”Amaliel erbjöd mig ett arbete och jag svarade ögonblickligen ja. Det blev det stora arbetet som jag utfört I mitt liv.”

Citatet kommer från en av den svenska målaren Hilma af Klints ockulta dagböcker. Af Klint förde dessa dagböcker under nästan hela sitt vuxna liv. Sammanlagt har hon skrivit mer än 20 000 sidor. De handlar alla om hennes arbete, hennes kall, att skapa målningarna till templet. I viss mån beskriver de också hennes andliga, emotionella och intellektuella liv. Skisser till målningar mottagna i visioner är ofta nedtecknade, med noteringar om färgval. Med jämna mellanrum gör hon sammanfattningar, som den ovan, eller olika typer av förteckningar. Här finns exempelvis en ordlista över bokstavskonstellationer och uttryck mottagna i trance. Hon redigerar regelbundet i dagböckerna, för över material till andra sammanhang. Ibland lägger hon till en anmärkning som ”detta skedde verkligen”, eller ”detta förblev dunkelt”.

Egentligen är det missvisande att kalla dessa böcker för dagböcker. De är snarare loggböcker, som förs över tid, samtidigt arbetsmaterial och vittnesbörd. Alla är skrivna med Hilma af Klints lugna, öppna, runda och tydliga handstil, utom en grupp som fördes under af Klints och hennes vän Thomasine Anderssons tid i Goetheanum i början av 1920-talet, där det är Thomasine som skriver av Rudolf Steiner-föreläsningar, medan Hilma af Klint för en tid tystnar.

Tack vare dessa dagböcker vet vi rätt mycket om Hima af Klints inre liv och hennes experimentella utforskningar av tillvarons dolda sidor.

Hilma af Klints modiga och omedelbara bejakande av den uppgift anden Amaliel (en av många som följde henne och som hon själv följde) är karakteristisk för henne. Med detta JA blir Hilma af Klint en skapande konstnär.

Den skapande Hilma af Klint utvecklar en helt annan personlighet än den person som vänner och familj kände till: en noggrann, skicklig, matematiskt lagd kvinna, ganska kylig men med sinne för humor.
Den skapande Hilma af Klint går in i ett annat mentalt rum. Här är hon hängiven, djärv, varm, öppen. I sina dagböcker beskriver hon ren extas. Hon talar om hur mycket ELD som behövs för att skapa mediumistiska målningar.

Hon är lycklig, särskilt under den första stora skapande perioden 1906-1908. Nu är det till henne budskapen kommer. Hon upplever att andarna tar ett ganska fast grepp om hennes handled och bokstavligen leder handen. Resultatet är så bländande att vi idag, mer än hundra år senare fortfar att förundra oss över målningarnas hemlighetsfulla skönhet, deras djärvhet, deras lekfullhet, den häpnadsväckande koloriten.

Det är en ganska stor skillnad mellan att vara en god konstnär och en skapande konstnär. Skillnaden ligger i att ha tillgång till sitt eget inre rum. Jag tror att Hilma af Klint fick tillgång till sitt eget inre rum när andarna gav henne uppgiften att göra ”målningarna till templet”. Något öppnades i henne, en verklighet som var radikalt annorlunda än den visuella verklighet som omger oss i vardagen.

Vi talar ibland om inspiration på ett lite lättvindigt sätt. Men ordet kommer från latinets inspirare, det vill säga att någon andas genom en. Det är en ganska omtumlande erfarenhet.

Nästan alla de konstnärer som beskrev inspiration under sent 1700- och tidigt 1800-tal beskriver den som en kraft som kommer utifrån. Det är detta som gör att de så obetingat kan lita på inspirationens kraft. Tyvärr säger det något om den tiden att alla dem som vittnade om inspirationens kraft var män.

Hilma af Klint levde i suffragetternas tidevarv. Hon själv var något så ovanligt som en självförsörjande yrkeskvinna, en konstnär. Men den oerhörda tilltron till sina egna – eller inspirationens – krafter som krävs av en skapande konstnär fick hon först genom de gåtfulla andebudskapen, först förmedlade under spiritistiska seanser i en teosofisk atmosfär.

En parentes om teosofin: den är en syntes mellan bejakandet av sekelskiftets vetenskapliga upptäckter och andlighet, inte minst buddhistisk. Teosofin erbjöd ett helhetstänkande som varken konventionell religion eller rationell vetenskap kunde erbjuda. Teosoferna var oförskräckta och fördomsfria. Deras förgrundsgestalter var kvinnor och fritänkare. Det är inte egendomligt att den attraherade bland andra kvinnor och konstnärer. Hilma af Klint var bådadera. Men hon tycktes med tiden få en ganska distanserad relation till teosofin .

Teosofin och spiritismen var den stege som ledde Hilma af Klint in i sitt eget skapade och skapande universum. Väl där behövde hon den inte längre. Hennes egna analyser och beskrivningar av denna fördolda värld är häpnadsväckande självständiga. Det finns inga belägg på att Hilma af Klint läste William Blake (men det är inte otänkbart). Men om det är någon värld af Klints värld påminner om så är det Blakes obändiga, rika imagination.

En av andarna ställer en ganska tvetydig fråga till Hilma af Klint: ”tror du att vi finns till?” Hennes svar är lika tvetydigt: ”Jag tror att ni finns till lika mycket som jag själv finns till”. Detta är Hilma af Klints stora JA. Genom att bejaka det Blake skulle ha kallat den skapande inbillningskraften förlöstes hon i sitt eget skapande.

Text: Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria.