De största livsmedelsföretagen har blivit för stora och dominerande för att kunna föda mänskligheten på ett hållbart sätt. Det menar en rad forskare och experter i rapporten Too big to feed, från IPES-Food.

IPES-Food är en internationell expertpanel inom hållbara livsmedelssystem. I rapporten pekar man på att det på senare tid har skett en stark marknadskoncentration genom företagsköp och sammanslagningar. Många ledande livsmedelsföretag har exempelvis skaffat sig kontroll över hela kedjan, från råvaror och bearbetning till marknadsföring och leverans. Det har också skett stora sammanslagningar av företag inom utsäde (frö), jordbrukskemikalier, konstgödsel, djurgenetik, djurläkemedel och jordbruksmaskiner.

Företagsköp och sammanslagningar har bland annat gett en del stordriftsfördelar. Men det motverkar samtidigt hållbarheten i våra matsystem på olika sätt. Marknadskoncentrationen inom matsektorn förstärker den industriella modellen för jordbruk och matproduktion, med dess miljömässiga och social nackdelar. Det förvärrar också den maktobalans som redan finns. Enligt rapporten har koncentrationen gjort odlare ännu mer beroende av ett fåtal aktörer, vilket pressar böndernas inkomster och minskar deras möjligheter att välja vad och hur man ska odla. Dominerande företag har blivit så stora att andra aktörer i matsystemen inte kan arbeta på lika villkor, och de är även för stora för att driva de innovationer som behövs för att systemen ska bli hållbara.

I rapporten skriver man att det är en del steg på gång mot kartellbildningar och konkurrensbegränsningar, men att det behövs mer sådant och även nya incitament i matsystemen. Annat som behövs är också korta leveranskedjor och innovativa distributionsmodeller för att utmana de vanliga leveranskedjorna, samt en politik som stödjer dessa.

Mat som binder kol och bidrar till biologisk mångfald. Det var ett av flera inspel om vad vi bör äta framöver som kom fram under konferensen Food Systems for the Future nyligen. Det var också tydligt att vi måste tänka mer i hållbara system och inte bara hållbara produkter.

Äta hållbart

Konferensen arrangerades av projektet MatLust och gick av stapeln i Södertälje Science Park som just har invigts. Johanna Björklund, som är docent i miljövetenskap, sa att vi måste äta på ett sätt som håller sig inom de planetära gränserna. Hon pekade bland annat på att 30 procent av maten som produceras i världen idag slängs, att befolkningen ökar och att fördelningen av odlingsbar mark är ojämn. Rättvist fördelad finns 0,2 ha odlingsbar mark per person, men i Sverige använder vi idag dubbelt så stor areal per peson.

Hållbar mat beskrev Johanna Björklund ungefär så här för Mälardalen (vilket får antas gälla även andra delar vårt land / reds anm): • Mindre svinn • mindre kött • andra typer av proteiner, som insekter, alger och svenska bönor • mer odlat i städer • olika typer av vild mat • mat som bidrar till mångfald • mat som binder kol.

Johanna Björklund menar att det är bra om vi äter en del kött, bland annat därför att djuren kan hjälpa oss samla in mat. Men det bör vara av djur som betar och äter grovfoder eller rester, vilket gör att djuren inte konkurrerar med oss om föda, samtidigt som det även ger en del andra hållbarhetsfördelar. För att vara hållbar bör konsumtionen av animalieprodukter minska. Enligt uppskattningar kan vi behöva minska ner till 20 procent av mängden nötkött vi äter idag och 50 procent av mängden kött från gris och höns (och vi bör kombinera hönsraser som ger både kött och ägg). För mjölk är motsvarande uppskattning 50 procent och för ost 20 procent av vad vi äter idag.

När det gäller strävan att äta mat som bidrar till bindning av kol pekar Johanna Björklund på några faktorer som främjar detta – hög produktion, fleråriga grödor, artrika marker, ekologisk odling och plöjningsfri odling. Som del i framtidens mat lyfter hon fram perenna (fleråriga) växter från system där de samodlas med annat. Internationell forskning visar exempelvis att agroforestry har många fördelar. Det gynnar biologisk mångfald, skapar kolsänkor, minskar behovet av fossil energi, minskar sårbarhet för klimatförändringar och är mer produktivt än monokulturer.

Att odla mer i städer kan också bidra till hållbar matproduktion. En tredjedel av det som äts i världens städer odlas faktiskt också där, men så ser det inte ut i Sverige. Fördelar med odling i städer är bland annat att det är produktivt, resurssnålt och ger effektiva kretslopp och korta transporter.

Behövs både eko-värden och volym

Rebecka Milestad, docent vid KTH och agronom från SLU, berörde hur vi kan göra hållbara matsystem större genom att skala upp dem. Det ekologiska växer idag, inte minst i Sverige. Hon pekade på att de stora konventionella handelskedjorna visserligen står för en stor del av tillväxten, men att de inte bidrar till utveckling och fördjupning av eko-värdena. I andra änden av skalan finns de små initiativen som gårdsbutiker, bondemarknader etc. Förutom det ekologiska ger de stora sociala värden, men de har inte ekonomisk kraft eller tillräckliga volymer för att eko ska växa ur sin nisch. Rebecka Milestad menar att om eko ska behålla sin relevans i form av nytta för miljö, konsumenter och lantbrukare behövs både en ständig utveckling av eko-värdena och volymer som kan utmana.

Hon har tittat närmare på medelstora företag och initiativ och hur de arbetar för att skapa både volym och vad hon kallar eko+värden. De här initiativen genomsyras ofta av extra ekologiska värden och låter inte ekonomin vara ett hinder för det. Man har också en diskussionskultur internt och genom värdekedjan, och man har en långsiktighet och bygger upp förtroende. För de här företagen och initiativen kan samarbete med konventionella handelskedjor fungera bra om man är överens om ekologiska värderingar samt om förtroende är viktigare än prisförhandlingar. De behöver även ha andra försäljningskanaler och inte vara beroende av handelskedjan. Det är också viktigt att man kan utveckla en egen identitet på marknaden. Rebecka Milestad menar att det går att få det ekologiska att växa mer samtidigt som eko+värden bevaras och fördjupas. De medelstora eko-initiativen och dess värdekedjor kan vara en spjutspets med innovationskraft som driver utvecklingen.

Gå från produktnivå till system- och dietnivå

Carola Strassner är professor i hållbara livsmedelssystem och är engagerad i Organic Food System Programme (OFSP), som är ett av åtta huvudinitiativ i FN:s arbete för hållbara matsystem. En huvuddel av OFSP är det odlings- och matkoncept som genom åren utvecklats i Järna och Södertäljeområdet. Carola Strassner pekade särskilt på tre växande globala utmaningar när det gäller hållbara matsystem – förlorad biologisk mångfald, urbanisering och förändringar av dieter. I detalj ser utmaningarna olika ut i olika delar av världen.

I arbetet med problem kring hållbarheten i våra matsystem betonade hon att vi behöver tänka mer i helhet och system, och röra oss från produktnivå till dietnivå. Det räcker inte att betrakta orsak och verkan på ett linjärt sätt, där A leder till B som leder till C. Då kan man missa viktiga aspekter. Hon menar att ingenting egentligen bara är orsak eller verkan, utan man behöver se detta mer cirkulärt, där kraften i ett system kommer från ”feed back loops”. Det gör också att man kan se helheten i ett matsystem.

Carola Strassner pekade också på ett område som har stor påverkan på hållbarheten – folk äter allt mer måltider utanför hemmet. Det kräver resurser och för bland annat med sig utsläpp, matrester och förpackningar. Det här är större än man kan tro. I exempelvis Tyskland spenderas en tredjedel av matpengarna på måltider utanför hemmet och i USA handlar det om hälften. Carola Strassner menar att vi inte bara kan lösa hållbarhetsproblem på resursnivå, vi måste titta på matvanorna också.

En betydande del av måltiderna utanför hemmet finns inom offentlig verksamhet. Här pekar hon bland annat på måltidsverksamheten i Södertälje kommun som ett bra exempel där man nått över hälften ekologiskt utan att kostnaderna har ökat. Carola Strassner sa att det behövs många samverkande aktörer för att åstadkomma och sprida ett system av hållbara måltider. Det handlar bland annat om partnerskap mellan verksamheter, riktlinjer, stöd från odlingsorganisationer, utbildare, nätverk och konsulter. Hon uppmanade avslutningsvis till att tänka mer i termer av hela matsystem, att använda hållbarhetsmål som sätt att förändra och att inspirera det här arbetet med historier från praktiken.

Utsläppen av kväve och fosfor från jordbruk till Östersjön ökar. Ett stort hot är att Polen, som har mycket stora odlingsarealer, nu håller på att göra samma misstag som Sverige tidigare gjorde när man högspecialiserade jordbruket och bröt kretsloppen av näringsämnen. Även i Sverige fortsätter det konventionella jordbruket att läcka mer till Östersjön.

De här varningarna framförs av Artur Granstedt, som är agronomie doktor och koordinator för projektet Ekologiskt kretsloppsjordbruk i Östersjöregionen. Han är huvudförfattare till rapporten Will Poland make the same mistakes as Sweden? Här har man undersökt vilka hinder och utmaningar som finns för att ställa om till ett mer kretsloppsbaserat jordbruk, både för att rädda Östersjön och för att minska klimatpåverkan.

Brutet kretslopp ger stora utsläpp

Ungefär hälften av all odlingsmark kring Östersjön finns i Polen, som idag är det land som släpper ut mest kväve och fosfor till havet. Enligt Artur Granstedt pågår nu dessutom en omstrukturering och industrialisering av det polska jordbruket som innebär att man skapar allt större, specialiserade gårdar och skiljer på växtodling och djurhållning, vilket bryter kretsloppen av näringsämnen.

– Det här är precis samma misstag som vi gjort i Sverige tidigare och som skapat ett grundläggande systemfel. Det blir ett jordbruk som är beroende av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och importerat djurfoder. Det ger bland annat stora överskott av näringsämnen som läcker ut till mark och hav, säger Artur Granstedt.

Inom det EU-baserade Baltic Sea Action Plan har samtliga länder runt Östersjön kommit överens om att minska utsläppen av kväve och fosfor. Flertalet länder har åstadkommit en minskning, medan Polen tvärt om ökar sina utsläpp. Det gör att den totala belastningen på Östersjön ökar.

Ökande ekologisk odling ger minskade utsläpp från Sverige

Enligt en färsk rapport från den svenska Havs- och vattenmyndigheten minskar generellt belastningen av närsalter från Sverige. Men det är inte hela bilden, menar Artur Granstedt.

– Att Sverige har minskat utsläppen av näringsämnen till Östersjön beror till stor del på att den ekologiska odlingsarealen har ökat kraftigt här och uppgår nu till nära en femtedel. Det bidar till minskade utsläpp. Men tittar man på det kvarvarande konventionella jordbruket i vårt land ser man istället en ökning av utsläppen.

Enligt Havs- och vattenmyndigheten är jordbruket den största källan till kvävebelastning från Sverige, följt av skogsbruk. Tillsammans står dessa för omkring 60 procent av kvävet som når havet. För fosfor är det också jordbruk och skogsbruk som är de största källorna, med hälften av belastningen på havet. Myndigheten beskriver läget i haven som allvarligt. I Östersjön bedömer man att alla utsjöområden inom Sveriges ekonomiska zon är övergödda samt hela kusten, utom vid norra Bottenhavet samt norra Bottenviken.

Viktigt att inse systemfelet

Att Polen, liksom de baltiska länderna, ökar sin belastning på Östersjön är bekymmersamt, menar Artur Granstedt. Särskilt om den utvecklingen fortsätter i Polen, som har så stora odlingsarealer. Dessutom finns mycket av landets alltmer intensiva djurhållning, med dess stora läckage av näringsämnen, i norra delarna av Polen. Uppdelningen mellan spannmålsodling och djurhållning (och det brutna kretslopp av näringsämnen som blir följden) är inte unikt för Polen. Dagens svenska konventionella jordbruk för med sig samma grundproblem. Här fortsätter också utvecklingen mot allt större specialiserade gårdar, med spannmålsodling och djurhållning åtskilda på olika platser.

Artur Granstedt menar också att den specialiserade djurhållningen och överskottet av kväve i jordbruket dessutom bidrar till jordbrukets och därmed matens betydande belastning på klimatet. Både framställningen av konstgödselkväve och det följande överskottet av kväve i mark och vatten leder till mer utsläpp av den starka växthusgasen dikväveoxid.

Vad ska man göra åt de här problemen kring industrialiserade jordbruk?

– Det viktiga är att först inse själva systemfelet och utifrån det se vilka åtgärder man kan vidta. Utan ett grundläggande systemskifte i jordbruket löser vi varken problemen med övergödningen av haven eller hotet från den ökande globala uppvärmningen. Jordbruket är ett trögt system med en hel del gjorda investeringar, så en omställning måste ske stegvis. Det mest impopulära men mest nödvändiga är att beskatta konstgödsel och importerat foder, så att det blir mer ekonomiskt intressant för bönderna att anpassa och fördela djurhållningen till sin egen foderproduktion och därmed producera stallgödsel och foder i effektiva kretslopp. Det är viktigt både ur Östersjö- och klimatsynpunkt, säger Artur Granstedt.

Miljöskatter ska gå till bönder som ställer om

Han tycker också att man bör ställa mer villkor på ekologi och kretslopp för att få arealbidrag och gårdsstöd. Men han pekar också särskilt på problemet att det kan vara svårt för många bönder att ställa om till mer ekologiskt kretslopp, även om man skulle vilja, därför att man sitter fast i stora investeringar i ett annat system. Granstedt menar att detta egentligen beror på att bönderna under lång tid har gjort precis som deras rådgivare har sagt. Det är rådgivning från företag som säljer kemiska medel till jordbruket, men även från bonderörelsens egna organisationer som är inriktade på att optimera gårdarna ekonomiskt men som inte tar hänsyn till vad det kostar miljön. Exempelvis är konstgödsel och importerat foder billigt, men har samtidigt stora miljökonsekvenser och miljökostnader som inte vägs in.

Artur Granstedt tar södra Gotland som exempel där det idag finns en hel del intensiv djurhållning. Här har bönder följt rådgivningen och investerat i utbyggda ladugårdar, mjölkrobotar etc, och sitter nu med stora amorteringar, vilket gör att man måste fortsätta maximera sin mjölkproduktion volymmässigt.

Att bönder reagerar starkt på förslag om ökade miljöskatter och avgifter har Artur Granstedt stor förståelse för.

– Det är viktigt att framhålla att det inte är meningen att strypa jordbruket. Pengar som tas in via miljöskatter är deras och ska återföras till jordbruket, exempelvis genom bidrag och avskrivningslån för att ställa om. Det måste bli lönsammare för bönder att investera sig in i ett system där man har miljöförbättrande åtgärder.

I det stora jordbrukslandet Polen är man nu som sagt på väg att göra samma strukturella misstag som Sverige gjort tidigare. Dvs allt större och mer specialiserade spannmålsgårdar respektive djurgårdar, ökat beroende av konstgödsel och importerat foder, ökade utsläpp av näringsämnen och ökad klimatpåverkan. Det kan komma att slå hårt på Östersjön. Men det duger inte att peka ut Polen och Baltikum som förorenare runt Östersjön. I Sverige har vi, enligt Artur Granstedt, kommit längre in i det här systemfelet och här behövs en rejäl omställning.

Surkål är en klassiker och det finns fler grönsaker som passar att mjölksyra. Fördelarna är flera. Man både förädlar och konserverar grönsakerna på ett sätt som ger en hälsosam produkt med frisk smak och möjlighet att äta närodlat året om, berättar Per Henriksen på Skillebyholm i Järna.

Han har länge intresserat sig för näringsfrågor och har hållit utbildningar om bland annat mjölksyrning. Det är en gammal tradition i många länder, exempelvis Tyskland, flera länder runt medelhavet, Ryssland, Korea, Vietnam med flera.

Ger förädlad produkt

– Mjölksyrning är en spännande process som sker spontant och som med bakteriers hjälp ger en ny och bättre produkt. Annars brukar råvaror tappa i kvalitet när man exempelvis förädlar dem genom kokning, säger Per Henriksen.

Vid mjölksyrning skapar man en miljö som motsvarar förhållanden i tarmen – ljummet och fritt från syre – där mjölksyrebakterier kan frodas. Man favoriserar just dessa bakterier genom att tillsätta 1-2 procent salt, som de flesta andra mikroorganismer inte tål. Saltet drar samtidigt ut vatten ur grönsakerna och säkrar att det finns vätska i behållaren som hindrar syre att nå grönsakerna.

Genom mjölksyrning får man en förädlad och konserverad produkt med frisk och syrlig smak, om det görs på rätt sätt. Den långa hållbarheten för mjölksyrade grönsaker är en av fördelarna, inte minst om man helst vill äta närodlat under hela året.

– Man kan visserligen lagra exempelvis kål och morötter som de är över vintern, men de blir då med tiden sämre och sämre. Med mjölksyrning blir de istället bättre och bättre, menar Per.

Bra för tarmfloran och hälsan

Mjölksyrning av grönsaker har enligt Per flera hälsofördelar. Det bildas B-vitaminer och olika tarmaktiverande substanser som stimulerar tarmrörelser. Mjölksyrade grönsaker gynnar bakteriefloran i tarmen och ger bättre hälsa där. Äter man mjölksyrade grönsaker hjälper det också till att bryta ner proteiner från kött och fisk och det underlättar också nerbrytning av mättade fetter.

Att mjölksyrade grönsaker är bra för hälsan intygar också Jackie Swartz som är barn- och ungdomspsykiater, allmänläkare och forskare.

– Mjölksyrade grönsaker bidrar med flera goda bakterier och stimulerar till en sund tarm. I tarmområdet finns 80–90 procent av vårt immunförsvar, som påverkar mycket av vår hälsa. En viktig fråga är hur en normal tarmflora ser ut och hur man återställer den. En normal tarmflora ska innehålla flera olika sorter av mjölksyrebakterier, det är då den är sund, säger Jackie Swartz

Han berättar att ett stort forskningsfält de senaste åren är just tarmens innehåll av olika bakterier. Man har här börjat förstå att det även finns ett starkt samband mellan tarmens innehåll och vad som händer i hjärnan.

Så gör man

Vitkål, morötter och bönor tillhör troligen de vanligaste grödorna att mjölksyra. Men det passar även för andra grönsaker som exempelvis rödbetor, selleri och palsternackor. Per Henriksen berättar att det är viktigt att grödorna har struktur, annars löser de upp sig i processen. Exempelvis passar därför inte sallad och växthusgurka att mjölksyra, däremot går det bra med frilandsgurka som har mer struktur. Med tanke på att strukturen i olika grönsaker förändras över tid blir resultatet också bäst om man mjölksyrar dem vid olika tidpunkter. Bönor och vissa gurkor är bäst att mjölksyra omkring augusti månad, medan de flesta andra grönsaker som vitkål, morötter, rödbetor, selleri och palsternackor passar bäst att mjölksyra under oktober–februari.

För de flesta grönsaker får man, enligt Per, bäst smak om man även har i vitlök i mjölksyrningen. Det gäller dock inte vitkål som blir bra utan detta. Vitlöken har antibiotiska egenskaper som främjar mjölksyrebakterier genom att den rensar bort en del andra bakterier. Pepparrot är också bra för detta.

Man kan mjölksyra både hela och rivna grönsaker. Till hela grönsaker behöver man lite mer salt, enligt Per uppemot 2 procent. Mjölksyrningen sker bäst vid rumstemperatur, varefter de mjölksyrade grönsakerna får mogna i kyla. Det är viktigt att använda en behållare med lock som hindrar syre att tränga in och som samtidigt kan släppa ut den koldioxid som bildas. I hushåll fungerar det bra med vanliga konserveringsglas med metallbygel och gummiring.

Per Henriksen beskriver mjölksyrningen i tre faser.
1. Kaosfasen, de första 1–3 dagarna när det är kaos i mikrofloran.
2. Mjölksyrningsfasen, 1–2 veckor, där mjölksyrebakterierna trivs och omvandlar socker till bland annat koldioxid.
3. Mogningsfasen. När grönsakerna smakar surt placeras de i kylskåp för att mogna. Målet är en frisk och syrlig smak.

Tre av Pers recept

Surkål, 2 liter
Cirka 2,5 kg vitkål, cirka 20 g salt, lite kummin och eventuellt lagerblad.
Kålen strimlas och varvas med salt och kryddor i en bunke. Sedan pressar man den i burken (utan våld och med visst tålamod) tills det saftar sig och vätskan täcker kålen.

Syrade morötter, 2 liter
Cirka 2,5 kg rivna morötter, 8 klyftor vitlök, cirka 20 g salt och eventuella kryddor efter smak. I övrigt ungefär som för surkål ovan.

Syrade bönor, 2 liter
Cirka 1 kg bönor, cirka 20 g salt löst i 1 liter vatten, 8 klyftor vitlök, färska gröna blad av kyndel, timjan, dill eller annat.
Bönorna förvälls lätt så de fortfarande är krispiga. Lägg lite färska gröna blad i botten av burken, lägg i de avsvalnade bönorna, varva med vitlök, avsluta med lite gröna blad på toppen och häll på det salta vattnet så att burken blir fylld.

Enklast är att lämna burkarna i rumstemperatur i 1–2 veckor tills grönsakerna får en syrlig smak. Därefter ska de stå i kylskåp cirka en månad. Sedan är det klart att äta. Oöppnade burkar står sig upp till ett år i kylskåp.

Mjölk är ett väldigt bra livsmedel ur näringssynpunkt och trenden att byta ut mjölkprodukter mot annat bygger delvis på myter om att det skulle vara nyttigare. Det säger Ralf Sundberg som är docent, kirurg och ordförande i Läkarföreningen för Integrativ Medicin. Helt vegansk kost tror han sällan är bra ur hälsosynpunkt, särskilt inte för barn.

Enzym bryter ner laktos

Mjölk innehåller alla tre makronäringsämnena – protein, fett och kolhydrater. Idag kan vi se ett ökat antal människor med laktosintolerans, och kanske ännu fler som oroar sig för det. Är man laktosintolerant har man brist på enzymet laktas som bryter ner laktoset. Man kan då bland annat få magknip av mjölk, beroende på hur mycket man får i sig. Det är obehagligt men samtidigt ofarligt, menar Ralf Sundberg. Det som händer då är att laktoset inte bryts ner utan fortsätter vidare i tarmarna där gasbildande bakterier tar över.

Vad kan man göra om man inte tål laktos, eller misstänker detta, men ändå vill använda mjölk som näringsrikt livsmedel?
– Börja med att testa laktosfria produkter där mjölksockret, dvs laktoset, har brutits ner och se hur du mår. Man kan också testa att ta kapslar som innehåller det laktosnedbrytande enzymet som de allra flesta i trakter med lång mjölktradition har i tarmarna. I tredje hand kan man låta läkare gör en test. Människor med diabetes skulle jag råda att begränsa intaget av mjölk som dryck, eftersom det är blodsockerhöjande, säger Ralf Sundberg.

Han berättar att det vid problem i magen även kan vara helt andra sockerarter än laktos som inte brutits ner i tarmarna. Exempelvis gäller det ett socker som ofta finns i tuggummi. En patient hos Ralf hade haft långvariga problem med magknip och genomgått en mängd undersökningar. Till sist visade det sig att hon tuggade mycket tuggummi och att det var sockerarten i detta som gav henne problemet.

En intressant detalj är också att mjölk som är opastöriserad innehåller laktas, dvs det enzym som bryter ner laktoset. Många laktosintoleranta skulle därför tåla en ”oförstörd” mjölkprodukt betydligt bättre än pastöriserad mjölk. Opastöriserad mjölk får dock i Sverige inte säljas i butik, utan bara i liten skala direkt från gårdar under vissa villkor.

”Felaktiga varningar för mättade fetter”

En av de näringsmässiga fördelarna med mjölk som livsmedel är fetterna, anser Ralf Sundberg. Det är bra fetter. I mjölk finns över 400 olika fettsyror, varav en rad kortkedjiga fettsyror som vi inte samlar på oss i kroppen. Ralf är kritisk till vad han anser är överdriven rädsla och mytbildning kring mättade fettsyror.

– Vi behöver över 50 procent av sådana fetter för att bygga upp våra cellmembran eller cellväggar, och om vi inte äter det så tillverkar kroppen det själv. Det finns mycket missförstånd kring det här med fetter. Exempelvis är andelen mjölkfett i kosten inte korrelerat till hjärt- och kärlsjukdom.

– Det varnas idag mycket för feta mejeriprodukter och man rekommenderar lättare margariner etc, men det blir då mer av imitationsprodukter av lägre kvalitet. Min uppfattning är att de här varningarna inte bara är överdrivna utan helt felaktiga, enligt forskningen.

”Veganskt sällan bra för hälsan”

Ralf Sundberg konstaterar att många idag väljer att bli veganer och att det öppnar en nisch för livsmedelsindustrin där man bland annat använder mjölk av soya, mandel, kokos, havre med mera. Här kan man få produkter med lägre fetthalt, men det innebär ingen fördel, menar han. Det som ersätter mjölken innehåller istället överlag mer kolhydrater och blir sötare, vilket kanske inte är så bra.

– Min uppfattning är att vegansk kost sällan är bra för hälsan. Det finns stora risker för negativa effekter på hälsan, bland annat risk för depressioner och sämre generell prestationsförmåga. Mest oroväckande anser jag det är när föräldrar föder upp sina barn på den typen av ideologi eller hälsotrender. Däremot ser jag inga hälsonackdelar med laktovegetarisk kost, säger Ralf Sundberg.

Näringsfattig kost ger mer sockerberoende och fetma

Riskerar man att missa viktiga näringsämnen genom trenden att byta ut mjölk mot annat?
– Ja, man riskerar detta, och om man har en för näringsfattig kost blir det lätt så att man konsumerar mer socker. Det finns något som heter sockersug och ledande forskare pratar idag om sockerberoende. En näringsrik kost däremot minskar risken för att barnen äter skräpmat och godis.

Ralf Sundberg nämner bland annat en svensk doktorsavhandling som visade att barn i fyraårsåldern som dricker fet mjölk hemma dricker mindre läsk, äter mindre socker och har inte lika lätt att utveckla fetma som andra barn. Han pekar också på den fetma-epidemi som eskalerat särskilt i USA efter att man 1979 införde fettsnåla kostråd.

Idag när företaget Oatly driver en kampanj där man retoriskt frågar om skolmjölken har en gräddfil, vill Ralf också påminna om varför mjölken på 1900-talet blev en viktig del av skolmåltiden. Det började i England och byggde på forskning som visade att när barnen fick ett glas mjölk om dagen i skolan förbättrades både hälsotillstånd och prestationer i skolan. I Sverige infördes skollunch 1946 och där blev mjölken en viktig komponent.

Flera mjölkproteiner med olika funktioner

När det gäller proteinet i mjölk (kasein) finns ytterligare nyanser ur närings- och hälsosynpunkt. Mjölkprotein är en hel grupp proteiner med flera olika positiva funktioner. Enligt Ralf Sundberg kan vissa mjölkproteiner exempelvis stärka kroppens immunförsvar och ett annat exempel är ett mjölkprotein som har effekter på tumörceller. Vid den pastörisering som görs på all mjölk som säljs i butiker påverkas dock strukturen och funktionerna i mjölkproteiner.

Det kan för vissa också finnas en mindre bra sida hos mjölkproteiner. En av mjölkproteinets funktioner är att det vid nedbrytning kan uppkomma kedjor av aminosyror som har morfinliknande egenskaper och som i läckande tarmar kan komma in i blodet. Man tror att det då kan påverka vissa psykiatriska tillstånd. Ralf Sundberg berättar att det därför finns en tendens bland barnpsykiatriker att rekommendera mjölkfri kost till barn med sådana psykiatriska tillstånd.

– Mjölk eller inte mjölk bör ur hälsosynpunkt vara ett individualiserat beslut. På det hela taget är mjölk, ost och smör nyttiga inslag i kosten, för alla som tål det. Bäst är troligen opastöriserade och icke homogeniserade mjölkprodukter, säger Ralf Sundberg.

När hösten är här drar vi gärna på oss gummistövlar, tar en korg och beger oss ut i jakt på skogens små mirakel. Bland stubbar och granar kan vi andas och återhämta oss från vardagen, samtidigt som vi kan hitta fina fynd till vinterns stuvningar och grytor.

Förutom att många svampar kan bli en smakrik och mättande ingrediens för våra smaklökar spelar de en viktig roll i våra ekosystem. De bryter ner organisk substans. Tyvärr påverkas de ofta av miljöförändringarna och idag är över 600 svamparter hotade. Men det finns fortfarande många härliga arter i våra skogar.

När vi pratar om svamp menar vi storsvamparnas synliga fruktkropp. Den största delen lever under jorden och utgörs av mycel, som är svamparnas näringsupptagande del. Till skillnad från gröna växter har svampen inget klorofyll och får därför sitt näringsbehov genom att leva på ruttna eller multnande organismer, parasiter eller i symbios med andra delar i naturen.

Hur självklar den än kan kännas i vår mat är det ett ganska nytt fenomen att vi äter den. Historiskt åt man ogärna svamp. När svenskarna fick kontakt med det franska köket under 1700-talet började överklassen äta svamp, sedan spreds det så småningom till stadsborna och vidare ut i befolkningen. Kokboksförfattaren Cajsa Warg var en föregångare. I sin kokbok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber från 1755 tipsade hon om några rätter med riskor, murklor och champinjoner.

Carl von Linné hjälpte svampens rykte då han så småningom namngav och systematiserade ett hundratal svampar i sin svenska flora. Men hans fokus var inte att äta svampen utan att till exempel använda flugsvampen smetad på väggar mot dåtidens envisa vägglöss, fnösktickan för att tända eld och björktickan som kork.

De folkliga namnen på svamparna säger en del om deras dåliga rykte. Vad sägs om kärringafis, koäta, vargfis eller huggormshuvud till exempel?

Ta tid på dig när du är ute och letar, det är med tålamodets hjälp du kommer hitta de riktiga godsakerna och med en uppdaterad svampguide i fickan får du lära dig mer. Se det som en skogens utbildning, en utbildning som är nästan oändligt innehållsrik.

Kulturhistoriskt minns vi alla Elsa Beskows små svampfigurer från barndomens sagor, med de karakteristiska flugsvamp-hattarna. Vackra att titta på men ack så farliga att äta!

Att köttkonsumtionen behöver minska är de flesta som bryr sig om hållbarhet överens om. Men det betyder inte att helt vegetarisk eller vegansk kost ger det mest hållbara systemet. Vilken typ av kött som är bäst är också en mer komplex fråga än många tror. Det framkom på en forskarträff nyligen.

Det var projektet MatLust som nyligen arrangerade forskarträffen där man fick lyssna på Elin Röös som är forskare och universitetslektor vid SLU och Artur Granstedt som är docent i ekologiskt jordbruk. Det blev tonvikt på hållbar kost och klimatfrågan.

Elin Röös pekade på att nuvarande kostmönster inte är hållbart. Om vi med någorlunda hög sannolikhet ska kunna ska nå Parisavtalets 1,5-gradersmål måste utsläppen av klimatgaser ner till nollnivå inom 5 år. Av matens klimatpåverkan står köttet för en stor del. Köttproduktion kräver också mycket mark. Exempelvis uppskattas 1 kvadratmeter odlingsmark ge 600 gram spannmål, och om spannmålet går till grisfoder får man bara ut 85 gram fläskkött.

Artur Granstedt sa att den information som idag ofta ges om att vi minskar vår klimatpåverkan i Sverige kan ses som desinformation. Räknar man in importen och de utsläpp i andra länder som orsakas av svensk konsumtion har vår klimatpåverkan istället ökat. Av hushållens totala klimatbelastning står maten för en tredjedel. Ökningen av den ekologiska odlingsarealen på senare år bidrar till att klimatbelastningen från jordbruket planar ut lite, men räknar man bort den ekologiska delen ser man att klimatbelastningen från det övriga jordbruket ökar, berättade Artur Granstedt.

En fråga om hållbara system

Han anser att det är fel att bara räkna och titta på enskilda produkters klimatpåverkan. Vi måste fokusera på hela odlingssystem som ger bra kretslopp av näringsämnen och som bygger upp humus, bördighet och kolförråd i marken – och där spelar idisslande nötdjur en viktig roll. Men i dagens svenska jordbruk är kretsloppen av näringsämnen i hög grad brutna, genom en specialisering och uppdelning i storskaliga spannmålsgårdar respektive djurgårdar på olika platser.

Med tanke på att köttet har stor klimatpåverkan – är det då helt vegetarisk eller kanske vegansk kost vi ska satsa på? Elin Röös menar att med vegetarisk kost som vision för hela världen skulle det bli en massa kött över. Det problemet får man inte med vegansk kost. En nackdel med vegansk kost är dock att man inte kan utnyttja betesmarker som är viktiga både för matproduktion och för biologisk mångfald. Men Elin anser också att så länge animaliekonsumtionen är hög så gör varje vegan eller vegetarian en stor insats.

Vid hållbarhetsjämförelser mellan olika kostupplägg pekade Elin Röös på att det kan vara relevant att titta på hur mycket ätbart protein vi stoppar in i systemet respektive hur mycket ätbart protein vi får ut av det. När det gäller jämförelsen mellan klimatpåverkan av olika köttslag får man då en helt annan bild än den vanliga. Då kan gris och kyckling bli sämre alternativ än nötdjur, eftersom de gräsätande, idisslande nötdjuren producerar mat från sådant vi människor inte kan äta.

I en tidigare artikel på Ytterjärna Forum har Artur Granstedt förklarat att kor i ett lagom antal har en nyckelroll för ett hållbart och bra resurs- och markutnyttjande i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Här ska man odla vall på en tredjedel av odlingsarealen i en roterande växtföljd för att bygga upp humus och bördighet i jorden. Vallfodret kan sedan idisslande djur varje år omvandla till högvärdigt protein för människor och samtidigt ge naturligt gödsel till gården. En nackdel med ett veganskt upplägg utan djur är att den tredjedel av marken där det odlas vall i stort sett inte ger någon produktion av mat, utan bara gödning i form av växtkompost.

Scenarion och system för mer hållbar kost

Enligt Elin Röös kan vi åstadkomma mindre miljöpåverkan från maten genom att förbättra produktionen, förändra konsumtionen samt minska svinn och förluster. Alla dessa delar behövs. Vad som ska prioriteras menar hon beror mycket på vad man tror är möjligt när det gäller tekniska lösningar och förändrat beteende. Hon tycker att vi ska använda djuren i den roll de passar bäst.

Elin Röös och några SLU-kollegor har studerat hur mycket kött och mjölk som skulle kunna produceras i Sverige om djurens foder begränsas till biomassa från betesmarker och restprodukter – sådant som vi människor inte kan eller vill äta. Här tittade man på tre olika scenarion och kostsammansättningar som alla minskade klimatpåverkan till omkring en fjärdedel jämfört med idag. Trots att nästan all mat i dessa scenarion odlas i Sverige behövs inte all jordbruksmark för att producera mat till en befolkning på 13,5 miljoner människor (idag har Sverige cirka 10 miljoner invånare).

Artur Granstedt har under lång tid jämfört olika odlingssystem och vilka effekter de ger och han är stark förespråkare av ekologiskt kretsloppsjordbruk. De kännetecknas av att man har en balans mellan växtodlingen och antalet djur på en gård och att gödsel och näringsämnen recirkuleras lokalt. Den balansen leder automatiskt till kraftigt minskad produktion och konsumtion av kött, jämfört med hur det ser ut idag.

Viktigt i ekologiska kretsloppsjordbruk är också att odla med en humusuppbyggande växtföljd av bland annat fleråriga vallgrödor. Inte minst baljväxter som fixerar kväve och bygger upp kolförråd i marken. Det enda som kan kompensera våra utsläpp av klimatgaser är att suga upp dem, och det sker genom fotosyntesen, menar Artur Granstedt. I det avseendet är växten egentligen den enda producenten och allt annat är konsumtion. I grunden gäller det att återställa balansen mellan dessa.

Vad behöver göras nu?

När man tittar närmare på hur vi ska få en mer hållbar kost och en minskning av köttkonsumtionen ser man snart att det handlar om hela system med många parametrar att tänka på. Vilka politiska styrmedel behövs för att hjälpa utvecklingen åt rätt håll?

Elin Röös menar att läget är akut och att vi behöver flera åtgärder samtidigt, bland annat mer information, finansiella styrmedel och olika regleringar. Det kan exempelvis vara klimatbeskattning av livsmedel där pengarna återförs till jordbruket för att stödja det vi vill ha. Ett annat exempel kan vara regleringar i reklamen. Och på produktionssidan styrs jordbruket idag mot specialisering i stora enheter och stöd till animalieproduktion. Där finns mycket som behöver göras, enligt Elin Röös.

Artur Granstedt håller med och säger att det mest kontroversiella och effektiva är att införa hög skatt på fossilbaserad konstgödsel. Då skulle det bli intressantare att använda växtnäringen i djurens gödsel och därmed få kretsloppen att fungera igen. Han anser att pengarna från en sådan skatt ska gå tillbaka till jordbruket. Det är inte jordbrukarna som har skuld till det systemfel av brutna kretslopp som uppstått. De har bara följt den rådgivning de under lång tid fått om ökad specialisering och många sitter nu, efter stora investeringar, illa till med lån och avbetalningar.

Vad är viktigast att göra nu? Elin Röös pekar på att alla – konsumenter, lantbrukare, livsmedelsindustri, livsmedelshandel osv – har ett ansvar i sina olika roller och att det inte duger att alltid säga att det är någon annan som ska börja. Lantbrukare kan jobba på att driva sin verksamhet på bästa sätt, industrin kan exempelvis se till att betala ordentligt för råvaran och livsmedelshandeln kan till exempel låta bli att lyfta fram dåliga val.

Artur Granstedt pekar också på medias roll om vad som kommer fram. Exempelvis uppmärksammas inte jordbrukets stora betydelse i klimatfrågan. Han vill också se en nationell konferens där man ser verkligheten i vitögat, lägger fram ett program och tar jordbrukspolitiska beslut. Man måste ta de obekväma besluten, menar han.

Den svenska regeringens livsmedelsstrategi har kritiserats för att vara alltför inriktad på ökad produktion och för lite på hållbarhet. Nu börjar exempel på det också visa sig i verkligheten. Som följd av regeringens mål om ökad livsmedelsproduktion vill Jordbruksverket bland annat att griskultingar ska kunna skiljas från sina mammor ännu tidigare än i dag.

Svenska Djurskyddsföreningen med flera kritiserar Jordbruksverkets förslag till nya regler för grisuppfödning. Särskilt att griskultingar ska få avskiljas från suggan redan vid 21 dygns ålder, dvs en vecka tidigare än idag. Man menar att det strider mot regeringens löfte om att inte försämra djurskyddet samt att förslaget heller inte är vetenskapligt underbyggt av forskare. Den fältstudie Jordbruksverket refererar till är gjord av grisnäringens egen branschorganisation.

SLU-professorn Bo Lagers är en av kritikerna. Han säger i en TT-intervju att det finns flera vetenskapliga studier som visar att tidigare avskiljning av griskultingar leder till ökad sjuklighet och därmed ökad användning av antibiotika. Jordbruksverket håller inte med och pekar på att man ställer en rad villkor på grisuppfödarna för att de ska få avskilja griskultingar tidigare. Myndigheten ger i övrigt en ganska snårig förklaring om att det genomsnittligt inte blir så stor skillnad mot idag, och man jämför också med hur det ser ut i andra länder.

Men i grunden handlar det helt klart om att öka produktionen och därmed blir det även ett ökat produktionstryck på grisarna. Sist i en information från Jordbruksverket står det exempelvis”…och under ett år hinner varje sugga få några extra grisar som bonden kan sälja.” Ytterligare en del i Jordbruksverkets förslag är att maximalt antal slaktgrisar i samma stallavdelning ska ökas från 400 till 600. Jordbruksverket är tydligt med att regeländringarna handlar om att de ska stödja målen om ökad produktion i regeringens livsmedelsstrategi.

Enligt flera kritiker är livsmedelsstrategin, som presenterades i början av året, för ensidigt inriktad på ökad produktion, produktivitet och konkurrenskraft medan hållbarhet i produktionen har nedgraderats. I livsmedelsstrategin finns visserligen hållbarheten med, men flera kritiker menar att det saknas åtgärder och strategi för hur en ökad livsmedelsproduktion också ska bli hållbar. I Jordbruksverkets förslag till nya regler för grisuppfödning ser vi nu däremot ett konkret exempel på hur en sådan prioritering av ökad produktion av allt att döma leder till minskad hållbarhet. Det finns all anledning att hålla ögonen öppna för sådant i fortsättningen.

Livsmedel under namnet rotfrukter innefattar hela rötter, rotdelar, rotknölar, stamknölar, ovan och under jord. De är en viktig del i den svenska husmanskosten. Ovärderliga i det gamla bondesamhället eftersom de tål att lagras över vintern om de hålls undan från mögel och frost. De är billiga, har högt vitamin, kostfiber och mineralinnehåll. Tillexempel A-vitaminet bibehålls när vi kokar dem länge. Tillagningen kräver sin omsorg som är mödan värd.

Kålrabbi är en rova ovan mark, ett mellanting av kål och rova. Den är stamknölad men ser ut som en rova och smakar som en krispig broccolistjälk men ändå mer läskande än den. Vackert ljusgrön eller purpurfärgad med blad och bladärr och inuti ett vitt fruktkött. Inte mycket historia känd om denna mer än att den framavlats av kål och kom till Europa i slutet av 1500-talet. Lustigt är dock att i Norge kallar de kålrot för kålrabi, ett av dessa förvirrande orförväxlingar vi kan råka ut för grannar emellan.

Kålrabbin har kallats Nordens citron. Den innehåller C-vitamin, B-vitamin, kalcium, fosfor, magnesium och grova kostfiber.
Tillaga kokt, rå eller stekt och panerad. I sallader, hyvlad, tärnad eller strimlad, picklad eller bara kokt med lite smör, i grytor och gratänger.
Servera ett barn tunna skivade flarn direkt från en kålrabbi och några nötter till som ett mellanmål.
Låt kålfamiljens egen lilla rova finna vägen till barnens munnar, låt kålrabbin, det trinda, osöta äpplet bli den glada lilla överraskningen i en välkomponerad sallad. För sin goda fräschör och sin sunda inverkan på ämnesomsättning, nervsystem och hjärta.

Kål är välkänt i huskurer för egenvård för att dra ut det röda ur en inflammation, som omslag utvärtes eller gurgla i juice mot tandköttsinflammation.
Kålsläktet är högt skattat i Norden för sin kurerande förmåga även vid förkylning och hosta. En urgröpt kålrot med honung i gropen som får stå över natten bjuder på en utsökt medicin. Honungen har dragit åt sig kålrotens näring och smält i urgröpta gropen så passa på att den ej rinner ut.
Ett mortlat vitkålsblad på en mjölkstockning är ett annat gammalt husmorsknep.

En variant inom kålfamiljen är rapsen som odlas dels för att utvinna olja ur fröna, dels för att av resterna efter oljeutvinningen bereda rapskakor, som används som fodermedel.
Många är de områden och riktningar en förädlingsprocess kan leda till och gott är det arbete som lades ned på att framavla de rotgrönsaker vi har idag.

Ett liv med mer gemenskap, i överensstämmelse med ekosystemen och med möjligheten att få vara kreativ i sitt arbete och göra något meningsfullt. Det är en dröm som odlingskooperativet Under Tallarna har förverkligat. Samtidigt utvecklar man inte minst ett inspirerande exempel på hur småskalig grönsaksodling blir den mest högproduktiva och ekologiska modellen.

Stort intresse

– Vi får massor av besök av intresserade människor. Det blir några tusen varje sommar. Många söker idag efter idéer om hur vi ska hantera en ohållbar framtid och vi blir kanske ett exempel på personer som går till handling, säger Simone Grind, som är en av de fem delägare som driver kooperativet.

Under Tallarna bygger i övrigt på olika typer av medlemskap. Det som odlas går idag till 70 andelsmedlemmar under perioden juni–oktober. Då får 50 medlemmar en prenumererad veckolåda som ungefär motsvarar en familjs veckobehov av grönsaker. De övriga 20 andelarna går till restauranger. Intresset är stort. Andelarna är slutsålda i år och man planerar att utöka verksamheten och antalet medlemmar. Det här upplägget innebär samtidigt både en riskfördelning och en naturlig dialog mellan producenter och konsumenter.

Man kan också vara stödjande medlem i Under Tallarna och vara med på olika arrangemang. Här ordnas skördemiddagar, träffar, kurser, praktikantdagar, öppna arbetsdagar som är väldigt välbesökta, med mera. De här mötena mellan människor är en viktig poäng med verksamheten.

Skapa det liv man vill leva

Under Tallarna (eller formellt Tuna kooperativ) finns i Järna, startade år 2012 och har byggt upp verksamheten utan lån eller bidrag. Marken som arrenderas av Södertälje kommun var för länge sedan en del av en gård, men hade vid starten legat öde under många år. Här fanns bara ruinen av ett nedbrunnet hus. Idag sjuder det av grönsaksodlingar och centrum för det hela är ett stort egenbyggt växthus där man driver upp plantor för odlingarna och där man också har utrymmen för gemenskap.

Här träffar jag tre av dem som driver verksamheten – Simone Grind, Robin Tidblom och Ossian Tidblom. De har lite olika bakgrunder men verkar ha liknande motiv för att arbeta med kooperativet.

– Vi vill skapa en plats för både högproduktiv matproduktion och en mötesplats för socialt, kulturellt liv med utrymme för rekreation och upplevelser. Det handlar om att skapa det liv vi vill leva. Samtidigt blir den småskaliga matproduktionen ett bra verktyg att arbeta med frågor som vi tycker är viktiga, exempelvis biologisk mångfald, socialt inkluderande, starka lokalsamhällen, miljömedvetenhet och konsumtionsmedvetenhet, säger Simone.

– Det är ett försök att leva med ekosystemen på ett sätt där människan inte är alltför separerad, och att den vägen utforska hur man kan göra, säger Robin.

– Det här ökar också människors engagemang för lokalsamhället. Man bryr sig mer om sin lokala matproduktion, menar Ossian.

Högproduktiv odling

Enligt Ossian händer det mycket just nu inom småskalig grönsaksodling över hela världen och vi lever i en tid då man kan lära av varandra och kombinera de bästa tipsen. Under Tallarna har ambitionen att göra den här typen av odling till den mest högproduktiva och mest ekologiska modellen. I de egna odlingarna kan man själva se att samarbetet med ekosystemet gör att man kan producera så mycket mer.

Under Tallarna odlar mer intensivt än många andra odlare. Det grundar sig på detaljer i metoderna och modern forskning om ekologi. Man har fasta odlingsbäddar där man odlar på hela ytan. De plöjs aldrig. Detta för att bygga upp ett mikroliv i jorden som gör att grönsakerna kan tillgodogöra sig näringsämnena där. Man använder mycket biokol vars struktur ger en bra miljö för mikroliv i jorden. Ungefär som ”jordens korallrev”, menar Robin. Den här kolblandade odlingsjorden laddar man med mycket näring i form av kompost och komposterad gödsel.

Hos Under Tallarna får man under en säsong fram 2–3 omgångar grönsaker på en och samma yta och med en varierad växtföljd. Att man får ut så mycket beror både på hur man sköter odlingsjorden och att man för det mesta driver upp plantor i växthus som sedan planteras, dvs man sår inte så mycket direkt. Genom det material man använder i odlingsbäddarna samt genom att man odlar på hela odlingsytorna har man inga större problem med ogräs som ska rensas. Inte heller har man problem med sniglar. Våra odlingsbäddar är inte ett bra habitat för dem, de vill inte vara här, berättar Ossian.

Behövs mer småskalig matproduktion

– Det här är en spännande modell för hur mycket som kan produceras exempelvis nära stan där det inte finns så mycket yta, säger Simone. Det är något som samhället kommer att behöva mer av i framtiden, vi kan inte fortsätta som vi gör idag. Det handlar också om matsuveränitet i Sverige som man pratar mycket om idag. Om vi inte producerar mat, vad händer då redan efter tre dagar om vi plötsligt inte längre kan importera?

Hon menar också att det som Under Tallarna gör kan alla göra överallt. Det finns mycket kommunal och annan mark i anslutning till samhällen som går att använda till matproduktion och som skulle må bra av att användas till det. Det krävs också en hel del arbete och envishet och att man vågar tro på sin idé. Därför behöver det hela också vara lustdrivet, och det får man med sig om man arbetar på ett sätt som stämmer med det liv som man vill leva.

Enligt Simone behövs även större samhällsvisioner för att den här typen av småskalig matproduktion ska få ordentligt genomslag. Det räcker inte med att politiker och tjänstemän tycker det är bra i största allmänhet. Det behövs funktioner i samhället som kan bidra till den utveckling man vill se. Simone tycker det är bra att Södertälje kommun nu ska arbeta med en odlingsstrategi för hela kommunen. Men det finns ganska få odlare och hon menar att hela Sverige behöver utbilda sig i hur småskalig matproduktion går till.

– Det behövs också mer utrymme att testa nya lösningar. Om vi ska skapa ett samhälle som stämmer med planetens begränsningar behöver vi alla, inklusive politiker och företag, se exempel på hur man kan arbeta utanför den vanliga fyrkanten. Det är detta som kommer att skapa utveckling. Inget nytt föds av att enbart vara emot allt som är dåligt. Vi fokuserar istället mer på att utveckla ett bra exempel och att inspirera andra, säger Simone.