Det pratas ganska ofta om de negativa effekterna av att konsumera media. Men kan media även påverka oss människor i en mer positiv riktning? Forskning pekar på att media som innehåller positiva budskap kan få oss att vilja bli bättre människor och öka viljan att hjälpa andra. Ja, faktum är att positiv media kan bidra till ett bättre samhälle.

Det är Sophie H. Janicke, filosofie doktor och universitetslektor i mediapsykologi på Chapman University i Kalifornien, som har skrivit en sammanfattning av olika forskningsstudier som gjorts kring ämnet. Hon lyfter bland annat fram en rapport från 2012 där man konstaterade kraften av filmer med ett djupare budskap istället för rena underhållningsfilmer. Filmer som skildrade oegoistiska värden, som till exempel social rättvisa och omsorg om de svaga, bidrog i större grad till en upprymdhet hos tittaren som i sin tur ökade känslan av att vilja hjälpa andra.

Sophie H. Janicke lyfter även fram studier som pekar på att människor med en cynisk världsbild, som förväntar sig det sämsta från andra människor, faktiskt kan vara en skada för sin egen hälsa. Samtidigt som konsten att se mänsklighetens positiva potential kan få oss att må bättre vilket i sin tur bidrar till ett bättre välbefinnande.

Hon poängterar även i artikeln att det inte räcker med att konsumera positiv media sporadiskt, utan att det krävs ett regelbundet intag, för att vårda våra instinkter för medkänsla och vänlighet.

Vi på Ytterjärna Forum föreslår förstås att du följer oss på Facebook för en regelbunden dos av positiva inslag i vardagen!

Min blick vilar redan vid de soldränkta höjderna,
den har hunnit mycket längre på den väg jag färdas.
På detta vis fångas vi av det vi inte kan fånga;
det har ett inre ljus, som vi även förnimmer på avstånd.
Även om vi inte når dit, förändrar det oss
till något annat, som vi –
utan att ana det – redan är.
En gest manar oss att fortsätta, som svar på vår önskan,
men det vi känner är vinden mot våra kinder.

”Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.”

Solen lyser från molnfri himmel under en i övrigt regnig vecka i juni. Inger Hedelin tar emot en grupp på ett 15-tal orienterare från Stockholmsområdet för guidning i entrén till Kulturhuset i Ytterjärna.

Hon är van. Det har blivit många grupper genom åren. Inger Hedelin har varit med sedan 70-talet och sett det mesta i området växa fram – Vidarkliniken, Kulturhuset, restaurang, kafé, trädgård och rosenodlingar. För cirka tio år sedan blev det guidning på heltid.

– Antrophos betyder människa och Sophia vishet, berättar Inger för gruppen. Antroposofi handlar i grunden om helhet och harmoni mellan det yttre och inre människan.

Hon använder sedan hela Kulturhuset som en metafor för antroposofins grundtankar.

– Det är högt i tak – här ska man känna frihet och kunna andas, säger hon, men det är tätt mellan de individuellt utformade pelarna på samma sätt som vi människor lever tillsammans. Allt hänger ihop. Marmorgolvet klättrar upp längs pelarna på lika varierande sätt som vi människor är olika. Huset sträcker sig som en kropp över fälten med ”huvudet” i den högsta, norra delen, där också den vackra konferenssalen ligger. Mot söder blir huset lägre och öppnar sig med stora glasfönster mot naturen och omgivningarna. Där äter man och njuter.

Är antroposofi en religion?

I den stora konsertsalen, som rymmer 500 personer, fortsätter Inger berättelsen om den mänskliga livsresan genom bilderna i den färgstarka fönsterkonsten. Arne Klingborg, den numera bortgångne konstnären, har stått för de flesta utsmyckningarna av husen i Ytterjärna – ofta tillsammans med Ulf Wagner, lärjunge till Arne, men också egen konstnär och lärare.

– Vi människor arbetar med vår egen utveckling utifrån våra inre krafter på samma sätt som naturen arbetar med årstiderna, säger Inger och pekar på hur denna process illustreras i fönsterpartier, väggar och tak i den stora konsertsalen.

Det kommer frågor från gruppen om antroposofin är att betrakta som en religion.

– Nej, säger Inger bestämt, varje människa måste finna sin egen sanning. Det finns så mycket omkring oss som vill göra oss omänskliga, eller t o m övermänskliga, och det handlar för var och en av oss om att finna det genuint mänskliga i det vi är inne i. Det är antroposofi. Vi måste sträva efter en balans mellan yttre och inte krav.

Att vårda och utveckla även livets andliga dimension är också en viktig del av den antroposofiska livsstilen.

En resa som började på 60-talet

Ytterjärnas historia går tillbaka till 30-talet, men i mitten av 60-talet blev Ytterjärna en del av den dåvarande radikala ungdomsrörelsen, som ville förändring. Hit kom entusiaster för den antroposofiska livsstilen från Tyskland, England och Schweiz. Kurser och utbildningar byggdes upp kring vård, skola och inte minst kring den biodynamiska odlingen.

– Det pratades och skrevs både positivt och negativt, berättar Inger, inte minst de egensinnigt utformade husen berörde starkt.

Den en och en halv timme långa guidningen i Ytterjärna avslutas med en rundvandring i den vackert anlagda trädgården. Arne Klingborgs estetik är tongivande även här och välkända trädgårdsmästare som t ex Lars Krantz, mannen bakom Rosendals trädgårdar, har skolats här.

Inger har just pensionerat sig från sin fasta tjänst som guide i området, men vill finnas tillgänglig när hon behövs. Då hon efter många och långa utbildningar i Tyskland i bl a eurytmi, kom tillbaka till Ytterjärna, kom hon mitt den dynamiska uppbyggnadsprocessen.

– Det har ända sedan den tiden funnits en stor nyfikenhet på verksamheten här, säger hon när gruppen gått vidare för lunch på restaurangen. Men visst det finns också en hel del fördomar och missuppfattningar.

Inger berättar t ex att det finns en uppfattning att det i Ytterjärna bor en sluten ”sekt” med färdiga åsikter, som man måste underordna sig om man lever här.

– Det stämmer ju inte alls, menar hon. Möjligheten att tänka och tycka fritt kanske är större här än på de flesta andra ställen i vårt land. Ett faktum som också varit lockande för dem som valt att slå sig ner här.

Hon berättar också att många frågar om det är sant att antroposofer ogärna vaccinerar sina barn.

– Det är givetvis ett fritt val för varje familj som är bosatt här på samma sätt som överallt annars, menar hon. Men visst är det många engagerade föräldrar som slagit sig ner i det här området för att de vill satsa på en naturlig livsstil och bland dem finns det en hel som förhåller sig ifrågasättande till centrala påbud som t ex generella vaccinationsprogram i tidig ålder.

Ett helhetstänk

I restaurangen stöter jag på några av orienterarna som var med vid guidningen och frågar vad som gjort mest intryck.

– Det är helheten, säger de med en mun. Allt hänger verkligen ihop på ett harmoniskt sätt – arkitektur, konst och den omgivande miljön. Det är vackert och genomtänkt vart man än vänder sig och är mycket större än vad vi föreställt oss.

– Maten är också helt fantastisk. Hit åker vi gärna fler gånger!

Det har blivit dags för årets Almedalsvecka på Gotland, och den här gången kommer Ytterjärna Forum att ta plats. Vi bjuder in till ett seminarium på onsdagen på temat ”Integrativ vård och hållbar hälsa – nya möjligheter för människan och medicinen”.

Vårdfrågan är vår tids största välfärdsutmaning. Med ökande vårdbehov, en åldrande befolkning och kunnigare och mer krävande patienter är ett ständigt nytänkande nödvändigt.

Den integrativa vården ses av många som en viktig möjlighet för framtiden – en vårdform där skolmedicin kompletteras med andra läkarinitierade, men mer okonventionella behandlingsformer, som exempelvis akupunktur, mindfulness eller naturläkemedel. Begreppet integrativ medicin är i det närmaste okänt i Sverige, men står högt på agendan i många andra länder i Europa och världen i övrigt.

Ytterjärna Forum bjuder därför in till ett samtal om integrativ vård i Almedalen 2016. I panelen deltar bland andra Mats Pertoft, miljöpartistisk riksdagsledamot och Karin Björkegren Jones, journalist. Samtalet leds av Maria Torshall, chefredaktör på tidningen Hälsa.

Frågor som kommer att behandlas:

• Vad innebär integrativ sjukvård och hur kan den bidra till en effektivare sjukvård?
• Hur ser kunskapen ut bland våra läkare och hur stort är intresset hos patienterna?
• Vilka svar kan den integrativa vården ge på våra stora medicinska frågor – antibiotikaresistens, ökande antal läkemedelsskador och kostnadsutvecklingen i vården?

Seminariet går av stapeln onsdagen den 6e juli, kl 14-16, i Lindgården på Strandgatan 26 i Visby.

En sydkoreansk tävling har fått stor uppmärksamhet i internationella medier. Varför? Jo för att den går ut på att göra absolut ingenting. Tävlingen heter ”Space out” och är skapad av konstnären WoopsYang som en uppmuntran till stressade sydkoreanerna att minska sitt mobilanvändande. “Let’s enjoy just thinking nothing!” lyder slagordet.

”Jag led av utbrändhet, men kände mig samtidigt extremt stressad av att inte göra någonting” berättar artisten i en intervju till tidningen Vice. ”Så jag tänkte: Vi skulle alla må bättre av att göra ingenting, om vi gjorde ingenting tillsammans som en grupp.”

Tävlingen går alltså ut på att sitta tillsammans i gräset i 90 minuter utan att varken prata i telefon, kolla på klockan eller slumra till. Domare håller koll på att ingen bryter mot reglerna. För att försäkra sig om att alla verkligen tar det lugnt, kollas pulsen med 15-minutersintervaller. Vinner gör den som har haft jämnast hjärtslag under tävlingen.

WoopsYangs mål är att ”Space out” ska bli en internationell företeelse som uppmuntrar fler att koppla av för en stund. Tävlingen har redan spridit sig till Kina, och nu undrar vi förstås vem som blir den första att arrangera den här i Sverige?

Man kan se på frihet på många olika sätt i olika sammanhang. En sak är säker – vår syn på frihet påverkar samhället och våra liv, på fler sätt än vi kanske tror. Här döljer sig en del motsägelser och rena missuppfattningar som har stor betydelse. Det blir tydligt i ett samtal med Hans Ruin, som är professor i filosofi på Södertörns högskola.

Frihet passar inte in i strikt vetenskaplig världsbild

Hans Ruin har bland mycket annat fördjupat begreppet frihet i relation till bildning. Friheten är något som har intresserat många filosofer genom historien. Men vad är det egentligen i människan som är fritt? Enligt Hans Ruin har ofta svaret varit att det är människans vilja. Men redan här finns ett filosofiskt problem, menar han.

– Den fria viljan är också i sig en kausalitet, dvs den skapar en egen orsak till det som sker. Det betyder att allt inte har en ”naturlig” förklaring enligt bestämda mönster eller enligt statistik och sannolikhetsberäkningar som är vanligt inom många vetenskaper.

På en del områden som moral, juridik, politik och pedagogik utgår man från att friheten är en självklar realitet. Men inom naturvetenskaperna och psykologin kan man diskutera naturens och kroppens sätt att fungera som om friheten inte fanns, utan snarare som att friheten är en sorts resthypotes i avvaktan på att naturvetenskapen kommer fram till den slutliga förklaringen på allt, menar Hans Ruin. Inte minst inom genetiken och beteendevetenskapen är detta ett vanligt sätt att resonera.

– Det finns en paradox mellan frihet och lagbundna mönster. Även själva idén om att allt är lagbundet förutsätter ju ett tänkande som är fritt från denna lagbundenhet. Om exempelvis en genforskare vill hävda att generna är orsaken bakom allt mänskligt beteende blir paradoxen tydlig. Den teorin vilar ju åtminstone på en människas frihet från betingning, nämligen forskarens egen.

Många ser sig nog allmänt som ganska fria i Sverige. Är det en illusion?

– Det finns många olika sidor av det här. Politiskt måste man nog utgå från att vi är ganska fria och att vi fritt kan lägga vår röst etc. Dock kan det som för en viss grupp ses som nödvändigt för att åstadkomma frihet, innebära en begränsning av friheten för en annan grupp. Samtidigt är det också uppenbart att många lever under sociala och ekonomiska omständigheter som inskränker friheten.

Inom vetenskapen är det däremot svårare att definiera vad frihet är, menar Hans Ruin. Friheten passar inte in i en strikt vetenskaplig världsbild där allt har en lagbunden orsak. Frihet är ju sin egen orsak.

– När vetenskapen kommer fram till att människan på olika sätt inte är fri pga genetisk och biologisk historia, så bör man vara skeptisk till den slutsatsen.

Man kan konstatera att friheten ser olika ut på olika områden, exempelvis inom den etiska/politiska sfären respektive inom den vetenskapliga/metafysiska. Men ett problem är, enligt Hans Ruin, att många i sina tankar och resonemang rör sig mellan och blandar ihop dessa utan att tänka på det.

Frihet innebär ansvar

– Det här påminner oss om att frihet handlar om ansvar, vilket är en komplicerad sak som man ofta vill värja sig från. Men vi har ansvar för de kunskaper vi skapar och politiska beslut som tas. Vi är handlande individer i ett fortgående sammanhang. Om vi bara reducerar oss till strikt vetenskapliga effekter, så duckar vi också för att vara människor.

Även om många spontant i livsutövningen upplever sig fria, tycker Hans Ruin att vår kultur har svårt att handskas med det här begreppet. Han menar att det finns en sorts naiv tilltro till rätten att fatta sina egna beslut. Den typen av frihet visar sig mer som en insisterande form av egensinnighet.

– Det är en paradox i samhället att man odlar uppfattningen att man får göra som man vill, samtidigt som man inte får ihop förklaringen på vad frihet är och vad den egentligen innebär. Det är också viktigt att inse att vi aldrig är utan ett sammanhang i vår frihet, ett sammanhang som man inte har skapat själv, dvs en situation. Friheten är alltid situationell.

Behöver man ständigt återupprätta friheten?

– Ja, så är det nog. Den slingrar lätt in sig och försvinner. Politisk frihet är ett ständigt pendlande mellan frihet och underkastelse. Men det här gäller också i våra egna liv. Det är lätt att dra sig undan det ansvar som frihet innebär. Underkastelse kan vara lockande för människor. Men man har ansvar.

Kan ha stor betydelse för komplext läkande

Inom vilka områden kan man, utöver vetenskap, få in mer av människans fria handlande som orsak och förklaring? Kanske inom hälso- och sjukvården?

– Frihet är en orsaksgrund som förklarar och motiverar vad som sker. Den utgår från att jag har en vilja och själv väljer hur jag handlar. Jag är då min egen orsak. Det är just detta som är grejen med friheten, menar Hans Ruin.

Han pekar på att det här har stor betydelse inom vissa områden, men mindre betydelse inom andra. Ska man exempelvis reparera ett brutet ben så spelar inte friheten så stor roll. Det är bara att gipsa. Läkandet är då inte en vilja.

– Men när det gäller läkande på mer komplex nivå är det annorlunda. Många fysiska sjukdomar är uttryck för lidande och hur människor lever sina liv. Sjukvården bör ta större grepp om människan som en fri varelse, och att en del av orsakerna inte måste vara helt kausalt bestämda utifrån naturvetenskaplig lagbundenhet. Annars kan det exempelvis bli så att man i för hög grad ger människors vantrivsel medicinska diagnoser och medicinerar själslivet.

Det här menar Hans Ruin ställer krav både på den som behandlar och den behandlade. Många av våra folksjukdomar som övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar med mera är knutna till psyko-fysiska faktorer och livssituation. Att inskränka sig till rent medicinsk analys räcker inte. Detta är ett exempel på hur sättet att se på frihet påverkar hur vi ser på människan, vilket får konkreta följder.

Frihet viktig i bildning

Rousseau ansåg att bildningsarbete syftar till frihet. Hur står det till med detta i dagens skola?

Idén att en fullvärdig människa måste öva sig in i detta ligger djupt i oss, dvs att vi föds mer ofria och att utbildning ger redskap att leva friare. Många utbildningspolitiska dokument bejakar också detta, menar Hans Ruin.

– Men det här handlar inte bara om kritiskt tänkande, utan också om att agera utifrån sitt eget omdöme och sin kunskap. Klassiska texter från upplysningstiden tar upp detta och mycket av vårt pedagogiska tänkande vilar på den tiden. Exempelvis Kant talade bland annat om att våga utveckla och lita på sitt eget omdöme.

Man utbildar med sikte på att den som utbildas ska vinna frihet, men det betyder inte att allt ska vara fritt. Att tillförsäkra någon kunskap och erfarenhet innebär en viss auktoritativitet, men inte med syftet att forma någon efter en viss mall. Det står här inte i motsatsförhållande till frihet, utan handlar snarare om att tillerkänna någon en auktoritativitet, för att kunna förlita sig på den personen.

– Det här är en svår avvägning som gäller både för lärare och i föräldrars eviga dilemma. Även om ett barn är vetgirigt så värjer sig barnet också från sådant som behöver göras i någon form av underkastelse. Det behövs förstås lite hårt arbete också, inte bara egen lust, säger Hans Ruin.

Inte bara jag, jag, jag

Han menar också att bildningsarbete även handlar om att utsätta sig för det främmande. Ofta fastnar man i en polariserad diskussion om vi ska lasta över gammal bråte på barn istället för sådant som de har nytta av.

– Men detta är inte bara en fråga om att forma människor, utan även att öppna upp människan för något främmande, för att hon inte ska bli innesluten i sig själv. Sådant kan man exempelvis få genom litteratur och konst. Det mötet är viktigt att åstadkomma, utöver naturvetenskapliga ämnen som förstås också behövs. Annars finns en tendens till en krympt egen värld.

– Bildning syftar till frihet. Men idag fastnar människor lätt i den egensinniga synen på frihet – bara jag, jag, jag. Det är viktigt att öppna människan mot ett större du – dvs någon eller något annat som man kan möta.

En annan aktuell aspekt på bildning och frihet gäller människan som ekonomisk varelse. Det pågår idag en debatt om hur vi utbildar blivande ekonomer, berättar Hans Ruin.

– Vad är det egentligen för tankemodeller vi bygger utbildningen på? Här finns en tendens att grunda dessa mest på enkla modeller där människan är en vinstmaximerande maskin. Det är en intressant och viktig debatt. Hur utbildar vi vår samhälleliga elit? Som ekonomiska egoister?

Det här anknyter faktiskt till en form av totalisering eller en idé om ett samhälle där alla blir kuggar i ett maskineri, utan egen ansvar, menar Hans Ruin.

– Jurister och ekonomer behöver lära sig mer om frihet och ansvar. Det är viktigt att inte reducera sin egen yrkesutövning till en mekanisk procedur.

Kan man definiera sig som människa utan att definiera sig som fri?

– Nej, utan det är man inte en människa.

I början av maj kom forskaren, farmaceuten, den sociala entreprenören och vinnaren av 2003 års Right Livelihood Award (”alternativa nobelpriset”), Ibrahim Abouleish till Ytterjärna Kulturhus och höll där en öppen föreläsning på temat FN:s hållbara utvecklingsmål och SEKEM.

Salen var välfylld och föreläsningen öppnade med visningen av en introduktionsfilm till SEKEM, ett mångfacetterat samhällsprojekt i de nordliga delarna av Egypten, som Ibrahim Abouleish grundade 1977.

För att förstå SEKEM, dess värdegrund och betydelse i kontexten av Egyptens moderna historia, är det nödvändigt att först fördjupa sig lite i personen Ibrahim Abouleish.

Vid 18-års ålder satte Ibrahim Abouleish för första gången ögonen i en roman av Goethe. Det var allt som behövdes för att väcka en törst i honom som inte gick att tillfredsställa i Egypten. Boken, språket, tankarna och kulturen som mötte honom genom Goethe drev den unge Ibrahim Abouleish i landsflykt, i jakten på en kultur han inte kände men som han måste få lära känna.

– Det var som att jag var en mycket törstig man som fick lite att dricka och först då inser hur törstig han är.

Abouleish emigrerade alltså, och lämnade sin tämligen bekväma övre medelklasstillvaro i en välbärgad handelsfamilj i Kairo, för att bege sig till Graz i Schweiz.

Väl ankommen kom Ibrahim Abouleish att ägna sig åt farmakologi. Han var ung, viljestark och ambitiös, och tog 1969 en doktorsgrad i ämnet. Snart hade han etablerat sig som en framgångsrik forskningsledare och schweizisk medborgare, han var lyckligt gift och far till två barn.

Det tidigare hemlandet Egypten fanns kvar, men då kanske närmast som en bakgrund i en pågående biografi, ett förflutet utan någon större inverkan på nuet.

År 1975 konfronterades Ibrahim Abouleish med två händelser som kom att helt och hållet förändra hans och hans familjs liv. Under en resa där han hälsade på familj och vänner i Egypten kom Abouleish att greppa allvaret bakom de utmaningar landet stod inför, och han kände att de kanske trots allt var en del av honom. 1975 befann sig Egypten i ett slags vakuum mellan det så kallade Yom Kippur-kriget mot Israel två år tidigare, och det historiska fredsavtalet med samma land två år senare. Den store samhällsreformatorn och förespråkaren för en enhetlig socialistisk arabisk stat Gamal Abdel Nasser var död sedan fem år, och Anwar Sadat styrde ett land i djup existentiell kris.

Den andra händelse som konfronterade Ibrahim Abouleish 1975 var av mer beskedlig art, men intrycket den gjorde var inte desto mindre omvälvande. Åren som forskare och forskningsledare i Graz hade kommit att ta allt mer av hans tid i anspråk, och familjen sattes åt sidan. Till slut fick han vid något tillfälle höra från en av sina söner att pappa, han var ”den där som vi äter lunch med varje söndag”.

Två år därefter, 1977, flyttade Ibrahim Abouleish tillsammans med sin familj tillbaka till Egypten, med en radda visionära planer på hur man skulle kunna utveckla ett hållbart samhälle i bagaget.

– När jag 1975 besökte Egypten slogs jag av den stora skillnaden mellan landet jag lämnade och landet jag återvände till. Jag fick en stark förnimmelse av att Egypten var dött; inte bara var marken ofruktsam och död, men även den grundläggande sociala sammanhållningen, den samhälleliga livsviljan. Min fråga var och är egentligen fortfarande densamma: hur kan vi skapa ett hållbart samhälle? Om vi lyckas med att odla på ett sätt som skapar bördighet, kommer öknen att spira och produkterna blir fulla av liv.

Så jag köpte en bit land i Belbeis, 60 km norr om Kairo, som dittills använts enligt det moderna jordbrukets metoder, med intensiv kemikaliebesprutning från luften och överutnyttjande av vattenresurserna. Från Europa hade jag med mig ett omfattande nätverk av kunniga människor inom alla möjliga områden, och jag bjöd dit dem och satte igång med att reformera platsen.

En öken och ett jordbrukarland

Det kan tyckas paradoxalt att ett land som till 90 % består av öken också är känt som vistelseort för en av världens äldsta jordbrukande civilisationer. Allt hänger dock ihop med Nilen, i vars mycket bördiga deltan det egyptiska jordbruket föddes. Men trots att Nildeltat genom olika bevattningsprogram under senare delen av 1900-talet utvidgats kraftigt är det än idag bara 3,5 % av landets totala yta som räknas som bördig jordbruksmark. Med en så stor koncentration av bördighet till en mycket liten del av landet uppstod också oundvikligen stora klassklyftor, där ägare av bördig mark kunde räkna med god avkastning på tämligen litet arbete, medan jordbrukare i mindre bördiga områden tvangs att slita för magert utbyte.

Under Gamal Abdel Nassers tid gjordes flera omfattande landägarreformer för att åtgärda dessa klasskillnader. Ägandet av mer än 50 feddan (1 feddan = 0,42 hektar) jordbruksmark av en enskild landägare förbjöds, och bördig mark som konfiskerats delades ut till landsortsbefolkningen. Resultatet blev att jordbruket styckades upp i många mindre delar. Samtidigt genomgick Egypten en kraftig befolkningsökning och kunde i allt mindre grad försörja sig självt utan att importera livsmedel. Det är under denna tid som det kemikalieintensiva jordbruket och de stora bevattningsprojekten infördes som försök att öka andelen jordbruksmark och höja produktionen.

Ibrahim Abouleishs arbete med att skapa ett hållbart samhälle tog således sin utgångspunkt med det allra mest basala; marken vi odlar och maten vi äter. Jordbruket lades om enligt biodynamiska odlingsprinciper, där gården betraktas som en helhetlig organism och där markens humuslager byggs upp genom odling. Snart producerades förutom grönsaker även kryddor och téer, och 1991 odlades världens första biodynamiska bomull genom SEKEM. För att hålla takt med den växande efterfrågan på produkterna och underlätta för andra bönder att ställa om till hållbara odlingsformer initierades the Egyptian Biodynamic Association (EBDA) och Center of Organic Agriculture (COA) med gården i Belbeis som föregångare.

Det ekologiska jordbruket i Egyptens andel av den totala jordbruksytan är än så länge mycket blygsam. Men omställningstakten är hög, inte minst beroende på goda exportmöjligheter när efterfrågan på ekologisk mat växer internationellt, och runt 20 000 hektar ekologisk odlingsmark finns idag, med ytterligare ca 20 000 hektar under omställning. Idag är SEKEM ett nätverk av många mindre eller medelstora jordbruk som bedriver biodynamisk odling i Egypten.

Hållbar utveckling är inte bara ekologi

– Det är lätt att se hållbar utveckling enbart i termer av ekologi och jordbruk. I verkligheten är det naturligtvis mycket mer än så; SEKEMS modell för ett hållbart samhälle är i själva verket fyrdelat – Ibrahim Abouleish tecknar ett fyrklöver på tavlan, och skriver vid vart och ett av bladen ett av följande Ekonomi, Ekologi, Kultur och Politik – och det är ett balanserat samspel mellan dessa fyra område vi försöker genomföra i praktiken.

Det innebär t.ex. att allt överskott från ekonomi- och ekologisfären går till upprätthållandet av kultursfären. Mer konkret innebär det också att det på SEKEM:s gårdar även bedrivs undervisning enligt waldorfpedagogikens metoder, konstnärliga övningar och hantverk, forskning och diskussioner kring politiska teman. Det sociala entreprenörskapet odlas genom ett Social Innovation Centre och 2012 öppnade det ideellt drivna Heliopolis University i Kairo, delfinansierat av SEKEM.

– Tanken är att vi bör undervisa unga människor i livets komplexitet, men med en positiv holistisk inriktning. T.ex. hur vi kan göra jorden fruktbar, rent konkret. För oss i Egypten är den frågan påtaglig på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Europa, därför att vi är ett land som i princip består av öken.

En av orsakerna till att det är så svårt att åstadkomma hållbar utveckling i ett hållbart samhälle idag är den hegemoni som den ekonomiska sfären har fått, säger Ibrahim Abouleish.

– Om vi tittar på samhällen idag ur ett större och mer globalt perspektiv, är det ganska tydligt hur den ekonomiska sfären har fått alldeles för mycket tyngd. Samtidigt har kraften i den politiska sfären givit vika; det har skett alldeles för lite utveckling där. I Egypten dras vi med mycket svaga politiska institutioner.

Politiken är ett reglerande instrument för ekonomisk fördelning. Om balansen i samspelet förskjuts och den politiska sfären tappar kraft till förmån för den ekonomiska sfären, kommer vi istället för ett reglerande instrument som minskar fattigdomen att få ett instrument som skapar ännu mer fattigdom. Det försöker vi ändra på b.la. genom the Social Innovation Centre, där vi i princip försöker implementera social hållbarhet i samhället.

Var ligger då hoppet för ett framtida hållbart samhälle?

– Hos individen. SEKEM är egentligen helt och hållet baserat på social aktivitet, på främjandet av en process där en person i ett kollektiv blir till en individ. En sådan process innefattar existentiella frågor som vem är jag och vad är det för mening, och den tar tid. Men det är den enda meningsfulla processen att gå för att komma till hållbarhet. Och den innefattar konst! Konst och konstnärer har en otroligt viktig roll i att förstå livet.

Det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen är så odelat positiv till TTIP- avtalet som nu håller på att framförhandlas. EU:s förslag är dåliga och USA:s är ännu värre. Det anser Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen och Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige, i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nu när parterna anstränger sig för att få avtalet klart växer kritiken mot avtalet, som enligt många kan hota miljölagstiftning och konsumentskydd i EU-länder. Artikelförfattarna menar att det är hög tid att den svenska regeringen tar riskerna på allvar. Sandahl och Jacobson betonar att de är positiva till frihandel när det gäller att sänka tullar och liknande handelshinder. Men de hävdar att TTIP inte är ett sådant handelsavtal utan snarare ett regelavtal.

Från USA-håll har man tidigare exempelvis identifierat handelshinder i form av EU-regler om kemikalier, förnybara energikällor och miljöanpassning av bränslen. Det är regler som alla syftar till att skydda hälsa, miljö och klimat.

Artikelförfattarna pekar på risker med TTIP-avtalet på flera områden. Bland annat när det gäller försiktighetsprincipen kring kemikalier. Här skiljer sig lagstiftningarna rejält mellan EU och USA. I EU är det i princip producentens ansvar att bevisa att en kemikalie är ofarlig innan den får säljas, medan det i USA i stort sett tvärt om är ett myndighetsansvar att i efterhand bevisa att den är farlig. Det gör stor skillnad. EU har exempelvis förbjudit 1300 kemikalier i kosmetika enligt försiktighetsprincipen, medan det i USA rör sig om ett tiotal som förbjudits på federal nivå.

I artikeln pekar man också på att EU vill avskaffa amerikanska exportrestriktioner i syfte att importera särskilt smutsiga fossila bränslen i form av skiffergas och råolja från oljesand. EU har också föreslagit ett samarbetsorgan där även näringslivet på ett tidigt stadium ska få granska planerade regler ur ett handelsperspektiv. Det menar artikelförfattarna kan hämma ny miljölagstiftning och innebära att det blir en förskjutning mot större inflytande för stora företag, på bekostnad av det demokratiska inflytandet.

Det föreslås också att TTIP ska göra det lättare för företag att stämma stater, exempelvis när ny lagstiftning hotar värdet av företagets investeringar. Ny lagstiftning på miljöområdet kan då leda till avsevärda skadeståndskrav.

Artikelförfattarna anser att det är oroande tyst om det här i Sverige, medan det däremot diskuteras mycket i andra länder. I exempelvis Tyskland har befolkningens stöd för TTIP rasat till bara 17 procent. I artikeln uppmanas den svenska regeringen att grundligt utvärdera TTIP:s konsekvenser för svenska regler och svenskt miljöarbete, och att vara öppen för att slutsatsen kan bli att man ska stoppa avtalet.

År 2009 bildade ett antal intresseorganisationer verkande för hållbarhet ett internationellt initiativ för att granska bankers hållbarhetsarbete i policy och i praktiken. Initiativet kom att kallas Fair Finance Guide (FFG) och arbetar sedan några år tillbaka även i Sverige, med det huvudsakliga syftet var att påverka banker och försäkringsbolag i en hållbar riktning. Detta sker dels genom att granska och återkoppla till bankerna och dels genom att upplysa deras kunder om vilka investeringar som görs och hur detta relateras till bankernas åtaganden, policys och hållbarhetsarbeten.

Att de allra flesta banker inte öppet redovisar vilka företag som stöttas genom utlåning och investering försvårar arbetet, och därför jobbar FFG i form av fallstudier där granskningar görs av hur bankernas faktiska investeringar och agerande rimmar med riktlinjer och åtaganden. Således går det att på Finance Fair Guide’s hemsida läsa en nyhetsnotis från slutet av april i år om hur Nordea i strid med både internationella överenskommelser och egna riktlinjer valt att låna ut 650 miljoner till ett av världens största kolbrytningsföretag, ryska SUEK. Detta alltså bara fyra månader efter att Nordea skrev under det s.k. ”Parislöftet” där de förband sig att hjälpa till att förverkliga klimatavtalet.

Ett annat verktyg FFG använder sig av för att sprida medvetenhet och kunskap bland bankkunder är en årlig rapport där bankernas hållbarhetsarbete betygsätts i en skala mellan 1-100, och där inga av de fyra svenska storbankerna under 2015 nådde över 50 poäng.

Alternativen   

I Sverige finns huvudsakligen två alternativ till storbankerna, där stort fokus ligger på hållbarhet och etik och där riktlinjerna och åtaganden verkar efterlevas i praktiken: JAK-medlemsbank – lokaliserad i Skövde – fick i senaste FFG-mätningen 71%, medan Ekobanken i Järna nådde så högt som 92%. Gemensamt för dessa båda alternativa banker är att de är medlemsbaserade och därmed inte har några aktieägare och aktieutdelningar att ta hänsyn till. Detta innebär också att de är starkt lokalförankrade.

JAK

Namnet JAK hänvisar till den klassiska nationalekonomins produktionsfaktorer, jord, arbete och kapital, och klassiska folkbildnings- och demokratibegrepp som solidaritet och rättvisa genomsyrar bankens värdegrund. JAK’s hållbarhetsarbete är därför jordnära och baseras på sunt förnuft och det tänkande som bönder i alla tider haft: du skall lämna din åker efter dig i minst lika gott skick som den var då du övertog den.

Vidare verkar JAK för ett samhälle utan ränta, och således varken tas eller ges ränta vid utlåning från och sparande i banken. Detta motiveras med att ränta i praktiken är ett sätt att tjäna pengar på att ha pengar och därmed är innebär en omfördelning av resurser från dem som har litet till dem som har mycket. Administrativa kostnader hos banken tas istället ut i form av en avgift

Ekobanken

Ekobanken i Järna har sin grund inom den s.k. Social Banking-rörelsen tillknutet det internationella nätverket Global Alliance for Banking on Values (GABV), en rörelse av värderingsbaserade banker med begreppen hållbarhet och hållbar utveckling i sina grundvalar.

Maria Flock Åhlander på Ekobanken förklarar:

– Ekobanken är en bank som är startad från tankar om hållbar utveckling och från en syn på samhället och människan ur tre aspekter; ett fritt skapande kulturellt och socialt liv som ger mening och livsutrymme; människors lika värde, rättigheter och skyldigheter samt en produktion av och handel med varor och tjänster som svarar mot människors behov och naturens förutsättningar. Hållbarhetsperspektivet ska genomsyra allt som vi gör.

Större och traditionella banker är vanligen måna om att sekretessbelägga vilka företag och projekt man lånar ut till och investerar i, vilket också innebär att det är omöjligt att som kund veta vad som sker med de tillgångar man har placerade där. Det ovan nämnda exemplet med Nordeas lån till kolbrytningsföretaget SUEK, och Panama Papers-skandalen, där storbanker på trots av internationella överenskommelser om att inte underlätta för planerad skatteflykt upprättat brevlådeföretag i skatteparadiset Panama just i detta syfte, visar hur långt det ofta är mellan de åtaganden som redovisas och vad som faktiskt görs. I kontrast till detta redovisar Ekobanken öppet vilka verksamheter de lånar ut till.

– Utlåningspolicyn är det som tydligast återspeglar Ekobankens hållbarhetsansvar. Ett låneprojekt värderas utifrån miljömässiga, sociala, kulturella och ekonomiska aspekter. Ekobankens årsredovisning fungerar därför även som en hållbarhetsredovisning, där både utlåningen och det interna hållbarhetsarbetet redovisas. I tillägg till detta redovisar vi även utifrån GRI G4 (Global Reporting Initative version 4) som är en typ av standard för hållbarhetsredovisningar, säger Maria Flock Åhlander.

Att lyfta fram hållbart ansvarstagande inom ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter är dock Ekobanken långtifrån ensamma om i banksektorn. Inte minst i Sverige Handelsbanken skriver exempelvis angående sitt hållbarhetsarbete:

”Utöver Handelsbankens företagsmål, att ha bättre lönsamhet än genomsnittet för jämförbara banker på hemmamarknaderna, ska Handelsbanken dessutom agera som en ansvarsfull samhällsaktör. Det är därför naturligt för banken att arbeta med de hållbarhetsfrågor som ofta går under samlingsbegreppet CSR, som innebär ett frivilligt ansvarstagande för hur bankens verksamhet påverkar samhället ur ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.”

Handelsbanken är samtidigt den av de fyra storbankerna i Sverige som fick lägst betyg i FFG’s rapport 2015, med 27 %. Bara Danske Bank, med 25 % var sämre. Hur kommer det sig att två banker med så till synes liknande ansvarsområden får så olika resultat? Maria Flock Åhlander:

– De grundläggande skillnaderna mot Handelsbanken är att de är en affärsbank som har som övergripande mål att skapa lönsamhet för sina ägare och sedan har de antagit en policy att dessutom agera ansvarigt. Ekobankens övergripande mål är att se pengar som ett socialt medium för människors samarbete. Vi har allmännytta och medlemsnytta som främsta drivkraft. Pengarna i banken placeras utifrån dessa principer, inte utifrån maximal lönsamhet.

Går någon del av ert hållbarhetsarbete utöver principerna för social banking? Eller är ert fina betyg av Fair Finance Guide rakt igenom ett resultat av att bedriva social banking?
– Grundläggande innebär det att en bank som verkar inom Social Banking-rörelsen torde få ett bra resultat i Fair Finance Guide. Granskningen utgår ifrån att titta på konventionella banker vilket gör att en bank som Ekobanken måste anpassa en del av sin kommunikation för att få ett bra resultat. Exempelvis har Ekobanken alltid utgått från positiva kriterier vilket är ett starkare sätt att se på hållbarhetskriterier i verksamheten. Så det är en kombination av att Ekobanken arbetar inom Social banking och vårt eget sätt att arbeta med hållbarhetsfrågor.

Hur påverkas lönsamheten med ett så genomarbetat hållbarhetsarbete? Kompromissar ni någonsin med hållbarhetsprinciper?
– Vi tycker inte att lönsamheten påverkas just av vår inriktning mot hållbarhet. Vi kanske lägger ner mer tid och intresse på kunderna och deras branscher eller andra gemensamma intressen än vad en renodlad affärsbank gör. Det uppvägs av att våra kunder är mer stabila och mindre utsatta för (spekulativa) förluster.

Vi kan kompromissa på så sätt, att en lånekund kanske har ett tydligt socialt ändamål och har stor betydelse för utsatta människor, medan de inte är lika framme vad gäller miljöfrågorna eller att medinflytandet i företaget inte är så utvecklat. Vi får många gånger säga: Ekologiskt, socialt eller kulturellt, inte alla tre på en gång. Fast det brukar vidareutvecklas allteftersom kunden utvecklas. 

Hur uppmärksammas ert arbete av andra banker?
– Vi tror att andra banker tittar på hur vi arbetar och kommunicerar kring hållbarhet.