– Jag tror på tanken att om man förstår andras bevekelsegrunder – vilket inte är detsamma som att man accepterar allting – kan man med denna förståelse möta den andre respektfullt.
Det säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, författare och medlem i The Elijah Board of World Religious Leaders, som samlar företrädare för världens åtta största religioner.
Gruppen har som mål att lära känna varandras traditioner i teori och praktik, utan att blanda ihop dem, berättar han.

Jag träffar Lennart Koskinen en solig sommardag i hans vackra hem i Nacka, där han numera bor med sin hustru Birgitta. Det vi ska prata om är just olika sätt att se på människan i olika kulturkretsar och religioner.

– Det går inte att förstå en kultur om man kopplar bort religionen, säger Lennart. I de tre stora abrahamitiska religionerna – bokens religioner – kristendomen, judendomen och islam, är det gemensamma att vi är beroende av en högre makt, som vi kallar lite olika saker.

– Vi är inte utkastade i världen, utan det finns en relation till ett större Något, som vi är beroende av och som dessutom har gett oss vissa riktlinjer kring hur vi ska agera och inte – både en livshållning och en slags etik helt enkelt.

– Samtidigt finns ett liberalt synsätt där människan anses har en stor frihet – men också ett stort ansvar – ansvar för vad hon gör av sin frihet. Utformningarna ser lite olika ut. I kristendomen och judendomen finns en moralisk naturlag på samma sätt som det finns en biologisk naturlag – om du ljuger, dödar eller förstör slår tillvaron tillbaka mot dig. Jag har inte bara ett ansvar mot mig själv som individ. När jag gör fel drabbar det också andra. Islam är lite annorlunda eftersom man delar upp män och kvinnor som man gör.

Det indiska kastsystemet, med sin människosyn, har vuxit fram ur en tradition som låg före både buddismens och hinduismens framväxt.

Cirkulär syn på tiden

– Det uppstod ur en insikt att vi människor har kommit olika långt i vår utveckling. Man har en cirkulär syn på tiden. Man ser tid som en slags kedja där varje länk i kedjan består av mindre länkar och varje större länk är delar av en större kedja, som bara är en länk i en ännu större. Det går både uppåt och nedåt.

– Människan är bestämd av hur långt hon har kommit i sin mänskliga utveckling. Tanken är att det finns en reinkarnation och att man återföds från den punkt där man är och i följande liv kan man arbeta sig upp mot nästa länk i sin kedja.

I buddismen har man tagit det ett steg längre.

– Det yttersta målet där är total befrielse från de här länkarna, säger Lennart, samma i hinduismen, där återfödelsens mål är befrielse.

– De som kommit längst utgjorde den högsta kasten och de skulle återfödas dels som människor och dels på en ännu högre nivå, medan de kastlösa hade kommit en väldigt kort bit på väg och de kunde återfödas som ett djur eller något annat. På det sättet kom de – även om de såg ut som människor – att jämföras med en groda och i bästa fall kunde de i nästa liv bli en hund.

Så småningom institutionaliserades detta och kasten blev till sociala kaster som fick en funktion som blev i hög grad politisk.

– Idag har man som tur är avskaffat kastväsendet samtidigt som det lever kvar – i bästa fall som en insikt att vi alla är på väg någonstans och att det är en utmaning hur jag hanterar mitt liv för att kunna växa, utvecklas och mogna.

Det konfucianska utgör en kollektivistisk syn med kejsaren i toppen. Det är en hierarki. Där är det inte länkar utan istället en stege. Där kommer påbud från kejsaren som är högst upp och de som är längre ner har bara att inordna sig.

– Den är extremt kollektivistisk, menar Lennart. I det Kina vi ser idag har man ersatt kejsaren med partiet. Partitoppen har definitionsmässigt rätt. De är ofelbara och går inte att ifrågasätta. Individen har egentligen inget egenvärde. Individens uppgift är att bidra till kollektivet.

Olika nivåer i människosynen

Människosynen har olika nivåer. En nivå är individualismen kontra kollektivism och alla former däremellan, där man kan tänka en individualism, som är kombinerad med grupptillhörighetstanken eller klantillhörighet.

– I Sverige har vi en alldeles egen form, som man skulle kunna kalla statsindividualism. Alla undersökningar visar att vi ligger på topp när det gäller individualism och självförverkligande, samtidigt som vi under lång tid har vant oss vid att det är staten och politikerna som har ansvaret för oss, medan vi själva inte har ansvar för staten.

– Vi gör våra egna val, men när det går illa, vi gör bort oss, blir fattiga eller sjuka är det statens ansvar. Då blir jag istället offer.

– Det är en extremt destruktiv människosyn. Den tappar bort både det kollektiva ansvaret och ansvaret för kollektivet, men faktiskt också individens ansvar.

– Vi ser också en polarisering. Antisemitismen ökar. Islamofobin ökar. Synen på invandrare med annan hudfärg blir mera synligt destruktiv. Det växer fram en människosyn där man är sig själv närmast. Vi kan se att den är kopplad till extrem individualism, där de som är annorlunda än vi själva ska bort.

Lennart menar att det i grunden finns några olika generella sätt att se på människan. Ett synsätt är den mekanistiska människosynen, där man ser människan mer eller mindre som en maskin.

Den främste företrädaren för den mekanistiska människosynen är B.F. Skinner, amerikansk psykolog, beteendevetare och social filosof, född i början av förra seklet.

– Skinner var i ropet på 70-talet, berättar Lennart. Det var input och output. Man skulle inte bry sig om det som hände inne i människan, utan bara hur hon reagerade utifrån de stimuli man utsatte henne för. Det kallades behaviorism.

– Han utsattes för mycket kritik, men i praktiken lever mycket av Skinner och behaviorismen kvar i den här mekanistiska människosynen, framförallt inom vården.

Objekt för läkarvetenskapen

Människan blir ett objekt för läkarvetenskapen. Läkaren och vårdgivaren är det aktiva subjektet. Vårdtagaren det passiva objektet. Vilket leder till att människan själv inte har något stimuli att bidra med någonting. Man blir ett offer och väntar sig att vården ska ta hand om en.

– Denna människosyn är farlig och när den också har förts in i New Public Management och blivit ett ekonomiskt system, får det ett sådant oerhört genomslag. Hela det offentliga upphandlingssystemet är ju så fyrkantigt och därmed så kontraproduktivt.

– Kroppen är ju väldigt självläkande och med detta synsätt pressas människans egna läkandeförmåga, helandeförmåga och livskraft ner.

Ett annat värdigare synsätt i vården är patienten som det egna autonoma subjektet, som lider av både ”illness” och ”disease”. ”Disease” är det observerbara, medan ”illness” är känslan och upplevelsen av sjukdom.

– Problemet är sjukdomen. Det är objektet. Patienten, som autonomt subjekt, får vägledning till en förståelse för hur problemet ser ut och inser att hon behöver hjälp. Ett andra subjekt kan vara läkaren som stöttar mig och min läkande förmåga och ger behandlingar. Sedan kan det finnas ett tredje subjekt, som kan var en sköterska, ett subjekt fyra kan vara en sjukgymnast. Därefter kanske en dietist eller en meditationslärare. Alla jobbar i första hand för helande och med att stärka subjektets motstånd mot det primära objektet – sjukdomen

– Det är en helt avgörande skillnad mellan en objektsyn eller en subjektsyn – det paternalistiska eller det autonoma. Det senare skulle jag kalla för en holistisk eller existentiell människosyn.

Människan som biologisk varelse

En mjukare variant av den mekanistiska människosynen är ett biologistiskt, evolutionärt synsätt, där man i första hand ser människan som en biologisk varelse.

– Man försöker förstå människan i evolutionära termer, säger Lennart, varför vi reagerar som vi gör och vilka behov vi har utifrån vår månghundratusenåriga historia.

Lennart berättar om fynden efter Homo Heidelbergiensis, som levde för ca 400 000 år sedan i Nordafrika och som uppvisar de första kända tecknen på att vara lika oss med sin DNA-struktur och sitt sätt att leva.

– Det finns tre kännetecken som man menar tillhör människan, säger han. Den första är att hon kan bruka och skapa eld, vilket ledde till att vi kunde tillreda mat och tillgodogöra oss näringsämnen, som fick hjärnan att växa. Elden skyddade oss också så vi kunde bli fler och fungera bättre tillsammans. Det bidrog till våra sociala förmågor och att vi kunde utveckla samarbete.

– Det andra är att man begraver sina döda. Vi vet nu med säkerhet att de för 400 000 år sedan gjorde det. De hade behov av att ta avsked, att minnas på ett sätt som inga djur gör, vilket förutsätter rätt välutvecklade frontallober.

– Det tredje är att det finns ett altare eller en offerplats. Man har en aning om att tillvaron är större än man själv och man försöker kommunicera med detta större.

Några hundra tusen år senare skedde en mutation och vi blev Homo sapiens.

– När hjärnan växte började man reflektera över gott och ont, rätt och fel. Man började reflektera över sig själv. Det blev ett avstånd till skapelsen. Man ställde sig utanför. Då var man inte bara en del av ett omedvetet sammanhang.

– Vi kan lära oss mycket av våra förfäder, förstå varför vi reagerar som vi gör. Varför är det så viktigt att samarbeta? Jo, det har sina evolutionära skäl. Varför ska vi respektera egendom? Varför ska vi hålla oss till sanningen? Det har varit evolutionärt positivt och har lett till överlevnad och utveckling.

– Ska man förstå rasismen ur ett evolutionärt perspektiv hänger det samman med när vi levde i små grupper och plötsligt kom det främlingar som såg annorlunda ut. De var ett hot. De ville ta vår grotta. De ville ta våra kvinnor. De ville ta våra liv. Vi vet att när vi möter någon som är annorlunda än vi så reagerar amygdala i vår hjärna med rädsla och när man rationaliserar rädslan kan det bli rädsla för andra raser.

– Vi kan förstå, men inte acceptera den reaktionen och då blir det så mycket viktigare med den andra evolutionära perspektivet, nämligen att frontalloberna har utvecklats. Där kan vi ju ha föreställningar om alla människors lika värde, rätt och fel och ha en medveten människosyn. Vi kan alltså hantera vår besvärliga amygdala och behöver inte reagera så negativt.

Den kristet, humanistiska människosynen

Ytterligare en variant på människosyn, som Lennart tar upp, är den kristet humanistiska – idén om alla människors lika värde. Den allra äldsta beskrivningen, finns dokumenterad i skapelseberättelsen: ”Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem.”

– Om avbilden består av man och kvinna måste man tänka sig förebilden som bärare av både manligt och kvinnligt, menar Lennart. Om förebilden består av en helhet måste det speglas i avbilden, som också består av både manligt och kvinnligt, som i bilden av Ying och yang.

Paulus skriver i Kolosserbrevet. ”Nu är här inte längre jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett.”

– Det uttalades i en tid där rangordningen av människor var enorm. Utifrån denna nya syn växer så småningom den antika humanismen fram. Det fanns hos några tidiga grekiska filosofer tankar i den riktningen, men det blir sedan väldigt tydligt när kristendomen blir statsreligion på 300-talet. Då kommer den här tanken att bli en del av hela teologin och har haft en enorm betydelse.

– Den finns exempelvis inte i konfucianismen och inte heller i islam. Islam växte i ett samhälle tydligt segregerat mellan män och kvinnor. Muhammed själv gav kvinnorna vissa rättigheter. De fick till exempel halv arvsrätt. Före honom hade de ingen alls. Han gav också kvinnan rätt att skilja sig om mannen betedde sig illa. Det var en klar förbättring jämfört med hur det var tidigare, men inte alls på samma grunder som i kristendomen och den humanistiska traditionen.

– Sedan fick vi ju en profan humanistisk tradition, som gick parallellt med den kristna. Den är ju tydligast i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Grunden är ändå intressant och den hittar man alltså hos Paulus.

Människan som medel

Den sista modellen hänför Lennart till, den polske filosofen och idéhistorikern Kolakowsky.

– Han är den som har drivit detta i modern tid. Det är människan som instrumentell. I den humanistiska människosynen är människan ett mål i sig själv. I den instrumentella människosynen är hon ett medel.

– Det är allra tydligast i den socialistiska, kollektivistiska synen. Människan, individen, har inget värde i sig. Individen är till för kollektivet, för att bygga samhället och framtiden. Individen är till för de andra. Instrumentell, kollektivistisk människosyn är egentligen en socialistisk människosyn.

Det finns en annan variant på den instrumentella synen och det är den ekonomistiska, det vill säga ditt värde är bara det du bidrar med till företaget.

– Det har ju präglat väldigt mycket av den industriella arbetsmarknaden och är fortfarande förhärskande, menar Lennart. Ditt värde räknas i vad du gör och vad du åstadkommer och inte i vem du är. Man har från fackligt håll lyckats skapa vissa skyddsåtgärder i form av arbetsrätt och strejkrätt och så vidare, men själva värdet ligger i vad du presterar och det har i sin tur bidragit till vår västerländska, individualistiska syn.

Vartannat år har The Elijah Board of World Religious Leaders ett stort möte någonstans i världen. Senast var de i Sevilla i Spanien, där kristna, judar, muslimer och araber under flera hundra år levde tillsammans i samförstånd.

– I Sevilla behöll de sina egna kulturella traditioner. Jag tror det är lösningen, säger Lennart. Jag tror på en respektfull pluralism, där vi ser att vi är olika, där det finns en styrka i dessa olika traditioner. Ett första steg i att leva tillsammans är att vi lär känna varandra.

– Utifrån det evolutionära synsättet är främlingen farlig, men när jag lär känna dig ser jag också att jag kan lära något av dig. Alla har något att ge. Det behöver inte innebära att vi blir likadana.

– Iden om integration som är assimilation är jag absolut emot. Den är livsfarlig. Egentligen använder vi ordet fel. Det är samhället som behöver integrera alla i sig, och inte individen som skall tvingas till likriktning. Samhället behöver ha en integrativ självbild, där det finns utrymme för olikheter inom vissa ramar.

– Vissa saker är inte förhandlingsbara, som svensk lagstiftning, synen på våld, kvinnan, hennes sexuella rättigheter och så vidare. Det måste vi vara tydliga med.

– Alla människors lika värde är fundamentalt. I vår kultur ligger det oerhört djupt. Världen måste manifesteras i rättigheter och skyldigheter, frihet och ansvar. Mångfald är bättre än enfald och att faktiskt tillåta mångfald och se att det är rikedom är för mig väldigt avgörande, avslutar han.