Tre ovanliga kvinnliga konstnärer har tagit plats på Millesgården på Lidingö i höst. Utställningen Måleri och Andlighet visar verk av konstnärerna Hilma af Klint, Tyra Kleen, Lucie Lagerbielke.
I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Alla tre var ovanliga i sina livsval i den tid då de levde. De var kvinnor som satte intellektuellt arbete och sin konst framför barn och familj. Gemensamt för dem är också att de vid sidan av sitt måleri skrev och formulerade tankar och upplevelser i text.

De kom alla tre från en privilegierade bakgrunder – Hilma av Klint och Tyra Kleen var båda adliga och Lucie Lagerbielke var dotter till en av Sveriges rikaste personer och gifte sig adligt. Ytterligare en beröringspunkt är deras intresse för andligt sökande, något som påverkade både deras liv och deras konstnärliga skapande.

Där slutar dock likheterna mellan dessa tre kvinnliga konstnärer, för deras respektive konstnärskap skiljer sig mycket, både till uttryck och till arbetsmetod.

Internationellt uppmärksammad

Hilma af Klint (1862-1944) har blivit internationellt uppmärksammat sedan hennes konst på senare år har kunnat visas offentligt. Konstnären bestämde att stora delar av hennes målningar och teckningar inte fick visas förrän hon varit död i 20 år. Det dröjde ytterligare många år innan Hilma af Klints konst ställdes ut. Idag väcker konstverken stor uppmärksamhet.

Hilma af Klint var en begåvad konstnär med utbildning från Tekniska Skolan och Kungliga
Konsthögskolan som målade bland annat porträtt och landskap. Hon blev tidigt intresserad av andliga frågor och deltog i spiritistiska seanser. Under en seans i början av 1900-talet uppfattade hon att hon fick ett uppdrag från en annan dimension att skapa konstverk.

Under 1900-talets första år målade hon helt abstrakta konstverk i en stil som snarast kan kallas konkretistisk. Dessa abstrakta målningar är fulla av symboler. Enligt egen utsago målade hon i perioder under inflytande av en högre kraft och fungerade som ett redskap för att förmedla information från andra världar.

Hilma af Klint var framförallt influerad i sitt måleri av Rosencreutz, teosofi och kristendom.

Vid 60 års ålder kom hon även att studera antroposofi. Hon skrev ner sina tankar om själens liv och de andliga dimensioner hon vill förmedla genom sin konst i 124 böcker på över 26000 hand- och maskinskrivna sidor. Hennes verk Studier över själslivet från 1917 är på över 2000 maskinskrivna sidor.

En ”vagabond”

Tyra Kleen (1874-1951) arbetade med teckning, måleri, foto, litografi och som författare. Hon beskrev sig själv som vagabond och vistades mycket utomlands under sitt liv. Då hon vid förra sekelskiftet studerade i Paris påverkades hon av symbolismen och intresserade sig för teosofisk mystik och spiritism. Åter i Stockholm och senare i Rom, intensifierade hennes intresse och hon blev medlem i en teosofisk förening. Hon sökte sig också till länder där ett andligt förhållningssätt till tillvaron är en del av vardagen. 1911 reste hon till Sri Lanka och Indien, 1914 till Indonesien där hon bodde i två år.

Upplevelserna skildrade hon i både bild och text. Senare ställdes målningar från resorna ut på Liljevalchs.

Även Tyra Kleen bestämde att hennes konst skulle få visas förrän 50 år efter hennes död. Därför är det först under 2000-talet som hennes konst har uppmärksammats.
Tyra Kleen är en framstående tecknare, form och linjespel är alltid viktigare för henne än färgen. Hennes konst är föreställande, men skildrar världar bortom den fysiska, med motiv inspirerade av myter och sägner.

Religiös mystiker

Lucie Lagerbielke (1865-1931), född Smith, var författare till teosofiska böcker och konstnär. Hon var dotter till den så kallade brännvinskungen L O Smith, och gifte sig Lagerbielke och fick två döttrar. Det var först när hon blev änka 1906 som hon på allvar började ägna sig åt författande och måleri, starkt påverkad av esoteriskt tänkande. Hennes syster Mary Karadja, var välkänd spiritist och ett av Stockholms mest kända medium.

Lucie Lagerbielke skrev sina böcker under olika pseudonymer. En av dessa, Vitus, använde hon även då hon signerade sina tavlor. Då hon skrev boken ”En sällsam upplefvelse” stod hon enligt egen utsago i andlig kontakt med Edgar Allan Poe, som dikterade romanen för henne. Hon upplevde även att hon leddes av högre makter i sitt konstnärskap.

Lucie Lagerbielke var en religiös mystiker, men också intellektuell. Hon propagerade aktivt för kristen andlighet samtidigt som hon tog avstånd från kyrkan och dess uttolkning av bibeln.

Hon efterlämnade en stor mängd akvareller, teckningar och oljemålningar. Vad man vet deltog hon endast i en konstutställning, postumt. 1932 ställdes hennes alster ut i utställningen Nio Unga på Liljevalchs.

I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Det är förutom måleri, även teckningar, grafiska blad och broderi och ett antal objekt med anknytning till ämnet. Utställningen berätta också om de olika rörelser som var inspirationskällor för dessa konstnärer – spiritism, teosofi, antroposofi med flera.

Millesgården är öppet tisdag – söndag 11-17 under vinterhalvåret. Måndagar stängt.

Guggenheims omtalade utställning av den svenska konstnären Hilma af Klints verk är avslutad – och museet har slagit nytt publikrekord.
Hilma af Klint – Paintings for the future är med över 600 000 besökare den mest besökta utställningen i Guggenheim museets 60-åriga historia.

Solo-utställningen av den svenska konstnärens verk öppnade i oktober förra året och har prisats av kritiker världen över. Utställningen slår förutom rekordet i antal besökare också rekord i antal sålda program – 30 000 ex – och har bidragit till 34 procents ökning av antalet medlemmar i museet.

Vad Hilma af Klint själv skulle ha tyckt om uppståndelsen kan vi bara spekulera kring. I sitt testamente meddelade hon att hennes verk inte skulle få visas förrän tidigast 20 år efter hennes död, som inträffade 1944. En stiftelse med hennes namn bildades 1970 och knöts till antroposofernas verksamhet i Järna, som Hilma hade stark anknytning till, inte minst genom sina kontakter med Rudolf Steiner.

I Järna fanns också Åke Fant, den främste kännaren av hennes konst, som redan i början av 1980-talet publicerade en artikel som kom att väcka intresse för hennes konst internationellt.

Hon visades därefter första gången på en utställning i Los Angeles 1986 kallad The spiritual in art 1890-1985. Där jämställdes Hilma af Klints måleri med stora konstnärers, som Kandinsky, Malevitj och Mondrian.

Konstverk åter till Sverige

Åtskilliga år senare, 2013, inleddes de senaste årens triumftåg på Moderna museet med en omfattande retrospektiv utställning av konstnären med ca 230 verk. Efter Stockholm fortsatte utställningen som vandringsutställning i Europa och sågs av långt över en miljon människor under den internationella turnén.

Till hösten återvänder en del av den svenska konstnärinnans konstverk till Stockholm och Millesgården på Lidingö, där hennes verk ska visas i utställningen Måleri och andlighet, tillsammans med verk av konstnärinnorna Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke.
– Vi hade en otrolig tur som lyckades planera utställningen och skriva kontrakt innan varken vi eller omvärlden kände till succén i New York, säger Millesgårdens museichef Onita Wass till Svenska Dagbladet.

Måleri och andlighet – Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke visas på Millesgården mellan den 5 oktober 2019 till den 9 februari 2020.

Kultur håller människor friska och starka längre upp i åren.
Det visar en brittisk undersökning gjord över tio års tid på mer än 4500 män och kvinnor från 50-årsåldern och uppåt.

Studien har mätt ”frailty”, direkt översatt svaghet eller skörhet, och visar för första gången vetenskapligt att kulturella upplevelser och engagemang håller oss starka och därmed friska längre. Frailty –  svaghet – är förknippat med åldrande och sjukdom, specifikt kopplas åldersvaghet i studien till risk för fallolyckor, förvirring, varierande rörelsehandikapp, ökat vårdbehov och ökad användning av vårdinrättningar.

Studien är den första långtidsstudien i sitt slag och genomfördes av ELSA, The English Longitudinal Study of Ageing. Deltagarna var i genomsnitt strax över 64 år gamla väl fördelade mellan män och kvinnor, med en liten övervikt, 52,7 procent, för kvinnor.
Samtliga fick lista hur ofta de deltog i någon form av kulturell aktivitet – allt från att gå på bio till teater eller konserter, konstutställningar eller museibesök.

Svaren delades in i kategorierna aldrig, mindre än en gång om året, en eller två gånger per år och någon gång i kvartalet eller oftare.

Resultatet visade att 85 procent av deltagarna i undersökningen visserligen sökte sig till kulturella upplevelser, men bara 41 procent uppgav att de gjorde det minst någon gång i kvartalet eller oftare. Det är enligt studien så ofta som vi behöver kultur för att det ska ha en effekt på vår hälsa.

Studien visar nämligen entydigt att de som upplevde någon form av kultur flera gånger om året löpte lägre risk att utveckla åldersvaghet över tid. De höll sig helt enkelt piggare, friskare och löpte mindre risk för depression.

Forskarna i projektet har inget entydigt svar på varför kulturupplevelser har de här starka positiva effekterna, men pekar på tidigare studier som har visat att hälsoeffekter av kulturella engagemang sannolikt beror på en kombination av faktorer som minskad social isolering och minskad stress, men också att kulturbesöken bryter stillasittande vanor. Det finns också studier som tyder på att svårmätbara faktorer som känslomässiga uttryck och upplevelser och en känsla av mening och mål i tillvaron också spelar in.

Forskarna kommenterar resultaten i studien med konstaterandet att medan nya multihälsocenter diskuteras och uppfinns så finns de kulturella mötesplatserna redan på plats, med över 40.000 muséer i bara Europa, USA och Canada.
”Det kan argumenteras för att dessa platser för närvarande är en underutnyttjad resurs för den allmänna hälsan, och erbjuder stora utvecklingsmöjligheter för att stödja hälsan hos äldre vuxna, eftersom de erbjuder flera hälsofrämjande faktorer i kombination ett estetiskt innehåll som motiverar besökarna till engagemang.”

Studien rekommenderar till sist att framtida studier av interventioner för förändrat beteende fokuserar på att öka det kulturella engagemanget hos äldre vuxna, framför allt de som riskerar att utveckla åldersrelaterad svaghet.

Arkitekturen i Ytterjärna har alltid fått uppmärksamhet och beröm för sin originella utformning och tankarna bakom. Nu har Södertälje kommun kommit fram till att miljön är unik och skyddsvärd och att den inte får förvanskas. Dessutom planeras området att utökas med bl a en konsthall.

Arkitekturen i Ytterjärna bygger på organiska former och naturliga material. Färgsättningen är inspirerad av Goethes färglära och det finns en tanke bakom allt. Det norska arkitektkontoret Snøhetta tar hänsyn till de befintliga byggnaderna i sitt skissförslag på hur en konsthall skulle kunna se ut. De har redovisat en idéskiss till en byggnad med organiska former i två delar. Den ena delen är en konstgjord kulle täckt med gräs och den andra en hög skulptural volym. En del av den planerade verksamheten i konsthallen är tänkt att göra Hilma af Klints verk tillgängliga för en intresserad allmänhet

Hilma af Klint har på senare år väckt stort internationellt intresse och Moderna museet hade en separat utställning med hennes konst 2013. Konstnären efterlämnade ett tusental esoteriska målningar, som nu ligger magasinerade. Hon var även aktiv i Antroposofiska sällskapet från 1920. Södertälje har nu klubbat detaljplanen för bl a bygget av en konsthall i Ytterjärna. Här finns möjlighet att visa hennes stora målningar men också ha andra utställningar med samtida konstnärer.

Det lyser om Daniel Birnbaum, Moderna museets chef, när han pratar om framgångarna med vandringsutställningen med konstnärinnan Hilma af Klints abstrakta måleri. Den har nu setts av över en miljon besökare i Helsingfors, Olso, Tallin och Berlin och även visats på Louisiana utanför Köpenhamn och på Picassomuseet i Spanien.

– Jag tror det är den bäst besökta utställningen alla kategorier av en svensk konstnär, säger han, för oss som bara jobbar med 1900-talskonst är den definitivt det. Räknat i faktisk publik har vi aldrig sett något liknande!

Vad är det då som gör Hilma av Klint så intressant?
– Utöver att hon är en exceptionell bildskapare, är hon också en väldigt spännande person, säger Daniel. Tänk en kvinna här uppe i norr som skapar en helt egen stil som totalt bryter med det akademiska måleriet.
– Hon var visserligen samtida med de flesta abstrakta konstnärer som Kandinsky, Mondrian m fl, men de var ju alla grundare av skolor och instutioner och skrev stora manifest, men hon arbetade på egen hand.

Inget institutionellt stöd

Daniel understryker att Hilma af Klint inte hade något institutionellt stöd eller någon lobby i konstmarknaden som gallerister, konstkritiker, konsthandlare eller liknande dvs inget av allt det som brukar omge framgångsrika konstnärer.

– Hon har inte haft den där armén omkring sig, som bidrar till framgången, skrattar han. Hon är istället en person som hade noll stöd, noll lobby och ingen kommunikation kring sig och lyckas ändå skapa fantastiska bilder i tusental. Dessutom verkar det som att hon nu , hundra år senare, börjar påverka yngre konstnärer trots att hon inte haft vare sig någon skola eller några elever.

– Jag vill inte säga att det finns en Hilma af Klintskola än, fortsätter han, men det är på gång och det är något helt nytt att man med ett glapp på hundra år plötsligt ser en konstnär som börjar influera unga konstnärer som verkar i tiden.
Hilma af Klint gick en konventionell konstutbildning när hon var i 20-årsåldern,
men när genombrottet kom med det abstrakta måleriet vid 1900-talets början var hon 44 år.

Hon hade vid den tiden kommit i kontakt med Rudolf Steiner, sedermera antroposofins grundare, och rådgjorde med honom om sin konst, där hon ju bl a hämtade inspiration från andliga upplevelser. Steiner uppmuntrade henne, men menade också att människor vid den tiden inte var mogna att ta emot verken på det sätt hon skulle vilja.
”Det kommer att ta 50 år innan folk kommer att vara redo att uppskatta detta”, menade han, vilket ledde till att hon i sitt testamente skrev in att hennes verk fick visas först i mitten på 60-talet.

En tidig kontakt

Daniel Birnbaum kom själv tidigt i kontakt med Hilma af Klint genom sin mycket konstintresserade lärare Åke Fant, på Kristofferskolan i Bromma. Åke Fant hade i sin tur skrivit en doktorsavhandling, där han jämförde den inflytelserika tyska Bauhausskolans idéer med Rudolf Steiners, och i det sammanhanget skrev han också om Hilma af Klint.

När Daniel Birnbaum senare började skriva om bl a konst hade intresset för henne blossat upp då hennes verk hade kunnat börja visas för allmänheten.
– Det blev ju omöjligt att inte tycka till om henne och jag beskrev henne vid något tillfälle redan på 80-talet som långt bättre än andra mer kända abstrakta konstnärer och som mer expansiv än de flesta.

Daniel menar också att hon inte heller bara är en abstrakt pionjär som många andra av – Vad som händer med standardberättelserna om man tar henne på allvar? Man kanske befriar andra konstnärer också, från snåla berättelser om vad abstrakt konst är, reflekterar han.
– Jag tror helt enkelt att hon kan fungera som en emancipatorisk kraft för läsningen av andra konstnärskap. Det har funnits ganska tydliga standard berättelser, som har sina poänger, men som också är ganska tjatiga kring att inordna konstnärer i olika skolor, och vilka som räknas har bestämts av några få konstmuseer och andra tongivande institutioner.

– Så finns Hilma af Klint plötsligt där och stör så kraftigt att vi måste tillåta oss att se vad som händer om vi inte försöker pressa in henne i något vi redan känner till utan bara konstaterar att hon faktiskt fanns där hon också! Då blir hon riktigt intressant!

Moderna museet kommer från mitten av februari att ha ett särskilt litet Hilma af Klintrum, som en del av de permanenta samlingarna och i början av mars är det vernissage för en 2,5 månader lång utställning i London på The Serpentine Gallery, en konsthall inne i Hyde Park.

I Järna planerar man också att uppföra en konsthall för permanent visning av Hilma af Klints konst, men med plats också för tillfälliga utställningar av andra intressanta kontnärer.
– Vi har idag ett 25-årigt avtal med Stiftelsen Hilma af Klints verk, som innebär att vi ska hjälpa till att göra hennes konst tillgänglig för allmänheten i enlighet med stiftelsens ändamål och hennes testamente, säger Anders Kumlander, som representerar stiftelsen Kristallen i Järna, som har dessa planer.

Ny konsthall i Järna

Den norska arkitetbyrån Snöhetta har redan ritat ett förslag och frågan om stöd till driften bearbetas för närvarande. Därefter återstår att finna konstintresserade donatörer till uppförandet av utställningshallen.

Daniel Birnbaum ser också gärna att Moderna museet får en roll att spela.
– Vi vill helt enkelt vara huvudmuseet för hennes verk. Vi har kompetens och kan också hjälpa till med att konservera, renovera och annat. Stiftelsen ”Hilma af Klints verk” behöver kanske också hjälp med internationella kontakter och utbyte med andra muséer, men det beror ju på hur långt man vill gå i att tvinna samman institutionerna.

Det finns ca 1200 verk av Hilma af Klint i Sverige. De flesta av de målningar som har visats tillhör det hon kallade Templet, en grupp på 193 målningar.
– De är kanske de mäktigaste, säger Daniel, men det finns ytterligare många hundra målningar, som är helt fantastiska och visar hennes utveckling över olika delar av hennes liv.

– Tio av dem är extremt stora. Det är mycket ovanligt i sig! Hon tänkte mer i rum än andra i hennes tid och bröt den konstnärliga traditionen även där.
Daniel Birnbaum menar att stiftelsen ”Hilma af Klints verk” kanske borde skänka en del av verken till intressanta institutioner ute i världen, där de får bli begripliga i sitt sammanhang och får hänga tillsammmans med andra samtida.
– Vi som Stockholmare och i Sverige har ju ändå tillgång till mycket mer än vad vi har av någon annan konstnär.

Daniel är säker på att betydelsen av hennes konst just har börjat med den hundraåriga fördröjningen.
– Det kommer bara att rulla på. Det finns så många unga, nu verksamma konstnärer, som tycker att det hon bidrar med är fantastiskt.

”Amaliel erbjöd mig ett arbete och jag svarade ögonblickligen ja. Det blev det stora arbetet som jag utfört I mitt liv.”

Citatet kommer från en av den svenska målaren Hilma af Klints ockulta dagböcker. Af Klint förde dessa dagböcker under nästan hela sitt vuxna liv. Sammanlagt har hon skrivit mer än 20 000 sidor. De handlar alla om hennes arbete, hennes kall, att skapa målningarna till templet. I viss mån beskriver de också hennes andliga, emotionella och intellektuella liv. Skisser till målningar mottagna i visioner är ofta nedtecknade, med noteringar om färgval. Med jämna mellanrum gör hon sammanfattningar, som den ovan, eller olika typer av förteckningar. Här finns exempelvis en ordlista över bokstavskonstellationer och uttryck mottagna i trance. Hon redigerar regelbundet i dagböckerna, för över material till andra sammanhang. Ibland lägger hon till en anmärkning som ”detta skedde verkligen”, eller ”detta förblev dunkelt”.

Egentligen är det missvisande att kalla dessa böcker för dagböcker. De är snarare loggböcker, som förs över tid, samtidigt arbetsmaterial och vittnesbörd. Alla är skrivna med Hilma af Klints lugna, öppna, runda och tydliga handstil, utom en grupp som fördes under af Klints och hennes vän Thomasine Anderssons tid i Goetheanum i början av 1920-talet, där det är Thomasine som skriver av Rudolf Steiner-föreläsningar, medan Hilma af Klint för en tid tystnar.

Tack vare dessa dagböcker vet vi rätt mycket om Hima af Klints inre liv och hennes experimentella utforskningar av tillvarons dolda sidor.

Hilma af Klints modiga och omedelbara bejakande av den uppgift anden Amaliel (en av många som följde henne och som hon själv följde) är karakteristisk för henne. Med detta JA blir Hilma af Klint en skapande konstnär.

Den skapande Hilma af Klint utvecklar en helt annan personlighet än den person som vänner och familj kände till: en noggrann, skicklig, matematiskt lagd kvinna, ganska kylig men med sinne för humor.
Den skapande Hilma af Klint går in i ett annat mentalt rum. Här är hon hängiven, djärv, varm, öppen. I sina dagböcker beskriver hon ren extas. Hon talar om hur mycket ELD som behövs för att skapa mediumistiska målningar.

Hon är lycklig, särskilt under den första stora skapande perioden 1906-1908. Nu är det till henne budskapen kommer. Hon upplever att andarna tar ett ganska fast grepp om hennes handled och bokstavligen leder handen. Resultatet är så bländande att vi idag, mer än hundra år senare fortfar att förundra oss över målningarnas hemlighetsfulla skönhet, deras djärvhet, deras lekfullhet, den häpnadsväckande koloriten.

Det är en ganska stor skillnad mellan att vara en god konstnär och en skapande konstnär. Skillnaden ligger i att ha tillgång till sitt eget inre rum. Jag tror att Hilma af Klint fick tillgång till sitt eget inre rum när andarna gav henne uppgiften att göra ”målningarna till templet”. Något öppnades i henne, en verklighet som var radikalt annorlunda än den visuella verklighet som omger oss i vardagen.

Vi talar ibland om inspiration på ett lite lättvindigt sätt. Men ordet kommer från latinets inspirare, det vill säga att någon andas genom en. Det är en ganska omtumlande erfarenhet.

Nästan alla de konstnärer som beskrev inspiration under sent 1700- och tidigt 1800-tal beskriver den som en kraft som kommer utifrån. Det är detta som gör att de så obetingat kan lita på inspirationens kraft. Tyvärr säger det något om den tiden att alla dem som vittnade om inspirationens kraft var män.

Hilma af Klint levde i suffragetternas tidevarv. Hon själv var något så ovanligt som en självförsörjande yrkeskvinna, en konstnär. Men den oerhörda tilltron till sina egna – eller inspirationens – krafter som krävs av en skapande konstnär fick hon först genom de gåtfulla andebudskapen, först förmedlade under spiritistiska seanser i en teosofisk atmosfär.

En parentes om teosofin: den är en syntes mellan bejakandet av sekelskiftets vetenskapliga upptäckter och andlighet, inte minst buddhistisk. Teosofin erbjöd ett helhetstänkande som varken konventionell religion eller rationell vetenskap kunde erbjuda. Teosoferna var oförskräckta och fördomsfria. Deras förgrundsgestalter var kvinnor och fritänkare. Det är inte egendomligt att den attraherade bland andra kvinnor och konstnärer. Hilma af Klint var bådadera. Men hon tycktes med tiden få en ganska distanserad relation till teosofin .

Teosofin och spiritismen var den stege som ledde Hilma af Klint in i sitt eget skapade och skapande universum. Väl där behövde hon den inte längre. Hennes egna analyser och beskrivningar av denna fördolda värld är häpnadsväckande självständiga. Det finns inga belägg på att Hilma af Klint läste William Blake (men det är inte otänkbart). Men om det är någon värld af Klints värld påminner om så är det Blakes obändiga, rika imagination.

En av andarna ställer en ganska tvetydig fråga till Hilma af Klint: ”tror du att vi finns till?” Hennes svar är lika tvetydigt: ”Jag tror att ni finns till lika mycket som jag själv finns till”. Detta är Hilma af Klints stora JA. Genom att bejaka det Blake skulle ha kallat den skapande inbillningskraften förlöstes hon i sitt eget skapande.

Text: Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria.

Det finns många kulturhus runtomkring i Sverige men få är de som ligger mitt ute på landet och lockar toppartister från hela världen. Vad är det som gör Kulturhuset i Ytterjärna så speciellt? Varför väljer artister som Laleh, Sankai Juku, Barbara Hendricks, James Turell och Batsheva Dance Company att om och om igen återkomma till detta färgglada konstverk?

En vacker dag i augusti 1992 stod det blå–lila–rosa– Kulturhuset i Ytterjärna klart att invigas. En bucklig byggnad mitt på den sörmländska slätten, omgiven av åkrar och kor.

Peter de Voto var en av eldsjälarna bakom kulturhuset och den vars huvuduppgift det blev att fylla det med kultur. En enorm utmaning kan tyckas, för den som någon gång själv svängt av E4:an, avfart Järna, och tagit landsvägen in i den sörmländska landsbygden.

”Här möts naturen som vi har att vårda och kulturen som vi har att skapa och utveckla”

– Vi ville bli en mötesplats och en smältdegel för skapande och tänkande – ett aktionscentrum som såg till helheten och människan som positiv kraft i världen, berättar Peter de Voto, vd och initiativtagare till Kulturhuset i Ytterjärna.

En del av kulturhusets varande ligger i själva arkitekturen. Det måttas och mäts en hel del vid ett husbygge, men i slutänden handlar det om arkitektens förmåga att sätta liv i en byggnad. Färgsättningen, takmålningen i stora salen och idén om att människan alltid ska vara i centrum lämnar få besökare oberörda. 2001 tilldelades Kulturhuset i Ytterjärna silvermedalj i tävlingen ”Sveriges mest omtyckta moderna byggnad”.

– Huset i sig inbjuder till vidgade vyer. Vår arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen var ett geni som var övertygad om att arkitektur påverkade vårt sätt att tänka – så han undvek det fyrkantiga, berättar Peter de Voto.

En viktig del i Peters jobb är att ta hand om de artister som kommer. Varje artist ska känna att kulturhuset är deras hus så fort de stiger innanför dörren.
– Artistens önskan är vår lag, kan man säga. Vill japanska Sankai Juku ha en speciell kvartssand på scenen, som de ville vid ett av sina besök, så gör vi allt som står i vår makt för att de ska få det, berättar Peter.

Dansaren Virpi Pahkinen är en annan artist som återkommit till Ytterjärnas scen många gånger genom åren. I ett pressmeddelande med anledning av kulturhusets tjugoårsjubileum skrev hon att: ”Kulturhuset i Ytterjärna är en unik plats dit man gärna återvänder för att titta på folk genom logefönstret, låta Järnaglassen tina vid brasan och testa knarret på scengolvet. Här får den stora konsten plats, Sankai Yuko, James Turrell, Hilma af Klint. Det är hisnande”

”Konsten kan inspirera oss, vetenskapen kan upplysa oss, men enbart vi själva kan förändra oss”

Men vad är egentligen Kulturhuset i Ytterjärnas funktion sett ur ett större perspektiv, vad är kulturens uppgift i samhället?

– Kultur är som en slags skolning där man utvecklar sig själv i upplevelsen. Kultur behöver inte nödvändigtvis bara vara underhållande. En del tycker till exempel att det är svårt med modern konstmusik. Musik som kräver en egen inre ansträngning från lyssnaren för att man ska komma åt dess puls och nerv, dess själ – det krävs att man blir medskapande. Men är man beredd att göra det, kan det också finnas möjlighet till helt nya upplevelser och utveckling av ens egna förmågor. Det blir kunskap – en fördjupad kunskap som vidgar vår själ till att kunna förstå den ordlösa kunskap som är konstens språk. Det blir till ett inre samtal där vi utvecklar förmågor vi knappt anade att vi hade.

”Att skapa något som inte ännu blivit till och att skapa en kultur som inspirerar till liv är avgörande idag för människans framtid”

Men egentligen, menar Peter, är det emot konstens väsen att redan ha en färdig idé. Det skulle vara döden för kultur om man hade en idé som skulle förkroppsligas i det materiella. Det handlar om att göra precis tvärtom – att lyfta det jordiska till en översinnlig nivå – höjd över allt förnuft, för himmelsk för att begripa (som Gullberg formulerar det) och likväl det som höjer oss över det triviala och alldagliga. Som ger oss nya perspektiv och genomskakande känslor.

– Konsten förutsätter total frihet, samtidigt som den paradoxalt lyder under oerhört starka lagar. Där varje verk är sitt eget universum med sina egna lagar – precis som varje människa. För att citera en av vår tids stora koreografer Mats Ek: ”När jag börjar med ett nytt verk är det som om det får ett eget liv och en egen vilja och jag har bara att följa med dess utveckling och hjälpa dess tillblivelse”.

Att sätta fingret på orsaken till varför Kulturhuset i Ytterjärna fortfarande, efter 23 år, står som ett blomstrande centrum mitt bland de biodynamiska åkrarna är med andra ord inte lätt. Var det arkitekten? Artisterna? Publiken? Maten & kaféet? Trädgården? Himlen? Solnedgången?

Säkert upplever alla det olika, men klart är att upplevelsen är mycket mer än bara en konsert eller en och annan kulturupplevelse. Det är en upplevelse av skönhet och magi som är svår att sätta ord på – något som bara kan upplevas. Och det är det många som vill göra, om och om igen.

– Även artisterna lever upp och känner detta nuets medryckande förtrollning. Till och med jag, som sett detta hus varje morgon i två decennier drar efter andan varje gång det stiger fram i morgonljuset, avslutar Peter.