– Vår turbulenta tid med globalisering, klimatkris, migration, Trump, Brexit och så vidare är i själva verket uttryck för en enda underliggande metakris – vår kollektiva oförmåga att hantera den ökande komplexiteten i vår värld.
Det säger Tomas Björkman, fysiker, finansman och numera filantrop.
Han har gjort det till sin livsutmaning att stödja och skapa förutsättningar för den process som han tror är nödvändig för en positiv framtid för vår planet.

– Vi måste som så många gånger förr i vår i historia uppdatera den ”kulturella mjukvara” som utgör grunden i det samhälle vi har, menar han. Vi behöver återigen utvidga vårt kollektiva medvetande och bli medskapare till den värld vi vill se.

Tomas Björkman är född 1958. Han växte upp på en bondgård, där det på den tiden varken fanns TV eller fast telefon.

– Det var ett helt annat liv, men på några få decennier är vi nu på väg in i ett globalt samhälle med AI, Internet of Things, internationella kontaktnät och allt annat som kan ge oss en fantastisk framtid i en värld av överflöd, ökat välstånd, fred med mera, säger han. Eller om vi misslyckas – kaos och intet.

För Tomas står det helt klart att framtiden blir en stor utmaning, men lika övertygad är han också om att vi människor har framtiden i vår hand och kan göra något riktigt bra av den.

Stiftelsen Ekskäret

För lite mer än tio år sedan – efter att Tomas sålt sin bankverksamhet – startade han därför Stiftelsen Ekskäret, med ändamålet att bidra till en mer medveten och hållbar värld där människor skapar välmående både åt sig själva, varandra och samhället. Ön Ekskäret och mötesplatsen Klustret Ekskäret i Stockholms centrum, är två arenor som Tomas skapat för att inspirera till samtal om framtidens utmaningar och möjligheter. Här träffas olika generationer från hela världen under olika former för egen personlig utveckling och ökad förståelse för varandras perspektiv.

2017 kom hans bok ”Världen vi skapar”. Det är en imponerande skrift på över 500 sidor. I bokens första del finns en omfattande exposé över mänsklighetens utveckling utifrån biologiska, idéhistoriska, kulturella och ekonomiska perspektiv eller med hans egna ord: ”Vi får följa utvecklingen av det komplexa självorganiserade system, som skapades vid Big Bang fram till våra dagar”.

 Ökande komplexitet

Hans poäng är att människan alltid historiskt tvingats hantera stora utmaningar. Komplexiteten ökar visserligen för varje nytt steg, men det viktiga är att förstå att väldigt lite av den tillvaro vi lever i är givet. Mycket av vår mänskliga värld är möjligt att utveckla eller förändra, men med den ökande komplexiteten krävs nya förhållningssätt. Vi måste utvecklas som människor, parallellt med att vi utvecklar våra samhällen.

– Jag har själv förändrat mitt liv totalt flera gånger – först från akademiker med ambitionen att satsa allt på fysik. Jag ändrade mig efter en period 180 grader och gick in i affärsvärlden. Studerade ekonomi en tid och fann ett väldigt begränsat och ytligt tänkande i den världen.

– Det sättet att tänka dominerar fortfarande våra institutioner, utbildningar etc och cementerar de gamla upplysningsidéerna. Tankarna är baserade på en människosyn, där vi människor hela tiden är rationella, vet vilka vi är och bara tänker på vår egen nytta i världen. Och så är det inte!

Ansvar för mänskligheten

– Nu kommer nya, fräscha idéer – Nobelprisbelönade – som har en helt annan syn på oss människor som ”ekonomiska agenter” för vår värld. Synen på människans roll i samhällsutvecklingen blir en helt annan ur dessa nya perspektiv.

Tomas menar att större fält av samhörighet behöver skapas, samtidigt har vi som människor och individer har svårt att sträcka ut vår empati och medkänsla. Han anser också att vi behöver nya berättelser, som kan hjälpa oss att navigera i världen och i sökandet efter nya förhållningssätt. Nyckeln ser han som den livslånga personliga utveckling vi alla måste ägna oss åt.

– Det lilla barnet kan bara identifiera sig med sin grupp, men som mogna vuxna måste vi kunna se bortom vår familj, våra vänner, vår grupp och vår nation. Vi måste kunna ta ett ansvar för mänskligheten i en vid mening och även för kommande generationer.

– Idag utgörs världens ekonomiska elit av mindre än en procent. Vi accepterar det för att vi tror att marknaden är ett naturligt fenomen, men den är bara skapad av människor i ett socialt kontrakt. Den fria marknaden existerar inte!

Tomas ser en värld framför sig som inte längre bygger på dagens tänkande om ”brist” på det mesta – alltifrån mat till arbetskraft.

– När kostnaden för produkter närmar sig noll och när alla inte längre behöver arbeta 40 timmar i veckan, kommer våra myndigheter och institutioner att behöva omformas, säger han.

– Det måste vi börja fundera över nu, för den framtiden närmar sig snabbt. Vi måste också börja fundera över våra demokratier. Demokrati är en fantastisk idé, men behöver återuppfinnas för att fungera i en framtida värld.

– En del av svårigheten ligger dock i att den teknik som kommer att påverka samhället om ett par decennier inte ens har uppfunnits ännu!

Hans tanke är att det enda som kan ta oss framåt är att odla processer, som framförallt berör dessa centrala områden – marknaden och demokratin – parallellt med att vi odlar vårt eget inte växande för att kunna hantera mer och mer komplexa frågeställningar och sträcka ut vår empati till allt vidare cirklar.

Industrialisering och demokratibygge

Ett konkret, framgångsrikt exempel som Tomas gärna lyfter fram, är den samhällsomvälvande utmaning som industrialiseringen och demokratibygget i de skandinaviska länderna, i slutet av 1800-talet, innebar.

– Det var en omfattande social och teknisk tid av utveckling, jämförbar med dagens, säger han. Våra länder var extremt fattiga, icke-demokratiska bondesamhällen. Levnadsförhållandena var usla och 25 procent av den arbetande befolkningen emigrerade till USA under andra hälften av 1800-talet.

– Bara några decennier senare, redan före andra världskriget, hade länderna i denna del av världen förvandlats till några av de rikaste och lyckligaste i världen. Vi hade på denna korta tid lyckats bli väldigt stabila demokratier.

– Även jämfört med andra länder, i både Europa och resten av världen, måste man säga att utvecklingen var extremt framgångsrik.

Hur kunde detta hända? Hur kunde det gå så snabbt och smidigt? Och vad kan vi lära av den tiden, när vi nu står inför en minst lika omfattande transformation från industriella nationalstater till en del i en digitalt sammankopplad global värld?

Tomas tillskriver denna framgång de extremt visionära ledare vi hade i Skandinavien vid den tidpunkten – t ex Hjalmar Branting, Karl Staff och Ellen Key i Sverige.

Folkhögskolor för inre utveckling

– De visste att det enda sättet att bygga en stark demokrati var att bygga den från grunden, säger han.

– Dessa visionärer ville skapa förutsättningar för en stor del i befolkningen, inte bara för någon elit eller förtrupp, att delta i den nya sociala ordning som skulle förverkligas.

– För detta ändamål skapades ”retreatcenters” över hela Skandinavien. De första i Danmark på 1860-talet. De växte snabbt och vid förra sekelskiftet var de hundratals i Danmark, Norge och Sverige.

Det Tomas pratar om är våra folkhögskolor. De hade från början uppgiften att vara just statligt finansierade ”retreatcenters” eller läger för personlig utveckling. Där kunde den tidens unga vuxna med bara ett par års yrkeserfarenhet, huvudsakligen med jordbruks- eller arbetarbakgrund, få tillbringa upp till sex månader med det uttalade syftet att – utan att bli politiskt indoktrinerade – hitta sin egen inre kompass.

– De skulle bli motståndskraftiga mot ”sirenernas sång” eller fundamentalistiska religioner och auktoritärt ledarskap, säger Tomas. De skulle lära sig att hantera komplexiteten i en snabb samhällsförändring och bli medvetna medskapare i den nya sociala ordning som växte fram.

Under ungefär hundra år deltog ungefär tio procent av befolkningen i Skandinavien i dessa internat eller kurser arrangerade av folkhögskolorna.

– Förutom att hjälpa de unga till egen inre utveckling, fick de lära sig om den senaste teknologiska utvecklingen inom hantverk och jordbruk. De fick en känsla för sin egen plats i historia och kultur. De fick också egna verktyg för att driva opinionsbildning och medborgarrörelser.

Idéer från Tyskland

Dessa, även för nutiden, radikala idéer kom från Tyskland, från tänkare som Schiller, Goethe, von Humboldt, Herder och andra idealistiska filosofer.

– Dessa filosofer menade att upplysningens syn på vår hjärna som en rationell beslutsmaskin var helt felaktig, säger Tomas. De påpekade – vilket också vetenskapen idag har visat – att vårt medvetande är inbäddat i vår kropp och sammanflätat i vår kultur. Vårt medvetande är alltså ett komplext, organiskt system, som utvecklas under hela livet. Det blir aldrig ”klart”.

Dessa tyska filosofer levde, tänkte och skrev under åren efter den franska revolutionen. De kom till slutsatsen att det enda sättet att undvika framtida politiska blodbad, var att en stor del av befolkningen kom så pass långt i sin inre utveckling att de blev grundade i sina egna värderingar och inte beroende av externa auktoriteter för att veta vad de skulle tycka och tänka.

Det blev dock i Skandinavien som idéerna om kopplingen mellan inre utveckling och demokratiutveckling, kom att implementeras i stor skala. Idag har vi glömt denna fascinerade historia om hur vi byggde vår demokrati här hemma.

Folkhögskolorna finns ju än idag, men efter andra världskriget gick deras fokus på inre utveckling och demokratibygge förlorat. Idag används de för ordinär vuxenutbildning. Vi har börjat ta demokratin för given.

– Vi är nu åter vid en tidpunkt i historien då vi kunde av nytta av insikterna från Schiller och Goethe, som var så grundläggande när man byggde upp de svenska demokratierna, menar Tomas. Idag bekräftar både hjärnforskningen, utvecklingspsykologin och beteendeekonomin att de gamla idéerna om det rationella medvetandet eller ”ekonomimänniskan” har stora brister.

– Detta gamla, mekanistiska synsätt på vårt sinne kan t o m på ett farligt sätt underminera både vårt samhälle och våra demokratier. Det skyndar att än en gång fundera över den livslånga utvecklingen av vår inre värld. Vi måste återigen fokusera på utvecklingen av vårt medvetande.

Acceptans av vår inre värld

Tomas menar alltså att de gamla sätten att agera och tänka är bakgrunden till den megakris vi ser olika tecken på omkring oss.

– Vi måste gå från synsättet att vi ska skapa materiellt välstånd och lycka för oss själva till att fokusera på mening och större syfte. Varför är jag här och vad ska jag bidra med i vår värld?

– Vi måste som individer bli värderingsstyrda på riktigt. På det sättet kan vi också styra vår egen livshistoria på ett mycket djupare plan och därmed bidra till det nya framtidsbygget, men det är en process som kräver hårt inre arbete, reflexion och dialog.

– De utmaningar vi möter som mänsklighet idag måste göra oss ödmjuka. Den industriella revolutionens framgång byggde på nyfikenhet och att vi accepterade att vi var okunniga om vår omvärld och ville lära mer. Det var denna acceptans och nyfikenhet, som fick oss att upptäcka nya kontinenter och sätta den första människan på månen.

– Vår tids revolution handlar också om acceptans, men nu handlar det om acceptans av vår okunnighet om vår inre värld. Den acceptansen och de upptäckter som kommer att följa av den, blir det stora steget för mänskligheten i vårt århundrade.

På Ekskäret försöker Tomas skapa den trygga och tillitsfulla miljö som krävs för att denna process ska bli till.

Hur vi som människor bör leva våra liv är en klassisk filosofisk fråga, säger Fredrik Svenaeus, professor i filosofi på Södertörns högskola sedan 2006. Han har i sin senaste bok ”Det naturliga”, intresserat sig för vårt förhållande till vår kropp och det han beskriver som ”naturligt”.
– Jag pratar bland annat i boken om vad innebär att leva ett äkta liv. I det äkta livet måste vi erkänna vår kroppslighet och försöka leva med, snarare än mot våra kroppar.

Fredriks intresseområde är filosofiska frågor kopplade till medicinska frågor och hälso- och sjukvård:

– Jag intresserar mig för de grundläggande frågorna – hur förhållandet ser ut mellan kropp och själ, vad hälsa är, synen på psykiatriska diagnoser, medicinsk etik och vad olika teknologiska genombrott betyder för vår syn på människan. Hur vi ska handskas de nya möjligheterna, som kommer hela tiden.

– Vi kan luta oss mot vetenskap och vetenskapliga resultat när vi försöker förstå vad en människa är, men vetenskapen har inte några svar på hur vi bör leva och kan inte skapa något som direkt går att använda för att forma en livsfilosofi.

Fredriks professur är knuten till Centrum för Praktik kunskap på Södertörns högskola. De är cirka 20 personer på institutionen.

– Det gemensamma för oss är vi undersöker olika sätt att med ett filosofiskt perspektiv förstå praktisk kunskap i mellanmänskliga yrken, såsom läkaryrket, läraryrket, socionomyrket, psykoterapeutyrket, prästyrket – yrken där kärnan i yrkeskompetensen ligger i mötet mellan människor.

Uppror mot det naturliga

Jag träffar Fredrik för ett samtal kring hur han ser på utmaningarna med att vara människa i vår tid och varför han tar upp tematiken med ”det naturliga” just nu.

– Forskning i västvärlden idag verkar finna sin energi i upproret mot det naturliga, säger han. Vi har ett ambivalent förhållande till det naturliga. Skepsis finns, men samtidigt använder vi det här begreppet hela tiden och det är viktigt för väldigt många människor. Det avspeglar sig inte minst i olika former av protester mot det samtida samhället exempelvis vårt fokus på naturen, dieter, träning osv. Denna motsättning intresserar mig.

– Det finns också ett biologiskt perspektiv – vikten av att förstå att vi utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt är kroppsliga, att vi är kroppar, men det handlar också om känslan av det äkta och det egna.

– I det fenomenologiska första persons-perspektivet – erfarenheten av att vara jag – spelar kroppen en väldigt grundläggande roll. Vi är våra kroppar, vi föds som kroppar, blir till som kroppar och kan aldrig lämna de här kropparna.

En grupp kritiker mot ”det naturliga” i dagens samhälle, enligt Fredrik, är de som tänker att vi i grunden formas av kulturen – att det ”vi är” blir en effekt av de förtrycksstrukturer som finns på plats, som gör att vi sorteras på vissa sätt.

Missbruk av begreppet

– Kroppen och det naturliga har man genom historien sett som en förtrycksmekanism. Vetenskapsmän, präster och politiker har använt detta begrepp för att försöka förstärka sin kulturella position och försöka trycka ner andra, utan att det funnits några biologiska sakliga underlag för det – traditionen inom rasbiologin är till exempel ett missbruk av begreppet det naturliga.

– Det finns helt enkelt en misstänksamhet mot det här begreppet och därmed ett avståndstagande mot kroppen, i alla fall som någon slags naturlig utgångspunkt.

Kroppen uppfattas mer ett slags teater, där man ikläder sig olika roller. Man uppträder och gör sig till det man vill, vara snarare än att man är något från början.

Det andra lägret av motståndare mot begreppet, som Fredrik identifierat, är de som kallar sig transhumanister, en ultraliberal, vetenskapsdyrkande grupp, som tycker att de begränsningar som kroppen ger oss, att vi måste ha ont, känner smärta, blir sjuka och dör borde kunna upphävas med vetenskapens hjälp.

– Kroppen är för dem bara ett slags samtida predikament, säger Fredrik, som vi kan överge genom att bli mer och mer teknologiska.

– Det intressanta med de här två grupperna är att de är så olika. De är politiskt helt olika positionerade. De första långt åt vänster och de andra långt åt den nyliberala högern. Två olika politiska läger och två väldigt olika vetenskapliga identiteter. I den första gruppen finns samhällsvetare, humanister och feminister, medan de senare snarast hittas inom naturvetenskapen.

– Jag tror aldrig dessa grupper möts. Det som förenar dem är kroppsföraktet eller i alla fall motståndet mot den naturliga kroppen.

Tänka och känna

Fredrik menar att när ett mänskligt tillstånd är naturligt kan det betyda att det är:

1) i överensstämmelse med kulturella normer, 2) vanligt förekommande, 3) friskt, 4) kan förklaras genom att hänvisa till biologiska orsaker, eller 5) känns äkta och rätt för personen som befinner sig i tillståndet ifråga.

Hos många filosofer ända sedan Platon, ställs kroppen och känslan gärna i skuggan av tanken, menar han, och hänvisar även till Descartes och hans bevingade ”Jag tänker, alltså finns jag till”.

– Det borde istället vara – ”Jag känner, alltså finns jag till”, menar Fredrik. Vi är tänkande och kännande varelser, men det är inte avskilt – tänkandet är nedsänkt i kroppen genom kännandet.

Sensationer, emotioner och stämningar

Fredrik beskriver känslor som antingen sensationer (känna på ett visst ställe i kroppen), emotioner ( som kärlek) eller stämningar (oro, ångest).

– Smärtan är exempelvis det som får oss helt övertygade om att vi finns till. Smärtan kan man inte lämna och smärta är också någonting kroppsligt. Enligt fenomenologin så stannar det inte vid att smärtan är en kroppslig, sinnlig, partikulär erfarenhet av att något gör ont eller dylikt, utan smärtan och andra starka känslor formar hela vårt sätt att vara i världen och ta plats i tillvaron.

– Framförallt när man drabbas av kroniska smärtor, som inte går över, kan det vara något som präglar en människas hela liv – inte bara känslor, utan även tankar, uppfattningar om vem jag är, vad jag kan göra och vad jag vill göra. Då blir det motiverat att inte bara prata om smärta, utan om lidande.

– När jag i boken skriver om kronisk smärta, och även om utmattningssyndrom, är det intressanta, menar Fredrik, att – åtminstone det senare, och i vissa fall också det förstnämnda – kan betraktas som en sorts erfarenhet av att kroppen gör motstånd. Det naturliga kroppsliga som vi är, protesterar på något sätt mot det liv som vi lever.

Den ”levda kroppen

Fredrik använder gärna begreppet den ”levda kroppen” och menar med det kroppen så som den uppträder för den som är kroppen.

– Det är inte kroppen betraktad utifrån, utan inifrån, som en levd erfarenhet. Den levda kroppen är det som gör att vi kan vara ute i världen och göra olika saker, ha samtal, handla, se saker, höra saker, tänka saker och agera. Den är utgångspunkten för en ”i-världen-varo” överhuvudtaget.

– Mycket i dagens digitala liv är ett liv mot kroppen. Det är ett liv där vi dels låter kroppen lura oss, vi förförs av grundläggande livskänslor, som vi har så svårt att säga nej till – ”andliga chips” – men i det digitala livet är det också väldigt svårt att utveckla och komma fram till en slags äkta, egen existens. För det behöver vi något annat.

Våra nya teknologiberoenden

– Frihetsbegreppet är en viktig nyckel till att förstå upplysningen, som fortfarande är den starkaste kulturhistoriska impulsen i den tid där vi nu lever och verkar, menar Fredrik.

– Dels finns alla goda dimensioner av friheten, frihet från förtryck, mänskliga rättigheter, frihet att tänka själv. Men det finns också en slags urspårad frihet, där ett framgångsrikt mänskligt liv helt enkelt består i att kunna välja så mycket olika saker som möjligt, realisera så många projekt som möjligt.

– Frihet omformas till att bygga sig själv som någon slags självförverkligande projekt, där man blir så framgångsrik som möjligt genom att bygga sin identitet.

Att förverkliga sig själv formulerades egentligen första gången på 1970-talet, berättar Fredrik. Det kom fram i en radikal vänstervåg, men kom sedan att uppslukas av en nyliberal modell, där det snarare handlade om frihet genom att kunna erövra och köpa så många saker som möjligt. Där menar han att en stor del av självförverkligandet hamnat idag.

– På sociala medier ser man varje människa som ett företag, säger Fredrik. En influencer är på något sätt den optimala människan. Du finns på det mest maximerade sättet om du lyckas konstruera en sådan identitet i sociala medier. Där blir du till genom att synas för så många som möjligt.

– Kroppen har inte upphört att vara en ”levd kropp”, men den har i väldigt stor utsträckning blivit en ”bild” av min kropp – en snygg selfie, ett foto, som presenteras på en plattform för att andra ska tycka om den eller uppskatta den.

Blir inte lyckliga

– Det är ett stressande projekt och i någon mening också ett fåfängt projekt, för det har förlorat kontakten med den naturliga utgångspunkten, som handlar om att man är ett förkroppsligat ”själv” och kommer till världen som en kropp och har känslor och erfarenheter, som i grunden är kroppsliga.

– Vi blir inte lyckliga genom de här självförverkligande projekten, som vi håller på med. Vi får aldrig nog. Det räcker aldrig.

Här finns också, menar Fredrik, en värderande zon, som kan räkna, mäta och väga hur bra någon är i form av till exempel antal ”likes”. Det är svårt att hantera.

– Sociala medier är byggda av proffs, psykologer, beteendevetare, som vet exakt hur de ska få oss fast.

Utbrändhet och sociala medier

Fredrik tar också i sin bok upp den ökande utbrändheten i vår tid och talar om ”Utbrändhetens tidevarv”.

– Det är ett kraftfullt skifte som har skett och alla undersökningar pekar på att sjukskrivningstalen för framförallt unga kvinnor är på väg att fördubblas. Samma grupp är samtidigt helt överrepresenterad på sociala medier. Det är det nya som tillkommit och det verkar fullt rimligt att börja titta på det.

– Den tid som måste investeras i sociala medier, där man också på ett framgångsrikt sätt ska visa upp sig, är troligen ett starkt skäl till att så många kvinnor i de här åldrarna har fått olika former av stressdiagnoser – utmattningssyndrom, men även kroniska smärttillstånd och många andra diagnoser. Det handlar om det man definierar som psykisk ohälsa.

”Roderlösa”

Fredrik skriver att vi utan ett begrepp som det naturliga ”driver roderlösa på tillvarons hav”, men han vill ändå inte ha en pessimistisk hållning.

– Vi är visserligen på väg i full fart mot de avgrunder jag beskriver i boken, samtidigt finns det en slags trötthet –ett latent motstånd – mot de här avarterna i exempelvis det digitala livet. Det finns en otillfredsställelse i det man får genom att bli riktigt duktig på sociala medier eller i dataspelsvärlden, otillfredsställelse i att leva ett liv där vi inte har särskilt mycket ansikte mot ansikte kontakt, utan sköter det mesta digitalt.

– Klimatkrisen är ett jättebra exempel på en motrörelse. Den handlar ju om en rörelse där människor söker efter livsmening, som går bortom produktivitetsparadigmet.

– Om vi ska överleva som människor – klara klimatkrisen, nya digitala medier och allt detta, tror jag att vi måste erövra något slags komplement till upplysningen, säger Fredrik. Inte på det sättet att vi ska sluta med naturvetenskap – jag är väldigt intresserad av det – men vi kan inte fortsätta leva efter upplysningsfilosofin i den mer nyliberala mening vi pratat om, där vi ser våra liv som en slags maximerat frihetsprojekt.

Måste ha andra begrepp

– Vi måste ha andra begrepp. De varianter av det naturliga som jag lanserar i boken är en möjlighet. Ett meningsfullt liv förutsätter kanske att man utsätter sig för sådant man inte bestämmer över och inte kan kontrollera. Kroppen och det naturliga är ytterst detta. Visst kan läkarvetenskapen ta hand om en hel del sjukdomar, men du kan inte kontrollera det som kommer från din kropp. Det måste man snarare inrätta sig med.

– Det skulle man kunna expandera till vår syn på den yttre naturen och kulturen. Vi måste vara öppna för erfarenheter där vi inte själva bestämmer. Det ligger bortom upplysningen, men borde finnas som ett slags nödvändigt komplement.

Den tyske sociologen, nationalekonomen och filosofen Max Weber, var en av de första som satte fingret på detta i början av 1900-talet, när han pratade om den ”avförtrollade” världen, berättar Fredrik.

– Det finns något som går förlorat när upplysningen förvandlas till livsfilosofi, avslutar han. Det handlar om att världen inte förmår förtrolla oss längre, när allt går att kontrollera. Här finns något väldigt viktigt att ta fasta på inför framtiden!

Det naturliga – en kritik av Queerteorin, transhumanismen och det digitala livet av Fredrik Svenaeus är utgiven 2019 på Gidlunds förlag.