Sakläget kring GMO och liknande manipulation av DNA i våra matgrödor är komplicerat och inte lika tydligt svart-vitt som debatten. Den här typen av växtförädling kan ge grödor med vissa egenskaper som bland annat livsmedelsindustrin vill ha – men ingen vet vad det kan få för konsekvenser. Och makten över utsädet riskerar att hamna hos ett fåtal företag via patent.

Att ta patent på gensekvenser är ett relativt nytt fenomen inom växtförädling. Det här området utvecklas hela tiden, vilket komplicerar läget ytterligare. Vi har pratat med Annika Lüthi som är biologisk-geovetare och undervisar på Skillebyholms trädgårdsutbildningar. Hon menar att man har mycket olika utgångspunkter i debatten och att det bästa man som konsument kan göra är att välja vad man vill stödja genom sin egen konsumtion. Eller att odla själv.

Svårt göra medvetna val för all mat

Men att göra medvetna val genom sin konsumtion kräver spårbarhet och tydlig märkning. Här brister det och detta är en fråga på politisk nivå. I Sverige importerar vi hälften av vår mat och det kan vara ganska svårt för konsumenter att på ett heltäckande sätt göra medvetna val kring genmodifierade grödor. I exempelvis USA behöver man inte GMO-märka livsmedel och synen på GMO varierar över världen. Inom EU finns en lagstiftning som säger att alla livsmedel som består av, innehåller eller har framställts av GMO ska märkas.

– I Europa har man en ganska hård reglering av GMO, men i USA och stora delar av Asien har man en annan inställning. I USA är omkring 90 procent av många produktionsgrödor GMO. Bland annat gör man grödor som är resistenta mot bekämpningsmedlet glyfosat, vilket lett till att användningen av glyfosat har ökat, berättar, Annika Lüthi.

Allt DNA-fixande klassas inte som GMO

All genmodifiering av matgrödor klassas inte som GMO och här tycks man försöka hitta vägar runt GMO-reglerna. Annika Lüthi förklarar att det finns ett antal typer av växtförädling där man ändrar i dna, bland annat:

• ”Vanlig” GMO, som innebär att man hämtar genetiska egenskaper från icke besläktade biologiska individer eller från samma art och för in dessa i matgrödan genom att ändra i cellkärnans dna. Sådan GMO lämnar spår, dvs man kan hitta transgenerna och se härkomsten.

• CRISPR-Cas9, är en relativt ny teknik där man inte nödvändigtvis för in främmande gener, men man kan redigera i cellkärnans DNA – och det kan göras utan att lämna några spår. I bland annat USA och Japan klassar man inte detta som GMO, men inom EU har man nyligen bestämt att det ska klassas som GMO.

• CMS-hybrider (Cytoplasmic Male Sterility) är en annan teknik där man får han-sterila grödor som inte ger pollen och som odlare inte kan få nytt utsäde ifrån. I CMS ändrar man DNA i en del av cellen som påverkar formningen av pollen, men inte i själva cellkärnan. Därför klassas detta inte som GMO. Det finns ingen märkning av CMS-hybrider, men inom biodynamisk odling enligt Demeter är de inte tillåtna.

– Att skapa hybrider är egentligen gammal kunskap och i sig inte något dåligt. Sedan kan man ha olika invändningar mot att mixtra med växtcellernas DNA. Om man tycker att CMS-hybrider är acceptabla kvarstår ändå kritiken kring att odlare och konsumenter förlorar makten över utsädet, säger Annika Lüthi.

”Vi är inne på okänt område”

Diskussionen om GMO och liknande växtförädling genom ändringar i DNA är ofta mycket polariserad med låsta positioner. Annika håller med om att det är lite av ett skyttegravskrig och att det inte leder till någon lösning. Allting kring detta är inte bara svart eller vitt, menar hon.

Så vad handlar den här diskussionen och sakfrågan egentligen om i grunden?

– Vi är inne på okänt område och vi vet inte vilka effekterna och konsekvenserna blir om transgener sprids i vår natur. Bildas det exempelvis allergena substanser? Biosfären är så kom
Splex och ingen har facit. Det är väl därför lagstiftningen i Europa är ganska hård. Man vill vara klok i förväg och ge konsumenter möjlighet att välja, säger Annika Lüthi.

Hon skulle vilja se att ansvarsfrågan var tydlig i fall av oönskade effekter av GMO och liknande ändringar i DNA. Det vill säga att man på något sätt kan härleda till ursprunget och att den ansvarige får vara med och betala eventuella negativa effekter. Ungefär som när man ställer krav på ansvariga för föroreningar som upptäcks. Men det här försvåras enligt Annika av den nya tekniken CRISPR-Cas9, som inte nödvändigtvis lämnar sådana spår.

Maktkoncentration med flera risker

– Det finns också en potentiell fara i att ett fåtal företag tar kontroll över utsädet och våra matgrödor. Det kan man se som ett demokratiskt problem, säger Annika Lüthi.

Utsädesindustrin blir alltmer koncentrerad genom uppköp och sammanslagningar. Enligt uppgifter kan snart tre företagsgrupper dominera över 60 procent av världsmarknaden för utsäden och jordbrukskemikalier. Redan detta i sig är en anledning att förhålla sig kritisk. Ett särskilt demokratiskt problem hänger ihop med patenten och de stora ekonomiska intressen som ligger i dessa. Växtförädlingsindustrin kan lite förenklat sägas utgå från en genbank som är allas egendom, och utifrån detta gemensamma arv av matgrödor tar man fram varianter och privatiserar slutresultatet genom patent.

Ytterligare en risk med GMO och en koncentrerad utsädesindustri är att den ger alltmer enkelriktning i matförsörjningen och att den biologiska mångfalden utarmas, vilket i förlängningen inte är bra för matsäkerheten. Det behövs stor biologisk mångfald för att kunna klara olika typer av framtida påfrestningar och förändringar, exempelvis klimatförändringar. Kopplingen mellan GMO-grödor och användning av kemiska bekämpningsmedel är också problematisk. KRAV skriver i sina regler att som dagens GMO-teknik tillämpas inom lantbruket leder det bland annat till ensidigt kemikalieberoende brukningssystem med multinationella företag som äger och säljer både utsäde och bekämpningsmedel.

– De olika utgångspunkter man har i de här frågorna kan man egentligen se som olika strategier eller lösningar. Man kan centralisera makten och industrialisera jordbruket, eller man kan stötta makten lokalt och hos varje individ i form av odlingskunskaper och utsäden som är fria att använda, säger Annika Lüthi.

En grundförutsättning för människans möjligheter att överleva – den biologiska mångfalden – är starkt hotad av människan själv. Det är tydligt i en rapport från WWF nyligen. Bland orsakerna finns olika former av överexploatering, giftspridning, storskaligt skogsbruk och markanvändning där inte minst jordbruk och livsmedelsproduktion är starkt drivande.
Vi håller på att såga av den gren vi sitter på, menar WWF.

I rapporten Living Planet Report 2018 finns flera viktiga aspekter på problemet. Det som lyftes fram mest i media är de kraftigt minskade populationerna av ryggradsdjur – minus 60 procent sedan 1970. Det här är alarmerande. Studien omfattade över 16.000 populationer av cirka 4.000 arter av däggdjur, fiskar, fåglar, groddjur och kräldjur. Allra störst var minskningen i tropiska regioner.

Livsviktig biologisk mångfald i odlingsmarken

Hotet mot den biologiska mångfalden handlar dock om väldigt mycket mer än ryggradsdjuren. Enligt rapporten vet vi inte lika mycket om hur läget ser ur för insekter, blötdjur, svampar, växter, maskar och andra organismer, varav många har stor betydelse för de ekosystem som vi är helt beroende av. Inte minst för odling av vår mat.

WWF pekar bland annat på att en välmående jord (mark) är full av liv. Förutom ryggradsdjurk, kvalster, insekter med mera finns där hundratals svampsorter och troligen tusentals bakteriearter. Utan dessa skulle det knappt bli några skördar. Samtidigt har vi bara kunskaper om en bråkdel av allt detta liv i jorden.

I en frisk odlingsjord finns ett mycket komplext samspel mellan organismer och växter som bland annat innebär att det frigörs viktiga mineralämnen och inte minst att det bildas mull i jorden. Mullen gör att jorden blir bördig och får bättre vattenhållningsförmåga samtidigt som den innebär att jorden binder mer kol från atmosfären. Den biologiska mångfalden i marken är alltså mycket viktigt av flera skäl.

Det är sedan tidigare välkänt att på vilket sätt jorden brukas har stor betydelse för den biologiska mångfalden, både i själva jorden och i jordbruksmiljöerna ovan jord. Konventionella storskaliga jordbruk med monokulturer som är beroende av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel utarmar överlag den biologiska mångfalden. Ett illavarslande tecken på det är att antalet insekter enligt forskning har minskat kraftigt i Europa på senare tid. Forskning i Frankrike visade nyligen också att antalet fåglar där minskat kraftigt, som följd av minskningen av insekter, och detta anses bero på ökningen av monokulturer och användningen av kemiska bekämpningsmedel.

Däremot ett ekologiskt kretsloppsjordbruk – där man bland annat har markvårdande växtföljder med vallodling och återför växtnäringsämnen via naturligt djurgödsel – gynnar den biologiska mångfalden. Exempelvis har upprepade fältförsök visat dubbelt så mycket daggmask i odlingsmarken i sådant jordbruk, jämfört med konventionellt jordbruk. Det ökade livet i marken kan man, enligt enskilda bönder som ställt om till sådant jordbruk, se med blotta ögat – det blir mer fåglar på fälten, mer spindelnät på marken, och så vidare.

Global Soil Biodiversity Atlas har kartlagt de potentiella hoten mot planetens biologiska mångfald i marken. Här kan man se att höga risker är mycket utbredda och att de även finns i Sverige, särskilt i landets södra delar där vi har mest jordbruk. Något som inte framgår av den här kartläggningen är att konsumtionen i vårt land inte minst bidrar till att öka de här riskerna i andra länder.

Många rödlistade arter i Sverige

När det gäller den biologiska mångfalden generellt i Sverige har den redan för länge sedan minskat med mer intensivt skogsbruk, jordbruk och fiske. Artdatabanken har klassat nära 20 procent av de bedömda arterna som rödlistade. I Sverige har de senaste decenniernas snabba omvandling av odlingslandskapet kraftigt förändrat livsförutsättningarna för fåglar, växter och insekter, skriver WWF.

Även i våra skogslandskap påverkas den biologiska mångfalden tydligt av det dominerande kalhyggesbruket. Cirka 70 procent av Sveriges yta täcks enlig rapporten av skog inklusive kalhyggen och runt 60 procent av den produktiva skogsmarken har kalavverkats sedan 1950. Många livsmiljöer som är viktiga för växter och djur har krympt och Artdatabanken har rödlistat 2.000 av skogens arter.

Var tredje tugga av vår mat är beroende av pollinerande bin

Förutom att arter och ekosystem har ett egenvärde har de mycket stort värde och är direkt livsnödvändiga för oss människor genom alla ekosystemtjänster. Matproduktion, mediciner, hälsa och välbefinnande är beroende av den biologiska mångfalden. Enligt WWF-rapporten värderas naturens ekosystemtjänster till runt 125 tusen miljarder dollar per år (om man nu verkligen behöver uttrycka detta i reda pengar för att förstå hur viktigt detta är).

Ett exempel på hur beroende vi är av den biologiska mångfalden är de pollinerande insekternas betydelse för att vi ska få fram mat. Hela 90 procent av vilda blommande växter och 75 procent av de stora grödorna är beroende av insekter och andra pollinatörer. Främst 20.000 arter av bin men även flugor, fjärilar, getingar, skalbaggar med flera. Enligt WWF-rapporten är, lite förenklat, var tredje tugga av vår mat direkt eller indirekt beroende av pollinerande bin. Samtidigt har pollinerande arter minskat kraftigt, främst i USA och nordvästra Europa.

Som bakgrund till problemet med den minskande biologiska mångfalden pekar WWF på en ständigt ökande konsumtion i den rika delen av världen och ett ökande tryck på naturresurserna. Vårt ekologiska fotavtryck har ökat explosionsartat och det krävs stora förändringar i produktion och konsumtion för att skapa ett mer hållbart system.

Om alla människor på jorden skulle dela på alla biologiskt produktiva ytor för att ta fram allt vi konsumerar och även ta hand om avfallet skulle varje person kunna använda högst 1,7 hektar. Den gränsen passerades redan 1970, och i Sverige lever vi numera som om vi hade tillgång till fyra jordklot. Bland de länder i världen som har störts fotavtryck ligger Sverige på 14:e plats.

En ny svensk studie visar att populationerna av humlor verkligen stabiliseras i ekologisk odling och att sådan odling kan bidra till att hejda den pågående förlusten av pollinerande insekter, genom minskad användning av växtskyddsmedel och en ökad tillgång till blommor med nektar och pollen.

Resultatet är kanske inte så förvånande, eftersom minskningen av insekter i jordbruksmiljöer ofta förknippas med både giftspridning och monokulturer. Man vet sedan tidigare att fält med ekologisk odling innehåller större mångfald av pollinerande insekter än fält med konventionell odling.

De här välkända skillnaderna skulle dock kunna bero på att ekologiska fält lockar pollinatörer från andra miljöer i landskapen. Men den nya studien visar för första gången att ekologiska odlingsmetoder verkligen har en stabiliserande effekt på mångfalden av pollinerande insekter i jordbrukslandskapet.

Konstgödsel minskar mångfalden

Studien är gjord av Centrum för miljö- och klimatforskning vid Lunds universitet. Forskarna har under tre år samlade humlor, fjärilar och blommande växter under hela växtsäsongen på tio ekologiska och nio konventionella gårdar i Skåne. Man såg att ekologisk odling har positiva effekter på stabiliteten i blomsterresurser och förekomsten av humlor. Även på landskapsnivå såg man motsvarande stabilitet, som här också inkluderade fjärilar.

Resultaten visar bland annat att åtgärder som ökar förekomsten av blommor med nektar och pollen kan bidra till en återhämtning av den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Det gäller även på konventionella gårdar.

I studien pekar man också på att det är känt att användandet av konstgödsel i konventionellt jordbruk minskar mångfalden av växter, vilket i sig kan minska förekomsten av insekter. Variationerna i mångfalden av insekter som man också såg över tid i konventionellt jordbruk kan, enligt studierapporten, hänga ihop med att olika bekämpningsmedel används olika år och för olika grödor.

Kor är rena klimathjältarna när de får vara en viktig del av ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Köttkonsumtionen måste minska, men det är en total missuppfattning att kor och nötkött i sig skulle vara dåligt för klimatet, eller att gris och kyckling är bättre. Det beror helt på vilket system korna ingår i, skriver docent Artur Granstedt i en debattartikel i Expressen.

Han menar att det i grunden handlar om att åstadkomma kretslopp av näringsämnen i lantbruket, så att man inte behöver fossilenergikrävende konstgödsel och importerat djurfoder som påverkar klimatet. Det här är ett kretslopp som dessutom ger ökad biologisk mångfald och kan rädda Östersjön.

Maten står för en tredjedel av klimatbelastningen från all konsumtion i Sverige och jordbruket har en nyckelroll när det gäller att rädda klimatet. Man måste återställa balansen mellan utsläpp och återbindning av koldioxid, vilket enligt Artur Granstedt egentligen bara kan ske genom växternas fotosyntes.

Så kan kor bli klimatpositiva

En viktig del i att återställa denna balans är ekologiskt kretsloppsjordbruk som binder kol i marken och minskar fossilberoendet. Det finns två viktiga förutsättningar för att kunna åstadkomma ett riktigt kretslopp av näringsämnen. Dels ska antalet kor motsvara hur mycket vall (foder) man kan odla, dels ska man ha en mångsidig växtföljd av bland annat djuprotade klöverväxter på minst en tredjedel av odlingsmarken. Det bygger upp mullförrådet och bördigheten i marken och gör jordbruket självförsörjande på kväve genom biologisk kvävefixering. I ett sådant kretsloppsjordbruk kan korna vara klimatpositiva – dvs de binder mer klimatgaser än de släpper ut, skriver Artur Granstedt.

När kor utmålas som negativa för klimatet beror det på att man då bara tittar på konventionellt lantbruk, där korna inte har en viktig roll i ett kretslopp. I det konventionella lantbruket – som till stora delar består av specialiserade djurgårdar respektive specialiserade spannmålsgårdar åtskilda från varandra – är kretsloppet av näringsämnen i stort sett brutet. Det är detta som enligt Artur Granstedt är det stora miljö- och hållbarhetsproblemet. Det gör lantbruket beroende av konstgödsel, importerat djurfoder och kemiska bekämpningsmedel, vilket både förbrukar fossil energi och skadar miljön.

Han pekar på att det unika med kor och idisslande djur är att de kan äta vallgrödor som vi människor inte kan äta och sedan omvandla det till sådant vi kan äta, och dessutom producera gödsel för odlingsjorden. Den förmågan har inte grisar och kycklingar och därför kan de inte ha samma roll i ett kretslopp. Grisar och kycklingar äter mest sådant som människor själva kan äta. Att 70 procent av vår köttkonsumtion idag baseras på spannmål är ohållbart, anser Artur Granstedt.

När vi nu behöver dra ner på köttkonsumtionen menar han att det logiska vore att minska den industriella produktionen av gris och kyckling. Och inte minst att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk, där kon blir en klimathjälte som samtidigt bidrar till ökad bördighet och biologisk mångfald.

Artur Granstedt, som är docent i växtodling och ekologiskt lantbruk, är författare till boken Morgondagens jordbruk. Den har nu kommit ut i ny upplaga som snart finns tillgänglig på Adlibris och Bokus. I boken redogör han bland annat för hur ekologiska kretsloppsjordbruk kan minska matens klimatpåverkan och bidra till att rädda Östersjön.

Frankrike förbjuder nu alla fem i en grupp pesticider (insektsbekämpningsmedel) som anses döda bin och är första land i Europa att göra detta, skriver The Telegraph. Det handlar om en grupp gifter som kallas neonikotinoider som i studier pekats ut som bidragande orsak till de senaste årens bidöd.

EU har redan beslutat förbjuda tre av dessa pesticider vid all användning, utom i växthus. Men Frankrike går alltså längre och förbjuder alla fem insektsgifterna i den här gruppen, både utomhus och i växthus.

Som namnet antyder har neonikotinoider likheter med nikotin och angriper insekternas centrala nervsystem. De var tidigare avsedda att ersätta ännu skadligare medel. Men enligt The Telegraph har vetenskapliga studier visat att neonikotinoider bland annat påverkar binas fortplantning och minne, och att bina kan utveckla ett farligt beroende av pesticiderna.

Frankrikes största lantbruksorganisation FNSEA har invändningar, vill ha undantag i vissa sektorer och menar att förbudet ger orättvisa konkurrensvillkor. Från bondehåll argumenteras också för att det inte finns tillräckliga bevis för att bidöden beror på pesticiderna och man menar att det inte finns tillräckligt bra alternativ. Men det franska regeringsorganet ANSES (på engelska: The French Agency for Food, Environmental and Occupational Health & Safety) säger i en rapport att det finns tillräckligt effektiva och användbara alternativ.

I Frankrike har man på senare år genom kampanjer försökt minska användningen av pesticider, men den har istället ökat med 12 procent mellan 2014 och 2016. I The Telegraph uttrycks en viss oro för att det kommer att dyka upp nya pesticider som ersätter de som nu förbjuds. Enligt artikeln är ett franskt lagförslag på väg som kan innebära förbud mot alla kemiska substanser som fungerar på samma sätt. FN har varnat för att 40 procent av pollinerande insekter, särskilt bin och fjärilar, riskerar global utrotning.

I tider av torka blir det även i Sverige tydligt att konventionella jordbruk är mindre motståndskraftiga mot påfrestningar av olika slag. I ett inslag på SVTs lokalnyheter från Södertälje/Stockholm framgår att dagens spannmålssorter som växtförädlats med sikte på maximal skörd klarar torkan sämre än mer naturligt förädlade kultursorter som exempelvis Ölandsvete. De sistnämnda har djupare rötter, förklarar Artur Granstedt, som är docent i växtodling och ekologiskt lantbruk.

Olika kulturspannmål är även intressanta av flera andra skäl. De ger en biologisk mångfald, de är mer lokalt anpassade, de är ofta mer näringsrika och de är mer motståndskraftiga även mot sjukdomar (läs mer om vitsen med kulturspannmål här). Men den nu aktuella jämförelsen kring vad som händer när vårt land drabbas av torka handlar inte bara om alternativet att odla hållbara kultursorter, som idag motsvarar en mycket liten del av odlingsarealen i Sverige.

– Problemet med torkan speglar ett större systemfel i det högspecialiserade konventionella lantbruket som har lett till att odlingsjordarna har mindre mull och därmed sämre vattenhållningsförmåga. Där slår torkan hårdast, berättar Artur Granstedt.

Det här gäller både de gårdar som specialiserat sig på ensidig spannmålsodling och gårdar som specialiserat sig på djurhållning. På spannmålsgårdarna får man nu mycket sämre skördar och på djurgårdarna, där man ofta maximerat antal djur, räcker nu inte fodret som man odlar och man tvingas slakta ut.

Artur Granstedt förklarar att det specialiserade lantbruket är mer sårbart. Däremot har gårdar med både växtodling och djurhållning större marginaler att ta av. Djuren har både vall att äta och räcker inte den kan man ta till spannmål och brödsäd. Allra bäst menar han är att ha ett ekologiskt kretsloppsjordbruk med en balans mellan både odling och djurhållning och med en lämplig växtföljd där exempelvis spannmålsodling varvas med vallodling av bland annat fleråriga djuprotade klöverväxter. Det ger mer mull och en bördigare odlingsjord som klara torkan bättre än konventionella odlingar.

– När man är ute och tittar på och jämför hur det ser ut på fälten idag blir det här tydligt. Ekologiska kretsloppsjordbruk, både med och utan kulturspannmål, klarar torkan bättre. En viktig poäng är också att man på köpet får större biologisk mångfald och mer motståndskraft även mot andra påfrestningar, säger Artur Granstedt.

Foto: SVT