Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

• Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
• Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
• Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
• Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
• Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
• Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
• Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson

Äntligen har man allmänt kommit fram till det självklara: den gode läraren är en förutsättning för en framgångsrik skola.

Det är i skolans dagliga verklighet som eleverna utvecklas, men för inte så länge sedan var ”katederundervisning” ett skällsord. Självklart, tyckte man, måste eleverna stå i centrum, och deras inflytande över skolan måste stärkas om skolan skulle få en positiv utveckling. Läraren skulle leda eleverna i deras inlärning, men läromedlen skulle stå för större delen av kunskapsinhämtningen.

Nåja, katedern är förvisso en överskattad och en sedan länge från skolans verklighet utmönstrad antikvitet. Men att någon som har kunskaper och färdigheter genom sin person överför dessa till dem som ännu inte har dem, är enligt min mening, en arketypisk situation som inte åldras.

Den lärarledda undervisningen får dock inte vara någon envägskommunikation. Jag minns själv knappast någon lektion, under min långa tid som waldorflärare, där jag ensam har pratat. Frågor och synpunkter brukade rasa in oavlåtligt. Inte som störande moment utan som viktiga inslag i en dynamisk process.

När Rudolf Steiner i olika föredragscyklar lade fram sina tankar om den nya skolan han ville införa, betonade han gång på gång att pedagogik är en konst, inte en vetenskap. Naturligtvis kan man studera pedagogikens resultat med vetenskaplig metod – mer därom senare – men verksamheten som sådan är av konstnärlig natur. Alla som sysslar med konst vet att dess utövande kommer ur kunnande. Man måste känna sitt material.

Undervisningens konst har att göra med barn och unga människor. Därför är lärarutbildningen i waldorfsammanhang baserad på ett omfattande, djuplodande studium av människan som väsen. Hennes behov och den dynamiska rytm som krävs för att möta barnen och ungdomarna på ett värdigt sätt. Antroposofin tillhandahåller här ett rikt material som skärper blicken för livsförutsättningarna både i ett stort och i ett mer omedelbart näraliggande perspektiv.

Det konstnärliga som ett pedagogikens nyckelord och lärarmeditation.

Vi måste se pedagogikens konst som genomträngande motiv i många aspekter. Varje lektion är ett mer eller mindre lyckat konstverk, ett skeende där läraren lotsar sin klass genom ett äventyr i ett skiftande landskap. Där finns moment av allvar, lyssnande uppmärksamhet, samtal, skratt, aktiv verksamhet, flitigt arbete, en dialektik mellan inre och yttre liv, fysisk rörelse, stillasittande, upprepning av fakta, trygghetsskapande moment och överraskningar. Bildkonst och musik är ständigt närvarande som bekräftelse av och fördjupning också av kunskaper i teoretiska ämnen.

Nej, nej: ett sådant konststycke lyckas inte alltid och kräver förstås en stabil grund i form av redig förberedelse med långsiktig och kortsiktig planering. I förening med improvisationsförmåga och flexibilitet. Och för all del: man får inte uppfatta en sådan inställning som lättfärdig. Tvärtom präglas waldorflärarens hållning av djupt ansvarstagande. Det är förvisso ett krävande heltidsjobb. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Varje kväll gör läraren en meditativ återblick på dagen där alla elever passerar i revy. Man upptäcker nyanser, betraktar små händelser vars innebörd först nu börjar framträda och mötet med eleverna dagen därpå blir djupare och mer individuellt orienterat.

En regelbunden meditation av denna art, mitt i den aktiva, utåtriktade, rinnande, forsande, ständigt förändrande livsfloden är ett motmedel mot stress och överansträngning.

Frihetsutrymmet

För att lärare ska kunna arbeta på detta waldorfsätt krävs ett frihetsrum där lärarens kreativitet kan utvecklas. Att utifrån strikt formulerade millimeterregler ständigt granska en sådan verksamhet är ofruktbart och hindrar den långsiktiga processen.

Givetvis är frirummet inte obegränsat: målen för undervisningen måste vara klart formulerade – även om också alternativa mål, varianter av dem måste få utvecklas. Eleverna och deras föräldrar är givna medspelare vars synpunkter måste beaktas, särskilt om problem uppstår. Likaså måste skolledning och kollegium ha insyn och kunna ingripa om något går fel. Samtal förs och de måste utspelas i en anda av ömsesidig förståelse och respekt och leda till adekvata åtgärder.

I waldorfskolorna finns som en av de grundläggande tankarna självförvaltningsprincipen: de pedagogiska medarbetarna ska själva leda skolan. Länge var den rektorslösa skolan ett signum. Men dessvärre visade det sig att problemen med självförvaltningen blev för stora. Därför kunde den svenska Waldorfskolefederationen inte med bevarad trovärdighet ens försöka bibehålla sitt undantag, utan bejakade skollagens påbud om att rektorsinstitutionen måste införas också i waldorfskolorna. ”Kollegiet” hade blivit en alltför diffus adress för elever, föräldrar och myndigheter. Ansvarigheten måste ligga hos bestämda namngivna personer och dessa måste ha mandat att fatta vissa beslut.

Men för att ändå bevara självförvaltningens grundprincip bör detta mandat i vissa frågor kunna delegeras i harmoni med skollagen. Kollegiets inflytande är grundläggande för den innersta tanken med waldorfskolan. Rektor och andra beslutsinstanser måste av hänsyn till detta verka i ständig dialog med regelbundet anordnade kollegiemöten – traditionellt på torsdagarna.