Konsumtionen i Sverige bidrar till en växande och allvarlig vattenbrist på många andra håll i världen. Vårt stora vattenfotavtryck beror på att vi konsumerar vattenkrävande produkter, inte minst mat, som produceras i områden med vattenbrist. Vi bokstavligen äter upp andras vatten.

Allvarligt problem

Vårt bidrag till vattenbristen i världen är något som det inte pratats så mycket om och det är svårt för konsumenter att själva göra informerade val på den punkten. Enligt uppgifter använder svensken i snitt 300 liter vatten per dygn. Men räknar vi in vattnet som går åt för att producera maten vi äter och andra saker vi köper handlar det om 20 gånger så mycket, varav hälften är importerade varor. Det här är problematiskt när varorna produceras i områden som har brist på vatten, eller när sättet att producera bidrar till att skapa vattenbrist.

Några exempel på matprodukter som kräver mycket vatten för att producera är kaffe, mandel, nötkött och olivolja. Ett kilo rostat kaffe kräver i genomsnitt 18.900 liter vatten, en kopp kaffe 140 liter, ett kilo nötkött kräver 15.400 liter vatten, ett kilo mandel 16.000 liter och ett kilo olivolja 14.400 liter vatten. Hur mycket vatten som går åt beror delvis också på hur produktionen går till.

Vattenbristproblemet och vårt ansvar var något som diskuterades nyligen i ett panelsamtal arrangerat av Skafferiet – Gastronomisk debatt. John Chrispinsson ledde samtalet där de medverkande var experter, en journalist samt en företrädare för ett livsmedelsföretag. En ganska allvarlig bild målades upp, men också tänkbara lösningar.

Daniel Öhman, undersökande journalist på Sveriges Radio Ekot, pekade på att en av fem människor i världen lever med vattenbrist, och enligt FN kommer år 2030 hälften av världens befolkning att leva i områden med vattenbrist. Vi i Sverige har ett av de värsta vattenfotavtrycken, därför att vi konsumerar så mycket från andra delar av världen. Ungefär hälften av vår mat odlas på annat håll. Daniel Öhman menar också att det inte finns några verktyg som konsumenten kan använda sig av för att minska sitt vattenfotavtryck och att de regelverk som finns inte tar hänsyn till vattenproblemet. Han tog ekologiska mandlar från Kalifornien som exempel och sa att det inte finns krav på att man använder vatten på ett bra sätt. Det här menar han visar hur vi ser på vatten som resurs: Vi använder det vatten som finns i marken, och när det tar slut flyttar vi produktionen till en annan plats.

Björn Oliviusson, biolog och forskare på KTH, tyckte också att vattenbristsituationen är allvarlig. Mycket av den mat vi äter produceras i vattenstressade områden. Han hade kritiska synpunkter kring att vi gör oss av med vår svenska livsmedelsproduktion, exempelvis det som sker med mjölkproduktionen idag. Det är dags att vända den utvecklingen. Han tog också ett slöseri med importerad sallad som exempel varav en stor del förstörs i transporter etc innan den konsumeras. Det är kanske bättre att vi odlar mer själva, ansåg han.

En lite mer mångfasetterad bild av problemet gav Karin Glaumann från Stockholm International Water Institute. Hon pekade bland annat på att den ojämna fördelningen av vatten är en del av problemet, liksom att tillgången på vatten varierar över tid. Det är också många mänskliga aktiviteter som konkurrerar om vattnet och det hela är även en fråga om vattenkvalitet och exempelvis orenade utsläpp.

Vad kan vi göra?

En ofrånkomlig fråga är förstås vad man kan göra åt problemet och hur vi kan ta ansvar för våra bidrag till vattenbristen. Här berättade Annelie Barkelund, kommunikationschef på Nestlé Sverige, att företaget har minskat vattenförbrukningen kraftigt i produktionsanläggningarna och att det arbetet fortsätter. Men det är odlingarna som förbrukar mest vatten och där arbetar man med att utbilda odlare i bättre bevattningstekniker. Annelie Barkelund pekade även på att det är viktigt att vatten får det värde som det har. Hon menar också att det är svårt för konsumenterna att agera och att även politiker behöver göra något i vattenfrågan för att skapa incitament.

Ekots Daniel Öhman gav sin syn på vad som är grundproblemet: Planeten är gjord för att det ska växa många saker i samklang, men produktionssystemen använder stora områden där man odlar bara en enda gröda, och man odlar bara just den gröda som ger bästa avkastning på en viss plats under en period. Han tog sparrisodling i en viss dal i Peru som exempel. Man suger ut marken och sedan flyttas produktionen vidare. Han menar att det är ohållbart att göra så. Man kan se på satellitbilder att grundvattnet försvinner. Ett problem i branschen menar han är att de olika aktörerna i livsmedelskedjan köper av någon annan i flera led och att det då är svårt att hålla koll på hur produktionen går till, om man inte har mer direkta kontakter.

Daniel Öhman pekade på att jordbruket och främst köttindustrin står för mycket av vattenanvändningen. Vi måste minska köttkonsumtionen till 1/6 om vi ska ha möjlighet att klara situationen. Idag äter vi mycket kött därför att det är så väldigt billigt. Men han menar att man inte kan förvänta sig att de som säljer kött ska verka för att vi ska äta mindre kött, och inte heller att konsumenterna ska ta hela ansvaret. Politikerna måste med här. Daniel Öhman menar också att det är viktigt att se hur vår konsumtion ser ut, och inte bara hävda att vi har gjort mycket här hos oss och samtidigt förstöra någon annan stans.

Karin Glaumann (Stockholm International Water Institute) framhöll att det gäller att inte bara fokusera på debatten om köttkonsumtionen. Exempelvis är det minskande näringsinnehållet i maten och att vi äter för mycket också faktorer som har effekt på vattenförbrukningen. Inom politiken menar hon också att det är viktig att komma bort ifrån ”silotänkandet” med olika ansvarsområden där åtgärder på ett område kan ha negativ effekt på andra områden. Hon uttryckte också att det är viktigt att hjälpa konsumenter att förstå skillnader mellan miljömärkningar och att ha med vattenfrågan i olika guider. Bland sådant som hon tycker går i positiv riktning för sakfrågan är det globala arbetet, klimatavtalet och hållbarhetsmålen.

På frågan om vattenbristen kan fixas med teknik svarade Björn Oliviusson (KTH) att man kan minska vattenfotavtrycket med tekniska lösningar, men att det saknas medel. Här skulle politiker kunna få fram pengar för investeringar. Han tycker allmänt sett att det även händer en del positivt i övrigt. Exempelvis försöker man bättre ta tillvara spill och skapa lokal produktion, bland annat ökar odling i storstäder rejält.

Daniel Öhman (Ekot) underströk att enbart tekniska lösningar inte räcker för att lösa vattenbristen. Först och främst måste vi välja att anpassa oss efter planeten och bland annat ha mer lokalproducerat, mer ekologiskt och mindre animal föda.

Tips: Gå gärna in på produktgalleriet på Water footprint networks hemsida och se hur mycket vatten som i genomsnitt går åt för att producera olika produkter och var vattenfotavtrycken hamnar.