Maskros växer nästan överallt där ingen kunde tro att något kunde gro!
Även på grönsaksmarknader nere i Europa finner vi den bland sallad och primörer för liksom rucolan är den omtyckt för sin beska smak.

Glatt och oförtrutet lyser maskrosen upp vår gräsmatta. Har du den där kan du se det som en gest av naturen att bjuda till bords! De späda bladen är godast. Hacka fint i sallad, pesto eller såser. Med olja, äppelcidervinäger, honung, peppar och örtsalt och lite vatten blir bladen en uppfriskande försommarsallad som är bra för matsmältningen. Här finns järn, kalcium samt A-, B-, C- och D-vitamin. Små groblad, feta sedum och krispiga röllekablad om de växer intill är också gott att blanda i. Skär ner lite ost eller ett stekt ägg så har du en lätt lunch nästan gratis!

Maskrosknopparna kan fräsas i smör och till exempel blandas i en omelett, stjälkarna till outslagna blommor kan kokas som nudlar, noppade kronblad till pynt och hela blomkorgar kan jäsas till vin. Roten, den allra mest beska, kan hackas och torkas till te och fattigmanskaffe.

De grövre bladen blir väldigt skarpa i smaken, men låt dem dra i saltat vatten en kvart så mildras de och bakterier och annan förorening dör.

Detta är ett bra tips när man plockar vilda växter till mat som inte skall kokas. En annan sak att vara noga med är att inte plocka växter och bär intill vägar och stigar.

Fram till midsommar kan maskros ätas varje dag som en vårkur, blad som växer i skuggan och är lite blekare smakar mindre beskt.

Se upp för stängelns mjölksaft som ger bruna fläckar på kläder. De går inte att tvätta bort!

Maskros växer i rosettformation och knopparna göms i dess mitt, ett par vackra dagar reser sig blomman och slår ut helt gul över sin gröna korg. När blomman vissnar, stänger den sig liksom den gör varje kväll men denna gång skjuter den sitt ihåliga skaft i höjden för att i förvandlad form öppna sig för en kupol av frön som flyger med sitt paraply över långa sträckor i vinden. Kvar står de bredflikiga lansettbladen och stjälken med sin lustiga kala topp, för bladflikighetens skull kallas de lövetann, lejontand på Norska.

Maskrosen har en enastående förmåga att anpassa sig efter omgivningen. Klipper du gräsmattan, ja då håller den sina blomskaft korta, regnar det så stänger blomman sig och på en äng blommar maskrosen i lagom höjd för att få det ljus den behöver.

Hela växten har stor användbarhet inom örtmedicinen.

Indikationerna beskrivs som leverstärkande, njur och gallfunktionsstärkande, ödem, eksem och hudproblem beror ofta på nedsatt funktion i lever och njurar, två av kroppens stora utsöndringsorgan. Huden är vårt största utsöndringsorgan och kallas ibland för ”tredje njuren”.
(Se Pelle Holmberg: Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso-och kroppsvård.)

Bitterämnet taraxin är det främsta aktiva ämnet i maskros.

I de biodynamiska kompostpreparaten tas de vilda läkeväxternas kvaliteter tillvara. Maskrosens uppmärksamhet spänner mellan frönas luftiga höjder och pålrotens kraftiga förankring i jorden, lyhörd för ljus och mörker och den omgivande naturen.

Detta är egenskaper hos maskrosen som i en essens kan inspirera kulturväxternas mer matnyttiga funktion till en sund helhet.