Officiellt har Sverige integrerat alla personer med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden, men det stämmer inte med verkligheten. Målet att integrera alla kan i många fall få negativa konsekvenser. Det framgår av ett samtal med Axel Willenberg, som är verksamhetschef för en stor tysk icke vinstdrivande omsorgsverksamhet och driver branschfrågor nationellt och på EU-nivå. Svensk och tysk omsorg visar sig ha mycket att lära av varandra.

Integration kan bli en ”rätt” till arbetslöshet och isolering

Just nu engagerar sig Axel Willenberg bland annat i en grupp av representanter från omsorgsverksamheter i ett antal länder, däribland Sverige. Gruppen, som heter Intressegruppen Europa, vill motverka ett europeiskt förslag som man menar delvis är direkt dåligt för många personer med intellektuell funktionsnedsättning. Paradoxalt nog kommer de här idéerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Där har man kommit fram till att det är diskriminerande att ha särskilda arbetsplatser för personer med funktionsnedsättning. Därför tycker man att den typen av arbetsplatser ska bort och att alla ska vara ute på den öppna arbetsmarknaden.

Men många som arbetar med personer med funktionsnedsättningar ser att det här delvis kommer i konflikt med verkligheten och att det för många av dessa personer i praktiken skulle leda till en ”rätt” att vara arbetslös och isolerad. Man menar att integrering på den öppna arbetsmarknaden är möjlig för många, men inte för alla. För vissa grupper kan idén om en generell integrering, i syfte att få bort diskriminering, i praktiken innebära en annan mer subtil form av diskriminering. Den grupp som Axel nu engagerar sig i vill bland annat försvara rätten till arbete i skyddad form för personer med funktionsnedsättningar.

– Man kan inte utgå ifrån att alla med funktionsnedsättning har samma önskemål och behov som alla andra människor. Så är det inte. Och förutsättningarna är olika. Vilken arbetsgivare på den öppna marknaden ska exempelvis ta emot en person som är extremt lågproduktiv? Det här gäller också idén om att alla ska ha egna lägenheter ute i samhället. Idén är i grunden god men man kan inte blunda för att för många innebär det också ensamhet och alla följdproblem som kommer av det, säger Axel Willenberg.

Axel vet vad han pratar om. Han är chef för företagsgruppen Marli i Lübeck med arbetsplatser och boende för 1.400 personer med funktionsnedsättning. Han är också ställföreträdande ordförande i branschförbundet BAG WfbM som organiserar liknande arbetsplatser för omkring 300.000 människor och är här även engagerad på EU-nivå.

– Det finns en risk för att man tolkar deklarationen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning alltför bokstavligt och försöker genomföra en integration genom att exempelvis ta bort alla skyddade arbetsplatser. Det passar bra för vissa politiker som då kan få stöd för uppfattningen att det här inte ska kosta något.

I Tyskland och i flera andra länder har man, enligt Axel, fått en lite skev bild av den svenska integrationen av personer med intellektuell funktionsnedsättning.

– Det officiella budskapet utåt från svenska politiker ger intrycket att man nu har integrerat dessa grupper i samhället, och vi har i Tyskland varit lite förundrade över detta. Men när jag är på besök här ser jag att den bilden egentligen inte stämmer.

Han syftar bland annat på de verksamheter som bedrivs här i Sverige enligt LSS under benämningen Daglig verksamhet, och som delvis motsvarar de särskilda skyddade arbetsplatser som man har i Tyskland.

LSS-lagen viktig skillnad

Det finns dock betydande skillnader mellan den svenska och den tyska omsorgen för personer med psykisk funktionsnedsättning. Bland annat i lagstiftningen, och här ser Axel den svenska LSS-lagen (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) som något mycket positivt. Här talar man om goda levnadsvillkor, medan det i Tyskland handlar om skäliga levnadsvillkor.

– I Sverige tycks det finnas en samhällsinställning som gör att man är beredd att lägga pengar på den här gruppen. Personaltätheten är också mycket högre jämfört med Tyskland. Även när det gäller boende för personer med funktionsnedsättning har man kommit betydligt längre och nått en högre standard än i Tyskland.

Axel har ett regelbundet erfarenhetsutbyte med företrädare för bland annat Solåkrabyn och Saltå By i Järna. Man har mycket att lära av varandra. Han är inspirerad av det han under sina många Sverigebesök sett hos de socialterapeutiska och läkepedagogiska verksamheterna.

– De är individanpassade, med både verksamhet och eget boende som samtidigt ger tillgång till en gemenskap. I skoldelen anpassar man utbildningen och lärandet till varje individ och övergången från skola in i yrkes- och arbetsliv har man förberett noga. Det finns en fast struktur som ändå ger tillgång till individanpassning. Även byggnaderna är mycket genomtänkt anpassade till verksamheterna här, säger Axel Willenberg.

– Jag tar med mig mycket av detta till Tyskland, men det är samtidigt svårt att genomföra där. Vår verksamhet sorterar under socialtjänsten och där sparar man in på mycket. Man gör bara det allra nödvändigaste.

Tyskarna åstadkommer mycket med små medel

Vad kan vi i Sverige då lära av Tyskland? När det gäller arbete för personer med funktionsnedsättning finns en tysk lag som innebär att varje arbetsplats med minst 20 anställda ska ha minst 5 procent anställda med någon form av funktionsnedsättning. Annars får man betala en sorts straffskatt, alternativt ge arbetsuppgifter till verkstäder för personer med funktionsnedsättning. Men det här gäller inte personer med svår funktionsnedsättning. Det finns ett organ som bedömer vilken kategori varje person tillhör. De som inte kan arbeta minst tre timmar per dag måste istället skyddade arbetsplatser ta emot.

Som nyss nämnts satsar Tyskland mindre pengar på de här grupperna jämfört med Sverige. Det har dock samtidigt fört med sig att man inom sitt system åstadkommer mycket med små medel och hittar kreativa lösningar. I Tyskland har också de skyddade arbetsplatserna större krav på sig att producera.

En annan skillnad är att medarbetare inom arbete för personer med funktionsnedsättning överlag har klart högre utbildningsnivå än i den svenska, där man ligger ganska lågt även i en nordisk jämförelse. I Tyskland finns väsentligt bättre och mer differentierad utbildning på området och man har krav på tilläggsutbildning.

I ljuset av den svenska debatten om vinster i välfärden är det också intressant att notera att de skyddade arbetsplatserna i Tyskland ofta drivs i en särskild bolagsform med begränsat vinstuttag. Det är bolag som är skattebefriade och betalar lägre moms. Det ställs dock en hel del krav på att få verka i den bolagsformen. Detta är alltså en modell som finns och fungerar i Tyskland. Det hade kanske varit en intressant modell att titta på för utredaren Ilmar Reepalu innan han lade fram sitt ganska hårt kritiserade förslag till vinstbegränsning i den svenska välfärden.