Att i odlingslandskap ha en biologisk mångfald av olika pollinerare och olika naturliga fiender till skadedjur ger större skördar. Det här visar en internationell studie som sammanställt data från 89 studier och nära 1.500 odlingar runt om i världen, bland annat rapsodlingar i Sverige.

Människors landanvändning hotar den biologiska mångfalden och ekosystem som är avgörande för matproduktionen, skriver forskarna. Behovet av att försörja en växande befolkning har lett till fler och mer intensiva jordbruk som inneburit en förenkling och degradering av landskapen. Omvandlingen av våra jordbrukslandskap har medfört att organismers naturliga livsmiljöer försvunnit. Förlusten av biologisk mångfald får negativ effekt på avgörande ekosystemtjänster som pollinering och biologisk skadedjursbekämpning, och därmed också på produktionen av matgrödor. Den senaste tidens stagnation och även minskning av skördar i pågående intensifiering av jordbruk indikerar, enligt forskarna, att det behövs en annan väg till stabil och hållbar matproduktion.

Överraskande kraftigt utfall

I den nu aktuella studien har man tydligt sett att mångfalden av pollinatörer och naturliga fiender i ekosystemen har stor betydelse för de ekosystemtjänster som dessa utför och att detta är viktigt för skördarna. Man menar bland annat att upp till 50 procent av de negativa effekterna av förenklade odlingslandskap beror på att man här förlorar organismer som står för just pollinering och biologisk skadedjursbekämpning, vilket alltså har negativ effekt på skördarna.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advances. Över hundra forskare har bidragit, varav sju från Sverige. Att utfallet blev så kraftigt är överraskande, säger Henrik Smith, professor i zooekologi och föreståndare på Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) på Lunds universitet.

– Jag blev förvånad över att effekten av antalet olika arter var så stark. Resultaten visar på vikten av att bibehålla biologisk mångfald i jordbrukslandskapet, inte bara för arternas egen skull, utan även för att bibehålla ekosystemtjänster som är viktiga för jordbruksproduktionen.

När det gäller användningen av kemiska bekämpningsmedel anses allmänt att dessa bidrar till minskad biologisk mångfald. I den internationella studien kan man se indikationer på att dessa bekämpningsmedel även underminerar potentialen i naturlig skadedjursbekämpning. Genom att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel kan man alltså öka den biologiska mångfalden och därmed samtidigt minska behovet av bekämpningsmedel.

Att sköta odlingslandskapen på ett sätt som ökar mångfalden av nyttoorganismer är, enligt forskarna, en lovande väg till en mer hållbar global matproduktion och ger även större motståndskraft i tider av förändrade miljöförhållanden.

Havre är ett intressant spannmål med många fördelar. Det är näringsrikt och mättande med hög proteinkvalitet och har enligt studier ett fiberinnehåll som är kolesterolsänkande. Dessutom passar havre särskilt bra att närodla i just det klimat vi har i Sverige och Skandinavien.

Historiskt har vi i Sverige odlat väldigt mycket havre. I slutet av 1800-talet lär det ha stått för hälften av all spannmålsproduktion i landet, men har sedan dess minskat. Enligt Jordbruksverkets statistik odlas det numera havre på ungefär 1/6-del av den svenska spannmålsarealen. Men havre verkar på senare år ha fått ett uppsving som populärt livsmedel.

Hälsosamt havre på uppgång

– Idag är trenden att produktionen av havre stadigt ökar i Skandinavien, Europa och i USA. Numera byggs det också många nya havrekvarnar, berättar Slobodan Carapic, som är varuflödes- och produktionschef på Saltå Kvarn, och även mångårig havreexpert.

Det växande intresset för havredrycker bidrar till ökningen, men även andra havreprodukter ökar, menar han. Och det finns goda skäl till detta. Förutom den goda smaken har havre flera närings- och hälsofördelar. De havreprodukter som finns på marknaden är fullkornsprodukter och liksom flera andra spannmål innehåller havre mycket proteiner, vitaminer, antioxidanter och mineraler.

Olösliga och lösliga fibrer

En hälsofördel med havre är att det innehåller mycket av både olösliga och lösliga fibrer, vilket inte bara är bra för matsmältningen. De lösliga fibrerna kallas betaglukan och kan enligt flera studier sänka ett förhöjt kolesterolvärde. Det räcker med tre gram betaglukan per dag, vilket enligt olika uppgifter motsvarar omkring 1,5-2 deciliter havregryn. Slobodan Carapic berättar att det finns tre procent betaglukan i havregryn och 6-7 procent i havrekli, som är det yttre skiktet i havrekornet. Dessa fibrer är samtidigt bra för blodsockret eftersom de i matsmältningen bryts ner långsamt och ger en jämn blodsockerhöjning. Havre är också erkänt som del i prebiotiskt medel, som gynnar goda tarmbakterier.

– Speciellt för havre är också att det enligt studier ger en bra mättnadskänsla. Man står sig ganska länge på exempelvis gröt av en deciliter havre. Det här kan delvis förklaras av att havre innehåller dubbel så mycket fett jämfört med råg, vete och korn.

För en del av oss är det en fördel att rent havre inte innehåller något gluten. Men för att sälja det som helt glutenfritt ställs hårda krav på sådan produktion, som enligt Slobodan blir svår och dyr. Det kan räcka med något korn av ett annat sädesslag i ett kilo havre för att det inte ska kunna klassas som glutenfritt.

Kan användas på många sätt

Slobodan Carapic har väldigt lång erfarenhet av att producera havre. Han har på olika sätt arbetat med det som huvudråvara i cirka 30 år och tror starkt på att havre har framtiden för sig som nyttigt, hållbart och bra livsmedel.

– Man kan använda olika havreprodukter till så mycket gott. Förutom i en rad gröter kan man använda det i müsli, i pannkakor, som komplement i bakning och till mycket annat. Exempelvis passar havrekross bra som ersättning till ris och pasta och förstås även som ingrediens i bröd.

Eftersom havre inte innehåller gluten bakar man inte jäst bröd av havremjöl, som är något av en biprodukt när man gör havrekli. Men det går bra att baka platta bröd på havremjöl. Det gör man, enligt Slobodan, bland annat i Finland.

Han pekar också på att det finns goda möjligheter till matinnovationer med havre. Något som redan utvecklats väldigt mycket på senare tid är havredrycker. Andra exempel på produkter som kan komma är mältat havre, där man gör näringsämnen ännu mer tillgängliga genom en process med blötläggning och sedan torkning. Slobodan ser också goda möjligheter med olika bakade granola-produkter baserade på havre. Något annat som kan utvecklas är även så kallads ”overnight oat groats”, som är kokningsfria, havrebaserade gröter som blötläggs i kyl över natten och sedan är färdiga att ätas, eventuellt toppade med annat gott.

Odlas bäst i skandinaviskt klimat

Det finns också hållbarhetsfördelar med havre. Det är ett spannmål som enligt Slobodan passar väldigt bra att närodla på våra skandinaviska breddgrader.

– Det bästa havret växer i Sverige och i Finland. Det fungerar däremot inte så bra att odla i exempelvis södra Europa. Vid torrt och varmt klimat blir det småhavre som också passar dåligt i kvarnar. Det behövs fuktigare och kallare klimat.

En annan hållbarhetsfördel med havre är att man förutom att göra livsmedel av hela kornet även kan utnyttja havreskalet som energikälla och även som djurfoder. På Saltå Kvarn använder man faktiskt 100 procent av det skördade havret, som består av dels kornet (inklusive kli), dels skalet som tas bort maskinellt. Havreskal har ett högt energiinnehåll – några kilo ger lika mycket energi som en liter olja. Via en havrepanna använder Saltå Kvarn skalen till uppvärmning av byggnader och för att producera ånga för värmebehandling och torkning i kvarnproduktionen. Därefter återstår bara två procent av havret i form av mineralrik aska som sprids på åkrar i närområdet.

En konkret bild av vad hållbar produktion och konsumtion av god mat egentligen innebär – om vi håller oss inom vad planeten tål. Det är en av grundtankarna bakom 2000m²-experimentet som skapats av ledande hållbarhetsforskare tillsammans med kockar och odlare på Rosendals Trädgård i Stockholm.

Odling av 2000 kvadratmeter per person är fullt tillräckligt för att försörja oss människor med mat. Om vi fördelar all odlingsbar mark som finns i världen jämnt över hela jordens befolkning blir det ungefär den ytan, och utöver det tillkommer också en hel del betesmark. Men i exempelvis Sverige använder den genomsnittliga konsumenten i praktiken den dubbla ytan odlingsmark, cirka 4000 kvadratmeter, vilket inte är hållbart i längden.

Samtidigt har produktionen av vår mat idag stor påverkan på miljön både lokalt och globalt, bland annat 30 procent av klimatutsläppen, giftspridning, minskad biologisk mångfald och övergödning av haven. Allt det här kokar ner till frågor om både hur och vad vi kan odla, producera och konsumera på ett hållbart sätt.

Miniformat av hur det hänger ihop

– Vi vill visa i miniformat hur en hållbar odling av matråvaror kan se ut och på så sätt skapa viktiga insikter och synliggöra hur allt hänger ihop i ett hållbart jordbruk. Om vi ska ha en uthållig livsmedelsproduktion måste vi också ha en balans i odlingssystemet så att vi inte tär mer på jordens resurser än vi ger tillbaka, säger Sofi Gerber som är forskningsledare på Biodynamiska Forskningsinstitutet.

Hon berättar att arbetet med 2000m²-experimentet vill väcka intresse hos konsumenter för hur maten har producerats och hur det påverkar naturen och oss själva. Det finns ett stort matintresse idag och man vill fånga upp och koppla det ända tillbaka till odlingsjorden och de effekter som det vi äter har på miljön.

– Det handlar inte om att ge exakta dietrekommendationer eller att vi ska äta mindre mat, säger Sofi Gerber, utan snarare om att äta rätt saker. Mycket av det här går i linje med Livsmedelsverkets rekommendationer som säger att vi bör äta mer grönsaker, baljväxter och fullkorn än vad de flesta gör idag. Det är också viktigt att få matförädlare och andra aktörer i livsmedelskedjan att se möjligheterna som finns i allt detta.

Odlingssystem i balans

2000m²-experimentet bygger på forskning från BERAS-projektet om hur ett ekologiskt kretsloppsjordbruk, i kombination med en förändrad livsmedelskonsumtion, kan minska näringsläckaget till Östersjön och jordbrukets klimatpåverkan. Utifrån dessa principer har Rosendals Trädgård i dialog med Biodynamiska Forskningsinstitutet, utformat 2000m²-odlingen med dess proportioner av vall, spannmål, grönsaker etc. Ett femtiotal svenska och internationella forskare med olika specialiteter inom utveckling av hållbara livsmedelssystem besökt odlingen och kommit med input. Grunden är det man internationellt och i FN kallar regenerativt jordbruk, eller kretsloppsjordbruk, där man fokuserar på hela odlings-och livsmedelssystem.

I ett sådant jordbruk är det viktigt att ha en balans mellan växtodling och djurhållning och vara så självförsörjande på lokala resurser som möjligt, inte minst stallgödsel och foder. Det kräver i sin tur att man har en balanserad växtföljd med bland annat kvävebindande vallodling (för foder), som via de idisslande djurens gödsel ger växtnäring tillbaka till jorden. Detta för att man ska kunna odla sådant som vi människor kan äta utan att odlingsjorden med tiden utarmas. Med ett sådant kretslopp behövs inget konstgödsel. På Rosendals Trädgård har man visserligen ingen egen djurhållning, men man har ett lokalt utbyte av foder och gödsel med intilliggande Skansen och dess idisslande djur.

Viktig växtföljd

Växtföljden innebär här att på ungefär hälften av de 2000 kvadratmeterna odlas vall med olika djurfoderväxter som binder kol och kväve till jorden och bygger upp mullhalten. På den andra halvan odlas en lång rad matgrödor. Efter ungefär tre år byter man plats på de båda halvorna. Om man enbart skulle odla matgrödor år efter år på samma yta utarmas jorden.

– Man kan lite förenklat säga att i vallodlingen tar vi ner näring i jorden, och i odlingen av matgrödorna tar vi upp den näringen. Det hela är ett odlingssystem som gör det möjligt att minska klimatpåverkan av vår matförsörjning med 85 procent, berättar Anna Emmelin, som är projektkoordinator för 2000m²-experimentet på Rosendals Trädgård.

Det här odlas

Odlingen är biodynamisk och de matgrödor som odlas här ger en fingervisning om vad vi bör äta mer av på våra breddgrader. Man vill bidra till att utveckla en matkultur kring Östersjön som ger oss människor, Östersjön och planeten god hälsa. För att förstå vilka proportioner av olika livsmedel som då bör ätas här i Sverige tittar man på forskning från BERAS-projektet, EAT Lancet och forskaren Elin Röös.

Bland annat är det viktigt att förstå de lokala förhållandena, till exempel hur vår mjölkproduktion behöver se ut för att underhålla de svenska naturbetena. På en del av ytan i 2000m²-experimentet odlas spannmål och här har man testat olika äldre kultursorter som svedjeråg, nakenhavre, enkorn och dinkel. För att täcka behovet av vegetabiliskt fett odlas ryps, lin och även pumpa (fett från kärnorna). Exempel på baljväxter i odlingarna är gråärt och vårärt.

Därutöver odlas ett 15-tal grönsaker, bland annat tomater, chili, gurka, olika löksorter, rödbetor, polkabetor, potatis, morötter, rotselleri med mera. Det är en hel del rotfrukter. En stor del av grönsakerna bör vara lagringsdugliga eftersom de ska hålla till nästa växtsäsong. Ett budskap här är att vi bör äta mer säsongsanpassat men också tänka på hur vi förädlar och lagrar så det räcker hela året.

Ska ge viktiga insikter

– Den viktigaste insikten vi vill ge besökare till våra 2000 kvadratmeter är att vi måste ta hand om vår matjord och inse att hur jag själv äter påverkar hur mycket matjord jag använder och hur den mår. Vi vill visa att man kan äta gott och nyttigt på ett sätt som även resten av världen och hela planeten mår bra av, säger Anna Emmelin.

Ett syfte är också att genom upplevelsen av 2000m²-experimentet och genom maten ge möjlighet att förstå och sätta sig in i de komplexa hållbarhetsfrågorna i ett konkret sammanhang. Annars blir det lätt polariseringar mellan hårda ståndpunkter. Det är viktigt att få en nyanserad bild av allt detta, anser Anna.

Det kommer en hel del företag på besök i olika arrangemang som Rosendals Trädgård ordnar kring 2000m²-experimentet. Inte minst från livsmedelssektorn, och här vill man ge insikter om hur företagens egen marknad kommer att förändras.

– Det är många som får inspiration och idéer om vad man vill göra och förändra i sina respektive verksamheter. En allmän reaktion från våra besökare är också att det här känns hoppfullt och att det ger en direkt och konkret kontakt med forskningen.

De 2000 kvadratmeterna tar Rosendals Trädgård även vidare in i matlagningen på olika sätt. Alltifrån att bjuda på smakprov, till att kockarna komponerar en hållbar festmeny eller en vanlig skolmåltid. Framöver planerar man att ta fram ett Östersjöskafferi som både kockar och konsumenter kan känna fungerar.

Hur kan konsumenter till vardags använda sig av kunskaperna från era 2000 kvadratmeter, när man exempelvis handlar i mataffären?

– Om vi som konsumenter vill ge svenska bönder en möjlighet att arbeta på det här sättet så måste vi ju köpa de här livsmedlen. Det är exempelvis vettigt att köpa svenska ekologiska helkorn och baljväxter, liksom förstås att äta mer grönsaker och minska kraftigt på köttet. Mjölkprodukter och en mindre mängd kött från kor som ingår i ett sådant här kretsloppsjordbruk är också bra, säger Anna Emmelin

– Genom valen av våra livsmedel kan vi både äta gott och få ihop det där med planetens gränser, Östersjöns hälsa med mera.

Vår jordskorpa är så fint ett tyg, så sprött och tunt på sina håll och så kraftig och mustig som den kostbaraste matta på somliga platser. Det lager jord som låter träd och växter gro är som en arena för hela det vidunderliga kretslopp vi står inställda i, som ger näring via miljontals och åter miljontals små rötter till den mat vi lever av och syre till den luft vi andas.
Allt vi ser och gläder oss åt om sommaren är bara halva sanningen, halva delen av ett kretslopp. Den andra sanningen finns i jorden, i mötet mellan luftig materia i rörelse och den underliggande mineralens vilande ro. Liksom det vackra måste födas ur smärta, konstnärens höga konst ur kamp, måste grödor gro ur mörka myllan och bonden han gödslar sin åker. Det är en livets världsprincip lika sann som att i ögats svarta pupill speglas världens ljusa avbild.

Morän är Sveriges vanligaste jordart, den täcker 75 procent av landets yta och bildades när inlandsisen rörde på sig och drog med sig små och stora stenar och bitar av berggrunden. Vi har många namn för jordart och jordmån, mager jord, mullrik jord, trädgårdsjord, barrskogsjord, mineraljord, sedimentära jordar, listan kan göras väldigt lång.

Om hösten flyr livet ur det levande gröna och frukten faller till marken. Först när det blivit helt stilla i marken kan vi kalla jorden för materia för sten och mineral är mångtusenårig, komprimerad, stelnad materia. I markens organiska del, i det lager som vi kan kalla den levande fonden har vi humus i form av mull, torv, mår och dy. Humus är färsk jord som ännu inte blivit tung och kompakt, som nästan känns studsig i handen, den beskrivs som nedbrutna djur och växtdelar i förnan som inte längre går att urskilja med blotta ögat. Humus är basisk, den jord som omvandlats av brunrötesvampar och mjukrötesvampar och bearbetas av mikroorganismer och daggmaskar till en finfördelad massa.

Åkerjord med en mullhalt på 3 procent i det översta matjordslagret på 20 centimeter innehåller en blandning av organisk substans som bildas i markytan och som vi människor har blandat om med den underliggande mineraljorden som kan bestå av lera eller sand med hjälp av hacka, spade eller plog i samspel med markens levande organismer. I naturmarken är det enbart maskarna och andra markdjur som svarar för omblandningen mellan den organiska substans som ansamlas av fallande löv och vissnande växter och som dras ned av daggmaskarna och blandas med markens fasta partiklar och mullskiktet ansamlas helt på ytan.

Matjorden består av de fasta partiklarna av mineraler och mull och utrymmet mellan dem som kallas för porer och som är fyllda med luft och vatten. De fasta partiklarna består av organiskt bundna ämnen som kol, kväve, fosfor och svavel och mineraliskt bundna ämnen och spårämnen. På
partiklarnas yta är bundet för växterna tillgängliga vattenlösliga ämnen som kväveföreningar, kalium, fosfor, svavel, kalk och viktiga spårämnen. Den ständigt nedbrytande processen måste balanseras av att nya mull bildande ämnen tillförs. I marken med dess organiska substans, humusen, pågår en samverkan mellan rötter, daggmaskar, olika andra markdjur, svampar, bakterier med en uppbyggnad och nedbrytning och utbyte av näringsämnen, det finns en omfattande litteratur som beskriver detta. Artur Granstedt, forskare i biodynamiskt kretsloppsjordbruk pekar på att dessa processer förbereds i kons mage när gräs och klöverväxter ombearbetas till gödsel för grödan och till mjölk. När bonden plöjer åkern blandas den underliggande mineraljorden med det övre skiktet för en gynnsam näringsfördelning i marken.

Humuspreparatet

Om två polariteter som kan ses som ett konstnärligt och förinnerligat arbete i förhållande till jorden, kosmos och det levande handlar de biodynamiska preparaten med humus 500 och kisel 501. Om hösten grävs humuspreparatet ned i form av kogödsel i ett kohorn att långsamt och fint förmultna under den tid då det yttre livet drar in i jorden och lite gåtfullt, blir som mest levande. I samband med vårbruket grävs kohornet upp och humuspereparatet används som ett extra belivande komplement när jorden förberedas för sådd.

Kiselpreparatet bereds i jorden under sommarens aktiva månader då jorden är mera vilande och flyttar ut sin verksamhet ovan jord i luftens ljusa sfär. I själva beredningen potentieras preparatet utrört i vatten. Vattnets rörelse i två motsatta strömmar har en förbindande, mottagande gest inför alla de sfärer som en vattenvirvel kan ta emot.
Liksom bonden förädlar sitt kultiverande av jorden, målaren skolar sin blick, musikern stämmer sin gaffel och bagaren förfinar sitt bröd, kan vi kanske se en bildlig glimt av vad de biodynamiska preparaten vill tillföra, vill sammanklinga med för sammanhang för vår näring, vår mognad och växt.
Välsmakande är det bröd som fått jäsa länge och bakas med omsorg, välljudande den musik som spelas under en musas inflytande. Ja, bonden är också han en konstnär med spade i hand.

Under flera årtionden har pollinerarnas livsbetingelser gradvis försämrats. Och det är vi människor som bär skulden genom de landskap vi har skapat. Allt från storskaliga rationella jordbruket till perfekta robotklippta gräsmattor som blir gröna öknar utan mat för pollinerarna.
Men nu sker en revolution i det lilla; flera kommuner släpper gräs och ogräs fritt i parker och grönområden, Trafikverket låter vägrenar blomma och lantbrukare kantar åkrarna med fruktträd – allt för att främja våra livsviktiga humlor, bin, vildbin, fjärilar och andra pollinerande insekter.

Solitärbin, honungsbin och humlor ser till att vi får grödor, frukt och bär från den svenska naturen. Det är något vi alla tar för givet. Men sedan 1950-talet har pollinatörerna fått allt svårare att överleva i de landskap vi människor har skapat.

När det småskaliga varierade jordbruket ersattes av det monotona storskaliga jordbruket försvann många av pollinatörernas naturliga boplatser. Användandet av konstgödsel i kombination med olika former av växtskyddsmedel försämrade också deras överlevnadsmöjligheter.

Den stora inflyttningen till städerna innebar samtidigt att det byggdes och förtätades, ofta på bekostnad av träd, buskar och blommande rabatter.

Arbetskrävande kortklippta gräsytor blev hög status och med skötseln av dem försvann mycket av den biologiska mångfalden i städer och villaträdgårdar. Hårt ansade gräsytor kan jämföras med en grön öken, en monokultur där det finns väldigt lite att äta av för insekterna.

Släpper upp gräset

Men nu är en förändring på gång. Flera kommuner som Malmö, Linköping, Danderyd och Växjö släpper upp gräset i sina parker och får vackra blommande ängar som följd. Trafikverket på Gotland har prisats för sina blommande vägrenar och försöksodlingar med pollineringsvänliga växter pågår på flera håll inom lantbruket. Kunskapen om att blommor ökar skörden kommer tillbaka. Lantbrukare börjar odla bivänliga växter i kanterna på sina fält för att öka skörden på naturlig väg. Äldre tiders kunskap om hur viktig naturens blomning är för att få mat på bordet kommer till användning igen.

De senaste årens kampanjer för att uppmärksamma de livsviktiga insekterna börjar ge resultat. Pollinering nämns till exempel i Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet.

Organisationer och nätverk som Svenska Bin, Pollinera Sverige och Naturskyddsföreningen har medvind. Kunskapen om att bin, humlor och andra pollinerare är naturens egna lantarbetare och trädgårdsmästare når ut till allt fler. Barn lär sig bygga bihotell i förskolan och biodlarkurser fulltecknas snabbt. Både privata och kommunala bostadsbolag satsar på att gynna pollinatörer när de planerar utemiljön.

Ökat samarbete mellan organisationer

Nätverket Pollinera Sverige grundades 2017 av Anna Lind Lewin, kommunikatör, och Lotta Fabricius Kristiansen, sakkunnig i biodling och pollinering från Svenska Bin. De hade i flera år arbetat med organisationen Svenska Bin för att höja kunskapen kring svensk honung. De såg behovet av ett ökat samarbete mellan organisationer, myndigheter, livsmedelsproducenter och forskare för att lära ut betydelsen av biologisk mångfald och bra levnadsvillkor för pollinerarna. De ville visa på positiva exempel och att alla, från lantbrukaren till den enskilda människan i storstaden, kan göra något för att öka mångfalden.

Biodling var förr ett naturligt inslag inom jord-och lantbruket. Det ökade skördarna och gav honung på bordet.

̶  När vi lade om hela jordbrukssystemet från småskaligt till det storskaligt rationella försvann även biodlingen bort från gården, säger Lotta Fabricius Kristiansen. Det blev helt enkelt för mycket att ta hand om. Man började använda konstgödsel och växtskyddsmedel på sina åkrar och tänkte inte så mycket på pollinerarnas betydelse.

̶  Nu när vi måste tänka om och satsa mer hållbart så behöver kunskapen öka om hur viktig pollineringen är. En bra inspiration är att se hur ekologiska gårdar gynnar den biologiska mångfalden på naturlig väg.

En stor del av det vi hittar i frukt-och grönsaksdisken är beroende av pollinatörer. Samtidigt riskerar 40 procent av världens bin, fjärilar och andra arter som pollinerar att dö ut, vilket skulle få katastrofala konsekvenser för människans livsmedelsförsörjning.

Lotta Fabricius Kristiansen har en biodling i Tjällmo i Östergötland ihop med sin man Preben Kristiansen. Den är en av Sveriges cirka 50 KRAV-certifierade biodlingar.

̶  De flesta som håller bin har bara några få kupor och då blir det för dyrt att certifiera sin honung. Det kräver ju också att man vet att till exempel jordbruk i ens omgivningar är ekologiska, säger Lotta som en förklaring till de relativt få KRAV-certifierade biodlarna.

Intresset för vad vilda pollinatörer och odlade bin kan bidra med har ökat på senare år hos både allmänheten och inom jordbruksnäringen. Pollinera Sverige vill lyfta fram positiva exempel på hur vi kan förbättra livsbetingelserna för alla de insekter som utför ekosystemtjänster åt oss människor.

̶  Vi vill inte fokusera på hoten utan på möjligheterna, förklarar Lotta. Vi vill till exempel få lantbrukarna att inse hur de kan öka skörden på naturlig väg. När kommunerna släpper upp gräset i parker så gynnar det blomningen och pollinatörerna samtidigt som skötselkostnaderna av grönytorna minskar.

Även skogens bär är beroende

Både solitärbin, humlor, honungsbin och fjärilar hör till dem som gynnas när lantbrukare planterar in strängar av blommor som blommar i omgångar under hela odlingssäsongen.

̶  De vilda insekterna arbetar ihop med de odlade bina och ger oss ett rikare landskap. Många glömmer bort att även skogens bär är beroende av pollinerare, förklarar Lotta.

̶  Det som är bra med honungsbin är att du kan flytta runt kuporna dit där de behövs!

Pollinera Sverige har tre år i rad utsett Årets Pollinatör. 2017 belönades Trafikverket på Gotland för sina blommande vägrenar, 2018 fick gårdsmästaren Niclas Malm utmärkelsen för sitt arbete med att visa andra bönder hur de kan kombinera rationellt storskaligt lantbruk med rik biologisk mångfald.

Behöver mat hela säsongen

Många andra insekter deltar också i det viktiga pollineringsarbetet, som skalbaggar, fjärilar och blomflugor. Det som är avgörande för arternas överlevnad är att det finns mat till dem under hela säsongen. Här kan alla trädgårdsägare, kolonister och odlare bidra på sitt sätt genom att odla många olika slags blommor, bärbuskar och fruktträd.

På försöksgårdarna Glyttinge och Klostergården utanför Linköping har Niclas Malm sått in ett- och fleråriga växter på svårbrukade åkerkilar och hörn som utan förlust kan användas för att gynna pollinatörerna. Han anordnar fältvandringar i Hushållningssällskapets regi inom Jordbruksverkets projekt Mångfald på slätten. Det har skapat ett samarbete med lantbrukare, växtodlingsrådgivare och övriga intressenter som bidragit till att fler inom lantbruket lär sig om pollinatörernas behov av mat under hela säsongen.

Niclas Malm är glad att arbetet uppmärksammas, men njuter också av resultatet.
– Honungsört är härligt att gå i – det bara surrar av humlor och bin där. Det är en upplevelse.
För tio år sedan visste jag faktiskt inte ens att det fanns vilda bin, säger han.

Projektet har tagit fram billiga och effektiva metoder för att gynna mångfalden, bland annat fröblandningar utifrån markens förutsättningar så att de uppfyller villkoren i EU:s förgröningsstöd*. Örter som är bra att så är honungsört, timotej, vitklöver, rödklöver, käringtand, cikoria, gul sötväppling och bovete.

Niclas Malm menar även att de blommande fälten är lönsamma:
– Jag är himla intresserad av ekonomi nämligen, och det här kostar oss inget. Vi bönder slipper besvärliga hörn och kan inrikta oss på de ytor som är mer rationella att bruka. I och med att det är så mycket baljväxter i blandningen så ökar vi också bördigheten till den dag man vill ta jorden i bruk igen. Jag tycker inte det har varit svårt alls att skapa de blommande fälten. Jag gör bara som jag brukar och är noga med att göra allt rätt från grunden.

Lantbrukarna har under projekttiden anlagt blommande kantremsor och skalbaggsåsar samt gjort planteringar och andra åtgärder i anslutning till vindkraftverk. De har också satt ut fågelholkar, bikupor för tambin, halmbalar för humlor och bibatterier för solitärer.
– Lantbruket är en bransch i behov av förebilder, säger Jenny Henriksson på Jordbruksverket som också arbetar med projektet Mångfald på slätten. Lantbrukarna är ju den grupp som kan göra mest för mångfalden – särskilt i uppodlade slättbygder som Östergötland och Skåne. Insekterna är ju viktiga som pollinatörer men också som föda åt andra, till exempel fåglar. Därför är det viktigt att visa att arbete med biologisk mångfald inte behöver gå stick i stäv med matproduktionen, utan tvärtom kan gynna den, påpekar hon.

I maj arrangerade Pollinera Sverige forumet Vägen till en hållbar pollinering i samarbete med Rosendals trädgård, Naturskyddsföreningen och LRF med stöd från Naturvårdsverket.

Gemensamt manifest

Experter inom pollinering, naturvård, artbestånd och samhällsplanering möttes för att gemensamt arbeta fram ett manifest som ska visa vägen till en hållbar pollinering. Manifestet ska lämnas över till regeringens miljö-och klimatminister Isabella Lövin och landsbygdsminister Jennie Nilsson under sensommaren 2019.

Lucas Garibaldi från Argentina är en av världens ledande forskare inom pollinering och artmångfald.

̶ Vi studerar hur jordbrukare ska kunna minska på externa medel och istället dra nytta av den biologiska mångfalden – det vi kallar ekologisk intensifiering. Genom att plantera fruktträd i kanten på en åker eller solrosor på ett fält i närheten så ökar du skörden dramatiskt, förklarar han.

Storbritannien, Frankrike, USA, Skottland och Nederländerna är exempel på länder som antagit nationella pollineringsstrategier. I Sverige är till exempel Södertälje på väg att anta en kommunal pollineringsplan.

Anna Lind Lewin från Pollinera Sverige har tagit fram ett kampanjmaterial för att sprida information om pollinatörer och de växter som ger dem näring. Skyltar, kort och affischer är vackert illustrerade av Aron Landahl. Nya illustrationer lanseras årligen under Pollineringsveckan som infaller i maj varje år.

– Att känna till alla våra pollinatörer och deras olika behov är en överlevnadsfråga. Ju fler som deltar i mångfaldsarbetet, desto fler arter kan gynnas och bevaras, avslutar Lotta Fabricius Kristiansen.

*Förgröningsstödets syfte är att minska det europeiska jordbrukets klimatpåverkan och främja den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Så kan du hjälpa pollinerarna!

• Släpp upp gräset! Gröna hårt klippta gräsmattor är som grön asfalt!
• Se till att ha blommor hela säsongen – allt från maskros, rödklöver, vitklöver, prästkragar, backtimjan, fibblor, humleblomster, tistlar, rosor, lavendel, blåeld, gulmåra, ljung, honungsört, vallmo.
• Humlor och bin gillar hallon-, krusbärs- och vinbärsbuskar, blåbärs- och lingonris, jordgubbar, smultron, äpple, päron och körsbär.
• Plantera in ängsblommor i kanten av dina odlingar.
• Spara ett ”skräpigt hörn” i trädgården, spara stubbar och döda träd.
• Bygg biholkar och spara sandhögar där humlor kan bygga bo.

Världen odlar 95 procent av all mat i det övre jordskiktet. Men nästan hälften av den mest produktiva jorden har genom konventionella jordbruksmetoder försvunnit under de senaste 150 åren, skriver The Guardian i en artikel. Det här hotar skördarna, och bidrar till läckage av näringsämnen, döda zoner och erosion. Bara i USA eroderar odlingsjorden 10 gånger snabbare än den kan återskapas, enligt artikeln.

Fortsätter vi att utarma jordarna i den här takten, menar Maria-Helena Semedo på FN-organet FAO, kan toppskiktet av jord i världen vara slut om 60 år. Och utan det faller jordens förmåga att filtrera vatten, ta upp kol och föda befolkningen, samtidigt som det vi odlar troligen kommer att vara mindre näringsrikt. Enligt artikeln är det kombinationen intensiv plöjning, bristen på täckgrödor, användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel som minskat de näringsämnen, mineraler och mikrober som gynnar växterna.

Men man pekar också på jordbruk som arbetar i positiv riktning. Exempelvis en gård i USA som sedan tre decennier tillbaka odlar utan plöjning, därför att man förstått att det ökar tillgången på kol/organiskt material, näring och vatten i marken. Ju mer organiskt material som finns i jorden, desto mer organismer kan leva där och bidra till ökad bördighet. Enligt The Guardian blir plöjningsfri odling allt populärare i USA, även om det ännu inte är allmänt utbrett.

Krävande monokulturer

Dave Montgomery, geolog vid University of Washington, säger att utan sunda odlingssystem kommer bönderna inte att kunna försörja världens växande befolkning med mat. Han påminner även om historiska exempel på områden och civilisationer där man förlorat odlingsjorden. Det tar mycket lång tid att bygga upp jorden, men kortare tid att utarma den.

Montgomery menar också att metoden att bara odla en eller två grödor på en yta snabbar på utarmningen av jorden. Politiskt har man i USA uppmuntrat specialisering av jordbruket (det har man även gjort i Sverige under lång tid / reds. anm.). I USA har det lett till monokulturer som kräver mer vatten, gödning och kemiska bekämpningsmedel. Montgomery ser dock början till en positiv förändring.

Insatserna är höga, enligt The Guardian. Rob Myers, en jordforskare vid University of Missouri, säger att om bönder inte fortsätter att bättre värdera vad som är bra för deras grödor kan vi stå inför en oöverskådlig katastrof. Vi måste ha det där övre jordlagret, det är av största vikt för vår överlevnad.

Det är skillnad på ekologiskt och ekologiskt. Det blir tydligt när man tittar på de 155 frivilliga eko-åtgärder, utöver Krav-kriterierna, som Saltå Kvarn erbjuder bönder extra betalt för. Den stora mängden extra eko-åtgärder som rekommenderas visar inte minst hur mycket av naturens viktiga ekosystemtjänster som idag missgynnas av det industriella jordbruket. 

Det här är ett bonussystem som Saltå Kvarn har sedan många år tillbaka och som kallas Saltå Kvarns Verktygslåda. Tanken är att gå längre än de ekologiska kraven och att genom extra betalning till bönderna säkra flera ekosystemtjänster, dvs sådant som naturen själv egentligen gör åt oss om vi låter den göra det. Exempelvis pollinera växter, binda kol i marken, bygga upp bördig jord, cirkulera växtnäringsämnen, stå emot påfrestningar och mycket annat som är avgörande för att vi människor ska kunna odla och leva.

Säkra fler ekosystemtjänster

– Vår verktygslåda är något av top of the line inom hållbar livsmedelsproduktion. Vi vill uppmärksamma det extra som görs på gårdar som levererar till oss och vi vill även inspirera andra att göra mer, säger Lisa Trolle som är chef för hållbarhet- och verksamhetsutveckling.

Hon tycker det är en stor utmaning att nå ut bredare med de här ekologiska mervärdena. Bland annat därför att det råder en hel del förvirring bland konsumenter om vad som är verkligt hållbart, samtidigt som nästan vem som helst inom livsmedelsproduktion kan påstå att man jobbar med hållbarhet.

Utgångspunkter i Saltå Kvarns verktygslåda är flera av de så kallade Planetary Boundaries som Stockholm Resilience Centre har utarbetat, FN-rapporter om ekosystemtjänster samt EU-projektet BERAS definition av ekologiskt kretsloppsjordbruk. De områden som verktygslådan främst fokuserar på är klimatpåverkan, biologisk mångfald och kretslopp av fosfor och kväve (växtnäringsämnen).

– Den stora grejen i verktygslådan är kretsloppsjordbruk eller regenerativt jordbruk, som gynnar alla de här tre hållbarhetsområdena. Det är jordbruk som bland annat skapar ett kretslopp av växtnäringsämnen genom att ha både växtodling och djur, mycket vall i växtföljden och hög ambition att vara självförsörjande på foder och gödsel. Det ska vara basen i våra inköp av spannmål, menar Lisa Trolle.

Många möjligheter

Det finns en stor bredd i de frivilliga hållbarhetsåtgärder som Saltå Kvarn betalar bonden extra för. Några exempel är: att odla med varierad växtföljd, använda fånggrödor som tar upp växtnäring, minska markbearbetningen, spara blommor på åkerkanter och vägkanter, se till att det finns föda för bin, humlor och fjärilar, anlägga fosfor- eller kvävedamm eller våtmark, ha genomtänkt betesföljd, låta djuren gå på skogsbete, anlägga ekologiska korridorer och gröna stråk på och omkring fälten, byta bränsletyp, ha biogasanläggning, bygga flispanna, installera solceller… och så vidare.

– Det finns 155 olika åtgärder där bonden kan välja utifrån sin ambitionsnivå och övriga planer man har för sin gård. För varje åtgärd får man en viss poäng och motsvarande extrabetalt för de grödor man levererar. Som mest får de som når upp till maxpoäng cirka 10 procent mer betalt av oss. Vi lägger omkring 1 miljon kronor extra per år på inköp från bönder som gör extra åtgärder enligt verktygslådan, berättar Lisa Trolle.

Man kan säga att Saltå Kvarn på det här sättet betalar för ekosystemtjänster som annars riskerar att utarmas. Lisa håller med om att den stora bredd av bra miljöåtgärder som finns i verktygslådan visar att det är stor skillnad på eko och eko. Man kan även se både Kravs regler och Saltå Kvarns tillkommande verktygslåda som omfattande provkartor över hur mycket det egentligen är som missgynnas av dagens icke-ekologiska, industriella jordbruk.

Idag är det ett 30-tal av de gårdar som levererar till Saltå Kvarn som använder delar av verktygslådan. Någonstans mellan 40 och 100 procent av Saltå Kvarns spannmålsråvara kommer från sådana gårdar. Det varierar mellan olika spannmål och år. Ambitionen är att det långsiktigt ska vara 90 procent.

Vad kommer framöver?

Saltå Kvarns verktygslåda är ett levande koncept som utvecklas hela tiden utifrån ny kunskap och forskning, och i dialog med bönderna. Om man vill kan man se den utvecklingen som exempel på vart hållbarhetsutvecklingen inom livsmedel är på väg. Lisa tror att det framöver kommer ytterligare verktyg kring att minska utsläpp av växthusgaser och att få jordbruket att fungera som kolsänka. Många lantbruk har även skog som också finns med i bilden.

– Inom klimatområdet handlar det i grunden om att vi genom jordbruket och livsmedelsproduktionen kan komma närmare en lösning på klimathotet.

Den biologiska mångfalden är också ett viktigt utvecklingsområde, liksom djurhållningen, menar Lisa. Senaste versionen av verktygslådan innehåller även sociala verktyg, där man får poäng om man på olika sätt gör gården mer öppen utåt.

– Näringstätheten i maten är också något som det generellt talas allt mer om idag. Det handlar då inte bara om hur vi producerar maten, utan också vad vi bör producera och äta så att vi kan utnyttja resurserna vi har på ett hållbart sätt, säger Lisa Trolle.

I en ny studie har man i samtliga 29 mindre vattendrag som undersöktes i 10 europeiska länder hittat mixar av kemiska bekämpningsmedel och i de flesta fall även veterinärläkemedel som används i lantbruket. Totalt hittades 103 olika bekämpningsmedel varav de flesta var herbicider samt 21 läkemedel som huvudsakligen var antibiotika.

I det vattenprov som hade högst koncentration fanns 70 olika bekämpningsmedel. En fjärdedel av de kemikalier som hittades i studien är förbjudna i EU och i hälften av vattendragen fanns minst ett bekämpningsmedel i nivåer över det tillåtna. Det vanligaste var här neonikotinoider, som anses bidra till den oroande minskningen av mängden bin och andra pollinerande insekter och som numera inte är tillåtna i EU. Att man hittat förbjudna kemikalier behöver inte vara tecken på illegal användning, utan kan vara resultat av urlakning av beständiga kemikalier som använts tidigare och som finns kvar i jorden.

Studien publicerades i Science of The Total Environment. Forskarna säger enligt en artikel i The Guardian att det stora antalet bekämpningsmedel och läkemedel man fann i vattendragen betyder att det finns komplicerade mixar av dessa vars påverkan är okänd. De säger att studien visar en utbredning av biologiskt aktiva kemikemikalier i vattendrag över hela Europa och att det finns potential för ekosystemeffekter.

En frisk odlingsjord ska myllra av liv, och detta liv hänger nära samma med jordens mullhalt och bördighet. Här har daggmaskarna och djupa växtrötter viktiga nyckelroller. Livet i jorden är grunden för vår existens, men det missgynnas av det industriella jordbruket och kemiska bekämpningsmedel. I ekologisk odling finns ofta mer daggmask och mer mull än i konventionell odling.

SLU-forskaren och bonden Hans Larsson har studerat de här förhållandena och betonar att det även är mycket viktigt att utnyttja jordarna mer på djupet, inte bara ytskiktet.

– Det moderna konventionella jordbruket använder bara själva matjorden och tesen är här att genom konstgödsel tillföra näring för att ersätta den näring man tar bort från marken genom odlingen. Men då utnyttjar man egentligen inte jorden alls, och man skulle nästan lika gärna kunna odla i glasull, säger Hans.

Använd jorden mer på djupet

Han berättar att det är viktigt att använda växter med djupa rötter i jordbruket, av flera skäl. Inte minst i vallodling, där man bör ha djuprotade fleråriga baljväxter som lucern och rödklöver. Dessa fixerar kväve från luften (konstgödsel behövs inte) och bygger upp mullhalten i jorden.

Här finns även en viktig synergi med daggmaskarna. Rötterna utnyttjar daggmaskgångarna i marken som kan sträcka sig ner till ett par meters djup, och daggmaskarna använder i sin tur rotgångarna. Tillsammans med allt annat liv som finns i en frisk mark – bland annat i form av insekter, mikroorganismer och mykorrhizasvampar – skapas en mullrik och bördig jord där näringsämnen frigörs och blir tillgängliga för växtligheten.

– Mullhalten är det som ger liv i jorden. Man brukar säga att 1-2 procent mullhalt ger för lite djurliv i marken. Det vanligaste i våra jordbruksmarker är 2-3 procent mull. Men man ska upp till över 4 procent mullhalt för att få liv i jorden och det är vad man i regel strävar efter i ekologisk odling, säger Hans Larsson.

Mullhalt, daggmaskar, jordliv, bra skörd – allt hänger ihop

Mullhalten bestämmer i hög grad hur mycket daggmask det finns i jorden, vilket är en bra indikator på hur frisk jorden är. Hans Larsson har gjort studier kring hur det här ser ut i olika odlingssystem.

I konventionella odlingar har han uppmätt stora variationer av tillgång på daggmask, allt ifrån 15-20 upp till 225 daggmaskar per kvadratmeter. På en del konventionella gårdar finns mycket lite daggmask och det är enligt Hans ofta jordbruk som sedan länge inte har djur och stallgödsel. Specialiserade växtodlingsgårdar utan djur, som är det vanligaste idag, har överlag mindre daggmask i jorden. I ekologisk odling har han uppmätt upp till 8 miljoner daggmaskar per hektar, vilket är mer än dubbelt så mycket som han maximalt har uppmätt i konventionell odling (det var dock inte i en jämförande studie). Han har också konstaterat stora skillnader i mängden biomassa av daggmaskar i marken – upp till 4 ton per hektar i ekologisk odling och bara upp till 500 kilo per hektar i konventionell odling.

– Ju mer daggmaskar desto mer jordliv. De gynnar den övriga markfaunan. Exempelvis blir det mer skalbaggar som äter skadedjur, bland annat bladlöss. Det här är ekologiska system som också tar hand om problemen.

Daggmaskar är viktiga för bördigheten. I en studie som Hans gjort på sockerbetsodlingar visade det sig att ju fler maskgångar det fanns i marken, desto större blev skörden. Daggmaskar gör nytta på flera sätt. De gör jorden mer porös, vilket också ökar markens förmåga att ta emot och behålla vatten. Motsatsen är så kallad markpackning som förhindrar rotutveckling och djurliv i marken och som ger sämre vatteninfiltration, vilket lätt leder till markerosion.

– Det ställs en del krav för att daggmaskar ska trivas i jorden. De behöver tillräckligt med föda i form av rotmassa, skörderester, stallgödsel och/eller gröngödsling. De behöver också lugn och ro och tid för fortplantning, exempelvis genom långliggande vallodling på två, tre år och genom skonsam jordbearbetning. Allra helst ska det finnas vegetation på marken hela tiden, säger Hans Larsson.

Daggmasken som klimathjälte

Daggmaskar är även något av klimathjältar och har en betydande förmåga att både skapa kolsänkor och öka bördigheten. Hans berättar om ett försök man gjorde med att sprida ut stora mängder torkad och hackad vall på odlingsmarken.

– Senare samma år var all denna grönmassa som vi spridit ut borta. Daggmaskarna hade då dragit ner allt detta i marken. Med hjälp av daggmaskarna fick vi alltså ner stora mängder kol i marken, med en väldigt liten insats. Det här är ett bra sätt att ganska snabbt öka mullhalten i jorden. Resultatet blev en ekologisk odling utan behov av att rensa ogräs och som gav väldigt höga skördar.

– Eko-motståndare brukar säga att vi inte kan odla ekologiskt därför att det ger lägre skördar. Men vi har visat väldigt höga skördar med sådant här odlingssystem. Man brukar också påstå att med eko måste vi hugga ner mer skog. Nej, det stämmer inte. Vi måste istället utnyttja odlingsjorden bättre, och mer på djupet. Dessutom ligger idag en halv miljon hektar svensk åkermark oanvänd, säger Hans Larsson.

Att använda marken mer på djupet handlar inte bara om djuprotade perenna grödor. En spännande möjlighet finns också i agroforestry, det vill säga att ha träd och buskar i anslutning till odlingar. Hans berättar att träd kan ha rötter som sträcker sig 80 meter ner i marken. Lövträd och lövbuskar med djupa rötter pumpar upp näring som via löven göder odlingsjorden varje år.

De lövängar som vi i Sverige förr hade miljontals hektar av var en sorts agroforestry på betesmarker. På dessa lövängar hade man utspridda bestånd av lövträd och buskar som gödde gräset, så kallade djuprotade grässvålar. Det var ett gigantiskt ekosystem där daggmaskarna drog ner de markgödande löven i jorden och där träden och buskarna också gav skydd mot torka.

– Det här har bönder förstått och använt under kanske tusentals år, men inte idag. Nu har vi i Sverige ett EU-jordbruksstöd som tvärt om innebär att man ska hugga ner träd och buskar i betesmarkerna för att få betesbidraget.

Behövs mer metodkunskaper och hållbar filosofi

Hans Larsson anser att man behöver kartlägga och lyfta upp alla de här sambanden kring växtlighet och livet i marken. Jordbruksforskningen och jordbrukspolitiken hänger ihop. Det är inte minst viktigt att lära ut hållbara metoder som tar hand om kolet och som skyddar djurlivet i marken och överallt. Det är ju grunden för vår existens.

– Man styr idag jordbruket genom subventioner och där finns möjligheter att åstadkomma åtgärder. Man pratar exempelvis om att styra över till mer gröna stöd, men i praktiken fortsätter det idag ungefär som tidigare. Man borde exempelvis ta tag i problemet med bekämpningsmedlen. Det kemiska jordbruket är ohållbart, säger Hans Larsson.

På ett mer filosofiskt plan menar han att det i grunden också behövs större vördnad för djurlivet och de komplexa samband som finns i marken.

– Filosofin kring detta är viktig. Vad vi gör speglar vad vi tänker och hur vi ser på jorden. Här behövs ett respektfullt förhållningssätt.

Vad passar väl bättre än att avrunda med den vördnadsfulla dikten Daggmaskar, av Harry Martinson:

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.