I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud

Sambanden mellan hur unga mår och användandet av digital teknik är inte helt enkla. Bland annat handlar sambanden om hur mycket tid man lägger på digitala media och vad man gör där, enligt en forskningsbaserad, nordisk kunskapssammanställning från den ideella föreningen Mind.

Flera rapporter visar, inte helt oväntat, att fler unga idag upplever psykiska besvär och samtidigt har konsumtionen av antidepressiva läkemedel ökat. Men Mind konstaterar också att förekomsten av allvarliga psykiska sjukdomar är oförändrad.

Det talas idag mycket om ungas psykiska ohälsa – men det finns också kritik mot hur en delvis skev bild av detta sprids och inte minst hur användandet av psykofarmaka har exploderat. (Läs mer om detta i denna artikel.)

Samband med nedlagd tid

I Minds rapport har man tittat närmare på kopplingen mellan ungas välbefinnande och tid ägnad åt digitala media generellt, samt mer specifikt sociala media och datorspelande. Bland unga som ägnar en begränsad tid med digitala media är sannolikheten att man rapporterar gott välbefinnande högre än bland unga som inte alls gör detta. Men bland dem som tillbringar mer tid åt detta är det vanligare med sämre välbefinnande. Det är, enligt rapporten, dock svårt att se vad som är orsak och verkan. Faktorer som sömn, motion med mera spelar också in här. Bakgrundsfaktorer som tycks ge förhöjd risk är kvinnligt kön (främst i kopplingen till sociala medier), lägre ålder, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och socioekonomisk utsatthet.

Sårbarhetsfaktorer

Barn och unga som tillbringar mycket tid på sociala media tenderar att må sämre, men effekten är liten, enligt rapporten. Påverkan kan hänga ihop med mindre sömn och större risk för trakasserier. Man pekar också på skillnader mellan aktivt och passivt användande av sociala media, som man tidigare sett hos vuxna. Skillnaden är att passivt användande verkar spä på avundsjuka och nedstämdhet, med aktivt användande kan stärka relationer. Bland unga ser man i rapporten också en del bakomliggande sårbarhetsfaktorer. Användare av kvinnligt kön, med låg självkänsla och som jämför sig själva med andra eller redan känner sig nedstämda påverkas mer negativt än andra.

När det gäller datorspelande tycks detta i sig, enligt rapporten, inte vara en betydande faktor för ungas välbefinnande. Det finns positiva aspekter på spelande, och dess påverkan på välmående verkar bero på motivet till att man spelar. Det finns enligt forskning risk för negativa effekter på sikt om man spelar för att undvika livsproblem. Och risken för att utveckla gaming disorder är större för personer med vissa sårbarhetsfaktorer, exempelvis svårigheter med känslohantering, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, svårigheter i skolan, social exkludering och bristande föräldrastöd.

Sammanfattningsvis menar författarna till rapporten att digitala medias påverkan på hur unga mår beror på vem man är, hur och hur mycket man använder dessa media samt hur livet ser ut i övrigt. Man måste se till helhetsperspektivet för varje individ för att se vilka åtgärder som kan stärka välbefinnandet. Och det är framför allt viktigt att främja de ungas grundläggande mänskliga behov.

Hur har man det som äldre i Sverige i dag?
Det är inte lätt att bli gammal i vårt land. Klyftorna mellan människor i olika åldrar har ökat. Många äldre känner sig värdelösa och utanför.

Vi lever längre i dag och det är ju glädjande. En del menar kanske att äldre aldrig har haft det så bra som nu och visst är vi duktiga på att ta hand om kroppar. Men är vi lika duktiga på att ta hand om själarna?

Min man är på ett boende och jag märker hur stor ensamheten är bland de äldre där han bott de senaste två åren.
”Mina barn är så upptagna”, säger många gamla. ”De är snälla, men jag kan inte begära att de ska hälsa på mig när de har så mycket annat viktigt i sina liv.”
Personalen som är kunnig och empatisk på hemmet där min man är, uttrycker ofta besvikelse över att de anhöriga inte bryr sig tillräckligt. Allt hänger på personalen om de gamla ska må bra. De upplever sig dock underbemannade och tycker ofta att de sliter för en alldeles för låg lön.
Jag önskar att den sista fasen i livet fick bli mer synlig. På samma sätt som vi har kontroller för att följa upp hur barnen mår under sina första levnadsår, borde vi införa något motsvarande under slutfasen i en människas liv. Ett konkret förslag kunde vara att knyta terapeuter till våra äldreboenden eller till gamla som sitter hemma –specialutbildade personer med uppgift att ta reda på hur personen ifråga mår. De kunde finnas där när den gamla vill berätta om sig själv och sitt liv, vad som har varit bra och vad har varit svårt. Kanske vill den gamla be om ursäkt för något eller få bekräftelse för det hon eller han har gjort. Den som inte längre kan tala borde i alla fall få besök av någon som håller handen eller bara ger full uppmärksamhet en stund.

Jag är en 77 år gammal legitimerad psykolog och terapeut. Jag har arbetat – och gör det fortfarande till en del – med föräldrar och barn, de senaste 16 åren vid Ericastiftelsen i Stockholm. Jag har skrivit tre böcker om relationer mellan vuxna och barn. I min terapeutiska verksamhet träffar jag ofta människor som sörjer över att de inte hunnit fråga sina föräldrar om viktiga saker innan dessa gått bort.

Förr hette det att man blev gammal och vis. I vårt moderna samhälle har denna visdom ett begränsat värde.
Den snabba teknikutvecklingen och digitaliseringen bidrar till utanförskap, men med en vidare syn på vad som skapar ett rikt och gott liv och med en vilja att inkludera och värdera alla åldrar i det pågående livet finns det mycket kvar för den åldrande människan att både bidra med och ta del av.

I riksdagen finns idag bara tre personer över 65 år, medan ca 20 procent av befolkningen i vårt land är över 65.
Ålderspyramiden borde bättre återspeglas i riksdagens sammansättning. Den sista fasen i våra liv borde bli lika värdefull som den första fasen, när vi börjar våra liv. Men jag hör inga förslag överhuvudtaget som konkret skulle förbättra livskvaliteten och livsglädjen för våra äldre.
Hur kan vi hjälpas åt att göra gamla människors sista år i livet mindre ensamma och mer meningsfyllda?

Ann Mari Orrenius är legitimerad psykoterapeut inom barnhälsovård och har de senaste 16 åren arbetat vid Ericastiftelsen. Hon har också en privatpraktik för vuxna sedan 1986 där hon fortfarande arbetar med några patienter. Hon har skrivit tre böcker om föräldrar och barn och arbetar också som volontär på Minds föräldralinje sedan starten 1996. Hon har tre vuxna barn och 7 barnbarn.

Förskrivningen av antidepressiva psykofarmaka till barn och ungdom har tredubblats på 10 år. Det som nu pågår är en medikalisering av barndomen och resultaten är helt oacceptabla, anser barn- och ungdomspsykiatern och tidigare överläkaren Göran Högberg.

Göran Högberg menar bland annat att man inte skiljer tillräckligt på stress och allvarlig sjukdom, och att man ger för mycket antidepressiva läkemedel som sällan fungerar, men som har allvarliga biverkningar och risker. Han anser att det behövs en betydligt större bredd av terapier för unga och ett särskilt fokus på dem som har svår psykiatrisk problematik.

Ökad medicinering feltolkas som ökad psykisk sjukdom

Göran Högberg har lång erfarenhet från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och är kritisk till den bild av ökad psykisk ohälsa som sprids och hur det här området hanteras, inte minst av myndigheterna.

– Socialstyrelsen hävdar att psykisk sjukdom ökar och utgår då ifrån hur mycket psykofarmaka som skrivs ut och antalet läkarbesök. Det här är vad politikerna får se, men detta är ju inte alls samma sak som att psykisk sjuklighet ökar. Istället är det så att allvarligare tillstånd, som exempelvis kronisk depression, idag ligger på ungefär samma nivå som tidigare, säger Göran Högberg.

En paradox är att i takt med att man idag skriver ut alltmer psykofarmaka, som följd av att nya riktlinjer från år 2010 är mer inriktade på mediciner, så tolkas det felaktigt som att den psykiska sjukligheten i sig ökar. Enligt Högberg är det främst Socialstyrelsen och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri som lagt grunden för det han kallar en omfattande medikalisering av barndomen. Han menar att dagens riktlinjer för barn- och ungdomspsykiatrin är alldeles för smala och att de i stort sett innebär att man ska rekommendera antidepressiva läkemedel efter en kort tid av allmän rådgivning.

Dåliga resultat och allvarliga risker

Det här har fått negativa och allvarlig konsekvenser. Högberg pekar bland annat på en rapport från Socialstyrelsen från 2017, som visar hur det gått för ungdomar med den nya inriktningen i barn- och ungdomspsykiatrin, tio år efter att de fick diagnos. Här kan man exempelvis se att av pojkar 10-17 år med både depression och ångest hade 68 procent fått psykofarmaka. Men över fem procent av dem hade tagit sitt liv och tio procent hade försökt ta sitt liv – trots att de alltså varit under den rekommenderade behandlingen.

– Det här är fruktansvärt dåliga resultat. Men detta bara fortsätter och skälet är att man inte orkar se problemet. Istället sprider man en illusion av att man har en effektiv behandling. Men vi vet att antidepressiva till barn och unga har många biverkningar och att de även kan öka självmordsrisken. Vi vet också att de inte fungerar särskilt bra på varken unga eller äldre, säger Göran Högberg.

Han berättar att när man slår ihop forskning som gjorts kring detta visar det sig att för bara en av tio patienter har antidepressiva bättre effekt än sockerpiller. Man ska alltså medicinera tio patienter för att få bättre effekt på en enda patient. Samtidigt finns det stora brister i rapportering av biverkningar, menar Göran Högberg.

– Det ingår inte något strukturerat biverkansprotokoll med uppföljning i journalsystemen. Man underlåter exempelvis att rapportera nya självmordsförsök som biverkningar. Landstingen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket tar här inte sitt ansvar för patientsäkerheten. Detta är något som behöver förbättras med en aktiv biverkansrapportering.

Påverkar känsliga system hos unga

Det finns, särskilt för de unga, flera negativa sidor med att använda antidepressiva, menar Högberg.

– Ett barns hjärna utvecklas och förändras under tonåren utifrån vad man upplever. Det sker en ombyggnad och tillväxt av hjärnan och detta påverkas av läkemedelssubstanser, precis som exempelvis alkohol och cannabis. Det här är ett känsligt system och därför bör man vara särskilt försiktig med att medicinera barn. Det man gör idag är egentligen ett jätteexperiment med barnen.

Antidepressiva påverkar, enligt Göran Högberg, väldigt många system i kroppen, och förändrar exempelvis humör. De kan ge mindre ångest, men man blir också avstängd från sina känslor och känner mindre glädje. Antidepressiva påverkar också sexualiteten negativt, och det är ett stort ingrepp i de ungas tillvaro. Högberg tycker även att det alltför mycket är de vuxna som via skattningar utifrån olika skalor bestämmer hur barnen mår, och att man inte tillräckligt tar hänsyn till vad de unga själva tycker och känner.

Gör som andra länder – satsa på flera olika terapier

– Trots dåliga resultat fortsätter man med lång medicinering. Inriktningen blir att hitta rätt medicin, man byter preparat och byter diagnoser. Det tar på krafterna och många äter psykofarmaka under hela sin tonårstid. Man skulle istället behöva ändra i livsförhållandena för de unga och satsa på flera olika typer av terapier. Exempelvis mer samtalsinriktade terapier, mer skapande och kreativitetsutvecklande terapier, mer lekterapier, mer nätverkande, mer familjeterapi osv.

Göran Högberg menar att det finns många metoder som fungerar i övriga Europa och att dessa också borde fungera i vårt land. I exempelvis Norge kan man välja medicinfri behandling. Men i Sverige är vården monopolistisk, säger Högberg – alla ska göra på samma sätt. Han anser att ett grundproblem är att barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige inte har satsat tillräckligt på en bred utveckling av psykoterapier och att man i riktlinjerna har för snäva tolkningar av vad som hjälper. Vad som hjälper är ju dessutom individuellt. Men att utveckla terapier är svårt i vårt land eftersom alla här ska följa samma smala riktlinjer.

Göran Högberg berättar att många med svårare depressioner och ångest i tidiga år blir bra av sig själva med hjälp av olika behandlingar, medan cirka 20 procent av dessa blir sämre över tid.

– Det är mycket viktigt att definiera de svåra fallen tidigt och sedan ge bra behandling utifrån ett bredare utbud av metoder. Det är kärnan i detta. Då kan man förebygga psykisk sjukdom senare i livet.

Han betonar också betydelsen av trygghet i de ungas arbetsmiljö – skolan – där exempelvis personliga samtal med lärare kan vara livsavgörande. Han anser också att man bör lagstifta om att det ska finnas tillräckligt med skolsköterskor och kuratorer och annan elevhälsopersonal i skolan. Mycket viktigt är förstås också att föräldrar åstadkommer trygg samtalstid med sina barn.

När det gäller de dåliga resultaten av psykofarmaka som du pekar på i Socialstyrelsens egna rapport – hur skulle resultaten se ut om man drar ner på förskrivningarna av psykofarmaka?

– Det kan man idag inte veta. Men man kan utifrån Socialstyrelsens siffror dra slutsatsen att den behandling som finns i riktlinjerna inte verkar fungera särskilt bra.

– Medikaliseringen inom barn- och ungdomspsykiatrin fortsätter och blir idag bara värre, säger Göran Högberg.