Var rädd om humlorna som flyger omkring just nu, lite vilsekomna och klumpiga. De är nämligen drottningar som övervintrat och letar nytt hem. Och var och en av dem framtida mamma till ungefär 500 välbehövliga nya humlor!

Pollinerande insekter är avgörande för människans överlevnad. Två tredjedelar av alla grödor som odlas är beroende av att pollineras av insekter som just humlor, bin och insekter. Var tredje tugga vi äter är pollinerad av ett bi, en humla eller annan pollinatör.

Den globala insektsdöd som hotar är därmed ett hot mot hela mänskligheten, eftersom vår matproduktion är beroende av insekterna.
I Sverige har finns cirka 300 olika sorters vilda bin varav nästan hälften, 130 arter är rödlistade.

Men åter till humlorna. De stora och lite klumpiga individerna som så här års gärna förirrar sig in igenom öppna fönster och dörrar är drottningar – och som sådana extra värda vår omsorg. Se därför till att varsamt rädda ut dem i naturen igen.

Samhället dog i höstas

Drottningens samhälle dog i höstas och hon är ensam kvar. Nu söker hon en skreva eller grästuva att bygga bo i – och där kommer hon att föda upp ungefär 500 humlor.

En enda humla kan pollinera 1500 blommor per dag, vilket innebär att ett humlesamhälle med gemensamma krafter kan pollinera mer än 100 miljoner blommor under en säsong – bland dem sådant vi äter, som bär och frukt.

Vill du vara rädd om humlorna och bina så kan du plantera pollenrika växter som bin och humlor gillar. Har du trädgård, så välj växter enligt den enkla grundprincipen att humlorna gillar samma växter som vi gillar; de som luktar och smakar gott, som kryddväxter och bärbuskar.

Vill man odla för pollinerande insekter så är det också viktigt att välja växter som blommar under olika tider, så att tillgången på mat blir jämn. Och tänk på att ogräs också är mat! Klöver och maskros är viktiga, så låt dem blomma i gräsmattan och klipp helst inte förrän de blommat ut. Bra sensommarblommor för insekterna är kärleksört (som också älskas av fjärilar), höstaster och ljung.

Nästan en procent av Sveriges yta är gräsmatta, medan det knappt finns en procent kvar av de ängsmarker som fanns i Sverige för hundra år sedan. Om du har trädgård så kan du omvandla en bit av en gräsmatta till blommande äng och därmed göra en viktig räddningsinsats för bin och andra pollinatörer.
Sluta att använda alla former av gödsel. När marken blir magrare gynnas örterna.

Höj upp gräsklipparen och klipp gräset mer sällan, så ser du vilka örter som börjar blomma. Några brukar dyka upp redan första året, som vitklöver, käringtand, prästkrage, rölleka, renfana, fibblor och liten blåklocka. De lockar massor av humlor, fjärilar och vilda bin. När du väl har blommor på din gräsmatta, ge dem tid att blomma färdigt innan du klipper (ofta i slutet av juli). Låt det avslagna materialet ligga kvar i två dagar, så att fröna hinner lossna och falla till jorden, innan du räfsar ihop och bär bort.

Använd givetvis inga kemiska bekämpningsmedel.

I en ny studie har man i samtliga 29 mindre vattendrag som undersöktes i 10 europeiska länder hittat mixar av kemiska bekämpningsmedel och i de flesta fall även veterinärläkemedel som används i lantbruket. Totalt hittades 103 olika bekämpningsmedel varav de flesta var herbicider samt 21 läkemedel som huvudsakligen var antibiotika.

I det vattenprov som hade högst koncentration fanns 70 olika bekämpningsmedel. En fjärdedel av de kemikalier som hittades i studien är förbjudna i EU och i hälften av vattendragen fanns minst ett bekämpningsmedel i nivåer över det tillåtna. Det vanligaste var här neonikotinoider, som anses bidra till den oroande minskningen av mängden bin och andra pollinerande insekter och som numera inte är tillåtna i EU. Att man hittat förbjudna kemikalier behöver inte vara tecken på illegal användning, utan kan vara resultat av urlakning av beständiga kemikalier som använts tidigare och som finns kvar i jorden.

Studien publicerades i Science of The Total Environment. Forskarna säger enligt en artikel i The Guardian att det stora antalet bekämpningsmedel och läkemedel man fann i vattendragen betyder att det finns komplicerade mixar av dessa vars påverkan är okänd. De säger att studien visar en utbredning av biologiskt aktiva kemikemikalier i vattendrag över hela Europa och att det finns potential för ekosystemeffekter.

Köttkonsumtionen behöver minska betydligt. Men vilken typ av kött ska man då välja för en hållbar konsumtion? Vi har frågat tre sakkunniga inom olika områden och deras svar har en hel del gemensamt: Köttet bör i första hand komma från djur som inte äter sådant som människor kan äta.

I valet av kött kan man skilja på å ena sidan idisslare som kor och får som har en unik förmåga att äta gräs och grovfoder som människor inte kan äta. Å andra sidan grisar och kyckling som inte har den förmågan. Om kor i ett lagom avvägt antal ingår i ett riktigt kretsloppsjordbruk och inte utfordras med spannmål och kraftfoder blir det hållbart. Grisar och kyckling däremot konkurrerar egentligen med oss människor om de vegetabilier vi själva kan äta, och det är inte hållbart.

Gräsbetande idisslare

Sara Jervfors är kostchef i Södertälje och Gnesta samt projektledare för MatLust. Bara i Södertälje kommun serveras varje dag 24 000 måltider i skolor och äldreomsorg. Sara pekar bland annat på den nyss nämnda skillnaden.

– Generellt är det bra att välja kött från gräsbetande idisslande djur, som även ger gödsel. Det är bland annat bra för kretsloppet och den biologiska mångfalden och håller landskapen öppna. Viltkött från exempelvis vildsvin kan också vara ett hållbart val.

Hon anser att vi även behöver höns och grisar, men i betydligt mindre omfattning än idag. I grisproduktionen bör det helst handla om djur som äter restprodukter som annars skulle ha slängts. Inom äggproduktion tycker hon också det är viktigt att ta vara på kött från värphönsen, som annars ofta går förlorat. Överlag tycker hon att man helst bör välja Kravmärkt kött.

Undvik anonymt kött

Sara Jervfors ger också exempel på typer av kött som är mindre bra att välja:

– Undvik anonymt kött utan ursprungsmärkning och kött som man inte vet hur det har producerats, vilket exempelvis är väldigt vanligt i charkprodukter. Jag tycker också man kan undvika importerat kött. I Sverige kan vi själva producera kött och det finns ingen anledning att importera detta.

Inom Södertälje kommuns måltidsverksamheter har man minskat köttkonsumtionen och följer i stort sett principen om 20 procent animalier, exklusive mejeriprodukter, och 80 procent vegetabilier. Kommunens måltidsverksamhet använder bara svenskt kött och 65 procent av det är ekologiskt. I skolorna serveras idag i genomsnitt 50 gram kött eller fisk per elev och dag. Det är tillräckligt ur näringssynpunkt, menar Sara Jervfors. Utöver det serveras en hel del näringsrika vegetabilier som rotfrukter, kål, baljväxter och nordiska spannmål. Gärna närodlade i säsong.

– Ur näringssynpunkt använder vi råvaror som är så lite processade som möjligt. Det gäller både kött och vegetabilier. En viktig utmaning i våra menyer är förstås också att maten ska vara god.

Industriell köttproduktion

Wilbert Beyer är veterinär och anser att det är den industriella köttproduktionen som är den stora boven när det gäller både hållbarhet och etik på det här området. För konsumenter finns flera aspekter man kan tänka på i sina egna val, menar han.

– Dels handlar det om vad djuren bidrar med i ett kretsloppsjordbruk. Där är idisslarna bra eftersom de äter sådant som människor inte äter och omvandlar det till högvärdigt protein samtidigt som de ger gödsel som är mycket berikande för jorden. Om maten ska räcka i framtiden så är det mycket viktigt att utnyttja idisslarnas förmåga.

 (Artur Granstedt)

– Det viktiga i all köttproduktion är överhuvudtaget hur man producerar. Det ska vara bra djurhållning, men det finns idag skräckexempel inom alla djurslag – kor, grisar, kyckling och höns, och även fisk, säger Wilbert Beyer.

Han menar också att vi har en enorm överproduktion och att vi äter 3-4 gånger mer kött än vad som behövs. Själv äter han kött ungefär 1-2 gånger per vecka och väljer då kött från gårdar där han vet att djuren har det bra. Wilbert anser att vi som konsumenter egentligen har stor makt.

– Om vi alla skulle välja bort industriellt producerat kött skulle vi skicka tydliga signaler till producenterna. Visserligen styrs det här också av priserna, men när vi köper billigt kött betalar vi inte det verkliga priset. Ett lågt pris brukar betyda att man inte tagit med miljökostnader och att man har tummat på djurhälsan och djuretiken.

Hur går produktionen till?

När det gäller vilken typ av kött som svenska konsumenter kan välja ur hållbarhetssynpunkt tycker Wilbert att det kan vara kött från betesdjur som kor och får, samt även viltkött om jakten bedrivs på ett ansvarsfullt sätt. Ekologiskt kött är ofta ursprungsmärkt och han menar att man som konsument numera har ganska goda möjligheter att spåra köttet och få en uppfattning om hur produktionen har gått till. Och när man köper ägg tycker han att de bör komma från åtminstone frigående höns.

Att välja svenskt kött kan vara positivt och det ger enligt Wilbert en viss säkerhet om att det producerats med jämförelsevis hög standard. I Sverige har vi en stark lagstiftning inom djurskydd och närproducerat är också en fördel.

– Men svenskt kött är ingen garanti. Det finns många stora anläggningar som producerar i stor skala och det finns fortfarande en hel del att förbättra även i vårt land, säger Wilbert Beyer.

Kretslopp, bördighet och klimat

Artur Granstedt, som är docent i växtodlingslära och ekologiskt lantbruk, har länge forskat kring och verkat för kretsloppsjordbruk med en väl avvägd balans mellan växtodling och kor eller andra idisslande djur. Det är ett jordbruk som är självförsörjande på växtnäringsämnen (konstgödsel behövs inte) och djuren äter bara grovfoder, inte kraftfoder och spannmål. Det här förutsätter också en växtföljd där ungefär 30-40 procent av arealen är flerårig kvävebindande vallodling och att vi tar vara på våra naturbeten som idag uppgår till cirka 500 000 hektar i Sverige. Tillsammans med stallgödsel gör vallodlingen jorden mer mullrik och bördig och därmed binds också mer kol i marken. I det här systemet har korna en nyckelroll i kretsloppet och därför är nötkött från sådana jordbruk bra ur hållbarhetssynpunkt. Men då handlar det totalt sett om betydligt mindre volymer nötkött än idag.

– Om vi utgår från verkligt hållbara kretsloppsjordbruk blir det rimliga en nötkött- och mjölkkonsumtion som motsvarar det antal djur som hela eller delar av de 30-40 procenten vallarealen kan föda. Det skulle totalt sett betyda att nötköttkonsumtionen behöver minska med 70 procent, säger Artur Granstedt.

Äter det som människor kan äta

Men idag har vi i Sverige dubbelt så stor nötkött- och mjölkproduktion jämfört med vad bete och grovfoder kan ge, menar Artur. Ungefär hälften av det korna äter idag är spannmål eller kraftfoder (i regel koncentrat av spannmål och soya), dvs sådant som människor kan äta. Soja bidrar också till avskogning och andra miljökonsekvenser på andra håll i världen.

I det här avseendet är det än värre med kyckling, höns och gris som inte kan äta gräs och grovfoder, och som därför aldrig kan ha kornas naturliga roll i kretsloppet. Det här handlar till stor del om industriproduktion och djuren utfordras med sådant som människor kan äta. Sådan produktion är inte hållbar och behöver minimeras, anser Artur. Det som är hållbart att ha kvar är kyckling/höns och gris i en omfattning som motsvarar mängden matavfall för att ta vara på resurser som annars går förlorade.

Minska köttkonsumtionen

För att matkonsumtionen ska bli riktigt hållbar behöver vi i Sverige minska den totala köttkonsumtionen med omkring 80-90 procent, menar Artur. Redan vid en minskning med 35 procent, till nivån vi hade på 1960-talet, skulle vi kunna göra oss självförsörjande på enbart ekologiskt odlade baslivsmedel i Sverige. Det skulle innebära en betydande minskning av klimat- och övrig miljöbelastning från vår matkonsumtion.

Hur kan man då göra som konsument?

– Vi kan äta väldigt mycket mer rotfrukter än vi i genomsnitt gör idag och även betydligt mer grönsaker. Det kött man äter bör huvudsakligen komma från idisslande djur i kretsloppsjordbruk. Industriellt producerad kyckling och svinkött bör man av flera skäl låta bli. Ett tips är att hålla utkik efter svenskt naturbeteskött, säger Artur Granstedt.

En frisk odlingsjord ska myllra av liv, och detta liv hänger nära samma med jordens mullhalt och bördighet. Här har daggmaskarna och djupa växtrötter viktiga nyckelroller. Livet i jorden är grunden för vår existens, men det missgynnas av det industriella jordbruket och kemiska bekämpningsmedel. I ekologisk odling finns ofta mer daggmask och mer mull än i konventionell odling.

SLU-forskaren och bonden Hans Larsson har studerat de här förhållandena och betonar att det även är mycket viktigt att utnyttja jordarna mer på djupet, inte bara ytskiktet.

– Det moderna konventionella jordbruket använder bara själva matjorden och tesen är här att genom konstgödsel tillföra näring för att ersätta den näring man tar bort från marken genom odlingen. Men då utnyttjar man egentligen inte jorden alls, och man skulle nästan lika gärna kunna odla i glasull, säger Hans.

Använd jorden mer på djupet

Han berättar att det är viktigt att använda växter med djupa rötter i jordbruket, av flera skäl. Inte minst i vallodling, där man bör ha djuprotade fleråriga baljväxter som lucern och rödklöver. Dessa fixerar kväve från luften (konstgödsel behövs inte) och bygger upp mullhalten i jorden.

Här finns även en viktig synergi med daggmaskarna. Rötterna utnyttjar daggmaskgångarna i marken som kan sträcka sig ner till ett par meters djup, och daggmaskarna använder i sin tur rotgångarna. Tillsammans med allt annat liv som finns i en frisk mark – bland annat i form av insekter, mikroorganismer och mykorrhizasvampar – skapas en mullrik och bördig jord där näringsämnen frigörs och blir tillgängliga för växtligheten.

– Mullhalten är det som ger liv i jorden. Man brukar säga att 1-2 procent mullhalt ger för lite djurliv i marken. Det vanligaste i våra jordbruksmarker är 2-3 procent mull. Men man ska upp till över 4 procent mullhalt för att få liv i jorden och det är vad man i regel strävar efter i ekologisk odling, säger Hans Larsson.

Mullhalt, daggmaskar, jordliv, bra skörd – allt hänger ihop

Mullhalten bestämmer i hög grad hur mycket daggmask det finns i jorden, vilket är en bra indikator på hur frisk jorden är. Hans Larsson har gjort studier kring hur det här ser ut i olika odlingssystem.

I konventionella odlingar har han uppmätt stora variationer av tillgång på daggmask, allt ifrån 15-20 upp till 225 daggmaskar per kvadratmeter. På en del konventionella gårdar finns mycket lite daggmask och det är enligt Hans ofta jordbruk som sedan länge inte har djur och stallgödsel. Specialiserade växtodlingsgårdar utan djur, som är det vanligaste idag, har överlag mindre daggmask i jorden. I ekologisk odling har han uppmätt upp till 8 miljoner daggmaskar per hektar, vilket är mer än dubbelt så mycket som han maximalt har uppmätt i konventionell odling (det var dock inte i en jämförande studie). Han har också konstaterat stora skillnader i mängden biomassa av daggmaskar i marken – upp till 4 ton per hektar i ekologisk odling och bara upp till 500 kilo per hektar i konventionell odling.

– Ju mer daggmaskar desto mer jordliv. De gynnar den övriga markfaunan. Exempelvis blir det mer skalbaggar som äter skadedjur, bland annat bladlöss. Det här är ekologiska system som också tar hand om problemen.

Daggmaskar är viktiga för bördigheten. I en studie som Hans gjort på sockerbetsodlingar visade det sig att ju fler maskgångar det fanns i marken, desto större blev skörden. Daggmaskar gör nytta på flera sätt. De gör jorden mer porös, vilket också ökar markens förmåga att ta emot och behålla vatten. Motsatsen är så kallad markpackning som förhindrar rotutveckling och djurliv i marken och som ger sämre vatteninfiltration, vilket lätt leder till markerosion.

– Det ställs en del krav för att daggmaskar ska trivas i jorden. De behöver tillräckligt med föda i form av rotmassa, skörderester, stallgödsel och/eller gröngödsling. De behöver också lugn och ro och tid för fortplantning, exempelvis genom långliggande vallodling på två, tre år och genom skonsam jordbearbetning. Allra helst ska det finnas vegetation på marken hela tiden, säger Hans Larsson.

Daggmasken som klimathjälte

Daggmaskar är även något av klimathjältar och har en betydande förmåga att både skapa kolsänkor och öka bördigheten. Hans berättar om ett försök man gjorde med att sprida ut stora mängder torkad och hackad vall på odlingsmarken.

– Senare samma år var all denna grönmassa som vi spridit ut borta. Daggmaskarna hade då dragit ner allt detta i marken. Med hjälp av daggmaskarna fick vi alltså ner stora mängder kol i marken, med en väldigt liten insats. Det här är ett bra sätt att ganska snabbt öka mullhalten i jorden. Resultatet blev en ekologisk odling utan behov av att rensa ogräs och som gav väldigt höga skördar.

– Eko-motståndare brukar säga att vi inte kan odla ekologiskt därför att det ger lägre skördar. Men vi har visat väldigt höga skördar med sådant här odlingssystem. Man brukar också påstå att med eko måste vi hugga ner mer skog. Nej, det stämmer inte. Vi måste istället utnyttja odlingsjorden bättre, och mer på djupet. Dessutom ligger idag en halv miljon hektar svensk åkermark oanvänd, säger Hans Larsson.

Att använda marken mer på djupet handlar inte bara om djuprotade perenna grödor. En spännande möjlighet finns också i agroforestry, det vill säga att ha träd och buskar i anslutning till odlingar. Hans berättar att träd kan ha rötter som sträcker sig 80 meter ner i marken. Lövträd och lövbuskar med djupa rötter pumpar upp näring som via löven göder odlingsjorden varje år.

De lövängar som vi i Sverige förr hade miljontals hektar av var en sorts agroforestry på betesmarker. På dessa lövängar hade man utspridda bestånd av lövträd och buskar som gödde gräset, så kallade djuprotade grässvålar. Det var ett gigantiskt ekosystem där daggmaskarna drog ner de markgödande löven i jorden och där träden och buskarna också gav skydd mot torka.

– Det här har bönder förstått och använt under kanske tusentals år, men inte idag. Nu har vi i Sverige ett EU-jordbruksstöd som tvärt om innebär att man ska hugga ner träd och buskar i betesmarkerna för att få betesbidraget.

Behövs mer metodkunskaper och hållbar filosofi

Hans Larsson anser att man behöver kartlägga och lyfta upp alla de här sambanden kring växtlighet och livet i marken. Jordbruksforskningen och jordbrukspolitiken hänger ihop. Det är inte minst viktigt att lära ut hållbara metoder som tar hand om kolet och som skyddar djurlivet i marken och överallt. Det är ju grunden för vår existens.

– Man styr idag jordbruket genom subventioner och där finns möjligheter att åstadkomma åtgärder. Man pratar exempelvis om att styra över till mer gröna stöd, men i praktiken fortsätter det idag ungefär som tidigare. Man borde exempelvis ta tag i problemet med bekämpningsmedlen. Det kemiska jordbruket är ohållbart, säger Hans Larsson.

På ett mer filosofiskt plan menar han att det i grunden också behövs större vördnad för djurlivet och de komplexa samband som finns i marken.

– Filosofin kring detta är viktig. Vad vi gör speglar vad vi tänker och hur vi ser på jorden. Här behövs ett respektfullt förhållningssätt.

Vad passar väl bättre än att avrunda med den vördnadsfulla dikten Daggmaskar, av Harry Martinson:

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Intresset för naturviner ökar starkt. Det är viner som görs med så lite manipulation och tillsatser som möjligt, och ofta småskaligt. Det ger en stor mångfald av viner där karaktären på odlingsplatsen, druvan och även det enskilda vineriet slår igenom tydligare i smakupplevelsen. Som kontrast till detta är inom EU mer än 50 ämnen idag tillåtna som tillsatser i vanlig vinproduktion.

Exempel på sådana tillsatser är socker, koncentrerad druvjuice, syror, ekchips, klarningsmedel, svavelföreningar med mera. Ekologiska viner tillåter färre tillsatser än konventionella, biodynamiska viner ännu färre och naturviner nästan inga tillsatser alls. Man kan lite förenklat säga att ju mer naturligt vinet produceras, desto mindre kan man fuska och ta till enkla lösningar.

Ju mindre tillsatser desto mindre fusk

– Det krävs en annan skicklighet och kunskap hos dem som gör naturviner och även hos alla led fram till konsumenten, säger Pia Spörndly som är sommelier och krögare på Matbygget och Järna Kafé och som har lång bakgrund inom gastronomi och vinimport.

Hon beskriver framväxten och ökningen av naturviner som en rörelse och något av ett uppror mot användandet av kemiska bekämpningsmedel och tillsatser. Man har även anammat delar av det biodynamiska, inte minst när det gäller att vårda odlingsjorden och låta platsens terroir prägla vinet. Pia berättar att en av vinodlarna har sagt ungefär att ”det handlar om att göra det bästa vinet och då är det här är den enda vägen”. Man måste ta hand om jorden.

Bara jäst druvsaft – inget tillsatt, inget borttaget

Det finns inga spikade definitioner av vad som får kallas naturviner och heller inga certifieringar som Krav eller Demeter (dock kan naturviner vara Krav- och/eller Demetermärkta). Man får här lita på att odlare och producenter följer de ”regler” eller de gemensamma nämnare som ändå råder bland naturvinsproducenter.

Så naturlig produktion med så lite manipulation som möjligt är en sorts grundinställning inom naturvin. Odlingen av druvorna bör vara ekologisk eller gärna biodynamisk. Det innebär till att börja med att inga kemiska bekämpningsmedel och ingen konstgödsel används. I biodynamisk odling har man också ett självförsörjande kretslopp växtnäringsämnen.

Produktion av biodynamiskt vin och naturvin har en hel del gemensamt. Man är generellt ute efter att i vinet få fram den naturliga karaktären av odlingsplatsen och dess odlingsjord. Vinerna produceras med den naturliga jästen från vingården och utan filtrering, utan klarning och utan eller med mycket liten användning av svavel. Man kan säga att naturviner ska vara jäst druvsaft och inget annat – inget tillsatt och inget borttaget.

– Det blir ett levande vin som talar sitt egna språk och där druvan och jordmånen får sätta tydlig prägel och karaktär på vinet. Det handlar också om småskalig, hantverksmässig produktion vilket gör skillnad. Olika årgångar och producenter sätter också karaktär på naturvinerna och de är svåra att sätt in i en mall, säger Pia Spörndly.

Fruktig och komplex smak

Av det här följer att olika naturviner skiljer sig mycket från varandra.

Men kan man kanske ändå säga något generellt om hur vinerna fungerar smakmässigt?

– Naturvinerna tycker jag generellt är fruktigare och har större komplexitet och djup, och samtidigt en mer ”rättfram” smak. Det smakar mycket druva och det fruktiga känner man ofta först. Naturviner smakar helt enkelt väldigt mycket vad vinet egentligen är. Även mycket av växtplatsen känns, exempelvis om odlingsjorden är kalkrik får vinet mer mineralitet. Smakerna är intressanta, och det kan skilja mycket även mellan närliggande vinodlare, säger Pia.

– Eftersom naturvinerna inte är filtrerade blir de också ”tätare” och kan upplevas som lite tjockare. En annan generell smakmässig särprägel är att man kan känna avsaknaden av tillsatt svavel, särskilt i vita viner där man inom vanlig vinproduktion använder mer svavel än i röda.

Har du själv några favoriter bland naturvinerna?

– I Frankrike är man duktiga på det här. Ett intressant distrikt generellt är Loire-dalen. Här finns en mångfasetterad produktion av naturviner med både gröna och röda druvor, och både mousserande och stilla viner. Bland bra druvor kan jag nämna Chenin Blanc och ett tips på en bra producent är Pierre Olivier Bonomme, säger Pia Spörndly.

Det finns enligt en ny rapport inga enkla svar på om mjölk eller vegetabiliska alternativ är bäst för miljön och hälsan. Hur produktionssystemet ser ut är viktigare för hållbarheten än vilken enskild produkt man väljer. Ett system som kombinerar växtodling och djurhållning tycks vara bäst och ger även bäst förutsättningar för en balanserad kost.

Det här framkommer av en omfattande genomgång av en lång rad vetenskapliga artiklar och rapporter från olika organisationer, myndigheter och aktörer (300 källor). Den nya rapporten heter Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa. Den är, på uppdrag av projektet MatLust, framtagen av Gunnar Rundgren, som är expert på jordbruk och livsmedelssystem. Han har i rapporten främst tittat på mjölk som dryck, havredryck och soyadryck ur miljö- och hälsoperspektiv.

Förenklingar och konstruerad motsättning

Bland det första Gunnar Rundgren betonar är att det är svårt att jämföra enskilda livsmedel i sig när det gäller miljö och hälsa. Sådana jämförelser ser man ofta, men de innebär en alldeles för stor förenkling. Vi äter inte några få enskilda produkter utan en hel kost. Och jordbruket producerar inte isolerade produkter, utan det hela är ett system med många flöden som påverkar varandra.

Gunnar Rundgren menar också att motsättningen mellan animalier och vegetabilier i stor utsträckning är konstruerad och att de för det mesta egentligen är beroende av varandra. Exempelvis ger produktion av havredryck även restprodukter som används som djurfoder och strömedel. Och korna äter flera restprodukter från odlingssystemet. Han säger att ”kriget i mejeridisken” kanske mer handlar om olika världsbilder, värderingar och kommersiella intressen, snarare än om vad som är bäst för miljön och hälsan.

Skillnader i näringsinnehåll

När det gäller hälsa pekar Rundgren på några skillnader mellan mjölk, havredryck och soyadryck:

• Mjölk är i många avseenden ett näringsrikt och väl sammansatt livsmedel, och är särskilt värdefullt för personer med lågt intag av protein. Ett minus för mjölken är de mättade fetterna.
• Havredryck har lågt proteininnehåll och lägre proteinkvalitet än mjölk. På plussidan finns innehållet av betaglukaner (bra för kolesterolhalt och blodsockernivå) och omättat fett (som tillsatts från raps).
• Soyadryck har ett högt proteininnehåll, hög proteinkvalitet och omättat fett. Energiinnehållet är dock lägre.

Genom berikning innehåller både havredryck och soyadryck flera av de näringsämnen som mjölk innehåller. För alla tre drycker ser Gunnar Rundgren inga starka hälsoskäl till att man behöver dricka dem. Och inte heller starka hälsoskäl till att undvika dryckerna – dock naturligtvis med reservation för allergier och sjukdomar som kan göra det olämpligt.

För hälsan är det även flera andra faktorer som spelar in och som inte är klarlagda. Exempelvis kroppens förmåga att ta upp näringsämnena, andra ämnen som kan uppstå i industriell bearbetning, förekomst av tungmetaller och rester av bekämpningsmedel samt hur olika produktionsmetoder påverkar dryckens innehåll.

Markanvändning och klimat – beror helt på hur man räknar

När det gäller miljöpåverkan av mjölk, havredryck och soyadryck handlar det om en lång rad faktorer: Klimat, markanvändning, markvård, vattenanvändning, spridning av gifter, påverkan på landskap, biologisk mångfald med mera.

Markanvändning tas ofta upp i jämförelser mellan mjölk och vegetabiliska alternativ. Om man räknar per liter dryck innebär mjölk klart större markanvändning än havredryck och soyadryck. Men om man räknar per 100 gram protein är mjölk och havredryck jämbördiga, och om man dessutom tar hänsyn till proteinkvaliteten väger den jämförelsen över till mjölkens fördel.

Soya är, enligt Rundgren, klart bäst när det gäller att producera protein markeffektivt. Soyaodling passar dock inte i Sverige utan sker i andra delar av världen, både på jättefält i avskogad regnskogsmark och hos småbönder med bra växtföljder. Därför är det inte så meningsfullt att jämföra med svensk produktion av mjölk eller havre. Rundgren menar också att det är mycket tveksamt att Sverige ska vara beroende av importerad soya med tanke på resurshushållning och sårbarheten i vår livsmedelsförsörjning.

När det gäller jämförelser av klimatgasutsläpp beror resultaten återigen på hur man räknar. Per liter dryck har mjölk enligt vissa studier högre utsläpp än havredryck och soyadryck. Men räknar man per gram protein blir mjölk och havre likvärdiga. Det har också gjorts en studie av olika icke-berikade drycker där man vägde in flera näringsämnen som finns i de nordiska näringsämnesrekommendationerna. Resultatet blev då att mjölk var den dryck som gav lägst växthusgasutsläpp i förhållande till näringsvärdena.

Gunnar Rundgren pekar också på en annan faktor i jämförelser av klimatgasutsläpp som inte alls brukar uppmärksammas: Cirka hälften av utsläppen från mjölkproduktion (räknat i koldioxidekvivalenter) är metangas, vilket är en kortlivad gas som finns kvar i bara 11-12 år. Koldioxid däremot finns kvar och ackumuleras i tusentals år. Därför är det inte rättvisande att jämföra olika mix av utsläpp rakt av. Det här är till mjölkens fördel i jämförelsen.

Viktiga fördelar med både djur och växtodling

De miljömässigt positiva sidor som finns i kombinationen djurhållning och växtodling är också ofta till mjölkens fördel på flera sätt. Inte minst när det gäller kolinlagring i odlingsjorden, som spelar stor roll för koldioxidhalten i atmosfären. Kolet finns i jordens mull, som är viktig även för bördigheten och för markens förmåga att motstå erosion och hålla kvar vatten. Det här handlar alltså också om markvård och den är en förutsättning för allt vårt jordbruk, menar Gunnar Rundgren. Om vi inte sköter våra jordresurser på rätt sätt har vi ingen framtid på den här planeten, säger han.

Växternas rötter har stor betydelse för denna kolinlagring och markvård, och här har i regel fleråriga växter större andel rot än ettåriga. Mjölkproduktion i Sverige bygger delvis på flerårig vallodling av gräs och klöver, och detta är en av fåtal växtodlingar som förbättrar jorden och ökar mullhalten och bördigheten. Däremot ensidig spannmålsodling bryter istället ner marken. Med enbart växtodling kan man visserligen hålla bördigheten på hyfsad nivå med hjälp av bland annat undergrödor och mellangrödor, men enligt Rundgren inte alls på samma nivå som med kombinationen betande djur och växtodling.

Även när det gäller den livsviktiga biologiska mångfalden har mjölkproduktion en inneboende fördel jämfört med havre och soya. Betande djur är enligt Gunnar Rundgren en förutsättning för att upprätthålla den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Men han pekar också på att dagens strukturförändring i mjölkproduktionen minskar dess betydelse för den biologiska mångfalden. Här är ekologisk produktion klart bättre än konventionell. Överhuvud taget passar mjölkproduktion med en kombination av djurhållning och växtodling bra ihop med ekologisk produktion.

Se upp med livscykelanalyser

När det gäller miljöpåverkan pekar Gunnar Rundgren också på att livscykelanalyser, som idag dominerar i bedömningar av enskilda livsmedels miljöeffekter, har stora begränsningar. Den typen av analyser har visserligen ett värde när det gäller att hitta förbättringsmöjligheter och jämföra olika sätt att producera samma sak. Men Rundgren menar att man ska ta livscykelanalyser med en stor nypa salt. Resultaten av dessa beror väldigt mycket på vilka avgränsningar som gjorts, vad som tas med i mätningarna (exempelvis inkluderas sällan biologisk mångfald och toxitet), vilken enhet miljöpåverkan relateras till (per kilo, eller mängd kalorier, eller proteininnehåll, osv), om produktionen även ger biprodukter, och användning av osäkra beräkningsschabloner med mera. Det här gör att det blir svårt, och kanske rent vilseledande, att jämföra enskilda livsmedel utifrån livscykelanalyser. Om man dessutom jämför olika produkter från helt olika produktionssystem som har olika miljöpåverkan blir det ännu svårare. Det här är komplicerat. En av slutsatserna i rapporten är, som sagt, att jordbrukssystemets inriktning och struktur är viktigare än valet av enskilda produkter i sig.

Svenskt skogsbruk har i grunden omvandlat stora delar av vår natur genom kalhyggen och ensidiga planteringar som hotar den biologiska mångfalden. Det menar Naturskyddsföreningen i rapporten Från mångfald till enfald, där man vill ge en annan bild än den som skogsbranschen målar upp.

Naturskyddsföreningen pekar på att det idag bara finns begränsade områden kvar med naturliga skogsekosystem. Förutom de få procent av den produktiva skogen som skyddats som reservat, minskar den skog som aldrig kalhuggits i rask takt. Drygt 30 procent av äldre skog har kalavverkats sedan slutet av 1980-talet. Naturskogar fortsätter att kalhuggas till förmån för odlingar av gran och tall på ett sätt som kan liknas vid ett åkerbruk och som skiljer sig kraftigt från skogens naturliga utveckling, skriver Naturskyddsföreningen. Man pekar också på att trycket på skogsråvara idag ökar i takt med omställningen till ett fossilfritt samhälle.

I rapporten ges bland annat en bild av hur det ser ut i 16 representativa ytor på vardera 300 kvadratkilometer, i olika delar av landet. I sex av dessa områden har cirka 80 procent av den produktiva skogen kalavverkats sedan 1950-talet. I alla områden utom två är den siffran 50 procent eller mer. Till den övergripande bilden tillkommer också att skogarna idag genomkorsas av 210 000 kilometer skogsbilvägar och att det årligen byggs 1700 nya kilometer.

Allt det här påverkar den biologiska mångfalden mycket negativt. Drygt 900 olika skogslevande arter är idag klassade som hotade, enligt Naturskyddsföreningen, och framtiden för mer än 1800 arter är osäker. Man menar att det står klart att Sverige inte kommer kunna nå de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen och inte heller flera internationella åtaganden som rör skog. Sverige har bland annat förbundit sig att hejda förlusten av biologisk mångfald.

Naturskyddsföreningen anser att dagens svenska skogsbruk drivs på ett sätt som helt enkelt inte är hållbart. Det behövs en skogspolitik som tar verklig hänsyn till alla värden i skogen – biologisk mångfald, sociala värden, kulturmiljöer, renskötseln, friluftslivet och andra frilufts- upplevelse- och besöksnäringar. Man vill bland annat se ett skogsbruk med flera olika brukningsmetoder och menar att ett variationsrikt skogsbruk ökar motståndskraften mot yttre förändringar.

Nyligen gick Naturskyddsföreningen också ut med ett upprop tillsammans med en rad andra organisationer där man riktar sig till Sveaskog som är Sveriges största skogsägare och som ägs av staten, det vill säga svenska folket. I uppropet anser man bland annat att staten och Sveaskog ska vara en förebild och ligga i framkant när det gäller utvecklandet av ett ekosystembaserat, hyggesfritt skogsbruk – men att skogsbolaget avverkar allt mer skyddsvärd skog.

Den biodynamiska odlingen och forskningen lade i Sverige en viktig grund för det som senare kom att kallas ekologiskt. Det här växte inte minst fram i Järna-trakten, långt innan det ekologiska blev hett. Här är historien om hur ett från början lokalt initiativ av forskning och praktik växte och kom att påverka eko-utvecklingen i Sverige, i Östersjöregionen och så småningom även internationell via FN.

Det är en historia som är okänd för många. Flera decennier innan vi allmänt började prata om ekologisk odling utan kemikalier, konstgödsel och med hållbara kretslopp var detta redan etablerat inom den biodynamiska odlingen. Här pågick redan då forskning och utveckling för hållbart jordbruk och näringsrika matgrödor.

Handlade först om kvalitet

En viktig startpunkt i Sverige och Norden kan anses vara 1949 när Nordisk Forskningsring för Biodynamisk Odling bildades, med ett institut i Järna. Man ville anpassa biodynamisk odling till skandinaviska förhållanden. Ett första långliggande fältförsök med växtföljder och olika gödslingssystem startade 1958, intill det som senare skulle bli Saltå Kvarn. Försöken kom att pågå under hela 32 år och kallades K-försöken, där K stod för kvalitet.

På den här tiden var inte miljöfrågorna det främsta motivet för utvecklingsarbetet. Man var snarare ute efter hälsoeffekter och att de biodynamiska produkterna skulle bli så näringsrika och bra som möjligt. Tidigt fanns också ett starkt samspel mellan det biodynamiska och frisksportarrörelsen, som blev en naturlig kundkrets och marknad. I omvärlden kom 1962 ett stort internationellt genombrott även för miljöfrågorna i jordbruket, när den amerikanska forskaren Rachel Carson kom med rapporten ”Tyst vår”. Hon pekade på att bekämpningsmedel har en förödande effekt och gör att insekter och fåglar försvinner.

År 1964 startade Saltå Kvarn. Bakgrunden var att elever med funktionsnedsättning på Saltå By (dåvarande Saltå Arbetsskola) sedan några år tillbaka bakade bröd på biodynamiskt mjöl och att det här blev mycket populärt och växte i omfattning. 1970 invigde Saltå Kvarn ett nytt bageri i anslutning till kvarnen. 1966 startades också det som idag heter Biodynamiska Produkter. Det var viktigt att på det här sättet öppna marknaden och att bönder kunde få avsättning för biodynamiskt odlade grödor, långt innan livsmedelshandeln hakade på den ekologiska strömningen.

Under 1970-talet gjordes fältförsök i Järna där man jämförde biodynamisk och konventionell odling, vilket bland annat ledde fram till den första svenska doktorsavhandlingen i ämnet 1981. Den forskningen visade att den biodynamiska skörden var mindre än 10 procent lägre (här slipper dock odlarna köpa in jordbrukskemikalier) och att det biodynamiska spannmålet hade bättre näringsvärden än det konventionellt odlade. Det var ungefär då man lade den vetenskapliga grunden för biodynamisk odling i vår region. Begreppet ekologisk odling fanns ännu inte.

Det fanns ett visst uppvaknande för miljöfrågor på 1970-talet. Exempelvis hölls den första FN-konferensen om hållbarhetsutveckling i Stockholm 1972. Men fram till slutet av 1980-talet var det bara inom det biodynamiska som man forskade och erbjöd rådgivning om hållbarhetsfrågorna för jordbruk. Det hade också skapats en tillväxt inom det området, tack vare det biodynamiska initiativet. Det här bäddade för det som skulle komma att kallas ekologiskt.

Stort systemfel uppdagades

Redan på den här tiden pågick i det svenska konventionella lantbruket en strukturomvandling mot ökad specialisering, som sedan har fortsatt in i våra dagar. Vi fick alltmer en uppdelning i specialiserade växtodlingsgårdar respektive specialiserade djurgårdar, som också koncentrerades till olika delar av landet. Det här gjorde att det naturliga kretsloppet av växtnäringsämnen bröts i stor skala. Vi fick allt mindre av det kretslopp som annars är möjligt i jordbruk som har en balanserad kombination av odling och djurhållning. De specialiserade växtodlingsgårdarna fick ett underskott av växtnäringsämnen och blev alltmer beroende av konstgödsel samt även kemiska bekämpningsmedel, medan djurgårdarna fick ett stort överskott av växtnäringsämnen som läcker ut i mark och hav.

Under 1980-talet gjordes jämförande studier som påvisade det här problemet med brutna kretslopp i jordbruket. Man jämförde då hela gårdar – dels biodynamiska gårdar som har ett bibehållet kretslopp, dels konventionella specialiserade växtodlings- respektive djurgårdar där kretsloppet rationaliserats bort. I en doktorsavhandling 1990 kunde man för första gången vetenskapligt visa det grundläggande problemet med förluster av näringsämnen i det konventionella jordbruket. Här framgick samtidigt att biodynamiskt/ekologiskt jordbruk med ett balanserat kretslopp mellan växtodling och djurhållning samt med mångsidiga växtföljder klarar sin försörjning av växtnäringsämnen utan att använda konstgödsel.

I växtföljderna ska då ingå flerårig humusuppbyggande vallodling med bland annat baljväxter.

Det som visades i den här forskningen var egentligen ett gigantiskt systemfel i det konventionella svenska lantbruket, som sedan dess fortsatt att förvärras. Vi hade fått ett lantbrukssystem som blivit beroende av att använda konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och importerat foder. Det leder till övergödning av Östersjön och inte minst negativ påverkan på klimatet, den biologiska mångfalden och bördigheten i marken. Grundorsaken är det brutna kretsloppet av växtnäringsämnen i det konventionella jordbruket. Den nyss nämnda forskningen fick på sin tid inget stort genomslag, men den lade en grund för det man idag kallar ekologiskt kretsloppsjordbruk.

Alternativ odling blev ekologisk

År 1985 bildades Kontrollföreningen för Alternativ Odling, som förkortades KRAV. Det var ett svar på att handeln och konsumenterna ville ha en enhetlig märkning. En av de fyra organisationerna som bildade KRAV var Biodynamiska föreningen med sin redan då etablerade kontrollorganisation DEMETER.

År 1986 kom regeringen med en forskningsproposition som fick betydelse. Då talade man bland annat om icke önskvärda effekter av konventionell odling. Detta var ett motiv till att titta närmare på det man då kallade alternativ odling, som till 95 procent var biodynamisk odling (enligt en inventering). Det här var första gången som det ekologiska tilldelades statliga resurser i Sverige. Pengar gick till rådgivning och omläggning av gårdar som skulle bli fria från kemiska insatsmedel. Och så småningom också till forskning. Det gjorde Sverige delvis ledande på området.

Men det var först 1988 som det kom en nordisk definition av begreppet ekologisk odling och vad som skulle få kallas ekologiskt. Då kom även en vetenskaplig definition av vad ekologi är, vilken löd ungefär så här: kunskapen om levande organismer och deras samverkan med varandra och den miljö de befinner sig i. Det som definierades som ekologiskt jordbruk rymmer till stor del det som också ingår i biodynamiskt jordbruk, utom vissa specifika åtgärder och odlingspreparat. Det biodynamiska jordbruket tar också det ekologiska ett steg längre och betonar gårdens kretslopp av växtnäringsämnen mycket tydligare.

Saltå Kvarn blev ledande på eko-marknaden

Saltå Kvarn har ända sedan starten varit en positiv kraft i eko-utvecklingen. Från omkring år 2002 och framåt hade företaget en stark tillväxt. Både sortimentet av nya ekologiska produkter och omsättningen ökade kraftigt under en lång rad år och företaget utsågs av Dagens Industri till Gasellföretag fyra år i rad. Saltå Kvarn blev det ledande ekologiska varumärket i Sverige och har sedan dess i olika mätningar legat i den absoluta toppen bland Sveriges mest hållbara varumärken.

Företaget har varit, och är, föregångare inom eko och hållbarhet på flera sätt. Man var exempelvis år 2006 första företag i Sverige som klimatkompenserade sina transporter och man har överhuvud taget alltid strävat efter att åstadkomma mer än det som definierats som eko. Ett exempel är att Saltå Kvarn sedan många år har en unik verktygslåda och poängsystem med en lång rad extra eko-åtgärder som de levererande bönderna frivilligt kan genomföra och få extra betalt för. En viktig faktor i tillväxten för både Saltå Kvarn och den ekologiska maten i stort var också att Coop som första stora aktör i livsmedelshandeln satte ner foten och tydligt satsade på ekologiska produkter.

Mer betoning på hållbara matsystem

År 1999 hölls en konferens i Järna som blev förspel till de fleråriga EU-stödda BERAS-projekten som startade 2003 under ledning av Artur Granstedt och Biodynamiska Forskningsinstitutet i Järna. Fokus var just ekologiska kretsloppsjordbruk där man har ett eget kretslopp av näringsämnen, vilket är en av de huvudsakliga poängerna i biodynamiskt jordbruk. Baserat på forskning arbetade man inom BERAS med 48 typgårdar i alla länder runt Östersjön. Man visade här att det går att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk och att det ger avsevärda miljöeffekter. Bland annat kan vi på det sättet minska matens klimatbelastning med 65 procent och samtidigt halvera jordbrukets utsläpp av näringsämnen till Östersjön samt eliminera jordbrukets spridning av kemiska bekämpningsmedel.

Inom BERAS* satsade man också på att studera en mer hållbar livsmedelskedja från odlare, förädlare, distributörer och konsumenter och man jämförde dess miljökonsekvenser med konventionella livsmedelssystem. En viktig poäng för BERAS var att inkludera aktörer från hela kedjan, inklusive kommuner, för att åstadkomma hållbara livsmedelssystem. Inte minst lokalt och regionalt. Det här integrerade synsättet tog sig omkring år 2011 konkret uttryckt i konceptet Diet for a Claen Baltic, som senare blev Diet for a Green Planet. Det handlade om en god, näringsrik och hållbar diet, där mycket kunde baseras på lokala resurser. Som partners ingick här Södertälje kommun och Saltå Kvarn. Södertälje kommun blev ganska snart föregångare i Sverige när det gäller att ställa om till lagad, ekologisk mat i skolor och äldreomsorg.

Modell med rötter i Järna sprids globalt

BERAS-projektens forskning och erfarenheter kring kretsloppsjordbruk, som startade i Järna och blev ett regionalt arbete i hela Östersjöregionen, har på senare år spridits globalt. Inte minst genom FN. BERAS har ett partnersamarbete med världsorganisationen för ekologiskt lantbruk IFOAM samt det globala forskarnätverket Food Quality and Health. I det samarbetet har man utvecklat Organic Food Systems Programme (OFSP), vilket bygger mycket på principerna om kretslopp, kvalitet och hållbara matsystem som man länge arbetat med i Järna och Södertälje. Detta har blivit ett internationellt erkänt koncept och blev år 2017 ett av huvudprojekten i FN:s 10-åriga arbete för hållbara matsystem.

De biodynamiska initiativ som började i Järna har tydligt påverkat framväxten av det ekologiska i Sverige och bidrar nu också till hållbarhetsarbetet globalt. Inte minst genom betoningen på kretsloppsjordbruk, eller Ecological Regenerative Agriculture som det ofta kallas internationellt. Det här arbetet har påverkat utvecklingen främst genom att man utifrån forskning och konkreta försök verkligen har sett till att omsätta nya kunskaper i modeller som fungerar i praktiken. Det är ett av skälen till att FN vill använda sig av detta. Ekologiska kretsloppsjordbruk tar det ekologiska ett steg längre än det som idag definieras som ekologiskt. Man skulle kunna kalla det Eko 3.0 och mycket talar för att det även framöver kommer att fortsätta påverka utvecklingen mot mer hållbar matproduktion och matkonsumtion.

—–

*BERAS var under 2003–2013 förkortning av Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society. Senare kom BERAS i internationella sammanhang att betyda Building Ecological Regenerative Agriculture and Societies.

För flera år sedan förbjöd EU tre bekämpningsmedel i gruppen neonikotinoider som anses bidra till en oroande minskning av mängden bin och andra pollinerande insekter. Nyligen gav den svenska Kemikalieinspektionen dispens för sockerbetsodlare att fortsätta använda en av dessa pesticider, vilket nu får kritik från bland annat svenska EU-politiker.

Fredrik Federley (c) menar att dispensbeslutet är anmärkningsvärt. Jytte Guteland (s) har i EU-parlamentet sysslat med risker kring bekämpningsmedlen och säger till Sveriges Radio:

– Jag tycker det är negativt med den här typen av beslut. Jag vill inte se en utveckling där man får undantag. Vi ser i vissa medlemsländer att man systematiskt lägger undantag på varandra. Man staplar dem. Då betyder inte förbudet av de här farliga ämnena någonting när man agerar på det sättet.

Enligt forskaren Maj Rundlöf finns anledning att vara försiktig. Hon menar att pesticiderna kan stanna kvar i marken och tas upp av andra grödor som exponeras för insekter.

Det var de svenska sockerbetsodlarnas organisation Betodlarna som ansökte om dispens för 2019 och enligt SR var orsaken att de bedömer att de annars riskerar 10 procent av skörden. Kemikalieinspektionen gav dispens på vissa villkor och pekar på att man enligt EU:s regler kan ge tillfällig dispens om odlingen är i fara och det inte finns något annat rimligt sätt att avvärja faran.

Den av sockerbetesodlarna bedömda risken för 10 procent av skörden kan ställas mot de återkommande larmen om att bin och andra pollinerande insekter försvinner samt vilka konsekvenser det kan få för vår matförsörjning. FN har varnat för att 40 procent av pollinerande insekter, särskilt bin och fjärilar, riskerar global utrotning. Neonikotinoider angriper insekternas centrala nervsystem och studier har visat att de bland annat påverkar binas fortplantning och minne.

Flera EU-länder har enligt Lantbrukets Affärstidning gett motsvarande dispens för sockerbetsodlare, de flesta är länder i Östeuropa. Trots att Sverige var med och verkade för förbudet mot neonikotinoider finns vi nu med bland de länder som ger dispens.

Tillväxt i livsmedelssektorn behöver handla mer om kvalitet, inte bara volym. Och vi måste som konsumenter vara beredda att betala mer för maten.
– Det snabbaste sättet för Saltå Kvarn att påverka branschen mot ökad hållbarhet är att vi fortsätter vara en förebild som andra följer efter, säger Jonas Regnér som är ny VD på Saltå Kvarn sedan några månader tillbaka.

Det här med kvalitetsmedvetande har han med sig ända från sin uppväxt i en blomsterhandlarfamilj i Örebro som gick emot strömmen och inte satsade på lägsta pris utan istället kvalitet, vilket också blev mycket lönsamt. Den inställningen har följt honom genom en över 30-årig karriär i livsmedelsbranschen. Först 13 år i Axfood-koncernen och sedan fem års utvecklingsarbete inom Coop. Därefter arbetade han under elva år med att lansera och utveckla konceptet Gooh! inom kvalitativ färdigmat (Lantmännen och Operakällaren), som blev både marknadsledande och lönsamt. Nu som VD på Saltå Kvarn ser Jonas Regnér intressanta möjligheter.

– Jag är väldigt värderingsstyrd och tycker att Saltå Kvarn är en sund och unik verksamhet som ligger rätt i tiden. Konkurrensen är en stor utmaning i vår bransch och vi på Saltå Kvarn väljer att satsa på att bli ännu bättre på det vi redan gör och att göra skillnad med kvalitet. Alternativet att slåss med jättarna och göra avkall på det vi står för är inte aktuellt.

Vill mer än eko

Jonas pekar på att Saltå Kvarn har ett stort försprång när det gäller ekologi och hållbarhet som en viktig kvalitet i vår mat. Man vill mer än eko. Det har företaget arbetat med under lång tid. Visionen är att ge makten över maten tillbaka till människor som vill göra det goda valet. Och för att få tillbaka den makten behöver människor inflytande över hur maten odlas, hur den produceras och vad den innehåller. Det här konkretiserar Saltå Kvarn på flera sätt i sin verksamhet. Förutom att alla produkter är ekologiska har man exempelvis en unik verktygslåda och poängsystem med en lång rad extra eko-åtgärder som de levererande bönderna frivilligt kan genomföra och få extra betalt för. Saltå Kvarn använder inga tillsatser i produkterna, man klimatkompenserar verksamheten och gör mycket annat i den här riktningen.

– Hela företaget är idédrivet med engagerade medarbetare som vill förändra världen. Det ger en speciell själ till företaget, och det är kärnan i varumärket.

Ett exempel på område som Jonas vill vidareutveckla är andelen kretsloppsjordbruk bland de ekologiska gårdar som levererar spannmål till Saltå Kvarn. Dvs jordbruk som går ett steg längre än eko. När det gäller spannmål ser han också gärna att det kommer in mer äldre kultursorter i kvarnprodukterna. För produktsortimentet generellt ser han också möjligheter att satsa ännu mer på produktförädling.

–Jag tror det är viktigt med en produktutveckling som tillfredsställer aktuella behovstrender hos kunderna. Förutom att konsumenter idag söker ekologiska värden handlar mycket idag också om enkelhet, och det är därför viktigt att titta på hur vi kan underlätta för kunderna. En annan trend att titta på idag är det ökande uteätandet och hur man kan bli en del av det. Många konsumenter söker också mellanmålslösningar, säger Jonas Regnér.

Men det här handlar inte om att byta inriktning på Saltå Kvarn. Jonas vill framförallt fortsätta med det som sedan länge är unikt för företaget och att modernisera där det behövs och ha ett affärsfokus som ger kraft att investera för framtiden. Han ser en tydlig koppling mellan affärer och ett gott syfte.

– I livsmedelsbranschen pratar man mycket om volymtillväxt, men vi kan istället satsa på ekologisk hållbarhet och kvalitet. Det behövs en trovärdig spelare på marknaden som går före alla andra. Den spjutspetsen vill jag påstå att vi är, och vi ska bli ännu tydligare med det i framtiden.

Vi behöver betala mer för maten

När det gäller eko och kvalitet anser Jonas att vi som konsumenter måste vara beredda att betala mycket mer för maten, framför allt den lokala, eko-producerade maten. Här menar han också att staten har ett ansvar för att sätta igång vissa processer och att det behövs mer utmanande politiska mål än de som regeringen idag har i sin livsmedelsstrategi.

– Vi måste få in miljökostnaderna i bilden. Det som har lite miljöpåverkan får inte, genom ett alltför för lågt pris, ”subventionera” det som har stor miljöpåverkan. Vi betalar för lite för mat som är eko, och alldeles för lite för mat som är dålig för miljön.

I grunden handlar hållbarhetsfrågorna, enligt Jonas, mycket om den onödiga delen av konsumtionen, och att vi har ett system som driver på denna. Det menar han är baksidan av att fokusera på volymtillväxt hela tiden. Vi måste hitta ett annat sätt att definiera tillväxt. Det räcker inte med BNP och liknande mått.

Lovande trender

När Jonas Regnér tittar framåt några år ser han mycket som talar för att vi som konsumenter kommer att betala mer för matens kvaliteter. Konsumenterna kommer att vara mer pålästa och medvetna. Det kommer att finnas fler alternativ att välja bland och inom vissa områden kommer sortimenten att skifta snabbare efter trender. Det blir mycket mer förädlade produkter och mindre bulkprodukter. Vi kommer att handla mer efter recept och enkelhet blir viktigt.

– En pågående trend som jag tror kommer att förstärkas är att maten är en del av din identitet. Det kan exempelvis ta sig uttryck i dieter som är mer tydligt klimatsmarta. Inom några år tror jag att de flesta produkter i handeln kommer att vara CO²-märkta och många konsumenter kommer att ha egna CO²-budgetar. Det finns strukturer för det redan idag.

Jonas Regnér tror att Saltå Kvarn även framöver har en ledande roll när det gäller naturlig kvalitet och ekologi. Ännu fler konsumenter kommer här att se ett enkelt sätt att göra gott för världen genom sin egen konsumtion.