– Vår turbulenta tid med globalisering, klimatkris, migration, Trump, Brexit och så vidare är i själva verket uttryck för en enda underliggande metakris – vår kollektiva oförmåga att hantera den ökande komplexiteten i vår värld.
Det säger Tomas Björkman, fysiker, finansman och numera filantrop.
Han har gjort det till sin livsutmaning att stödja och skapa förutsättningar för den process som han tror är nödvändig för en positiv framtid för vår planet.

– Vi måste som så många gånger förr i vår i historia uppdatera den ”kulturella mjukvara” som utgör grunden i det samhälle vi har, menar han. Vi behöver återigen utvidga vårt kollektiva medvetande och bli medskapare till den värld vi vill se.

Tomas Björkman är född 1958. Han växte upp på en bondgård, där det på den tiden varken fanns TV eller fast telefon.

– Det var ett helt annat liv, men på några få decennier är vi nu på väg in i ett globalt samhälle med AI, Internet of Things, internationella kontaktnät och allt annat som kan ge oss en fantastisk framtid i en värld av överflöd, ökat välstånd, fred med mera, säger han. Eller om vi misslyckas – kaos och intet.

För Tomas står det helt klart att framtiden blir en stor utmaning, men lika övertygad är han också om att vi människor har framtiden i vår hand och kan göra något riktigt bra av den.

Stiftelsen Ekskäret

För lite mer än tio år sedan – efter att Tomas sålt sin bankverksamhet – startade han därför Stiftelsen Ekskäret, med ändamålet att bidra till en mer medveten och hållbar värld där människor skapar välmående både åt sig själva, varandra och samhället. Ön Ekskäret och mötesplatsen Klustret Ekskäret i Stockholms centrum, är två arenor som Tomas skapat för att inspirera till samtal om framtidens utmaningar och möjligheter. Här träffas olika generationer från hela världen under olika former för egen personlig utveckling och ökad förståelse för varandras perspektiv.

2017 kom hans bok ”Världen vi skapar”. Det är en imponerande skrift på över 500 sidor. I bokens första del finns en omfattande exposé över mänsklighetens utveckling utifrån biologiska, idéhistoriska, kulturella och ekonomiska perspektiv eller med hans egna ord: ”Vi får följa utvecklingen av det komplexa självorganiserade system, som skapades vid Big Bang fram till våra dagar”.

 Ökande komplexitet

Hans poäng är att människan alltid historiskt tvingats hantera stora utmaningar. Komplexiteten ökar visserligen för varje nytt steg, men det viktiga är att förstå att väldigt lite av den tillvaro vi lever i är givet. Mycket av vår mänskliga värld är möjligt att utveckla eller förändra, men med den ökande komplexiteten krävs nya förhållningssätt. Vi måste utvecklas som människor, parallellt med att vi utvecklar våra samhällen.

– Jag har själv förändrat mitt liv totalt flera gånger – först från akademiker med ambitionen att satsa allt på fysik. Jag ändrade mig efter en period 180 grader och gick in i affärsvärlden. Studerade ekonomi en tid och fann ett väldigt begränsat och ytligt tänkande i den världen.

– Det sättet att tänka dominerar fortfarande våra institutioner, utbildningar etc och cementerar de gamla upplysningsidéerna. Tankarna är baserade på en människosyn, där vi människor hela tiden är rationella, vet vilka vi är och bara tänker på vår egen nytta i världen. Och så är det inte!

Ansvar för mänskligheten

– Nu kommer nya, fräscha idéer – Nobelprisbelönade – som har en helt annan syn på oss människor som ”ekonomiska agenter” för vår värld. Synen på människans roll i samhällsutvecklingen blir en helt annan ur dessa nya perspektiv.

Tomas menar att större fält av samhörighet behöver skapas, samtidigt har vi som människor och individer har svårt att sträcka ut vår empati och medkänsla. Han anser också att vi behöver nya berättelser, som kan hjälpa oss att navigera i världen och i sökandet efter nya förhållningssätt. Nyckeln ser han som den livslånga personliga utveckling vi alla måste ägna oss åt.

– Det lilla barnet kan bara identifiera sig med sin grupp, men som mogna vuxna måste vi kunna se bortom vår familj, våra vänner, vår grupp och vår nation. Vi måste kunna ta ett ansvar för mänskligheten i en vid mening och även för kommande generationer.

– Idag utgörs världens ekonomiska elit av mindre än en procent. Vi accepterar det för att vi tror att marknaden är ett naturligt fenomen, men den är bara skapad av människor i ett socialt kontrakt. Den fria marknaden existerar inte!

Tomas ser en värld framför sig som inte längre bygger på dagens tänkande om ”brist” på det mesta – alltifrån mat till arbetskraft.

– När kostnaden för produkter närmar sig noll och när alla inte längre behöver arbeta 40 timmar i veckan, kommer våra myndigheter och institutioner att behöva omformas, säger han.

– Det måste vi börja fundera över nu, för den framtiden närmar sig snabbt. Vi måste också börja fundera över våra demokratier. Demokrati är en fantastisk idé, men behöver återuppfinnas för att fungera i en framtida värld.

– En del av svårigheten ligger dock i att den teknik som kommer att påverka samhället om ett par decennier inte ens har uppfunnits ännu!

Hans tanke är att det enda som kan ta oss framåt är att odla processer, som framförallt berör dessa centrala områden – marknaden och demokratin – parallellt med att vi odlar vårt eget inte växande för att kunna hantera mer och mer komplexa frågeställningar och sträcka ut vår empati till allt vidare cirklar.

Industrialisering och demokratibygge

Ett konkret, framgångsrikt exempel som Tomas gärna lyfter fram, är den samhällsomvälvande utmaning som industrialiseringen och demokratibygget i de skandinaviska länderna, i slutet av 1800-talet, innebar.

– Det var en omfattande social och teknisk tid av utveckling, jämförbar med dagens, säger han. Våra länder var extremt fattiga, icke-demokratiska bondesamhällen. Levnadsförhållandena var usla och 25 procent av den arbetande befolkningen emigrerade till USA under andra hälften av 1800-talet.

– Bara några decennier senare, redan före andra världskriget, hade länderna i denna del av världen förvandlats till några av de rikaste och lyckligaste i världen. Vi hade på denna korta tid lyckats bli väldigt stabila demokratier.

– Även jämfört med andra länder, i både Europa och resten av världen, måste man säga att utvecklingen var extremt framgångsrik.

Hur kunde detta hända? Hur kunde det gå så snabbt och smidigt? Och vad kan vi lära av den tiden, när vi nu står inför en minst lika omfattande transformation från industriella nationalstater till en del i en digitalt sammankopplad global värld?

Tomas tillskriver denna framgång de extremt visionära ledare vi hade i Skandinavien vid den tidpunkten – t ex Hjalmar Branting, Karl Staff och Ellen Key i Sverige.

Folkhögskolor för inre utveckling

– De visste att det enda sättet att bygga en stark demokrati var att bygga den från grunden, säger han.

– Dessa visionärer ville skapa förutsättningar för en stor del i befolkningen, inte bara för någon elit eller förtrupp, att delta i den nya sociala ordning som skulle förverkligas.

– För detta ändamål skapades ”retreatcenters” över hela Skandinavien. De första i Danmark på 1860-talet. De växte snabbt och vid förra sekelskiftet var de hundratals i Danmark, Norge och Sverige.

Det Tomas pratar om är våra folkhögskolor. De hade från början uppgiften att vara just statligt finansierade ”retreatcenters” eller läger för personlig utveckling. Där kunde den tidens unga vuxna med bara ett par års yrkeserfarenhet, huvudsakligen med jordbruks- eller arbetarbakgrund, få tillbringa upp till sex månader med det uttalade syftet att – utan att bli politiskt indoktrinerade – hitta sin egen inre kompass.

– De skulle bli motståndskraftiga mot ”sirenernas sång” eller fundamentalistiska religioner och auktoritärt ledarskap, säger Tomas. De skulle lära sig att hantera komplexiteten i en snabb samhällsförändring och bli medvetna medskapare i den nya sociala ordning som växte fram.

Under ungefär hundra år deltog ungefär tio procent av befolkningen i Skandinavien i dessa internat eller kurser arrangerade av folkhögskolorna.

– Förutom att hjälpa de unga till egen inre utveckling, fick de lära sig om den senaste teknologiska utvecklingen inom hantverk och jordbruk. De fick en känsla för sin egen plats i historia och kultur. De fick också egna verktyg för att driva opinionsbildning och medborgarrörelser.

Idéer från Tyskland

Dessa, även för nutiden, radikala idéer kom från Tyskland, från tänkare som Schiller, Goethe, von Humboldt, Herder och andra idealistiska filosofer.

– Dessa filosofer menade att upplysningens syn på vår hjärna som en rationell beslutsmaskin var helt felaktig, säger Tomas. De påpekade – vilket också vetenskapen idag har visat – att vårt medvetande är inbäddat i vår kropp och sammanflätat i vår kultur. Vårt medvetande är alltså ett komplext, organiskt system, som utvecklas under hela livet. Det blir aldrig ”klart”.

Dessa tyska filosofer levde, tänkte och skrev under åren efter den franska revolutionen. De kom till slutsatsen att det enda sättet att undvika framtida politiska blodbad, var att en stor del av befolkningen kom så pass långt i sin inre utveckling att de blev grundade i sina egna värderingar och inte beroende av externa auktoriteter för att veta vad de skulle tycka och tänka.

Det blev dock i Skandinavien som idéerna om kopplingen mellan inre utveckling och demokratiutveckling, kom att implementeras i stor skala. Idag har vi glömt denna fascinerade historia om hur vi byggde vår demokrati här hemma.

Folkhögskolorna finns ju än idag, men efter andra världskriget gick deras fokus på inre utveckling och demokratibygge förlorat. Idag används de för ordinär vuxenutbildning. Vi har börjat ta demokratin för given.

– Vi är nu åter vid en tidpunkt i historien då vi kunde av nytta av insikterna från Schiller och Goethe, som var så grundläggande när man byggde upp de svenska demokratierna, menar Tomas. Idag bekräftar både hjärnforskningen, utvecklingspsykologin och beteendeekonomin att de gamla idéerna om det rationella medvetandet eller ”ekonomimänniskan” har stora brister.

– Detta gamla, mekanistiska synsätt på vårt sinne kan t o m på ett farligt sätt underminera både vårt samhälle och våra demokratier. Det skyndar att än en gång fundera över den livslånga utvecklingen av vår inre värld. Vi måste återigen fokusera på utvecklingen av vårt medvetande.

Acceptans av vår inre värld

Tomas menar alltså att de gamla sätten att agera och tänka är bakgrunden till den megakris vi ser olika tecken på omkring oss.

– Vi måste gå från synsättet att vi ska skapa materiellt välstånd och lycka för oss själva till att fokusera på mening och större syfte. Varför är jag här och vad ska jag bidra med i vår värld?

– Vi måste som individer bli värderingsstyrda på riktigt. På det sättet kan vi också styra vår egen livshistoria på ett mycket djupare plan och därmed bidra till det nya framtidsbygget, men det är en process som kräver hårt inre arbete, reflexion och dialog.

– De utmaningar vi möter som mänsklighet idag måste göra oss ödmjuka. Den industriella revolutionens framgång byggde på nyfikenhet och att vi accepterade att vi var okunniga om vår omvärld och ville lära mer. Det var denna acceptans och nyfikenhet, som fick oss att upptäcka nya kontinenter och sätta den första människan på månen.

– Vår tids revolution handlar också om acceptans, men nu handlar det om acceptans av vår okunnighet om vår inre värld. Den acceptansen och de upptäckter som kommer att följa av den, blir det stora steget för mänskligheten i vårt århundrade.

På Ekskäret försöker Tomas skapa den trygga och tillitsfulla miljö som krävs för att denna process ska bli till.

Hur vi som människor bör leva våra liv är en klassisk filosofisk fråga, säger Fredrik Svenaeus, professor i filosofi på Södertörns högskola sedan 2006. Han har i sin senaste bok ”Det naturliga”, intresserat sig för vårt förhållande till vår kropp och det han beskriver som ”naturligt”.
– Jag pratar bland annat i boken om vad innebär att leva ett äkta liv. I det äkta livet måste vi erkänna vår kroppslighet och försöka leva med, snarare än mot våra kroppar.

Fredriks intresseområde är filosofiska frågor kopplade till medicinska frågor och hälso- och sjukvård:

– Jag intresserar mig för de grundläggande frågorna – hur förhållandet ser ut mellan kropp och själ, vad hälsa är, synen på psykiatriska diagnoser, medicinsk etik och vad olika teknologiska genombrott betyder för vår syn på människan. Hur vi ska handskas de nya möjligheterna, som kommer hela tiden.

– Vi kan luta oss mot vetenskap och vetenskapliga resultat när vi försöker förstå vad en människa är, men vetenskapen har inte några svar på hur vi bör leva och kan inte skapa något som direkt går att använda för att forma en livsfilosofi.

Fredriks professur är knuten till Centrum för Praktik kunskap på Södertörns högskola. De är cirka 20 personer på institutionen.

– Det gemensamma för oss är vi undersöker olika sätt att med ett filosofiskt perspektiv förstå praktisk kunskap i mellanmänskliga yrken, såsom läkaryrket, läraryrket, socionomyrket, psykoterapeutyrket, prästyrket – yrken där kärnan i yrkeskompetensen ligger i mötet mellan människor.

Uppror mot det naturliga

Jag träffar Fredrik för ett samtal kring hur han ser på utmaningarna med att vara människa i vår tid och varför han tar upp tematiken med ”det naturliga” just nu.

– Forskning i västvärlden idag verkar finna sin energi i upproret mot det naturliga, säger han. Vi har ett ambivalent förhållande till det naturliga. Skepsis finns, men samtidigt använder vi det här begreppet hela tiden och det är viktigt för väldigt många människor. Det avspeglar sig inte minst i olika former av protester mot det samtida samhället exempelvis vårt fokus på naturen, dieter, träning osv. Denna motsättning intresserar mig.

– Det finns också ett biologiskt perspektiv – vikten av att förstå att vi utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt är kroppsliga, att vi är kroppar, men det handlar också om känslan av det äkta och det egna.

– I det fenomenologiska första persons-perspektivet – erfarenheten av att vara jag – spelar kroppen en väldigt grundläggande roll. Vi är våra kroppar, vi föds som kroppar, blir till som kroppar och kan aldrig lämna de här kropparna.

En grupp kritiker mot ”det naturliga” i dagens samhälle, enligt Fredrik, är de som tänker att vi i grunden formas av kulturen – att det ”vi är” blir en effekt av de förtrycksstrukturer som finns på plats, som gör att vi sorteras på vissa sätt.

Missbruk av begreppet

– Kroppen och det naturliga har man genom historien sett som en förtrycksmekanism. Vetenskapsmän, präster och politiker har använt detta begrepp för att försöka förstärka sin kulturella position och försöka trycka ner andra, utan att det funnits några biologiska sakliga underlag för det – traditionen inom rasbiologin är till exempel ett missbruk av begreppet det naturliga.

– Det finns helt enkelt en misstänksamhet mot det här begreppet och därmed ett avståndstagande mot kroppen, i alla fall som någon slags naturlig utgångspunkt.

Kroppen uppfattas mer ett slags teater, där man ikläder sig olika roller. Man uppträder och gör sig till det man vill, vara snarare än att man är något från början.

Det andra lägret av motståndare mot begreppet, som Fredrik identifierat, är de som kallar sig transhumanister, en ultraliberal, vetenskapsdyrkande grupp, som tycker att de begränsningar som kroppen ger oss, att vi måste ha ont, känner smärta, blir sjuka och dör borde kunna upphävas med vetenskapens hjälp.

– Kroppen är för dem bara ett slags samtida predikament, säger Fredrik, som vi kan överge genom att bli mer och mer teknologiska.

– Det intressanta med de här två grupperna är att de är så olika. De är politiskt helt olika positionerade. De första långt åt vänster och de andra långt åt den nyliberala högern. Två olika politiska läger och två väldigt olika vetenskapliga identiteter. I den första gruppen finns samhällsvetare, humanister och feminister, medan de senare snarast hittas inom naturvetenskapen.

– Jag tror aldrig dessa grupper möts. Det som förenar dem är kroppsföraktet eller i alla fall motståndet mot den naturliga kroppen.

Tänka och känna

Fredrik menar att när ett mänskligt tillstånd är naturligt kan det betyda att det är:

1) i överensstämmelse med kulturella normer, 2) vanligt förekommande, 3) friskt, 4) kan förklaras genom att hänvisa till biologiska orsaker, eller 5) känns äkta och rätt för personen som befinner sig i tillståndet ifråga.

Hos många filosofer ända sedan Platon, ställs kroppen och känslan gärna i skuggan av tanken, menar han, och hänvisar även till Descartes och hans bevingade ”Jag tänker, alltså finns jag till”.

– Det borde istället vara – ”Jag känner, alltså finns jag till”, menar Fredrik. Vi är tänkande och kännande varelser, men det är inte avskilt – tänkandet är nedsänkt i kroppen genom kännandet.

Sensationer, emotioner och stämningar

Fredrik beskriver känslor som antingen sensationer (känna på ett visst ställe i kroppen), emotioner ( som kärlek) eller stämningar (oro, ångest).

– Smärtan är exempelvis det som får oss helt övertygade om att vi finns till. Smärtan kan man inte lämna och smärta är också någonting kroppsligt. Enligt fenomenologin så stannar det inte vid att smärtan är en kroppslig, sinnlig, partikulär erfarenhet av att något gör ont eller dylikt, utan smärtan och andra starka känslor formar hela vårt sätt att vara i världen och ta plats i tillvaron.

– Framförallt när man drabbas av kroniska smärtor, som inte går över, kan det vara något som präglar en människas hela liv – inte bara känslor, utan även tankar, uppfattningar om vem jag är, vad jag kan göra och vad jag vill göra. Då blir det motiverat att inte bara prata om smärta, utan om lidande.

– När jag i boken skriver om kronisk smärta, och även om utmattningssyndrom, är det intressanta, menar Fredrik, att – åtminstone det senare, och i vissa fall också det förstnämnda – kan betraktas som en sorts erfarenhet av att kroppen gör motstånd. Det naturliga kroppsliga som vi är, protesterar på något sätt mot det liv som vi lever.

Den ”levda kroppen

Fredrik använder gärna begreppet den ”levda kroppen” och menar med det kroppen så som den uppträder för den som är kroppen.

– Det är inte kroppen betraktad utifrån, utan inifrån, som en levd erfarenhet. Den levda kroppen är det som gör att vi kan vara ute i världen och göra olika saker, ha samtal, handla, se saker, höra saker, tänka saker och agera. Den är utgångspunkten för en ”i-världen-varo” överhuvudtaget.

– Mycket i dagens digitala liv är ett liv mot kroppen. Det är ett liv där vi dels låter kroppen lura oss, vi förförs av grundläggande livskänslor, som vi har så svårt att säga nej till – ”andliga chips” – men i det digitala livet är det också väldigt svårt att utveckla och komma fram till en slags äkta, egen existens. För det behöver vi något annat.

Våra nya teknologiberoenden

– Frihetsbegreppet är en viktig nyckel till att förstå upplysningen, som fortfarande är den starkaste kulturhistoriska impulsen i den tid där vi nu lever och verkar, menar Fredrik.

– Dels finns alla goda dimensioner av friheten, frihet från förtryck, mänskliga rättigheter, frihet att tänka själv. Men det finns också en slags urspårad frihet, där ett framgångsrikt mänskligt liv helt enkelt består i att kunna välja så mycket olika saker som möjligt, realisera så många projekt som möjligt.

– Frihet omformas till att bygga sig själv som någon slags självförverkligande projekt, där man blir så framgångsrik som möjligt genom att bygga sin identitet.

Att förverkliga sig själv formulerades egentligen första gången på 1970-talet, berättar Fredrik. Det kom fram i en radikal vänstervåg, men kom sedan att uppslukas av en nyliberal modell, där det snarare handlade om frihet genom att kunna erövra och köpa så många saker som möjligt. Där menar han att en stor del av självförverkligandet hamnat idag.

– På sociala medier ser man varje människa som ett företag, säger Fredrik. En influencer är på något sätt den optimala människan. Du finns på det mest maximerade sättet om du lyckas konstruera en sådan identitet i sociala medier. Där blir du till genom att synas för så många som möjligt.

– Kroppen har inte upphört att vara en ”levd kropp”, men den har i väldigt stor utsträckning blivit en ”bild” av min kropp – en snygg selfie, ett foto, som presenteras på en plattform för att andra ska tycka om den eller uppskatta den.

Blir inte lyckliga

– Det är ett stressande projekt och i någon mening också ett fåfängt projekt, för det har förlorat kontakten med den naturliga utgångspunkten, som handlar om att man är ett förkroppsligat ”själv” och kommer till världen som en kropp och har känslor och erfarenheter, som i grunden är kroppsliga.

– Vi blir inte lyckliga genom de här självförverkligande projekten, som vi håller på med. Vi får aldrig nog. Det räcker aldrig.

Här finns också, menar Fredrik, en värderande zon, som kan räkna, mäta och väga hur bra någon är i form av till exempel antal ”likes”. Det är svårt att hantera.

– Sociala medier är byggda av proffs, psykologer, beteendevetare, som vet exakt hur de ska få oss fast.

Utbrändhet och sociala medier

Fredrik tar också i sin bok upp den ökande utbrändheten i vår tid och talar om ”Utbrändhetens tidevarv”.

– Det är ett kraftfullt skifte som har skett och alla undersökningar pekar på att sjukskrivningstalen för framförallt unga kvinnor är på väg att fördubblas. Samma grupp är samtidigt helt överrepresenterad på sociala medier. Det är det nya som tillkommit och det verkar fullt rimligt att börja titta på det.

– Den tid som måste investeras i sociala medier, där man också på ett framgångsrikt sätt ska visa upp sig, är troligen ett starkt skäl till att så många kvinnor i de här åldrarna har fått olika former av stressdiagnoser – utmattningssyndrom, men även kroniska smärttillstånd och många andra diagnoser. Det handlar om det man definierar som psykisk ohälsa.

”Roderlösa”

Fredrik skriver att vi utan ett begrepp som det naturliga ”driver roderlösa på tillvarons hav”, men han vill ändå inte ha en pessimistisk hållning.

– Vi är visserligen på väg i full fart mot de avgrunder jag beskriver i boken, samtidigt finns det en slags trötthet –ett latent motstånd – mot de här avarterna i exempelvis det digitala livet. Det finns en otillfredsställelse i det man får genom att bli riktigt duktig på sociala medier eller i dataspelsvärlden, otillfredsställelse i att leva ett liv där vi inte har särskilt mycket ansikte mot ansikte kontakt, utan sköter det mesta digitalt.

– Klimatkrisen är ett jättebra exempel på en motrörelse. Den handlar ju om en rörelse där människor söker efter livsmening, som går bortom produktivitetsparadigmet.

– Om vi ska överleva som människor – klara klimatkrisen, nya digitala medier och allt detta, tror jag att vi måste erövra något slags komplement till upplysningen, säger Fredrik. Inte på det sättet att vi ska sluta med naturvetenskap – jag är väldigt intresserad av det – men vi kan inte fortsätta leva efter upplysningsfilosofin i den mer nyliberala mening vi pratat om, där vi ser våra liv som en slags maximerat frihetsprojekt.

Måste ha andra begrepp

– Vi måste ha andra begrepp. De varianter av det naturliga som jag lanserar i boken är en möjlighet. Ett meningsfullt liv förutsätter kanske att man utsätter sig för sådant man inte bestämmer över och inte kan kontrollera. Kroppen och det naturliga är ytterst detta. Visst kan läkarvetenskapen ta hand om en hel del sjukdomar, men du kan inte kontrollera det som kommer från din kropp. Det måste man snarare inrätta sig med.

– Det skulle man kunna expandera till vår syn på den yttre naturen och kulturen. Vi måste vara öppna för erfarenheter där vi inte själva bestämmer. Det ligger bortom upplysningen, men borde finnas som ett slags nödvändigt komplement.

Den tyske sociologen, nationalekonomen och filosofen Max Weber, var en av de första som satte fingret på detta i början av 1900-talet, när han pratade om den ”avförtrollade” världen, berättar Fredrik.

– Det finns något som går förlorat när upplysningen förvandlas till livsfilosofi, avslutar han. Det handlar om att världen inte förmår förtrolla oss längre, när allt går att kontrollera. Här finns något väldigt viktigt att ta fasta på inför framtiden!

Det naturliga – en kritik av Queerteorin, transhumanismen och det digitala livet av Fredrik Svenaeus är utgiven 2019 på Gidlunds förlag.

Tre ovanliga kvinnliga konstnärer har tagit plats på Millesgården på Lidingö i höst. Utställningen Måleri och Andlighet visar verk av konstnärerna Hilma af Klint, Tyra Kleen, Lucie Lagerbielke.
I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Alla tre var ovanliga i sina livsval i den tid då de levde. De var kvinnor som satte intellektuellt arbete och sin konst framför barn och familj. Gemensamt för dem är också att de vid sidan av sitt måleri skrev och formulerade tankar och upplevelser i text.

De kom alla tre från en privilegierade bakgrunder – Hilma av Klint och Tyra Kleen var båda adliga och Lucie Lagerbielke var dotter till en av Sveriges rikaste personer och gifte sig adligt. Ytterligare en beröringspunkt är deras intresse för andligt sökande, något som påverkade både deras liv och deras konstnärliga skapande.

Där slutar dock likheterna mellan dessa tre kvinnliga konstnärer, för deras respektive konstnärskap skiljer sig mycket, både till uttryck och till arbetsmetod.

Internationellt uppmärksammad

Hilma af Klint (1862-1944) har blivit internationellt uppmärksammat sedan hennes konst på senare år har kunnat visas offentligt. Konstnären bestämde att stora delar av hennes målningar och teckningar inte fick visas förrän hon varit död i 20 år. Det dröjde ytterligare många år innan Hilma af Klints konst ställdes ut. Idag väcker konstverken stor uppmärksamhet.

Hilma af Klint var en begåvad konstnär med utbildning från Tekniska Skolan och Kungliga
Konsthögskolan som målade bland annat porträtt och landskap. Hon blev tidigt intresserad av andliga frågor och deltog i spiritistiska seanser. Under en seans i början av 1900-talet uppfattade hon att hon fick ett uppdrag från en annan dimension att skapa konstverk.

Under 1900-talets första år målade hon helt abstrakta konstverk i en stil som snarast kan kallas konkretistisk. Dessa abstrakta målningar är fulla av symboler. Enligt egen utsago målade hon i perioder under inflytande av en högre kraft och fungerade som ett redskap för att förmedla information från andra världar.

Hilma af Klint var framförallt influerad i sitt måleri av Rosencreutz, teosofi och kristendom.

Vid 60 års ålder kom hon även att studera antroposofi. Hon skrev ner sina tankar om själens liv och de andliga dimensioner hon vill förmedla genom sin konst i 124 böcker på över 26000 hand- och maskinskrivna sidor. Hennes verk Studier över själslivet från 1917 är på över 2000 maskinskrivna sidor.

En ”vagabond”

Tyra Kleen (1874-1951) arbetade med teckning, måleri, foto, litografi och som författare. Hon beskrev sig själv som vagabond och vistades mycket utomlands under sitt liv. Då hon vid förra sekelskiftet studerade i Paris påverkades hon av symbolismen och intresserade sig för teosofisk mystik och spiritism. Åter i Stockholm och senare i Rom, intensifierade hennes intresse och hon blev medlem i en teosofisk förening. Hon sökte sig också till länder där ett andligt förhållningssätt till tillvaron är en del av vardagen. 1911 reste hon till Sri Lanka och Indien, 1914 till Indonesien där hon bodde i två år.

Upplevelserna skildrade hon i både bild och text. Senare ställdes målningar från resorna ut på Liljevalchs.

Även Tyra Kleen bestämde att hennes konst skulle få visas förrän 50 år efter hennes död. Därför är det först under 2000-talet som hennes konst har uppmärksammats.
Tyra Kleen är en framstående tecknare, form och linjespel är alltid viktigare för henne än färgen. Hennes konst är föreställande, men skildrar världar bortom den fysiska, med motiv inspirerade av myter och sägner.

Religiös mystiker

Lucie Lagerbielke (1865-1931), född Smith, var författare till teosofiska böcker och konstnär. Hon var dotter till den så kallade brännvinskungen L O Smith, och gifte sig Lagerbielke och fick två döttrar. Det var först när hon blev änka 1906 som hon på allvar började ägna sig åt författande och måleri, starkt påverkad av esoteriskt tänkande. Hennes syster Mary Karadja, var välkänd spiritist och ett av Stockholms mest kända medium.

Lucie Lagerbielke skrev sina böcker under olika pseudonymer. En av dessa, Vitus, använde hon även då hon signerade sina tavlor. Då hon skrev boken ”En sällsam upplefvelse” stod hon enligt egen utsago i andlig kontakt med Edgar Allan Poe, som dikterade romanen för henne. Hon upplevde även att hon leddes av högre makter i sitt konstnärskap.

Lucie Lagerbielke var en religiös mystiker, men också intellektuell. Hon propagerade aktivt för kristen andlighet samtidigt som hon tog avstånd från kyrkan och dess uttolkning av bibeln.

Hon efterlämnade en stor mängd akvareller, teckningar och oljemålningar. Vad man vet deltog hon endast i en konstutställning, postumt. 1932 ställdes hennes alster ut i utställningen Nio Unga på Liljevalchs.

I utställningen Måleri och Andlighet, som pågår fram till 9 februari nästa år, visas cirka med ca 20 konstverk av varje konstnär.

Det är förutom måleri, även teckningar, grafiska blad och broderi och ett antal objekt med anknytning till ämnet. Utställningen berätta också om de olika rörelser som var inspirationskällor för dessa konstnärer – spiritism, teosofi, antroposofi med flera.

Millesgården är öppet tisdag – söndag 11-17 under vinterhalvåret. Måndagar stängt.

– De kommande decennierna skulle jag vilja se mer tid och kraft i vårt samhälle ägnat åt inre utveckling, säger Ted Harris, präst och författare bland annat till en nyutkommen bok med titeln ”Vägar till välbefinnande”.
– Många av de problem vi har, inte minst klimatproblemen, hör ihop med överkonsumtion. Denna överkonsumtion hänger samman med att vi tror att vi kan lösa våra behov av välbefinnande genom att konsumera.

Jag träffar Ted en vacker höstdag i hans bostad alldeles invid Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Han är präst, teologie doktor och har också fördjupat sig i den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaards tänkande. Ted är även medlem av Franciskus tredje orden och anordnar regelbundet pilgrimsresor bland annat till Assisi, Franciskus hemstad.

– Jag menar att vi människor har en inneboende förmåga att ta hand om varandra och att kunna känna samhörighet med hela tillvaron, säger han. Omsorg är inbyggt i våra hjärnor, men måste kultiveras och utvecklas.

– Den största utmaningen för oss i väst är mötet med en väldigt militant, materialistisk och reduktionistisk grundsyn. Det finns ett sökande efter livsmening, som inte vetenskapen kan tillfredsställa och det finns en subtil dimension hos oss människor, som inte heller nödvändigtvis får sin tillfredsställelse via religion.

– Men hur öppnar vi upp för den här subtiliteten, där man kan säga att det känns gott att vara med i livets flöde?

Tillitsfull

Ted Harris är född i en religiös familj på Barbados, när han var 13 år emigrerade familjen till Storbritannien. Till Sverige kom han för första gången i början på 1970-talet och sedan 1977 har varit en del av det svenska samhället och präst i svenska kyrkan.

– Mina föräldrar var bokstavstrogna, berättar han. De läste bibeln och tolkade allt som stod i bibeln ordagrant, men särskilt min mamma hade också en hjärtats tro. Hon var väldigt tillitsfull och kände sig buren av Gud. Jag växte upp med det och vill hävda att jag har den känslan kvar.

– Jag vill skilja mellan religion och andlighet och använder inte så mycket ordet Gud, fortsätter han, men jag har en grundläggande tillit till livet. Jag känner att livet vill mig väl. Bokstavstolkning har jag lämnat bakom mig. Himlen är inte en plats, utan mer av ett tillstånd i mig. Gud är inte en person, utan mer som livskraften.

Ted känner inte heller någon bundenhet vid traditioner och ritualer.

– Det som präglar det mänskliga livet är förändringar. I vår tid har vi våra egna utmaningar, som vi måste hantera på ett vettigt sätt. Jag tror inte att, låt oss säga de tio budorden – om man nu tror att Moses fick dem för 3500 år på Sinai – ska ha samma bärkraft idag. Det är lite svårt.

Behovet av visdom

Sedan upplysningstiden har västvärlden inriktat sig på en förståelse av den yttre, fysiska världen, menar Ted.

– Det är helt fantastiskt, säger han. Det har producerat kunskaper som är helt enastående inom medicinen, teknologin etc. Men kunskap räcker inte. Vår utmaning idag är istället hur vi ska odla visdom! Vi har kämpat sedan mitten av 1800-talet med att bygga skolor för att alla ska få en utbildning och kunna läsa, skriva och räkna. Idag behöver vi något liknande när det gäller visdomsskapande.

– Vi har klarat av att ge alla mat och tak över huvudet i vårt land, nu ska vi hjälpa människor att fylla det inre livet med positiv livskraft – godhet i stället för hat, solidaritet istället för själviskhet. Jag tror vi är på väg dit, men det tar tid!

Men vad är då vi människor kapabla till? Vad behöver vi för att utnyttja vår kapacitet?

– Vi människor bär inom oss olika strukturer som är i kamp med varandra, menar Ted. Hur vi ska få alla dessa olika delar av vår existens att hitta en balanserad integration är väldigt svårt. Man brukar säga att människor inte är mogna förrän de är 18/20 år därför att vi behöver tid att få saker och ting att komma på plats. När det väl är på plats, måste man ändå fortsätta odla det. Det är ofta först när man är 50/60/70 år som man fått lite vishet.

– Dessutom är det som var visdom för tretusen år sedan inte dagens visdom. Visdom tar utgångspunkt i sin tid och varje tid är en annan känsla. Kvinnans situation eller de fattigas situation på 1700-talet är helt annorlunda – åtminstone i Sverige – än vad det är idag. Vi har svårt att leva oss in i en situation där kanske 2-3 procent av befolkningen har allt och kan göra allt och resten är urfattiga. Det är svårt att smaka på det tillståndet.

Olika kulturer har olika syn på människor och utifrån det byggs olika samhällen. Hur ser ditt idealsamhälle ut?

– Jag kan följa Maslows idé om vårt fysiologiska behov av mat och vårt behov av trygghet, liksom vårt behov av kunskap, av att kunna förstå och hantera vår omvärld. Maslow talar också om vårt behov av det han kallar livsmening och självtrancendens, det vill säga vårt behov av att känna oss delaktiga i det stora. Detta synsätt är basen i min människosyn.

– Kan man få alla dessa grundläggande behov tillfredsställda når man det jag kallar välbefinnande. Alla samhällen experimenterar kring hur kan man skapa möjligheter för detta och det finns ingen patentlösning. Det är mycket ”trial and error”. Jag tror att både individen och kollektivet vill må bra, men alla dessa behov måste kunna tillfredsställas i ett samhälle.

Medvetande

Teds senaste bok om Vägar till välbefinnande kommer ur en känsla av att vi människor, trots att vi lyckats skaffa oss tillförlitliga kunskaper om materiens och livets strukturer och funktioner, saknar motsvarande kunskaper om medvetandet och självmedvetandet.

– Även denna senaste bok bygger mycket på Søren Kierkegaard, berättar Ted. Han i sina skrifter har försökt att hörsamma Sokrates uppmaning ”Känn dig själv”.

– Huvudfrågan är hur jag kommer fram till en positiv känsla av livets meningsfullhet.

– Kierkegaard har pekat ut vissa grunddrag i denna process, t ex självreflexion, att ta sig tid att stanna upp och försöka förstå vem man är. Men det är tyvärr inte många människor som tar halvtimme eller en timme varje dag, för att stanna upp och lära känna sig själva.

Ted menar att ett sådant arbete kan ta formen av meditation, av ett samtal eller kanske bara att man läser texter om självreflektion. Det viktiga är att det sker en utveckling mot en större förståelse av vem man faktiskt är.

Teds son är hjärnforskare och Ted beskriver med stor insikt hur vetenskapen idag nästan i detalj kan kartlägga hela processen kring vår varseblivning – från stunden när vi nås av ett nytt intryck, vägen genom hjärnans olika delar tills synintrycket i omgivningen uppfattas. Man kan inte bara beskriva en atom utan även dess kärna, kropp, kvarkar liksom vibrerande, dynamiska processer.

– Det är fantastiskt, säger Ted, men är vi människor en organisation av elektrokemiska processer? Nej, jag tror det är mer! Filosofins kanske största fråga idag är frågan om vad medvetande är och hur det subjektiva och subtila uppstår ur kvarkarnas vibrationer. Det vet vi inte, men vi vet att vi är bärare av inre kvaliteter som kärlek, empati etcetera.

– Vi måste börja ägna mer tid åt hur en stark känsla av meningsfullhet uppstår i en människa. Hur processen för meningsskapande ser ut.

Ted är också kritisk till högmässan, som i princip är det enda andliga sammanhang som svenska kyrkan erbjuder.

– Kyrkan kunde vara en plats där man odlar andlighet, men jag tror tyvärr inte att svenska kyrkan med högmässorna på söndagar skapar detta sammanhang. Det som vi erbjuder är att sjunga psalmer och läsa bibeltexter. Jag tror inte att många upplever det som meningsfullt på samma sätt som man kanske gjorde för hundra eller tvåhundra år sedan.

– I det gamla Grekland fanns Platons akademi, Aristoteles Lyséeum och stoikernas trädgård – platser där den inre utvecklingen kunde kultiveras. Sådana platser saknar vi idag!

Stegen mot välbefinnande

I sin bok pekar Ted ut olika steg på vägen till det han kallar välbefinnande. Han skiljer på det han kallar det sekulära välbefinnandet och det religiösa välbefinnandet.

– I det sekulära välbefinnandet beskriver jag det första steget som just ”självreflexion” och steg två som ett ”meningsskapande”, där jag väljer att tillskriva mitt liv och livet i sig självt betydelse och signifikans, berättar han. Det tredje steget är ”rimlighet” dvs frågan om den bild som jag väljer att tillskriva mig själv och livet är rimlig? Den bilden ska inte strida mot vetenskap, men den kan gå bortom vetenskap.

Ted menar att vi i vår fantasivärld kan simulera olika möjliga bilder av hur våra liv ska se ut, men finns flera möjliga bilder måste vi välja en av dem. Vi kan inte ha alla.

– Det fjärde steget mot välbefinnande är valet eller det jag kallar ”relevans”. Av tre eller fyra möjliga framtidsbilder är bara en relevant. Det femte steget är sedan ”handling” – där jag gestaltar eller förverkligar den bild som jag väljer.

Ted ser på motsvarande sätt fem steg mot det religiösa välbefinnandet.

– Livet visar att en del människor kan, låt oss säga, gå till en högre dimension, förklarar han. Jag talar om självtrancendens, där man går bortom sitt individuella jag och ser sig själv som en del av något större.

Ökat medvetande

– Jag öppnar upp mig själv på något sätt och då talar jag om förundran – livet blir plötsligt större. Horisonten öppnar sig och jag kan se livet ur ett annat perspektiv med ett ökat medvetande.

– Är den känslan tillräckligt stark kan man som Franciskus välja att utforska det. Då måste man på något sätt släppa sig själv och ge sig hän åt det nya man anar framför sig.

Det första steget i den religiösa, eller kontemplativa, vägen kallar Ted för ”förundran” den andra kallar han för att ”släppa mig själv”, öppna sig själv för något som är större och den tredje kallar han för ”inspiration”.

Det fjärde steget illustrerar Ted med berättelsen av Moses, som befinner sig i öknen. Han är ute i det okända och ser plötsligt en brinnande buske. Ett samtal börjar då mellan Gud och Moses och Moses ställer frågan – vem är du? Den brinnande busken svarar: Jag är livets grund, jag är själva existensen.

– Bara den känslan av att man är i tillvarons mitt i en medveten relation till ”Gud” som tillvarons grund kan leda till en inre förvandling, menar Ted.

Detta fjärde steg kallar han också följdriktigt för ”förvandling”.

– Mitt möte med kärleken gör att jag kommer att bli Gud lik, det vill säga lik den villkorslösa kärleken och den förvandlingen måste sedan gestaltas i kärlek.

”Gestaltningen” blir alltså även här det femte steget

Ted berättar att man i den engelsktalande världen idag brukar man tala om ”The meaning crisis”, frånvaron av meningsfullhet som många upplever i vår tid.

Existentiell ohälsa

– Jag undrar om inte mycket av samtalet i Sverige om ohälsa är kopplad till existentiell ohälsa.

– Man känner inte livsglädjen i själen. Man kan må bra rent fysiskt, man kan ha ett jättebra jobb och tillräckligt med pengar, men ändå sakna upplevelsen av mening i livet och en dynamik som gör skillnad.

– Omsorgen om varandra visar sig på olika sätt och vissa kulturer har utvecklat fasta strukturer och det har man också när det gäller andlighet.

– Jag tror vi behöver lyfta samhällsdebatten till en annan nivå, avslutar han. Det gäller alla ungdomar om de är kristna, muslimer eller buddister. I en kultur där allt bara är materiellt blir det svårt för alla unga människor att lyfta blicken.

Ted Harris bok Vägar till välbefinnande är gratis och kan beställas på spiritualfuture@gmail.com

I en nyligen utkommen bok ”Om anden – Filosofiska perspektiv på ande och andlighet” reflekterar ett antal forskare, knutna till olika svenska högskolor och lärosäten, över vad betydande filosofer genom historien har tänkt och uttryckt kring ande och andlighet, som en del av människans tillvaro.
En av uppsatserna har rubriken ”Rudolf Steiner och andens praktik” och där ger Gérard Lartaud oss sin bild av människan Rudolf Steiner, mannen bakom antroposofin och dess praktiska tillämpningar.

– För att förstå Steiner måste man förstå honom som en sökande människa, säger Gérard Lartaud, när vi ses för att samtala kring hans essä.
– Steiner är en komplex personlighet, visst har han grundat antroposofin och pratat mycket om ande och andlighet, men han var också en vetenskapligt sinnad person. I unga år utbildade han sig på Wiens motsvarighet till KTH och han var matematiskt begåvad. Han ville förhålla sig vetenskapligt till andliga fenomen.

Gérard Lartaud, som har en filosofie masterexamen från sitt hemland Frankrike, verkar idag efter 25 år som verksamhetschef på Saltå by i Järna, som utbildare och föreläsare. Han har publicerat artiklar och essäer inom olika områden och intresserar sig främst för antroposofi, vetenskapsfilosofi och psykologi.

– När jag först kom i kontakt med antroposofin, tyckte jag det var rappakalja, säger han. Jag fick till en början inte ihop teori och praktik. När jag så småningom gick in i det blev det överväldigande och nästan övermäktigt. Idag har jag fått bättre distans till antroposofin och jag förstår det Steiner säger utifrån erfarenheter i mitt eget liv och då ser jag hur rikt hans bidrag är.

Gerard menar att Steiner egentligen inte utmärker sig särskilt inom filosofin och han väcker inte heller något större akademiskt intresse idag. Hans verk inom det området har gått ganska spårlöst förbi. Det han är känd för är antroposofin och dess olika praktiska tillämpningar.

– Det finns något av en paradox hos Steiner som filosof och Steiner som antroposof. Visst finns det en kontinuitet, men det finns även en motsägelse, som jag tycker att man behöver adressera för att få bättre grepp om honom som sökande människa. Denna motsägelse uttrycker sig bland annat genom hans förändrade uppfattning av begreppet ande och andlighet över tid. Det är det som jag försökt beskriva i min essä.

– Man måste förstå att det andliga för Steiner inte är spekulativt utan framförallt är ett erfarenhetsfält. För att förhålla sig forskande till det andliga området krävs att man skapar sig ett eget förhållande till det, ett förhållande som måste bygga på en egen aktiv meditativ praktik.

För Steiner räcker det alltså inte att tala om anden i allmänna ordalag. Den ska ”utövas” på ett sätt som ska leda till ett fördjupat, och inte förminskat, intresse för omvärlden.

– Här slutar det andliga att enbart bli en filosofisk fråga och blir istället en individuell utvecklingsfråga, fortsätter Gerard. Här uppstår ett spänningsfält. Hur gör man för att få ihop det?

Steiner beskriver det själv så här: ”Anden är aktivitet, är alltid verksamhet. Anden är skapande. Anden är det absolut produktiva.”

Tilltro till vetenskapen

Gérard understryker i sin essä hur viktiga Steiners tidiga spirituella upplevelser i barndomen varit för honom. Steiner försöker hela sitt liv på olika sätt förstå sina spirituella upplevelser ur ett vetenskapligt, forskande perspektiv. Genom att förhålla sig kunskapande till dessa upplevelser, leder de honom till en större förståelse för människans ställning i världen.

Steiners tid hade en stor tilltro till vetenskapens förmåga att övervinna de stora mänskliga problemen. Pastörisering, vaccin, maskiner som tog över monotona sysslor – allmän teknisk utveckling var framtiden. Vetenskapen stod för modernitet, framåtanda och befrielse från föråldrade och förtryckande tankemönster. De progressiva krafterna var ofta de vetenskapliga krafterna. De var därför ofta också antikyrkliga.
Steiner var en del av detta tänkande och hade också ett starkt socialt engagemang. Han undervisade till exempel regelbundet på Berlins Arbetarinstitut och blev mycket uppskattad. Han stod nära socialisterna och anarkistiska kretsar – mitt i smältdegeln till en ny värld. Den nya världen var inte direkt antispirituell, men starkt präglad av avstånd från metafysik och avstånd från kyrkan. Sådant stod för det förgångna.

Steiner gillade exempelvis inte den känslomässiga delen i mystiken. Han ville att hjärnan skulle få vara med. Steiner ville något modernt och nyskapande, men han ville samtidigt inte förneka det spirituella i människan.

Steiner blev kontroversiell när han överraskade sin omvärld och gick över till teosoferna 1902 och dessutom blev ordförande för Teosofiska Sällskapet i Tyskland. Teosoferna hade ett spirituellt förhållningssätt till verkligheten, vilket lockade Steiner, men samtidigt var det mycket han inte gillade hos dem, såsom deras alltför okritiska förhållande till indiska läror.

Han lämnade teosoferna efter tio år och kom aldrig riktigt överens med dem, men de var villiga att lyssna på honom, vilket betydde mycket.

De praktiska tillämpningarna

I anslutning till att han lämnade teosoferna startade Steiner Antroposofiska Sällskapet och där började arbetet med de praktiska delarna inom antroposofin.

– Det unika med Steiners antroposofi är de praktiska tillämpningarna, säger Gerard. Där är han helt enastående!

Den senare Steiner vill nå bortom den filosofiska förståelsen av anden för att istället nå fram till en direkt upplevelse av det andliga i en skapande meditativ verksamhet. Steiner ser inte detta arbete med sig själv som ett världsfrånvänt ”självförverkligande”, utan som ett arbete som ytterst har som mål att komma närmare livet. Därmed flyttar Steiner fokus från det filosofiska sökandet till det praktiska meningsskapandet.

Gerard berättar också att ingenting av det praktiska har kommit till utan att det ställts en fråga till Steiner om exempelvis utbildning, medicin, läkepedagogik och så vidare, som han velat besvara.

– Några präster frågade också Steiner om man kunde förnya arbetet inom kyrkan. Det sa han ja till och då grundades Kristensamfundet. Detta var väldigt kontroversiellt även inom den antroposofiska rörelsen, berättar Gerard. Tanken var inte att bilda en kyrka för antroposofer utan att initiera en religiös förnyelse, något som skulle vara skilt från arbetet inom det Antroposofiska Sällskapet.

Gerard menar att det finns utmaningar med praktikerna också. De grundar sig ofta på esoterik, som är svår att ta till sig och det är en grundproblematik.

Ett ålderdomligt språk

– Du kan inte bortse från esoteriken hos Steiner, säger han. Allt grundar sig på den. Man ser att det blir bra, men det är svårt att förklara hur! Preparaten exempelvis i den biodynamiska odlingen låter ju som hokus pokus, men icke desto mindre kan man vetenskapligt belägga effekterna av dem! Biodynamiska viner uppskattas av konsumenterna, vilket gör att producenter av ”stora” viner har övergått till biodynamisk odling – även om de inte bekymrar sig särskilt mycket om tankarna bakom biodynamisk odling.

– Men tänker man efter är det ändå inte så konstigt att vi står i ett förhållande till kosmos och dess krafter, fortsätter han. Tänk bara på ebb och flod och fullmånens dokumenterade inflytande på oss. Likafullt är det svårt att ta till sig och acceptera.

– Det något ålderdomliga språket i Steiners verk är en annan av utmaningarna med antroposofin, menar Gerard. Begrepp som människans eterkropp, en nivå av biologiskt betingad livsenergi, och astralkroppen, det psykiska och känslomässiga skiktet, utöver den fysiska kroppen och ”jaget”, som håller ihop personligheten hos människan, kan jag se och relatera till dagligen i min läkepedagogiska verksamhet, men beskriver det hellre med mina egna ord.

Gerard påtalar också att endast ca 10 procent av de verk som Steiner lämnat efter sig i form av skrivet material är skapat, skrivet eller redigerat av honom. Merparten av hans samlade verk är nertecknade av andra utifrån hans framträdanden och föredrag.

– Om man vill försöka tränga in i Steiners tankar ska man helst läsa något av det han skrivit själv, till exempel Frihetens filosofi, eller den lilla skriften Filosofi och antroposofi, råder Gérard.

Antroposofin och framtiden

Frågan som reser sig, givet utmaningarna, är om antroposofin som idé överlevt sig själv eller om den har en framtid?

På det har Gerard ett tydligt svar:
– Steiners största förtjänst ligger kanske i betoningen av det individuella ansvaret för upprätthållandet av ett mänskligt samhälle och det kan vi uppleva som mer angeläget än någonsin. Människan är också en spirituell varelse och att bli människa fullt ut är att acceptera och bejaka sin spirituella sida. I vår rationella, tekniska och digitala värld vill alltför många göra människan till enbart en biologisk, fysisk varelse.

– Antroposofin kommer att spela en roll om den lever hos människor, som har gjort den till sin och som vill utvecklas som människor i denna anda. Ingen äger de antroposofiska idéerna. Man kan för övrigt inte äga idéer, det gäller att skapa ett levande förhållande till dem.

– Ytterst handlar antroposofi om människokunskap och att förstå att de inre processerna i människan hänger ihop med de yttre skeendena, avslutar han. Och det skulle vara synd om den kunskapen försvinner.

Till sist frågar jag Gérard varför boken Om anden kommer ut just nu. Ska man se det som ett tecken av något slag i vår tid?

– Rent konkret kommer boken ur en idé, som redaktören Paula Hämäläinen Karlström hade för några år sedan, att göra en liten antologi kring begreppet ande. Men visst kan man se det som ett tecken att boken har mött ett mycket positivt gensvar. Det visar att människor idag längtar efter ett nytt förhållande till det andliga, ett modernt förhållande förvisso, men likväl är det ett äkta behov. Det kan man inte bortse ifrån och det tycker jag är glädjande!

Läs Gérard Lartauds uppsats ”Rudolf Steiner och andens praktik” i sin helhet i boken Om Anden, redaktör Paula Hämäläinen-Karlström, KOSMOS förlag.

Gérard Lartaud har även skrivit boken ”En orientering i antroposofins filosofiska grunder”, även den utgiven på KOSMOS förlag.

Möt författaren!

Torsdagen den 14 mars kommer kl 18 arrangerar förlaget Kosmos en kväll med författarsamtal utifrån boken Om anden med underrubriken Filosofiska aspekter på begreppet ande och andlighet på Kulturhuset i Ytterjärna.
Jonna Bornemark, Per Johansson, Jari Ristiniemi, Sven-Olov Wallenstein, Gérard Lartaud med flera kommer att medverka.

Pris: 100 kronor – soppa ingår.

Ingen föranmälan krävs.

De flesta av oss har lärt att vi har fem sinnen – hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Med dem orienterar vi oss i vår omgivning. En som tänkt djupare på detta är filosofen Rudolf Steiner, upphovsmannen till antroposofin. Han menade att vi i själva verket har tolv sinnen. Några av dem hjälper oss att uppleva oss själva i vår kropp, medan våra kända sinnen också har en vidare betydelse för vår upplevelse av världen än vad vi kanske är medvetna om.

– Våra tolv sinnen hjälper oss att kommunicera både med kroppen och omgivningen, liksom de hjälper oss att göra världen begriplig, säger Ursula Flatters, läkare med stor kunskap om den antroposofiska filosofin. Sinnena leder oss tillsammans till en djupare förståelse av våra mänskliga möjligheter.

Vi har träffats för att hon ska reda ut begreppen kring våra tolv sinnen, som många antroposofiskt inspirerade personer gärna relaterar till, och som väcker intresse även på många andra håll. I slutet av förra året höll Ursula till exempel föredrag på temat för en stor grupp finska studenter.

– Dessa sinnen är viktiga för hälsan och de behöver utvecklas under olika faser genom hela livet för att vi ska växa i vår mänskliga dimension, säger hon.

Ursula Flatters menar att sinnena presenterar världen för oss rikare och starkare än det vi tänker kring dem:

– En tulpan är mer för upplevelsen än när jag försöker beskriva en tulpan. Orden kan inte fånga den verkliga tulpanen och hela upplevelsen av den såsom den förmedlas av våra sinnen.

Våra kroppssinnen

De tolv sinnena, enligt det antroposofiska sättet att beskriva dem, formar sig i tre grupper. Till den första gruppen hör våra kroppssinnen.

– Det är egentligen de som gör att vi upplever oss själva i vår kropp och kroppen i världen, berättar Ursula. Man upplever helt enkelt sig själv med dem.

Det första kallas livssinnet eller det basala kroppssinnet. Känslan av att ”jag är en kropp” finns inte hos det nyfödda barnet. Det lilla barnet börjar finna sin identitet i sin kropp i 6-9-månadersåldern. Varseblivningen av kroppen som en enhet krävs för den senare ”jag- upplevelsen” där vi upplever oss som unika individer. Detta basala kroppssinne relaterar till det rum som vår kropp intar i omvärlden.

– Det är svårt att bara ha en ren upplevelse i detta livssinne, förklarar Ursula. De andra sinnena spelar in hela tiden.

Törst och hunger upplevs med detta basala kroppssinne, men inte sjukdom. Detta sinne gör att vi upplever kroppen och därmed oss själva som en helhet.

– Livssinnet förmedlas av tunna nervtrådar som finns i hela kroppen, det så kallade autonoma nervsystemet, och fungerar som en tunn inre ”hud” som gör att vi upplever denna helhetskänsla, beskriver Ursula. Sjukdom skapar känslan av att vi går sönder och gör att vi upplever delar. Sjukdom och smärta innebär mer direkta och tvingande upplevelser av kroppen, de perforerar den fina upplevelsen av kroppen som mig, som vi har genom livssinnet.

Beröringssinnet, är det andra kroppssinnet, som är en fördjupning av det vi gängse kallar känseln, utvecklas tidigt och hjälper det lilla barnet att uppleva kroppens yttre gräns, liksom olika former av beröring.

– Det viktiga med detta sinne är just att jag upplever min gräns till omvärlden liksom den mänskliga beröringens olika uttryck, berättar Ursula. God beröring är otroligt viktigt hela livet. Med den goda beröringen skapas trygghet, känslan av att den främmande världen utanför min kropp är god, medan motsatsen skapar oro och ångest.

Beröringssinnet går även utanför vår egen gräns och vi ”känner ” som spetsen på pennan mot pappret, fast vi bara håller i den, liksom vi känner var staven, vi kanske stödjer oss på, berör marken.

– Genom att beröra något ger vi också något av oss själva, säger Ursula. Vi utvidgar vårt ”rike”. Det vi berört hänger samman med oss – vår säng, våra kläder och så vidare. I Norrland säger man till exempel att man får ”främmande”. Gästerna kan ses som främmande i det berörda riket.

– Beröringssinnet är intimt, fortsätter hon. Det är också sårbart att röra vid varandras beröringsytor. Det måste ske på rätt sätt.

Beröringssinnet finns också i de inre hudsäckarna eller kapslarna, som kroppens olika organ omges av. De är därför väldigt smärtkänsliga, medan organen i sig själva inte har någon känsel.

Negativa beröringsupplevelser som barn gör att det blir svårt att uppleva trygghet som vuxen. Ofta ger sådana tidiga negativa upplevelser djup ångest.

Det tredje kroppssinnet är rörelsesinnet, där vi förnimmer vår egen rörelse. Genom detta sinne kan vi känna om en muskel är spänd eller inte och vi kan känna exakt i vilken position våra kroppsdelar befinner sig till omvärlden, liksom vi kan känna koordinationen av våra rörelser.

– Förnimmelsen av våra kroppsdelars position är väldigt exakt, medan upplevelsen av muskelspänning normalt är svagare. Rörelsen måste dock erövras oavsett om det handlar om att stå, gå, skriva, cykla, spela eller något annat. Att kunna rörelseförlopp hänger ihop med att öva och övervinna hinder. När vi övervinner en rörelseutmaning känner vi en seger, vilket är urkällan till glädje, menar Ursula.

– Man kan exempelvis träna och lära in ett stycke musik, men rätt som det är kan din kropp detta och fingrarna går av sig själva och du kan koncentrera dig på uttrycket du skapar.

Det lilla barnet har till en början bara reflexer, men börjar öva direkt och efter bara några veckor kan barnet fästa blicken och därmed börja behärska sina ögonrörelser. Samtidigt får det lite kontroll över sina ansiktsrörelser. Mimiken och ögonen är de första rörelserna som barnet lär sig behärska och genom att le första gången visar det sin glädje för oss. Därefter får barnet kontroll över huvudet och sedan händerna.

– Barnet riktigt erövrar sin kropp till stående och gående och glädjen är stor, säger Ursula.

Det fjärde kroppssinnet är balanssinnet.

– Det är ett i det närmaste esoteriskt sinne, menar hon, och det är lite hemligt.

Balanssinnet ligger i en egen liten grotta tillsammans med innerörat, som finns i höjd med där nacken övergår i skallen. Det ligger i kroppens allra hårdaste ben och är integrerat med många delar av kroppen. Balanssinnets tre små båggånger uppfattar alla nyanser av hur vi befinner oss i rummet och är hela tiden med och förstärker känslan av att ”jag är där kroppen är”.

Vi upplever med detta sinne kroppen korrekt i alla olika kroppsställningar. Står vi på huvudet vet vi ändå att huvudet sitter överst på kroppen. ”Jag är där min kropp är” oavsett i vilket läge den befinner sig.

– Det är viktigt för detta organ att det är lugnt i grottan. Vid störningar upplever vi en fruktansvärd yrsel och illamående. Det kan gå så långt att vi tappar fästet i vår kropp och orienteringen i rummet. Ett bra utvecklat balanssinne skapar också förutsättningar för en god själslig balans, säger Ursula, som jobbade mycket med detta som skolläkare.

– Att gå på lina kräver till exempel total balans och koncentration. Det klarar ofta inte hyperaktiva barn, även om de annars kan vara motoriskt skickliga. Man kan t ex inte lyssna på musik och gå på lina samtidigt. Att träna sådana saker som barn skapar förutsättningar för själslig balans och koncentration längre fram.

Våra perceptuella sinnen

Nästa grupp kallas de perceptuella sinnena. Genom dem upplever vi världen och alla dessa sinnen är kopplade till starka känslor. De är också ursinnen, som ska guida oss i omvärlden och ger oss därför starka emotionella påslag.

– Hit hör luktsinnet, som i en djupare mening hjälper oss att ”sträcka ut oss i världen”, berättar Ursula. Det är också kopplat till starka känslor som bland annat berättar vad som är bra och vad som är farligt för oss.

Luktsinnet hjälper oss att känna om maten är ätbar eller inte, om det brinner och så vidare. Den har också i forskning visat sig innehålla sociala incitament och guidar oss exempelvis i kärlek och i sökandet efter en partner.

– I vår tid finns en ganska stor drift att ta bort naturliga dofter och ersätta dem med andra, menar hon. Man skapar olika parfymer och kemiska doftämnen för rum som inte längre har den doft de skulle haft om de fått vara sig själva.

– Doften är också ett område där man kan påverkas på olika sätt, då den är alltifrån en ljuvlig upplevelse till en kraftansträngning för att man ska kunna stå ut med den.

Doft uppkommer i övergången till upplösningen av något. Det är när blomman är i sin höjdpunkt på väg mot sitt vissnande, som den doftar som mest. Förruttnelse skapar dem starkaste luktupplevelser och talar om att något ämne förfaller.

Smak är det andra perceptuella sinnet och vi kan med smaksinnet uppleva salt, sött, beskt och surt. Vi tar in substanser som måste lösas upp för att vi ska känna smaken. Salt smakar inte om det inte löses upp av vår saliv.

– Här finns det också starka subjektiva känslor och reaktioner, menar Ursula. Om vi smakar på något beskt upplever vissa det som obehagligt, andra som välgörande. Efter att vi löst upp substansen och tuggat sönder den är smaken också en guide till just formen av det vi ätit: söt från frukter, beskt och surt från blad, salt från rötter. Ett exempel på en frukt som inte är söt är tomat och smaken ljuger inte: det är något ”fel” med den frukten, den innehåller nämligen lite gift i form av alkaloider.

– Smak är också en fråga om smak, nämligen att vara smakfull. Vi använder helt enkelt gärna smakbegrepp för andra saker. Du är en söt flicka eller en sur gubbe. Du kan också vara en krydda, klädseln är smakfull osv, Det gör man inte med något annat sinne så tydligt och starkt.

Synen är det tredje perceptuella sinnet.

– Det viktigaste med synsinnet är kanske vad som händer när man öppnar ögonen på morgonen, fortsätter Ursula. Precis när man vaknar har man en ganska stark kroppsupplevelse i den basala bemärkelsen. Vi känner vår kropp, värmen och så vidare, men så snart vi slår upp ögonen tas vi ut i världen. Synen är så mäktig att den ibland tar oss bort från oss själva.

Vår upplevelse genom ögonen är ganska objektiv, men inte helt. Det vi ser kan fortfarande väcka olika känslor. Färger kan också upplevas olika av olika människor.

– Synsinnet har karaktär av att vilja förföra oss, menar Ursula. När man tänker tillbaka på dagen man upplevt märker man att det är väldigt mycket synintryck. Världens glans tar oss och vår uppmärksamhet ut i världen, men när det blir mörkt kommer vi tillbaka till vår kropp och vårt eget inre – njuter kanske av en stund på kvällen när vi reflekterar och inte behöver se så mycket mer. Vi kan nöja oss med att sitta över en kopp te utan att titta på något speciellt.

Det fjärde perceptuella sinnet kallas värmesinnet. Det blandas lätt ihop med beröringssinnet, men tänker man efter är det inte samma sak.

– Det är ett arbete att identifiera detta som ett sinne. Detta sinne vill hela tiden jämna ut. Ett rum kan ha en viss temperatur, men upplevs olika om man kommer dit från en varm eller kall plats. Efter en stund upplevs det dock lika oavsett var man kom ifrån. Värmesinnet skapar en sorts balans – det harmoniserar.

– Vi upplever detta också i kroppen exempelvis i blodomloppet, som sörjer för att vi har samma temperatur överallt. Så fort vi blir kalla drar kärlen ihop sig och vi får kalla händer och fötter, men vår kroppstemperatur är densamma. Det är bara på ytan som kroppen kyls ner. Blodet är igång i den här processen hela tiden.

– Filosofiskt kan man säga att värmen är något socialt. I upplevelsen av värmen av en annan person, som när vi kramas, upplever vi inte bara den fysiska utan också den själsliga värmen. Vi förbinder den också med kärlek eller avsaknaden av den med hat. Att uppleva ”stämningen” bland människor är att använda sitt värmesinne och vi använder ord som kall eller varm för att beskriver en dålig eller god stämning. Vi använder oss av vårt värmesinne både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Våra konceptuella sinnen

Den tredje gruppen sinnen är de konceptuella sinnena och med dem förstår vi världen. Gemensamt för dem är att det vi förnimmer är exakt samma.

Hit hör hörselsinnet, som det också finns mycket att säga om. Vår upplevelse av en ton påverkar inte hur vi hör den, därför kan en orkester stämma sina instrument på exakt samma ton.

– Vi kan höra enstaka ljud, eller en ton – som är ett organiserat ljud – liksom vi kan uppfatta musik, men hörseln skiljer sig mycket från synen, menar Ursula. I lyssnandet kommer man till sig själv, även om det man hör är utanför. Ljuden och tonerna berättar om världen, men man möter också världens många ljud i sin egen känsla. I musiken hör vi inte bara musiken, utan vi blir berörda i oss själva.

– Vi kommer också samman i hörandet. Musik exempelvis är ett världsspråk, som alla kan ta in och uppleva. Inre balans och hörande är nära varandra. De ligger i samma lilla grotta.

Hörselsinnet kan berätta något om materialen – glas och metall klingar olika – men detta sinne säger också något om själen:

– Det är fascinerande hur lyssnandet för oss djupare inåt/utåt. Du har inget medvetande om din öronsnäcka och det är inte så klart att tonen egentligen är en rumslig företeelse. Upplevelsen är faktiskt något som står vid tröskeln av en själslig företeelse.

Till de konceptuella sinnena hör också ord- eller språksinnet, som gör att vi uppfattar att det är just ett språk vi hör till skillnad från andra ljud.

– Vi har ett sinne för språk, även om vi inte förstår ett ord av det som sägs, förklarar Ursula. Vi kan uppfatta språk som språk och vet till exempel att det inte är höns som kacklar! På ett djupare plan kan vi också uppfatta formen/ljudbilden. Poeten använder sig av det i poesin. Vokaler uttrycker till exempel mycket mer stämning, medan konsonanter är mer beskrivande.

– Vi kan hela tiden utveckla vårt sinne för språk och barn är experter på detta ord – och språksinne. Det finns till exempel ett tidsfönster där barn i princip kan lära sig hur många språk som helst.

Det tredje konceptuella sinnet som Ursula beskriver är tankesinnet.

– Det är ofta ännu inte så utvecklat, menar hon, men handlar om vår förmåga att förnimma tänkande. Vi vet direkt att någon tänkt ut hur det ska se ut, när vi exempelvis ser ett hus. Utan en tanke skulle huset inte finnas. Vi förstår idén direkt.

– Det finns en tanke exempelvis med mjölkkannan på bordet. Kannan är ett objekt, men för att den ska finnas måste den tänkas ut först.

Hemlighetsfullt jag-sinne

I den levande världen är vi inte så vana att tala om tanken med till exempel ett äppelträd, men vi förnimmer den! Vi känner ju igen ett äppelträd, även om det kan ha många olika former och storlekar. Det finns en idé i det som vi direkt förstår. Det är intressant att öva sin uppmärksamhet på detta område och fråga sig hur det kan komma sig att man känner igen maskrosen i alla dess stadier och skepnader och kan vara så säker att det är en maskros.

– Att förstå varandra som människor har inte bara med intelligens eller utbyte av information att göra, utan handlar även om att tankesinnet finns med, menar Ursula. Det uppfattar snabbt om man förstår vad en person menar med vad den säger.

Det fjärde konceptuella sinnet, och det tolfte sinnet totalt, är det hemlighetsfulla ”jag-sinnet”, som också gör att vi uppfattar varandra som människor.

– Barnet härmar jättemycket, säger Ursula, men en dag kommer det till en punkt när det säger ”jag”. Det kan man inte härma. Innan dess pratar det i tredje person. Varifrån kommer denna unika upplevelse att ”jag” är jag? Vad har jag varseblivit?

– Jag-sinnet kan förnimma att du är en som säger ”jag” till sig själv och att du alltså är en människa, men varje människa är en stor hemlighet.

Hon fortsätter:
– Vi har mycket kläder på oss i symbolisk mening. Det handlar om uppfostran, miljö och konventioner. Det kräver uppmärksamhet att se en människa så som hon verkligen är. I sagor förvandlas ofta en yttre skepnad till en annan figur. Prinsessan blir en ful gammal gumma. Grodan blir en prins. Först efter vissa prövningar kan vi se människan – jaget – på riktigt. Uppmärksamhet utvecklar jag-sinnet och lär oss se mer av varandra.

Sinnen för ett rikare liv

Steiner ville med uppdelningen i dessa tolv sinnen skapa en systematik i vårt förhållande till det kroppsliga, berättar Ursula. Han ville fördjupa kunskapen om hur vi kommunicerar med omvärlden och hur vi kan uppfatta vad det är vi förnimmer. Att arbeta med dessa sinnen så att de utvecklas och förfinas, ger en rik och sann upplevelse av verkligheten. Det ger möjlighet till en djupare upplevelse av världen och människorna, men leder också till fördjupning inom vissa professionella områden, menar Ursula. De olika sinnena tydliggör vilka strängar det finns att spela på i människans kropp och psyke.

I den antroposofiska läkepedagogiken är arbetet med dessa tolv olika sinnen grundläggande, liksom i Waldorfpedagogiken, men det är också viktigt för hälso- och sjukvården.

– Där skulle vi kunna utveckla mycket mer på denna grund, menar Ursula. Varje individ kan personligen utveckla dessa sinnen även för en bättre hälsa. Tänk exempelvis på beröringssinnets betydelse för att på ett naturligt sätt lära känna först sin fysiska, och senare sin psykiska, gräns. Om beröringssinnet är välutvecklat känner man när man överskrider en gräns. På så sätt kan man undvika utmattningssyndrom, som är ett bra exempel på en gränssättningsproblematik. Även balanssinnet spelar en roll vid upplevelsen av stress: förlusten av inre ro visar sig inte sällan i problem med yrsel. Här finns intressanta infallsvinklar som också kan leda till effektiva terapeutiska åtgärder.

Ursula Flatters avslutar vårt samtal med orden:
– På basis av våra sinnen vidgar vi våra egna gränser, men lär också känna dem. Att utveckla alla sinnen är basen för livsglädje och hälsa, men också för god smak, starka kulturupplevelser med mera.

– Det är helt enkelt nyckeln till ett rikare liv.

Vad är egentligen ande och andlighet? Många filosofer, både idag och från förr, beskriver andebegreppet som något allmänmänskligt, vitalt och viktigt i människors liv och föreställningsvärld. Nu finns en ny svensk antologi som belyser andebegreppet brett ur olika filosofiska perspektiv, fritt från det religiösa och mystiska.

Boken heter just Om anden, filosofiska perspektiv på ande och andlighet. De cirka 120 sidorna innehåller texter av svenska filosofer som ”i dialog” med tidigare filosofer som Paulus, Hegel, Scheler, Steiner och Tillich försöker utforska andebegreppet. Författarna är Jonna Bornemark, Per Johansson, Gérard Lartaud, Jari Ristiniemi, Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein.

Förståelse av världen och tillvaron

– Anden är ett begrepp som är spännande att utforska på samma sätt som andra abstrakta begrepp vi använder i vardagen, som exempelvis tanke. Andebegreppet är idag starkt färgat av det religiösa livet, men så behöver det inte vara. I boken upptäcker man att begreppet kan nyansers på många olika sätt. Ande och andlighet kan vara något som förklarar och fördjupar synen på tillvaron, säger bokens redaktör Paula Hämäläinen Karlström.

Anden som begrepp har hängt ihop med människans föreställningsvärld sedan urminnes tider och representerar något viktigt i människors liv. Det finns många olika sätt att se på detta och vilken betydelse anden eller andligheten har i olika sammanhang. Här är några få lösryckta (och hårt redigerade) axplock av de många aspekter på andebegreppet som berörs i boken:

• Andens varande kan ses som en styrande idé som bottnar i uppfattningen att all filosofi handlar om att spåra det som är gemensamt för människor.

• Andebegreppet kan ha en potential för människor att inifrån sig själva erfara något av det som tidigare varit exklusivt för den religiösa världen. Avhysningen av andebegreppet från den moderna människans liv riskerar osynliggöra en aspekt som säger något viktigt om oss själva.

• Andebegreppet kan användas som en sammansatt och verksam företeelse som möjliggör en förståelse av världen. Anden är då inget bortom världen, utan just den förstådda och begripna världen.

• I begreppet ande kan man ana en bestämning för något varaktigt som lever över tid och som synliggör det tidsligt historiska – som en fråga om det bärande och dess kraft.

• Anden ger utrymme att växa från att främst motsvara en intellektuell förståelse till att även omfatta och vara en praktik och en individuell, religiöst obunden erfarenhet. I praktisk verksamhet kan anden komma till uttryck som en dimension av att vara människa.

• Andebegreppet kan ses som en interaktion i samspel med livet och möjliggör en förståelse av tillvaron från ett mer helhetligt och andligt perspektiv. Anden blir här ett helhetsbegrepp som möjliggör en mänsklig grundhållning kännetecknad av en öppenhet för livets, eller varats djupdimensioner.

• Anden kan också kopplas ihop med begrepp som frihet och ofrihet, medvetenhet och omedvetenhet, där frihet är en förutsättning för medvetenhet, som driver en människas hela livsattityd inifrån.

Paula Hämäläinen Karlström tycker att det saknats bra svenska böcker om de här filosofiska frågorna och att den nya boken delvis fyller den luckan. Boken ges ut av Kosmos förlag och riktar sig till alla som är intresserade av anden som begrepp.