I sin perspektivrika serie om filosofi anför Gérard Lartaud den berömda bilden av Platon och Aristoteles från Rafaels Skolan i Aten. Detta aktualiserar det faktum att det norska förlaget Antropos i år presenterar en rikligt illustrerad studie av Harald Falck-Ytter om detta renässansens mästerverk.

Falck-Ytter ger här en intressant nytolkning av fresken. I mångt ansluter han sig till den traditionella föreställningen att Rafael i de 57 individualiserade gestalterna visar ett pantheon av Hellas filosofer och statsmän med Platon och Aristoteles i centrum.

Sokrates står naturligtvis nära Platon och samtalar med Perikles och den unge härföraren Alkibiades. I bakgrunden ser man Herakleitos den dunkle från Efesos, och nedanför, lite för sig, sitter Diogenes, den kyniska filosofen, och i den nedre högra gruppen återfinns bl a Rafael själv bland dem som omger Euklides, som med en passare visar en geometrisk figur etc. Allt detta är tämligen etablerat.

Men det överraskande är att han på den vänstra sidan tolkar in urkristendomens centrala gestalter. Inte så förvånande kanske med tanke på att fresken är ett beställningsverk av en påve och att Rafael i hela sitt skapande så starkt levde i och uttryckte kristna symboler.
Den lite dramatiska scenen i övre vänstra sidan visar en budbärare som springer in med en bokrulle och en bok. Han avvisas av en vakt: är det möjligen som Falck-Ytter säger ett sändebud som kommer med evangeliernas förkunnelser?

Och då blir det rimligt att omtolka hela den nedre vänstra sidan i samma anda: Perruggio, Rafaels lagerkransade lärare, omges av den gamle Josef med det nathaniska Jesusbarnet på sin arm och den tolvåriga salomoniske Jesus.

Närmast betraktaren ser man de fyra evangelisterna: Lukas skriver i en tjock bok, Mattheus sitter bakom och skriver av honom medan Markus som skön yngling visar fram en pytagoreisk tavla (egendomligt!). Och så det mest kontroversiella: den ljusa, sköna gestalten i guldkantad vit mantel (och som oftast tolkats som Rafaels älskarinna) är Kristus, Logos, som viskar i Johannes öra – om man skall tro Falck-Ytter. Det nytestamentliga inslaget fullbordas av Paulus (den ständigt resande) i sina nedrullade ljusbruna stövlar, som sitter närmast mitten i detta nedre fält.

Är detta en rimlig tolkning? Nja, jo, kanske… Anakronismerna bör inte störa, ty de ingår i Rafaels koncept om man ansluter till de traditionella tolkningarna: Flera filosofer långt före och efter Platon-Aristotelestiden förekommer i dessa. Självporträttet av Rafael i fresken visar att han inte håller sig själv borta från den upphöjda församlingen, och han bjuder in åtminstone två av sina samtida till sällskapet.

Naturligtvis kan man nöja sig med att betrakta fresken som en livfull bild av ädla människor i ett evigt pågående samtal. Och visst kan man kan ostörd av tolkningar njuta av kompositionen som i sin fulländade harmoni och stämväv erinrar om en Palestrinamässa.

Men den vackert gestaltade boken är i alla händelser tänkvärd, och det ger en anledning att fördjupa betraktandet av ett av den västerländska konstens mest storslagna mästerverk.

Foto: Wikipedia