När hösten är här drar vi gärna på oss gummistövlar, tar en korg och beger oss ut i jakt på skogens små mirakel. Bland stubbar och granar kan vi andas och återhämta oss från vardagen, samtidigt som vi kan hitta fina fynd till vinterns stuvningar och grytor.

Förutom att många svampar kan bli en smakrik och mättande ingrediens för våra smaklökar spelar de en viktig roll i våra ekosystem. De bryter ner organisk substans. Tyvärr påverkas de ofta av miljöförändringarna och idag är över 600 svamparter hotade. Men det finns fortfarande många härliga arter i våra skogar.

När vi pratar om svamp menar vi storsvamparnas synliga fruktkropp. Den största delen lever under jorden och utgörs av mycel, som är svamparnas näringsupptagande del. Till skillnad från gröna växter har svampen inget klorofyll och får därför sitt näringsbehov genom att leva på ruttna eller multnande organismer, parasiter eller i symbios med andra delar i naturen.

Hur självklar den än kan kännas i vår mat är det ett ganska nytt fenomen att vi äter den. Historiskt åt man ogärna svamp. När svenskarna fick kontakt med det franska köket under 1700-talet började överklassen äta svamp, sedan spreds det så småningom till stadsborna och vidare ut i befolkningen. Kokboksförfattaren Cajsa Warg var en föregångare. I sin kokbok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber från 1755 tipsade hon om några rätter med riskor, murklor och champinjoner.

Carl von Linné hjälpte svampens rykte då han så småningom namngav och systematiserade ett hundratal svampar i sin svenska flora. Men hans fokus var inte att äta svampen utan att till exempel använda flugsvampen smetad på väggar mot dåtidens envisa vägglöss, fnösktickan för att tända eld och björktickan som kork.

De folkliga namnen på svamparna säger en del om deras dåliga rykte. Vad sägs om kärringafis, koäta, vargfis eller huggormshuvud till exempel?

Ta tid på dig när du är ute och letar, det är med tålamodets hjälp du kommer hitta de riktiga godsakerna och med en uppdaterad svampguide i fickan får du lära dig mer. Se det som en skogens utbildning, en utbildning som är nästan oändligt innehållsrik.

Kulturhistoriskt minns vi alla Elsa Beskows små svampfigurer från barndomens sagor, med de karakteristiska flugsvamp-hattarna. Vackra att titta på men ack så farliga att äta!