthinnan i första taget; De små kycklingarna som sprattlandes spottas ut ur stora maskiner, flygplanet som dränker stora fält med gift.

#4. Bananas!* handlar om nicaraguanska fruktarbetare och deras rättsliga strid med det multinationella företaget Dole. Skrämmande men viktig. Om du någon gång hört att bananer är det viktigaste att köpa ekologiskt, så kommer du förstå varför efter att ha sett Bananas!*. Filmen, som är svenskproducerad, har även fått en uppföljare: Big Boys Gone Bananas!*

#5. The Real Dirt on Farmer John handlar om en biodynamisk bonde i USA som plöjer åkrar i knallrosa fjäderboa och leopardfläckig päls. En film om en udda person och hans kärlek till jorden. Antagligen den film i den här listan som skapar mest ”feel good”-känsla. ”Farming is hard work and no good money” konstaterar Farmer John i filmen, ”That is right, but it is life” svarar mamman.

#6. Surplus – Terrorized into being consumers är en svenskproducerad film om konsumtion och globalisering. Otroligt snyggt klippt där samspelet mellan musik och bild ger filmen en tredje dimension som träffar rakt i maggropen. Övertygande och intressant på många sätt.

Foto: Ur filmen Vårt dagliga bröd.

I knappt tre veckor till har du möjlighet att uppleva vad både SvD och DN recenserar som en av de viktigaste utställningarna: ”Earth Matters” på Artipelag. En samtida designutställning som både vill agera ”väckarklocka för hur vi överkonsumerar vår jords resurser, men också en hyllning till densamma”.

”Earth matters – när naturliga och kreativa krafter möts” cureras av Lidewij Edelkoort och Philip Fimmano och består av nästan 80 verk av 38 olika konstnärer i Artipelags vackra konsthall.

”Under allt för lång tid har vi hänsynslöst förbrukat vår jords tillgångar och dränerat den på resurser. Skogar blir till möbler, haven förorenas och djungler exploateras. För denna generation och kommande vill vi frammana en ny reflektion. En radikal förändring bort från överkonsumtion och mot en utveckling som vandrar naturens väg, med större respekt för våra tillgångar och för varandra.” Så beskriver Artipelag utställningen på sin hemsida.

DN:s recensent Annica Kvint skriver att det är en av de viktigaste utställningarna hon sett:
”Earth Matters” är helt enkelt en utställning som känns. I hjärtat. Ögonen. Öronen. Händerna. Den gör ont, men ger hopp på en och samma gång. Och måste jag sammanfatta den blir det med ett, enda ord: Äntligen!”

Även SvD:s recensent Erica Treijs lovordar Earth Matters:
”Design är ingen universallösning, men det är ett av de mest kraftfulla verktyg vi har för att lösa hållbarhetsfrågan i världen. Det har Artipelag tagit fasta på i vårens viktigaste utställning”

Läs mer om utställningen på Artipelags hemsida.

Hur sparkapital på bankkonton används av bankerna har stor betydelse för hur världen utvecklas. Det är något man tar fasta på inom den internationella impuls som kallas social banking, som växer allt mer – även i Sverige. Inriktningen är att bidra till en bra samhällsutveckling genom att finansiera miljömässigt och etiskt hållbara företag och verksamheter.

I Sverige representeras social banking främst av Ekobanken, som är medlem i ett internationellt nätverk av liknande banker – GABV (Global Alliance for Banking on Values). Ekobanken har ända sedan starten för 17 år sedan haft en obruten och stadig tillväxt. En liknande utveckling kan man även se internationellt. I exempelvis Tyskland växer detta så det knakar. I grannländer som Danmark och Norge ser man också en tillväxt.

Viktigt veta hur pengarna används

Ekobanken lånar ut spararnas pengar enbart till ekologiskt, socialt eller kulturellt hållbara verksamheter och projekt. Vilka dessa är redovisas öppet, vilket gör att spararna vet vad pengarna faktiskt används till. Det är en transparens som är unik i Sverige. En mindre del av utlåningen är också vanliga bolån.

– Vi arbetar så att säga i tre dimensioner. För banker generellt är det viktigt att hanteringen av andras pengar är säker och att de ger avkastning. Vi tillför utöver detta en tredje dimension, d v s att pengarna görs produktiva på ett hållbart sätt, säger Ekobankens vd Annika Laurén.

– Vi ser till att spararnas insatta pengar på ett säkert sätt bidrar till en god samhällsutveckling, och att de ger en rimlig ekonomisk avkastning, även om vi just nu förstås påverkas av det ovanligt låga allmänna ränteläget.

Att en bank styr utlåningen till hållbara verksamheter och projekt får verkliga konsekvenser. Finansiering påverkar i hög grad vilka verksamheter som kan startas och utvecklas. Det gäller både goda och ”dåliga” (exempelvis oetiska, miljöförstörande) verksamheter. Totalt sett får det mycket stor inverkan på samhällsutvecklingen vad pengar på vanliga bankkonton är med och finansierar. Bankkontosparandet i Sverige är en av hushållens största sparformer och uppgår till över 1.300 miljarder kronor (enligt SCBs sparbarometer). Det är pengar som spararna idag i stort sett inte har någon insyn i vad de används till.

– Idag är medvetenheten så stor kring hållbarhet och de stora problem världen står inför att det måste börja röra sig även på kapitalmarknaden, menar Annika Laurén.

– Jag tror att bankerna kommer att förändras, och hoppas det blir på ett bra sätt. Det finns många kloka människor i bankvärlden. Men en begränsning i hållbarhetsarbetet ligger nog i bankernas ägarformer och vinstkrav. Där har sociala banker som Ekobanken en klar fördel. Vi kan renodla hållbarhetsarbetet på ett annat sätt, och vara en spjutspets.

Med senaste finanskrisen i färskt minne kan man också konstatera att många sociala banker har en fördel i lägre riskexponering för spararnas pengar. Ekobanken lånar inte upp medel från kapitalmarknaden eller placerar i riskbärande finansiella instrument etc. Man använder bara de pengar som de egna kunderna faktiskt har satt in i banken, ungefär som spar- och föreningsbankerna för inte så länge sedan. Sårbarheten för vad som händer på finansmarknaden blir då mindre. När det gäller säker hantering av insatta pengar kan man i Ekobankens fall även konstatera att man inte haft en enda kreditförlust sedan starten 1998.

– Sociala banker står för en bankkultur som jag tror många vill se mer av. Det finns en jättepotential för detta, och som växer i takt med att människor blir allt mer medvetna om hur egna sparpengar ger fotavtryck i omvärlden, säger Annika Laurén.

Text: Red. SN
Foto: Erik Olsson

Ytterjärna Forums policy: ”Ytterjärna Forum har låtit sig inspireras av antroposofi, men gör inga anspråk på att representera antroposofin som helhet. Vi gör en egen tolkning av vad vi menar att den moderna antroposofin står för idag.” Men vad menar vi då med antroposofi idag? Anders Kumlander, initiativtagare till samhällsprojektet Ytterjärna Forum har arbetat i antroposofiskt inspirerade verksamheter i över 40 år och berättar vilka tankar som ligger bakom projektet. 

– För mig är antroposofi ett sätt att förhålla sig till sig själv och världen. Det handlar om fördjupad sak- och fackkunskap som kräver att hela människan är involverad och där det intressanta är själva metoden man använder för att komma till den här fördjupningen, förklarar Anders.

I dagens resultatfokuserade samhälle blir antroposofin ett bidrag till andra perspektiv på livet. Perspektiv där den ständiga nyfikenheten och utforskandet av vad det innebär att vara människa är själva målet i sig – med visionen att skapa ett bättre samhälle där egoism och darwinism inte anses vara den enda drivkraften till samhällsbyggnad och mänsklig verksamhet.

– Vi behöver hitta en annan utgångspunkt för människan, ett annat fokus för att få ett hållbart samhälle som kan fungera in i framtiden. För mig är antroposofi en sorts mänsklig mognad och ett andligt, existentiellt perspektiv som är meningsbärande och som till stor del saknas i samhällslivet idag. Det råder ett fantastiskt högmod där människan tror att hon redan vet allt. Antroposofi handlar för mig om att hela tiden hålla sig nyfiken och ödmjuk inför sig själv och sin omvärld.

Antroposofi är inte enbart filosofi och teori utan omsätts även i praktiken. Tillämpningen har resulterat i en rad olika verksamheter; Sveriges första sjukhus där man kombinerar konventionell skolmedicin med antroposofisk läkekonst, ett jordbruk som är hållbart för människan, havet, jorden och klimatet och som dessutom används av Sveriges stjärnkockar, en pedagogik som vill fostra våra yngsta medborgare till självständiga, kritiskt tänkande individer – med mera, med mera.

”Det handlar om att ta fram metoder som fungerar effektivt i större skala. Det kallar jag för antroposofiskt – eller bara vettigt.”

Mellan åren 1986 och 2008 var Anders antingen ordförande eller generalsekreterare för det Antroposofiska Sällskapet i Sverige. Han berättar om utmaningarna som fanns, och fortfarande finns, i och med människors tendens att vilja dela in sin omgivning i olika fack. ”Antroposoferna i Järna” har blivit ett begrepp. Men vem är egentligen en antroposof?

– Jag anser inte att det motsvarar ett modernt medvetande att identifiera sig med en grupp. Det är sällan man hör människor identifiera sig själva som i första hand kristen, socialdemokrat eller hammarbysupporter. Jag kan aldrig vara någon annan än mig själv och på samma sätt kan jag inte heller ta ansvar för allt som sker i antroposofins namn. Jag är inspirerad av Steiners tankar men även av andra kloka tänkare.

Ytterjärna Forum är alltså i första hand ett samhällsprojekt samtidigt som det är ett projekt för människor som vill utveckla sig själva. Det är inte på något sätt begränsat till antroposofi eller Ytterjärna som ort utan finns, dessbättre: överallt!

– Ytterjärna Forum handlar inte om vad Rudolf Steiner sa på något föredrag för snart 100 år sedan, utan om att se hur detta ansvarstagande för en ständigt utvidgad förståelse för människan och samhället kan utvecklas och fungera idag. Det jag skulle vilja kalla levande antroposofi. På så sätt blir det även aktuellt för samhället i övrigt, säger Anders.
Foto: Erik Olsson

Läs även:

Anders blogginlägg om samhällsprojektet
Vidarstiftelsens hemsida

Det finns många kulturhus runtomkring i Sverige men få är de som ligger mitt ute på landet och lockar toppartister från hela världen. Vad är det som gör Kulturhuset i Ytterjärna så speciellt? Varför väljer artister som Laleh, Sankai Juku, Barbara Hendricks, James Turell och Batsheva Dance Company att om och om igen återkomma till detta färgglada konstverk?

En vacker dag i augusti 1992 stod det blå–lila–rosa– Kulturhuset i Ytterjärna klart att invigas. En bucklig byggnad mitt på den sörmländska slätten, omgiven av åkrar och kor.

Peter de Voto var en av eldsjälarna bakom kulturhuset och den vars huvuduppgift det blev att fylla det med kultur. En enorm utmaning kan tyckas, för den som någon gång själv svängt av E4:an, avfart Järna, och tagit landsvägen in i den sörmländska landsbygden.

”Här möts naturen som vi har att vårda och kulturen som vi har att skapa och utveckla”

– Vi ville bli en mötesplats och en smältdegel för skapande och tänkande – ett aktionscentrum som såg till helheten och människan som positiv kraft i världen, berättar Peter de Voto, vd och initiativtagare till Kulturhuset i Ytterjärna.

En del av kulturhusets varande ligger i själva arkitekturen. Det måttas och mäts en hel del vid ett husbygge, men i slutänden handlar det om arkitektens förmåga att sätta liv i en byggnad. Färgsättningen, takmålningen i stora salen och idén om att människan alltid ska vara i centrum lämnar få besökare oberörda. 2001 tilldelades Kulturhuset i Ytterjärna silvermedalj i tävlingen ”Sveriges mest omtyckta moderna byggnad”.

– Huset i sig inbjuder till vidgade vyer. Vår arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen var ett geni som var övertygad om att arkitektur påverkade vårt sätt att tänka – så han undvek det fyrkantiga, berättar Peter de Voto.

En viktig del i Peters jobb är att ta hand om de artister som kommer. Varje artist ska känna att kulturhuset är deras hus så fort de stiger innanför dörren.
– Artistens önskan är vår lag, kan man säga. Vill japanska Sankai Juku ha en speciell kvartssand på scenen, som de ville vid ett av sina besök, så gör vi allt som står i vår makt för att de ska få det, berättar Peter.

Dansaren Virpi Pahkinen är en annan artist som återkommit till Ytterjärnas scen många gånger genom åren. I ett pressmeddelande med anledning av kulturhusets tjugoårsjubileum skrev hon att: ”Kulturhuset i Ytterjärna är en unik plats dit man gärna återvänder för att titta på folk genom logefönstret, låta Järnaglassen tina vid brasan och testa knarret på scengolvet. Här får den stora konsten plats, Sankai Yuko, James Turrell, Hilma af Klint. Det är hisnande”

”Konsten kan inspirera oss, vetenskapen kan upplysa oss, men enbart vi själva kan förändra oss”

Men vad är egentligen Kulturhuset i Ytterjärnas funktion sett ur ett större perspektiv, vad är kulturens uppgift i samhället?

– Kultur är som en slags skolning där man utvecklar sig själv i upplevelsen. Kultur behöver inte nödvändigtvis bara vara underhållande. En del tycker till exempel att det är svårt med modern konstmusik. Musik som kräver en egen inre ansträngning från lyssnaren för att man ska komma åt dess puls och nerv, dess själ – det krävs att man blir medskapande. Men är man beredd att göra det, kan det också finnas möjlighet till helt nya upplevelser och utveckling av ens egna förmågor. Det blir kunskap – en fördjupad kunskap som vidgar vår själ till att kunna förstå den ordlösa kunskap som är konstens språk. Det blir till ett inre samtal där vi utvecklar förmågor vi knappt anade att vi hade.

”Att skapa något som inte ännu blivit till och att skapa en kultur som inspirerar till liv är avgörande idag för människans framtid”

Men egentligen, menar Peter, är det emot konstens väsen att redan ha en färdig idé. Det skulle vara döden för kultur om man hade en idé som skulle förkroppsligas i det materiella. Det handlar om att göra precis tvärtom – att lyfta det jordiska till en översinnlig nivå – höjd över allt förnuft, för himmelsk för att begripa (som Gullberg formulerar det) och likväl det som höjer oss över det triviala och alldagliga. Som ger oss nya perspektiv och genomskakande känslor.

– Konsten förutsätter total frihet, samtidigt som den paradoxalt lyder under oerhört starka lagar. Där varje verk är sitt eget universum med sina egna lagar – precis som varje människa. För att citera en av vår tids stora koreografer Mats Ek: ”När jag börjar med ett nytt verk är det som om det får ett eget liv och en egen vilja och jag har bara att följa med dess utveckling och hjälpa dess tillblivelse”.

Att sätta fingret på orsaken till varför Kulturhuset i Ytterjärna fortfarande, efter 23 år, står som ett blomstrande centrum mitt bland de biodynamiska åkrarna är med andra ord inte lätt. Var det arkitekten? Artisterna? Publiken? Maten & kaféet? Trädgården? Himlen? Solnedgången?

Säkert upplever alla det olika, men klart är att upplevelsen är mycket mer än bara en konsert eller en och annan kulturupplevelse. Det är en upplevelse av skönhet och magi som är svår att sätta ord på – något som bara kan upplevas. Och det är det många som vill göra, om och om igen.

– Även artisterna lever upp och känner detta nuets medryckande förtrollning. Till och med jag, som sett detta hus varje morgon i två decennier drar efter andan varje gång det stiger fram i morgonljuset, avslutar Peter.

Antarktis svämmar över, regnskogarna skövlas och jordarna utarmas som ett resultat av vår livsstil. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan i Sverige, vi verkar vara olyckligare än någonsin trots att vi toppar listorna över välfärdsländer.

Vi står inför ett paradigmskifte där synen på välstånd måste ändras. Vad innebär egentligen ett rikt liv? Och vad är lycka?

Bhutan, även kallat Lyckoriket, är ett mycket litet land uppe bland Himalayas toppar, inklämt mellan Indien och Kina. Där har kungen bestämt att man ska börja mäta landets välstånd i form av bruttonationallycka (BNL) istället för den klassiska bruttonationalprodukten (BNP).

Det nya lyckoindexet mäter nio olika faktorer:

• psykiskt, fysiskt och andligt välbefinnande
• tidsutnyttjande
• social vitalitet
• samhällelig vitalitet
• ekologisk mångfald
• kulturell mångfald
• levnadsstandard
• utbildning
• god samhällsstyrning

Utifrån resultatet kan sedan regeringen kategorisera befolkningen i två grupper: antingen lyckliga eller inte-ännu-lyckliga (Gillar så mycket att de valt att kalla dem för inte-ännu-lyckliga istället för olyckliga red. anm.) Regeringen använder sig sedan av detta för att identifiera områden som innehåller lite för många inte-ännu-lyckliga och se till så att de också får lite mer av det där som gjort de lyckliga lyckliga. Frågor som ”vad skapar mening i en människas liv” blir plötsligt högst relevanta i en politisk debatt.

”Strävan efter lycka är kollektiv, även om den kan upplevas djupt personligt” kan man bland annat läsa i rapporten om BNL som getts ut av The Centre of Bhutan Studies. Sydsvenskan har publicerat en intressant text av Peter Singer, en australisk filosof och professor i praktisk etik, som även belyser problematiken kring omöjligheten med att hitta ett objektivt mått på lycka. Singer väljer dock att citera John Maynard Keynes: ”Jag har hellre ungefär rätt än exakt fel.” För oavsett utvecklingspotential: visst känns det som att Bhutan är på väg åt ett mer hållbart håll än vi?

Bhutan har blivit som ett paradexempel för resten av världen på hur man faktiskt kan förändra ett helt samhälle. Genom att omsätta hållbar utveckling i praktiken har landet dessutom fått en av Sydostasiens snabbast växande ekonomier. FN har plockat upp idén och diskuterar hur man kan utveckla det vidare. Även den svenska regeringen har givit i uppgift att utreda liknande mätmetoder för att mäta svenskarnas lycka, med deadline 1 juni 2015. Fortsättning följer med andra ord…!

I väntan på regeringen kan du kolla in dokumentären Korrespondenterna i Bhutan på SVT Play.