Sambanden mellan hur unga mår och användandet av digital teknik är inte helt enkla. Bland annat handlar sambanden om hur mycket tid man lägger på digitala media och vad man gör där, enligt en forskningsbaserad, nordisk kunskapssammanställning från den ideella föreningen Mind.

Flera rapporter visar, inte helt oväntat, att fler unga idag upplever psykiska besvär och samtidigt har konsumtionen av antidepressiva läkemedel ökat. Men Mind konstaterar också att förekomsten av allvarliga psykiska sjukdomar är oförändrad.

Det talas idag mycket om ungas psykiska ohälsa – men det finns också kritik mot hur en delvis skev bild av detta sprids och inte minst hur användandet av psykofarmaka har exploderat. (Läs mer om detta i denna artikel.)

Samband med nedlagd tid

I Minds rapport har man tittat närmare på kopplingen mellan ungas välbefinnande och tid ägnad åt digitala media generellt, samt mer specifikt sociala media och datorspelande. Bland unga som ägnar en begränsad tid med digitala media är sannolikheten att man rapporterar gott välbefinnande högre än bland unga som inte alls gör detta. Men bland dem som tillbringar mer tid åt detta är det vanligare med sämre välbefinnande. Det är, enligt rapporten, dock svårt att se vad som är orsak och verkan. Faktorer som sömn, motion med mera spelar också in här. Bakgrundsfaktorer som tycks ge förhöjd risk är kvinnligt kön (främst i kopplingen till sociala medier), lägre ålder, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och socioekonomisk utsatthet.

Sårbarhetsfaktorer

Barn och unga som tillbringar mycket tid på sociala media tenderar att må sämre, men effekten är liten, enligt rapporten. Påverkan kan hänga ihop med mindre sömn och större risk för trakasserier. Man pekar också på skillnader mellan aktivt och passivt användande av sociala media, som man tidigare sett hos vuxna. Skillnaden är att passivt användande verkar spä på avundsjuka och nedstämdhet, med aktivt användande kan stärka relationer. Bland unga ser man i rapporten också en del bakomliggande sårbarhetsfaktorer. Användare av kvinnligt kön, med låg självkänsla och som jämför sig själva med andra eller redan känner sig nedstämda påverkas mer negativt än andra.

När det gäller datorspelande tycks detta i sig, enligt rapporten, inte vara en betydande faktor för ungas välbefinnande. Det finns positiva aspekter på spelande, och dess påverkan på välmående verkar bero på motivet till att man spelar. Det finns enligt forskning risk för negativa effekter på sikt om man spelar för att undvika livsproblem. Och risken för att utveckla gaming disorder är större för personer med vissa sårbarhetsfaktorer, exempelvis svårigheter med känslohantering, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, svårigheter i skolan, social exkludering och bristande föräldrastöd.

Sammanfattningsvis menar författarna till rapporten att digitala medias påverkan på hur unga mår beror på vem man är, hur och hur mycket man använder dessa media samt hur livet ser ut i övrigt. Man måste se till helhetsperspektivet för varje individ för att se vilka åtgärder som kan stärka välbefinnandet. Och det är framför allt viktigt att främja de ungas grundläggande mänskliga behov.

Anna Nederdal har skrivit boken Fri från Psykofarmaka. Hon talar av egen erfarenhet när hon berättar om det antidepressiova läkemedlet som skulle hjälpa henne att må bättre – men som istället gav henne ångest, självmordstankar och illamående.
Hon är kritisk till hur sjukvårdens bristande kunskap om att trappa ner de antidepressiva läkemedel som skrivs ut – och mot den obefintliga kommunikationen om konsekvenserna av läkemedlen.

– Det är oansvarigt av läkare att skriva ut exempelvis antidepressiva läkemedel utan att senare hjälpa människor att trappa ner medicineringen på ett bra sätt. Det säger Anna Nederdal som skrivit boken Fri från psykofarmaka och som även ger råd kring nedtrappning.

Hon menar att det för många patienter är svårt att ta sig ur användandet av psykofarmaka och att sjukvården har bristande kunskaper om hur man gör det. Patienter får ofta sköta det här på egen hand och många får dessutom felaktiga råd från sina läkare, anser hon.

Egen erfarenhet

Anna Nederdal har egna smärtsamma erfarenheter av det här problemet. Det började med att hon fick sköldkörtelsjukdomen Hashimoto, men hon fick inte diagnosen förrän efter tre år. Den försenade behandlingen gjorde att Anna inte fungerade under flera år.

– Jag var ung, hade aldrig varit sjuk tidigare och blev nu väldigt nedstämd. En psykiater gav den sedvanliga förklaringen att nedstämdheten berodde på att jag hade en obalans av en substans i hjärnan, vilket jag då trodde helt på. Läkaren skrev ut ett antidepressivt läkemedel som skulle göra mig frisk. Istället blev jag jättesjuk, med symtom som svår ångest, självmordstankar, ofrivilliga rörelser, illamående och svettningar. Då erbjöd min läkare lugnande medicin som jag avböjde att ta, berättar Anna.

Det hon drabbades av var några av de många klassiska biverkningarna av antidepressiva mediciner, eller så kallade SSRI (läs mer om biverkningarna). När hon skulle sluta med antidepressiva sa läkarna att de särskilda biverkningar man dessutom brukar få av själva nedtrappningen (de så kallade utsättningssymtomen) skulle gå över inom någon månad.

Dålig hjälp med att trappa ned

Men Anna betonar att för en del patienter tar en ordnad nedtrappning av antidepressiva mycket längre tid om man ska göra det på rätt sätt. Ända upp till ett par år. Anna menar att det bara är patienten själv som kan känna vilken nedtrappning man klarar. Om man är väl förberedd utifrån sina egna förutsättningar och vet hur man ska gå tillväga kan nedtrappningen ske utan större problem. Men Anna Nederdal är mycket kritisk till hur den svenska sjukvården sköter – eller snarare inte sköter – det här.

– De människor som kontaktar mig vill sluta ta psykofarmaka men har inte fått hjälp med detta från sina läkare. Många har tvärt om blivit sjuka av sina läkares rekommendationer kring nedtrappning. Det beror på att sjukvården inte har tillräckliga kunskaper om detta.

Anna fick själv ett, visserligen ärligt men också förvånande, svar från sjukvården när hon för många år sedan ville trappa ner sin medicinering: ”Vi vet inte hur man gör”. Ett förvärrande problem menar hon är att många läkare ändå ger råd kring nedtrappning av psykofarmaka som är felaktiga, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

– Det vanligaste scenariot jag ser är att läkare har fasat ut psykofarmaka alldeles för fort och att detta gett svåra symptom. Ofta har man då istället satt in en eller ibland flera andra psykofarmaka mot dessa symptom, vilket kan skapa nya problem. Det är också vanligt att de problem som patienten fått av själva nedtrappningen sedan förklaras med eller skylls på patientens egen problematik eller diagnos, trots att det handlar om rena utsättningssymptom och trots att patienten bara följt sjukvårdens råd, säger Anna Nederdal.

Hon pekar också på att det långt innan man hamnar i den här situationen – redan när medicineringen med psykofarmaka påbörjas – finns ett problem med bristande information till patienterna. Anna anser att läkare från början bör ha skyldighet att berätta vad det är för typ av medicin, vad det innebär för biverkningar både i början och i fortsättningen av medicineringen, vad det innebär att trappa ner medicinen och vad det innebär att stå utan den.

– Den informationen måste man kunna få ta ställning till som patient. Jag har under de senaste sju åren jag gett råd inte träffat en enda människa som blivit upplyst om konsekvenserna av att ta psykofarmaka.

Kan innebära ett beroende

Det finns också en oklarhet kring om olika psykofarmaka är beroendeframkallande eller inte. Som patient vill man rimligen veta om det finns risk för att man fastnar i långvarig eller rent av livslång medicinering. På exempelvis sajten VårdGuiden i Region Stockholm står det angående antidepressiva läkemedel så här: ”Det är bra att veta att läkemedel mot depression inte är beroendeframkallande. Däremot är det viktigt att inte sluta tvärt med en behandling. Då kan man få en typ av besvär som kallas utsättningssymtom.” Hur man här definierar ordet ”beroendeframkallande” framgår inte.

– Det finns de som kan trappa ner antidepressiva läkemedel på relativt kort tid utan problem. Men många människor får så starka symptom av själva nedtrappningen att de går tillbaka till medicineringen. Detta är då i realiteten en abstinens och ett beroende. Det finns heller inga studier som visar att antidepressiva inte är beroendeframkallande, säger Anna Nederdal.

Läkemedelskommittén i Region Sörmland har i sitt nyhetsbrev TerapiTips uppmärksammat att symptomen när man slutar ta antidepressiva (SSRI och SNRI) är ett större problem än man inom sjukvården tidigare velat acceptera. Man skriver att symptomen kan vara ett stort problem för 20–70 procent av patienterna om man slutar tvärt och att det här är individuellt och inte går att avgöra i förhand. I vissa fall behövs mycket lång nedtrappningstid. Det verkar som att det här problemet har underskattats. Även biverkningarna av själva den antidepressiva medicineringen verkar enligt nyhetsbrevet vara mycket vanligare än man tidigare trott.

– Det finns inga ordentliga rutiner för att dokumentera biverkningar. Läkarna ska egentligen följa upp och dokumentera dessa och skicka till Läkemedelsverket, men hur många läkare gör det? säger Anna Nederdal.

Kritisk till myndigheterna

Hon anser att det också finns en del grundläggande missförhållanden hos svenska myndigheter som i förlängningen skapar de här problemen. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer för sjukvården är det bara psykofarmaka, KBT och elbehandling som ska ingå i verktygslådan för behandling av patienter med depression. Anna menar att vi måste ha flera alternativ. När dessa riktlinjer kom från Socialstyrelsen förra året anmälde Psykoterapicentrum myndigheten till Förvaltningsrätten för brist på vetenskapligt stöd och för att personerna bakom riktlinjerna är jäviga.

Anna Nederdal anser också att de personer som via SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har ansvar för att utreda åt Socialstyrelsen inte ska få vara jäviga genom att samtidigt jobba för läkemedelsföretag. Hon tycker att de kopplingar som finns där är skrämmande. Även Läkemedelsverket befinner sig i en sorts jävsituation, eftersom myndigheten huvudsakligen finansieras genom avgifter från läkemedelsbolagen.

– Mycket av de här problemen verkar bottna i att det finns människor i styrande positioner som har fel motiv, säger Anna. Bland annat tror jag det hela handlar om att tabletter och KBT anses vara billigast, och när man dessutom kombinerar det med New Public Management i sjukvården blir det än mer fel, säger Anna Nederdal.

Tycker du aldrig att det är motiverat att förskriva exempelvis antidepressiva läkemedel?

– Det finns människor som säger att de har räddats av läkemedlet och det är förstås bra. Men alla vi som inte mår bra av antidepressiva måste ju också få finnas. Människor som vill minska på sin psykofarmaka ska kunna göra det på ett individanpassat sätt och få ordentlig hjälp med detta, men det får man inte idag. Det här bör den förskrivande läkaren ha ansvar för.

– Jag tror och hoppas att de här pillren inte kommer att finnas om 20 år, att man inser att det var ett vansinnigt experiment och att man kommer att hitta mycket mer människovänliga metoder, avslutar Anna Nederdal.