Den fastnar i fårens ull och i kläder, som ett sätt att sprida sig. Kardborren, av det korgblommiga släktet compositae, vars rot är ätbar och som även använts i folkmedicinen.

I vår hage växer sedan sista somrars hetböljor kardborrar till min stora förtret. Kardborrar i ullen vill ingen ha. Av ängens växter är timotej och de med hyskor och hakar de värsta att trassla in sig i ullens fina fibrer. Omsorgsfullt måste ullen kammas och kardas innan den förädlas till textil, ett ax av timotej sprider hundravis av små frön när kardans taggar griper tag i den och en kardborre går aldrig att få ur.

Jag har gått med sax och samlat ihop karborreknoppar och lagt på brandplatsen, men ifrån varje avklippt stjälk växer sju nya taggbollar upp. Förra sommaren gav jag upp men i år ämnar jag bestämt gå ut i torrbacken med spaden och gräva upp rötterna. Dock ser de ut att ha hunnit sprida sig än mer i år.

Men varför kommer då alla dessa kardborrar nu? Har de flugit hit med vinden som frö och landat på den branta slänten ned mot sjön som solen bränner hårt? Min far berättade att i jorden finns en enorm fröbank med miljontals av frön som ligger och väntar på de rätta förhållandena för just dem.

Det är klimatomständigheterna som bestämmer vilka frön som skall gro. Kardborren och tisteln är pionjärväxter som spränger sönder jordskorpan med sina starka rötter för att etablera grogrund för andra växter som trivs i lucker jord. Då undrar jag igen över hetböljor, den globala uppvärmningen och några av dess konsekvenser…

Efter att ha bläddrat och sökt i floran visar det sig vara en tistel vi har i hagen, spåtistel (carlina vulgaris). En taggig, nästan exotisk tistel med spetsig pålrot och mörkgröna blad och en gul, platt blomma i stjälkänden. Vanliga åkertistlar (carduus arvense) och en och annan ståtlig krustistel (carduus crispus) bekymrar mig inte så mycket. Däremot nejlikroten, (geum) som kan fastna med sina hullingförsedda bruna frön över hela koftan när vi strövar genom höga gräset. Ett annat busfrö är småborren, (argimona) vars små blommor klättrar oskaftade på en stängel. Den liknar en mager majskolv mitt i en lurv av ruccolablad, frukten är hård som en liten nöt och omkransad av krokborst. Båda dessa gulblommande växter är värt att hålla reda på i hagen.

Kardborre, snörning, dragkedja, knapp eller nit. Namnet kardborre är välbekant för sin geniala egenskap att försluta och detta har människan förstått sig på att efterhärma. Benämningarna Lappa officinalis och Lappa major är gamla latinska namn på stor kardborre. Lappa betyder att hålla sig fast och Arctium, av arktos, betyder ”björn”, på grund av sin ulliga beskaffenhet.

Arctium lappa och minor, tomentosum och nemorosum

Sedan långliga tider och inte minst i krigstider har människor berett, använt och ätit växter vi idag inte i det första ville tro det var något särskilt med. Så är det med stor kardborre som har en ätbar rot. Den trivs bäst i kväverik kulturmark, på banvallar och längs vägkanter, den har vi intill fårhuset här hemma och känns igen av de flesta med sina stora, nästan trekantiga, lite buckliga och på undersidan gråludna blad som är len som filt emot handen.

Blommorna är vackert lila i toppen, klotrunda frökorgar med krokuddiga holkfjäll hakar fast i pälsen på djur för att med dem kunna sprida sina frön vitt och brett. Sitt första år utvecklar den en bladrosett och sin kraftiga rot, andra året blir den en hög och imponerande växt!

Kardborrens användning utvärtes och invärtes

Kardborrerot smakar som en snäll beta mild och mjäll med ett spännande sting av ovanlig art. Späda bladskaft kan kokas som sparris och roten skördas om hösten första året och på våren det andra, annars blir den allt för träig och besk att äta. Kardborren är för övrigt släkt med kronärtskocka.

Är marken hård kan både spade och spett behövas när roten grävs upp. Precis som svartrot oxiderar kardborrerot när den kommer i kontakt med luft, ett knep är att blötlägga den i citronvatten en stund. Roten kan skrubbas eller skalas och bör koka i 20 minuter. Den är utmärkt till soppor och grytor och innehåller inulin och mineraler och väldigt mycket kolhydrater. Kokvattnet kan användas till utvärtes omslag på brännsår och utslag eller som ett hårvatten. De färska krossade bladen lindrar klåda från insektsbett.

En stärkande dryck av kardborrerotens avkok har använts i folkmedicin för sin vätskedrivande, blodrenande, och avgiftande verkan på lymfsystemet. En kur av kardborrerot anses öka kroppens motståndskraft samt förebygga förkylning och influensa. Fröna går att grodda och använda i hudvårdsprodukter.

I Japan är picklad kardborrerot en delikatess som kallas Gobo. Där används den gärna till fisk både wokad och syltad. Bladen kan man svepa in fisk i när man grillar, i stället för folie, tipsar Lisen Sundgren om i sin bok Vildvuxet (Bonnier fakta förlag). På denna underbara boks baksida står: Låt naturen krydda maten! Lev vildare! Skörda vackert!