I årtusenden har de himmelsblå linfälten klätt oss, närt oss och försörjt oss. Lång och mödosam var vägen från frö till lätta svala sommarkläder, från strå till tråd att spinna. Gången är: Så, skörda, torka, repa, röta, bråka, häckla, skäckla, spinna, sticka eller väva för att slutligen komma till produkten ”linne”.

Att fylla linneskåpet med kallmanglade blanka, blekta dukar i damast och generöst tilltagna servetter och lakan och örngott med krusade band och broderade emblem var de välbeställdas stolthet. Under 1700-talet exporterades de vackraste dukarna till Europas hov från svenska fabriker. Rikt mönstervävda i vitt på vitt med långa texter eller rosenbårder och motiv av mytiska scener och bataljer medan grovt och tagligt vardagslinne vävdes i hemmen.
Före bomullens tid här i Norden klarade vi oss bra med ull, lin och hampa. Ullen från djurriket står för värme och hölje i ett utmärkt komplement till linets förmåga att avleda fukt och svalka skönt emot huden. Slitstarkt och draghållfast är linet, denna ljusstrålande långdagsväxt.

I varje klotrund frökapsel finns fem små rum med två frön. 10 glatta frön per kapsel blir till 200 000 till 250 000 frön på ett kilo. De är relativt billiga på marknaden och innehåller fibrer och är rika på omega-3-fettsyror. Matoljan är en särdeles nyttig olja. Linfrön användes i ransoneringstider till att blanda ut mjölet tillsammans med tallbark. Numera populära i bröd och müsli. Ett geléämne bildas när linfrön blötläggs, vilket gör att de glider lätt genom tarmarna och har en laxerande effekt. Livsmedelsverket rekommenderar att äta dem hela och inte mer än en matsked om dagen eftersom överdosering kan orsaka andnöd på grund av att ämnet linaria bildar vätecyanid när det bryts ned av kroppen.
Kokt linolja är basen i vår traditionella färgberedning och kan användas till impregnering och rostskydd, fernissa och såpa.

En enda dag. Spånadslinet växer rank och spröd med stora blå blommor som avlöser varandra och fyller ett helt fält med blått flera veckor i juni-juli fast varje blomma endast slår ut ett par timmar en enda dag. Stjälken är ihålig och vedig, innanför ytterhuden sitter de långa starka fibrer som vi måste spjälka för att komma åt. 6 ton orepad linhalm krävs för att få fram 300 kg lingarn. Våra långa ljusa och gärna lite fuktiga nätter i Norden utgör ett ypperligt klimat för linodling. Lin är inte så näringskrävande och lämpar sig bra i ekologisk odling. Hälsingland, linlandet även kallat, har linet som landskapsblomma. För 150 år sedan odlades 270 000 hektar spånadslin i Sverige, idag nästan ingenting.

Allt togs tillvara. Vedspill, fröskal och kortare blånor som föll ut vid spinning användes till bränsle, djurfoder och tätningsmassa. Linnehalm och linnelump användes också för tillverkning av papper, sedel, bibel, arkiv och cigarrettpapper. Postsäckar och brandslangar lämpade sig linet till eftersom det inte antänder så lätt.
Man knöt sina fiskenät av lingarn. Man bäddade med linne i en sjuksäng för långliggande patienter emot fukt för en god kroppsventilering och värmebortledning.

Linnets våtstyrka uppgår till 40–50 %. I hållbarhetstest har linne klarat 900 tvättar, detta är mer än dubbla antalet jämfört med ett parti bomull. Därför är de bästa handdukarna och trasorna vävda av lin. Dessutom har linne hög tolerans mot solens nedbrytande effekt och åldras långsammare än andra vävnader. Den ljusbruna naturliga färgen bleks av solen och tidens många tvättar. Fibrernas längd gör att de inte smutsas så lätt och att smutsen lossnar vid tvätt. Linet luddar ej. I det forna Egypten visste man allt detta när man lindade sina mumier med linne! Till nackdelarna hör dock att linne har låg töjbarhet och skrynklar sig lätt, vid upprepad vikning bryts fibrerna av.

Tyvärr tog i modern tid syntetiska fibrer över textilmarknaden. 1966 stängde det sista linberedningsverket i Sverige och därmed ansågs den energikrävande och arbetsamma förädlingsprocessen förlegad och gammeldags. Men med gröna vågen på 70-talet vaknade åter intresset för lin och linberedning.

Det är många miljömedvetna textilare och konstvävare idag, lekt som lärd, som menar att den vattenslukande och giftångande bomullens tid nu torde uppfyllt sitt syfte och vill låta det förträffliga linet återta mark och textilt värde.
Se dock upp för marknadens alla falska nostalgiprofileringar som går under benämningen Greenwashing, det vill säga att de ger sig ut för att vara mer naturliga än de är!

Carl von Linné tog pulsen på ämnet när han gav linet namnet usitatissimum som betyder ”det allra mest användbara” eller ”det högst nyttiga linet”.