Semestern skulle när den en gång infördes ge människor tid att vila kroppen. Men semester är också en tid att rensa sinnet. Mitt i sommaren dyker ett tungt paket upp på posten – och jag blir sittande med en bok i knät i många dagar, omtumlad och tacksam. Det är ett illustrerat praktverk på engelska runt den märkliga svenska målarinnan Hilma af Klint: ”The Art of Seeing the Invisible”. Inte bara om henne – runt henne, tankar och verk ur en esoterisk tradition.

Hilma af Klint var kvinnan som i skiftet mellan 18- och 1900-tal mottog budskap från en ”mästare” och tolkade dem i sina målningar. För ett par år sen öppnade Moderna museet i Stockholm den största utställningen någonsin av hennes (länge fördolda) verk. Därefter har utställningen turnerat i världen. Jag såg den i Stockholm – ofta jättelika målningar i lysande och klara färger, geometriska figurer, svårtolkade tecken, ljusstrålar, mänskliga gestalter, växter och byggnader i sal efter sal. De fick mig att känna mig fylld av ett serent lugn men också av oro – vad var detta?

Hilma af Klint föddes 1862 och dog 1944, och var – ovanligt för en kvinna på hennes tid – utbildad konstnär på Akademien för de fria konsterna. Ingen i hennes samtid målade som hon. I själva verket utfördes målningarna efter seanser i en liten grupp kvinnor som kallade sig ”De fem”. De skulle inte få visas förrän tidigast tjugo år efter hennes död, tiden var inte mogen för dem, ansåg hon. Långt senare skulle hon komma att betraktas som en banbrytare för det abstrakta måleriet, före Kandinsky och Malevitj.

Men var hon verkligen det? Boken i mitt knä – med lysande färgillustrationer – är redigerad av Kurt Almqvist och Louis Belfrage, som samlat en rad infallsrika uppsatser av internationella forskare, många okända för mig, men ytterst kunniga, som genom många artiklar belyser en undanträngd men rik fåra i det västerländska tänkandet. En strömning som vill se inåt, mot medvetandets okända – just se det osynliga. Inte så underligt att det sammanföll i tiden med tekniker som elektromagnetiska vågor, radio, trådlös telegraf, telefon och röntgenstrålar. Man kan också tillägga psykoanalysen.

En osynlig verklighet fanns att upptäcka. Men västerlandets tänkande är huvudsakligen rationellt. Det skiljer strikt på objektivt och subjektivt. Freud var inget undantag. Den tradition som avtäcks i ”The Art of Seeing the Invisible” är av annat slag – med rötter i antiken hos en mystisk filosof som Hermes Trismegistus, senare hos de svårfångade rosencreutzarna, hos den protestantiske Johannes Comenius och i skiftet till 1900-talet hos kvinnliga medier som Madame Blavatsky och Annie Besant, genom vilka tankarna spreds till Indien – viktiga för Ghandi när han inledde befrielsen från kolonialismen – och hos Rudolf Steiner, en gång medlem av Teosofiska sällskapet innan han grundade sitt eget Antroposofiska.

Hilma af Klint var likaså medlem av Teosofiska sällskapet, stod i kontakt med den jämnårige Steiner och vistades periodvis hos honom i Dornach. Det utföll med tiden inte så väl – Steiner stod oförstående inför hennes ”abstraktioner” och var mer förankrad i kristendomen än hon. För af Klint stod Gud över alla religioner. Abstraktion – vad är det?

Bokens författare gör klart att Hilma af Klints geometriska mönster minst av allt är torrt abstrakta. De avtäcker sinnesomskakande erfarenheter under vilka det går att spåra en försoningstanke genom motsatsers förening. Inte minst genom övervinnandet av manligt – kvinnligt. Någon av bokens författare spekulerar över af Klints könstillhörighet, var hon lesbisk? Ingen vet. Man behöver inte heller veta. I den patriarkala kultur som af Klint levde i var budskapen från en annan dimension en förutsättning för det självförtroende hon hade; bristen på självtillit krossade åtskilliga andra kvinnliga konstnärer.

En linje i boken är de fascinerande presentationerna av andra kvinnliga målare, som den yngre Ithel Colquhoun – spiritistiskt erfaren, vän med de samtida surrealisterna som André Breton, men ytterst självständig i sitt sökande efter en inre sanning. Här ges många aspekter på konstnärsklimat under 1900-talet som ville utforska medvetandets dimensioner, som just surrealisterna med den automatiska skriften och driften mot det ”primitiva”, barnsliga och ofördärvade (vid förra seklets mitt försökte inte så få konstnärer komma loss ur en akademisk utbildning som tvingat dem till konformism under stilar och borgerlighet).

Hilma af Klint använde i stället sin professionalitet. Hon är en solitär – man vet häpnadsväckande lite om henne – som till synes utan att stödja sig på auktoriteter fullföljde sitt uppdrag. Hon tycks ha varit en rationell och praktisk människa utan åthävor. Hon kan ha frågat sig vem den ”mästare” var som gav henne uppdraget, det antyds, men hon utförde det trofast i långa skapande perioder; hennes jättemålningar måste ha krävt en hel del fysisk styrka. Vem mästaren var är sekundärt – hon överförde en inre värld till lysande synlighet.

Bland de geometriska tecknen finns bilder från växtvärlden, sammanbindande slingrande växttentakler och inte minst snäckans spiralform, som antyder utveckling, växt och fullföljande. Det är tid som hon målar, men inte en lineär tid av progression, utan en som är upprepande och cyklisk. Individens åldrar och släktets. Barndom, ungdom och åldrande, detta i kontakt med de otaliga individer som gått före oss i tidsåldrarna. Hon målar tidsförlopp och livsfaser som vi alla genomgår eller kan komma i förbindelse med i historien. Hon målar ödmjukhet, stolthet och växande. Själv grips jag kanske allra mest av övervinnandet av dikotomin manligt – kvinnligt.

Det är en stor förtjänst hos bokens författare att de som var inne på samma spår som Hilma af Klint – Helena Petrovna Blavatsky, Annie Besant, men också Emmanuel Swedenborg och William Blake, skildras som de föregångare och allvarliga forskare som de var – i stället för att som ofta annars presenteras med lätt avståndstagande ironi från det som ses som ”ockultism” och ”övernaturlighet” hos dem. Jag kan inte nämna alla de författare som gör boken till en så rik upplevelse – bara berätta om den känsla av upprymdhet som den inger mig. Det handlar kort och gott om livets mening.

Det är vad Hilma af Klint och många andra konstnärer som analyseras i boken är ute efter. På Hilma af Klints tid – liksom även på konstnärerna Ittell Colquhouns eller Louis Bourgeois tid- var det kvinnliga elementet i konst och liv undanträngt, osynliggjort och föraktat. Det krävs en stor originalitet, dristighet och därtill övertygelse om den egna riktningen för att spräcka hårda barriärer. Det var uppenbart kvaliteter som Hilma af Klint ägde.

Det handlar sålunda inte om en ”feministisk” konst, utan om en riktning som letar efter en väg för att ta sig igenom de många motsatser i samhällen och mellan människor som förhindrar utbyte och kommunikation. En av författarna, den svenska konstprofessorn Gertrud Sandqvist – sysselsatt med att forska i Hilma af Klints ockulta dagböcker – menar att det stora intresse som idag flammat upp kring hennes konst i själva verket beror på att ”hennes tid är nu” – ”Hilma af Klint´s time is now”.

Ja, som en hälsokälla i en tid som vår egen – präglad av torka inför de inre rötterna, en tid av hjälplöshet inför de större frågorna, en tid av obalans och labilitet. Daniel Birnbaum, som i sin egenskap av chef för Moderna museet såg till att utställningen kom till stånd där, berättar i ett efterord om hur hans lärare på Kristofferskolan, Åke Fant, en gång tog med sina elever på en resa till Steiners Goetheanum, något som blev livsavgörande för eleven.

Många trådar har på olika vägar så tråcklats samman så att också boken har kommit till stånd. Den är utgiven av Ax:son Johnsons stiftelse, som bör hedras. Birnbaum vill dedicera alla de gemensamma ansträngningarna runt Hilma af Klint och den långa och rika esoteriska tradition som hon hörde till – från antiken till nu, men gravt försummad idag – till Åke Fant som inte finns länge, men för vilken ”allt detta skulle ha varit en sån glädje”.

Jag kan bara redogöra för den glädje som boken har berett mig och som jag får lust att dela med andra. Man får hoppas att den en dag ska kunna översättas till svenska. Jag har lärt mig mycket om den strävan, som vid sidan av linjen av det så kallade rationella tänkandet, fortsätter att sila och sippra genom tiden, och som utgår från människans inre. Hjärnfysiologin må vara en betydelsefull vetenskap, men den kan inte berätta om vilka vi är inuti.

Text: Agneta Pleijel