Sverige kan nå klimatmålen och samtidigt bli självförsörjande på baslivsmedel om vi ställer om till betydligt mer grönskande flerårig gräsmarker och ekologiska kretslopp i jordbruket. Här finns en enorm potential att åstadkomma lösningar. Det har visat sig i både forskning och praktik.

I vårt land står maten lågt räknat för 25 procent av hushållens klimatpåverkan. Ändå är det inom klimatdebatt och politik förbluffande tyst om vad som behöver göras i svenskt jordbruk och i livsmedelssektorn för att rädda klimatet.

Jord- och skogsbruk kan vända utvecklingen
Det är bara genom fotosyntesen kolet åter binds i det stora årliga flödet av koldioxid mellan jorden och atmosfären.  Årligen ökar mängden kol med cirka fyra milliarder ton i form av koldioxid i atmosfären.  Förbränningen av organiskt och fossilt bundet kol är större än vad som binds av den gröna växtligheten på jorden och den koldioxid som också binds i form av kolsyra i världshaven, som därigenom också blir allt surare. Den av koldioxiden och övriga växthusgaser orsakade växthuseffekten ökar.

För att vända utvecklingen, som nu går mot ett allt varmare klimat, intar jord- och skogsbruk en nyckelroll. Genom växande skogar och grönskande fält skulle vi kunna vända utvecklingen, öka mängden kol i mer organisk substans i marken och börja kyla ned jorden på sikt.

Kretslopp är nyckeln
Om vi ska klara 1,5-gradersmålet måste vi åstadkomma en minskning av våra totala klimatutsläpp med 80-90 procent. Då måste naturligtvis alla sektorer i samhället göra ganska stora förändringar och inte bara fortsätta ungefär som tidigare. Det gäller även livsmedelssektorn. Beprövade och väl beforskade lösningar finns tillgängliga både på system- och gårdsnivå. Nyckelorden är kretslopp och vallodling med kvävefixerande vallbaljväxter. För uppbyggnaden av markens organiska substans krävs både kol och kväve.

En färsk studie av 22 svenska ekologiska kretsloppsgårdar (Framtidssäkrat jordbruk, dec 2021, www.sbfi.se.) visar att det är fullt möjligt att minska livsmedelsproduktionens klimatpåverkan i jordbruket med drygt 90 procent. Det beror mycket på att kretsloppsgårdarna ger en mycket stor kolinlagring i marken, och att man inte behöver använda klimatpåverkande insatsvaror som konstgödsel och importerat foder. Kolinlagringen på kretsloppsgårdar ligger på så höga nivåer att den även kan kompensera för klimatpåverkan inom helt andra områden.

Studien visar samtidigt att ekologiskt kretsloppsjordbruk kan producera tillräckligt med baslivsmedel för den svenska befolkningen, allt inom landets tillgängliga odlingsareal. Sverige skulle kunna bli självförsörjande på baslivsmedel istället för att vara så starkt importberoende som vi är idag.

Kräver minskning av främst kyckling- och gris
Men det här kräver också en anpassning till mer hållbar matkonsumtion. Inte minst en kraftig minskning av köttkonsumtionen. Främst behövs en minskning av vitt kött från kyckling och gris, som ju äter sådant vi människor kan äta direkt. Dagens storskaliga kyckling- och grisproduktion är inte hållbar, men som småskalig lokalanpassad produktion kan dessa vara viktiga nischer även i framtidens jordbruk. För produktion av rött kött från kor och får samt även mjölk kan vi också utnyttja i dag obrukade och delvis förbuskade naturbetesarealer. Här finns en potential på 600 000 ha enligt LRFs inventering för några år sedan. Outnyttjade arealer som en gång brukades är egentligen ännu större.

Idisslande kor och får har en nyckelfunktion i ett kretsloppsjordbruk, där man integrerar växtodling med djurhållning och i stort sett är självförsörjande på gödsel och foder.  Minskad köttproduktion och konsumtion måste kompenseras av mer konsumtion av grönsaker, rotfrukter och baljväxtprodukter som linser bönor och ärter.  Vidare måste vi förstås även ta tag i det förödande svinnet av mat, som enligt Livsmedelsverket uppgår till en tredjedel av den globala livsmedelsproduktionen.

Handlar om att utnyttja befintliga resurser
I grunden handlar allt det här om att, genom kretslopp, verkligen använda oss av de resurser som helt naturligt finns tillgängliga lokalt och som är helt tillräckliga för en hållbar och säkrad livsmedelsförsörjning. Med ett ekologiskt jordbruk byggt på verkliga kretslopp behövs inget klimatbelastande mineralgödsel, som dessutom leder till övergödning av mark och vattendrag. Växtnäringsämnena finns ju redan tillgängliga naturligt. Kvävet finns i atmosfären omkring oss när utnyttjar baljväxtsymbiosen. Fosfor samt övrig växtnäring och spårämnen finns i allmänhet tillgängliga i välskötta mineraljordar i kretsloppsbaserade odlingssystem. Det är jordar med djupa rötter och välfungerande markliv med markdjur, daggmaskar, bakterier och mykorrhizasvampar.  Långliggande gårdsförsök visar detta. Urlakade sandjordar och rena mulljordar kan kräva jordförbättrande åtgärder.

Forskning visar att i ett kretsloppsbaserat ekologiskt jordbruk, med en väl avvägd balans mellan växtodling och djurhållning, behövs i princip ingen import av insatsvaror. Förutom att vi slipper mineralgödsel behöver heller inte importera djurfoder, som leder till skogsskövling och markförstöring i andra delar av världen. Samtidigt ger det ekologiska kretsloppet ett jordbruk som kraftigt gynnar biologisk mångfald, motverkar övergödning av mark och vatten och som är fritt från miljöriskabla kemiska bekämpningsmedel.

För att bättre utnyttja de naturliga lokala resurserna och få ett hållbart jordbruk är det nödvändigt med en balanserad växtföljd som bygger upp mullhalt och bördighet i jorden. En växtföljd där man över tid varvar odling av matgrödor med flerårig odling av vallväxter, som har förmågan att binda luftens kväve som växtnäring i jorden, och som i forskning visat sig lagra minst 400 kg kol per hektar och år. Vallväxterna och beten ger tillräckligt foder för idisslande kor och får, som äter sådant vi människor inte kan äta och ger oss både livsmedelsråvaror och naturlig gödsel för odlingsjorden. Detta ger ett naturligt kretslopp som bygger upp odlingsjorden.

Kretsloppet är brutet i det konventionella jordbruket
Men så här ser det tyvärr inte alls ut i det konventionella jordbrukssystem som dominerar idag. Det leder tvärt om till en utarmning av odlingsjorden, vilket man kompenserar på konstgjord väg med flera negativa miljöeffekter som följd. Det ur hållbarhetssynpunkt stora systemfelet i dagens jordbruk är att växtodling och djurhållning idag i hög grad är åtskilda. Det har blivit uppdelat i dels specialiserade mineralgödselberoende spannmålsgårdar utan fleråriga vallgrödor, dels specialiserade djurgårdar med stora inköp av importerat foder och stora överskott av växtnäring. Detta gör att det naturliga kretsloppet av växtnäringsämnen är brutet.

Vilseledande eko-motstånd
I debatten drivs regelbundet kampanjer mot ekologiskt jordbruk generellt, med vilseledande förenklade argument om att det ger lägre skördar, kräver större odlingsarealer och därför skulle vara dåligt för klimatet. Det här stämmer inte. Bland annat därför att man då använder officiell statistik med gårdar som bara delvis är ekologiska i egentlig bemärkelse och som inte har verkliga kretslopp.

Vilket odlingssystem som ger störst skörd beror dessutom mycket på lokala odlingsförhållanden. I fattigare delar av världen, mer utarmade jordar eller sämre klimatförhållanden visar det sig att skördarna kan bli högre i ekologisk odling. Detta gäller även under svenska förhållanden. Det visade sig i det jämförande gårdsförsök som drevs av SLU under 12 år i Öjebyn utanför Piteå.  I de förhållanden där konventionell odling med mineralgödsel och kemiska bekämpningsmedel ger större skörd ska man också veta att det då sker till ett högt pris i form av minskad biologisk mångfald, övergödning av vattendrag, minskad mullhalt och kolbindning i jorden samt långsiktigt sämre vattenhushållning när torkan slår till.

Styrmedel finns, men politiken är för ängslig
Mer av ekologiska kretslopp är en av nycklarna om vi ska ha en chans att totalt sett nå klimatmålen, och även en rad andra miljömål. Styrmedel finns. Stöd till flerårig ekologisk vallodling är en nödvändig klimatåtgärd och bör öka till den nivå som krävs för vall i växtföljd på all åker. Det behövs också styrande miljöskatter på mineralgödsel och bekämpningsmedel. Det innebär visserligen pålagor på det konventionella jordbruket, men här finns också kompensationsmöjligheter. Därutöver krävs också en betydande förändring mot mer hållbar matkonsumtion.

Men bland politiker och beslutsfattare, i debatter, på konferenser etc märks en utbredd räddhågsenhet kring allt detta. En rädsla för att på allvar göra jordbruket och maten till en viktig del av lösningen, istället för att vara en stor del av problemet. Detta är ett ängsligt undvikande som vi inte har råd med. Nu är det hög tid att visa politiskt mod och ta tag i detta. Lösningarna finns ju.

Artur Granstedt,
docent och agronomie doktor, ekologiskt lantbruk

Olof Thomsson,
agronomie doktor, system analys

Foto: Erik Olsson

Denna artikel är även publicerad på debattsidan i Göteborgsposten

I en nyligen publicerad debattartikel i DN slår ett antal opinionsbildare fast behovet av kraftfulla åtgärder för att motverka klimathotet och efterlyser politisk samverkan för ökad beslutsförmåga. Ingenting i vår tid är viktigare än detta! Den obalans vi ser idag i form av överproduktion av koldioxid, är högsta prioritet. I en bisats nämner debattörerna bönderna. Odlingsmarkerna är i själva verket en nyckel i klimatfrågan. Sverige har skrivit under den del av Parisavtalet som handlar om jordbruket och det så kallade 4 promillemålet, men våra politiker agerar som att avtalet inte existerar.

Naturens oerhörda förmåga att skapa energi och syre och att dessutom binda kol som vi släpper ut i atmosfären ger oss ramarna för hur mycket tärande verksamhet i form av industri, transporter och konsumtion vår planet tål. Trots alla larmrapporter fortsätter klimatutsläppen idag på en nivå som hotar hela ekosystemet och därmed också den form av samhällssystem som vi byggt upp. Radikala förändringar är nödvändiga! Teknikutveckling gällande transporter och industri och byggnation måste fortsatt äga rum för att minska klimatpåverkan, men går det att också finna andra områden, som skulle kunna vara konstruktiva bidrag till att få balans på klimatutsläppen?

Här kommer odlingen in i bilden! I jordarna finns mer kol än i all växtlighet och i atmosfären tillsammans. Den gröna växten kan genom fotosyntesen återställa balansen mellan det kol vi släpper ut genom förbränning och det kol vi långsiktigt kan binda i växtlighet och mark. Mull, markens organiska substans, består till mer än hälften av kol. Ambitionen med fyrapromille-initiativet är alltså att öka mängden inlagrad kol i världens jordar med 4 promille per år. Enligt beräkningar finns globalt ca 1 500 – 2400 miljarder ton kol bundet i all världens jordar, i all växtlighet 350–550 miljarder ton och i atmosfären 830 miljarder ton kol.

Genom människans påverkan ökar idag atmosfärens kolhalt med i storleksordningen 4 miljarder ton per år, dvs närmare 5 promille per år. Detta är problemet vi har att hantera! Detta är den årliga nettobelastningen på klimatet av kol utöver övriga växthusgaser. Denna obalans kan man alltså motverka genom kolinlagring i odlingsmarkernas mullförråd! Konventionella, kortsiktiga jordbruksmetoder åstadkommer dock idag motsatsen! Uppgiften att införa det regelverk och ta fram den lagstiftning som skulle behövas för att leva upp till 4 promillemålet i Parisavtalet, negligeras av våra politiker, som inte vill – eller vågar – röra vid de bestående system som orsakar den ohållbara situation vi befinner oss i.

Maten står för cirka en fjärdedel av hushållens klimatpåverkan enligt naturvårdsverkets beräkningar. Då har man inte beaktat konsumtionens fotavtryck i form av avskogning och förändrad markanvändning på grund av importen av nötkött, fodermedel och soja. Räknar man in det också stiger matens andel av hushållsbelastningen till cirka 40 procent. Endast en omställning av hela vårt jordbruk till det som kan kallas ekologiskt kretsloppsjordbruk kan råda bot på detta! Vi behöver då ett jordbruk utan mineralgödsel, importerade fodermedel, fossil energi och bekämpningsmedel. Kväveförsörjning baseras på vallar med kvävesamlande baljväxter i stället för användning av konstgödsel, som förbrukar fossil energi att framställa och släpper ut växthusgaser både vid framställningsprocessen och i samband med övergödningen av åkermarken. Även gårdar som idag uppfyller kraven för ekologisk odling visar sig tyvärr köpa in foder och gödselmedel, som leder till en ökad belastning på klimatet och miljön. Många av gårdarna, som är Kravmärkta genomför inte en helt igenom konsekvent omläggning, sannolikt på grund av prispressen från marknaden.

I ett ekologiskt kretsloppsjordbruk råder balans mellan djurantal och jordareal. Gödsel och grödor ingår i ett kretslopp. Gårdarna har inte mer djur än de kan föda med eget foder eller genom en ekologisk samverkan mellan gårdar med utbyte av foder och gödsel. Flera olika grödor odlas i växelbruk och utarmande monokulturer utesluts. Gräs och klöver odlas i fleråriga vallar, som binder kol och bygger upp mullhalten, både i matjorden och djupare ned i marken. Djur betar i hagarna och många växter och organismer trivs som annars försvinner ur landskapet. Konstgödsel och naturfrämmande ämnen i form av kemiska bekämpningsmedel används ej. Studier visar på 50 procent större biologisk mångfald i ekologisk odling jämfört med konventionell. I EU-projektet BERAS med ekologiska kretsloppsgårdar i samtliga Östersjöländer visades att en, till den egna odlingen anpassad djurhållning, förhindrar övergödningen av Östersjön och andra vatten med kväve- och fosforföreningar från jordbruket. Samtidigt har odlingen en positiv klimatpåverkan genom att mullhalten i jorden ökar, kol binds i marken och en så kallad kolsänka skapas. Vallodling med gräs och baljväxter i växtföljd på all åkermark och kretslopp med både växtodling och djurhållning i hela jordbruket skulle innebära en massiv ökning av den organiska substansen och kolinlagringen i marken.

Det är helt avgörande att 4 promilles ökad kolinlagring systematiskt förverkligas genom ändrade jordbruksmetoder över hela världen. Det är en av den viktigaste åtgärden för att hejda den katastrofala klimatkris vi befinner oss i. Det är högst realistiskt och direkt genomförbart och varje land och varje plats på jorden har möjlighet att lokalt öka mull- och kolhalten i odlingsjorden genom ekologisk kretsloppsodling anpassat till de lokala förutsättningarna.

Långliggande försök med ekologiskt kretsloppsjordbruk har genomförts av docent Artur Granstedt på den biodynamiska försöksgården Skilleby i Sörmland. Kolhalten ökade här med 7 promille, eller 400 kilo kol per hektar och år i matjorden. Detta är nästan dubbelt så mycket som 4 promillemålet. Mullhalterna ökade även djupare ned i marken, Motsvarande resultat finns från andra försöksplatser både i Sverige och andra länder. I försök i Rodale i USA åstadkom man med ekologiskt kretsloppsjordbruk en ännu större ökning av mull- och kolhalten i marken, motsvarande omkring 1 ton kol per hektar och år.

En ökning av mullförrådet på all världens åkermark på ca 1, 5 milliarder hektar räcker inte till för att stoppa hela den globala uppvärmningen. Fyra promille kolinlagring skulle behövas på 10 milliarder hektar. En global omställning av såväl jordbruk som skogsbruk och övrig markanvändning måste självfallet kombineras med övriga åtgärder vad gäller minskad klimatbelastande konsumtion.

Uppgiften nu vad gäller jordbruk, mat och klimat är att utveckla ett regelverk och åtgärder som befrämjar och gör ekologiskt kretsloppsjordbruk lönsamt för den enskilde jordbrukaren och på det sättet på riktigt bidra till att återställa balansen i klimatet. Naturligtvis innebär en sådan omläggning stora förändringar och investeringar, men insatserna och uppoffringarna måste ses i relation till de kommande konsekvenserna av klimatkatastrofer som blir betydligt mer kostsamma än omställningen av jordbruket, våra matvanor och övrig konsumtion.

En förkortad version av denna artikel återfinns som en replik i DN debatt

Foto: Erik Olsson

Det finns cirka 270 arter vilda bin och humlor i Sverige och ungefär en tredjedel av dessa bi- och humlearter är rödlistade. Den svenska rödlistan tas fram av expertkommittéer som bedömer enskilda arters risk att dö ut (populationsminskning). På listan över hotade arter i Sverige finns det 99 biarter, tretton av de hotade arterna har inte hittats på länge vilket indikerar att de kan vara utdöda.

För att naturen och ekosystemen ska fungera och klara av förändringar behöver det finnas många olika djurarter, växter och insekter. Pollinerare behövs för att det ska bli nya frön, frukter och bär, men pollineringen är också viktig för växterna själva, deras förmåga att föröka sig är nödvändig för att behålla en rik biologisk mångfald.

Ett av de största hoten mot bina är jordbrukslandskapets förändring. Mängden och variationen av blommor har minskat vilket gör att även binas föda minskar. De flesta vildbin gräver sina bon i marken i glesbevuxen väldränerad jord och många bin blir bostadslösa när diken och betesmarker växer igen. Den ökande användningen av kemiska bekämpningsmedel är också ett stort hot mot bina, dessa gifter kan orsaka död eller olika skador hos bin.

Studier har visat att det ekologiska jordbruket bidrar till upp till 50 % fler bin, humlor och fjärilar än det oekologiska. Det beror bland annat på att det ekologiska jordbruket skapar mer blommor och mångfald i landskapet genom exempelvis en varierande växtföljd. Ekobonden använder inte giftiga bekämpningsmedel och konstgödsel är förbjudna. Utan gift blommar det mer ogräs vilket gör att bina lättare hittar mat under hela säsongen och betande djur gynnar artrikedomen.

Det här kan du göra för att rädda bina

• Välj ekologiskt så långt det är möjligt när du handlar!
• Använd inte giftiga bekämpningsmedel i hemmaträdgården, då trivs nyttodjuren som äter upp skadedjuren (exempelvis nyckelpigan som äter bladlöss)
• Motverka matbrist genom att ha blommande växter i din trädgård hela växtsäsongen, från tidig vår till sen höst
• Ge bina en bostad, bygg bihotell och skapa sandbäddar

så här enkelt bygger du ett eget bihotell

Sedan urminnes tider har fiskebåtar gått i fjordarna och på de nordliga haven, med vind i seglen skeppas den norska sjömaten över hela jorden.
Den snabbt växande laxodlingen är en succé och laxmiljardärerna har blivit fler, fyrtionio av Norges 400 rikaste personer är fiskodlare. Samtidigt oroar sig kustfiskarna för att det rosa guldet kommer till priset av förändrade ekosystem. Redan för drygt 20 år sedan började Norges kustfiskare larma om förändringar i fjordarnas ekosystem.

Debatten har emellanåt gått lika hög som Atlantens vågor om allt från miljöförstöring till djurhållning. Och inte minst om de kemikalier som används för att få bort parasiter från laxen. Laxlusen är odlingarnas stora gissel, och framför allt, en plåga för laxen. Tas lössen inte bort uppstår otäcka sår som skadar laxen svårt. Lusmedlen som används, både i fodret och som badmedel, har en negativ påverkan på ekosystemet. Det tar död på de små hoppkräftorna, som utgör den viktigaste startfödan för småfisk och yngel och man har funnit ett samband mellan kemikalierna som används och massdöd av räkor.

Läs hela artikel här

PS – även svenskar är förtjusta i den norska odlade laxen

I EKOT rapporterades nyligen att betalningen till ekologiska bönder är för låg, inte mycket högre än konventionell produktion. En överproduktion av ekologiska råvaror gör även att bönder tvingas sälja till priset av icke ekologiskt. Enligt en rapport från analysföretaget Agrovektor, på uppdrag av Jordbruksverket, har svenskt lantbruk förlorat 700 miljoner kronor i år, vilket gör att fler lantbrukare slutar med ekologisk produktion. Samtidigt har Sverige satt ett nationellt mål om att öka andelen ekologisk jordbruksmark från 20 till 30 procent de kommande tio åren. Skulle det här politiska målet uppnås så betyder ju det en ökning med råvara på ungefär 50 procent mot dagens nivåer. Genom att ge bonden bättre betalt och få fler att göra hållbara val vill Saltå Kvarn vända på trenden.

”Svenska lantbrukare kan visst odla ekologiskt med långsiktig lönsamhet. Det handlar ju om att ge dem rätt betalt för det arbete de gör. Grundproblemet är att konventionellt odlad mat kostar för lite i förhållande till den miljöpåverkan och återställningskostnad produktionssättet medför. För att ändra det krävs ett samhällsinitiativ och ett politiskt ledarskap, precis som med Bonus Malus på bilar. Idag är det ju billigare att producera på ett sätt som förstör vår miljö – det borde såklart vara tvärtom” säger Jonas Regnér, VD för Saltå Kvarn.

Saltå Kvarns verktygslåda – för framtidens skull

Saltå Kvarn har med oro sett den här utvecklingen under många år. Därför lanserade man 2012 ”Saltå Kvarns verktygslåda – för framtidens skull”. Med verktygslådan belönas lantbrukaren för att göra ännu mer för planeten och miljön. Det innebär högre pris för råvaror och produkter, vilket är viktigt för att lantbrukaren ska få rätt betalt.

Verktygslådan – så fungerar den

Saltå Kvarn har 22 ekologiska kretsloppsgårdar som levererar spannmål. De flesta ligger i närområdet och någon har varit leverantör i tre generationer. Odlingen bygger på ett antal principer. Grundkravet är att gården är KRAV-certifierad, vilket är en mycket tuffare nivå än att ”bara vara ekologisk”. Utöver det kan gården på frivillig väg välja hur mycket mer den vill göra för miljön, naturen och planeten. Beroende på ambition, så hamnar gården på någon av nivåerna ”På gång”, ”Balans” eller ”Spjutspets”. Genom att ge mer betalt för högre klassning och extraåtgärder utöver det, så ska lantbrukaren uppmuntras att höja nivån varje år.

Inköpsmodeller via olika spotmarknader, i kombination med periodvisa överskottschocker, förstärker också en osund prispress och motverkar gårdarnas långsiktiga satsningar. Det försämrar förutsättningarna för våra svenska Eko-bönder, utarmar jordbruket på längre sikt och är direkt skadligt för vår närmiljö”

Den som odlar ekologiskt, och speciellt KRAV-certifierat, kan och får inte ta några ’genvägar’, som exempelvis konstgödsel, naturfrämmande bekämpningsmedel eller annat jox som skapar ökad skörd men ger negativ miljöpåverkan. Det kostar helt enkelt mer att producera ekologiskt, och därmed ökar odlarnas utsatthet för ekonomisk press då prisnivån generellt trycks ned av vanligt spannmål.

Vi som ekologisk producent kommer också i kläm då även vår långsiktighet förutsätter att konsumenten är upplyst och har betalningsviljan att göra hållbara ekologiska val. Att välja ekologiskt är ju både en smakfråga och en samvetsfråga som handlar om vilken planet vi vill överlämna till kommande generationer. För oss känns det extra bra att bidra till hållbarare svenskt jordbruk, miljö och planet – och den känslan vill vi också att alla som handlar Saltå Kvarns produkter ska känna”, avslutar Jonas Regnér.

Länk till reportaget
Länk till Agrovektors rapport

Pressansvarig: Patricia Johansson
patricia.johansson@saltakvarn.se

I dokumentären Våran lilla Bondgård  kan man följa John och Molly som lämnar livet i staden för att med blod, svett och tårar försöka förvandla förorenad död mark till ett stort fruktbart jordbruk, helt och hållet baserat på ekologiskt hållbara metoder och med biologisk mångfald som ledord. Det verkar omöjligt, men med ständigt nya växter och djur lyckas de mot alla odds skapa ett mikrokosmos i skön harmoni. En lika dramatisk som hjärtevärmande berättelse om att trotsa den moderna urbanismen för att definiera en annan typ av modernt leverne och leva i nära samspel med djur och natur.

På bondgården, Apricot Lane Farms, odlas över hundra olika sorters grönsaker och sjuttiofem sorters frukt varje år i den biodynamiska och ekologiskt certifierade trädgården. Den stora variationen möjliggör ett hälsosamt och varierat ekosystem.

På gården bor även grisar, getter, får, kycklingar, ankor, hönor, hästar, höglandsboskap och en brun schweizisk mjölkko som heter ”Maggie.”

Att uppnå framgång tog år av hårt arbete och krävde enorm envishet och uthållighet. Biodynamiskt jordbruk kräver unika mikroklimat och livsmiljöer, det finns inte någon handbok för hur man ska gå tillväga, det är ett holistiskt tillvägagångssätt där varje djur, växt, skadedjur och gödsel på gården tjänar ett syfte – allt bidrar till en självbärande livscykel. I Biodynamisk odling används inte heller några tillsatta hormoner, syntetiska bekämpningsmedel eller konstgödsel.

Apricot Lane Farms är en av endast 66 gårdar i hela Kalifornien som har certifierats biodynamisk av Demeter U.S., vilka är representanter för det äldsta certifieringsprogrammet för jordbruk i världen.

Apricot Lanes ägare, John och Molly, lyckades att skaffa sig investerare som förstod de långsiktiga ekonomiska möjligheterna med en självförsörjande gård.
Uppstart av projektet möjliggjordes främst via medel från en riskkapitalist som önskar förbli anonym.

Filmen Våran lilla Bondgård har nu tyvärr utgått på SVT Play, filmen går dock att hyra hos olika streamingtjänster.

På Apricot Lane Farms hemsida kan ni läsa mer om livet på farmen; https://www.apricotlanefarms.com/

I 140 år har släkten Larsson på den bohuslänska gården Skålldal levt på att sälja den mjölk som korna ger. Men efter 135 år hände något nytt. Nu kommer hälften av inkomsterna från ett litet hörn av ladugårdsbyggnaden, där Lena Svedin Larsson producerar yoghurt, fil och ost i det egna gårdsmejeriet.

Tre medaljer i SM i mathantverk, återförsäljare på kö och en stadig kundkrets i gårdsbutiken är beviset på att nyordningen blev lyckad. 

När Lena och maken Håkan Larsson en söndag i december 2015 slog upp dörrarna till gårdsbutiken intill sitt nyinrättade mejeri såg de fram emot en dag med en handfull nyfikna kunder. De visste inte då hur fel de skulle ha. Eller hur rätt deras nya satsning skulle visa sig vara.

– Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma, men tänkte att ett femtiotal skulle vara fantastiskt bra, minns Lena Svedin Larsson.

Närproducerat blev lyckträff

När dagen var slut hade över fyrahundra personer åkt hem från gården utanför Kode i södra Bohuslän, med purfärsk ekologisk lantmjölk i bagaget. Efter en dag med två timmars kö för att överhuvudtaget komma in i den lilla gårdsbutiken, då inrättad i en byggbarack. Kvar stod Håkan och Lena med varsitt leende på läpparna och med insikten av att ha stakat ut en ny framtid för gården.

– Vi började i precis rätt tid, sett till efterfrågan på närproducerat. Det var rena lyckträffen, förstår vi nu i efterhand. Vi har inte ens behövt marknadsföra oss och sälja in våra produkter till matbutiker – det är de som ringt oss. Och just nu klarar vi inte att leverera till fler, säger Lena Svedin Larsson, ingift i gården där Håkan är fjärde generationens bonde.

Håkan och Lena tycker att de, förutom att de numera har roligare på jobbet, uppnått en bra ekonomisk balans i verksamheten. Drygt hälften av mjölken levereras till Arlas mejeri i Götene och resten förädlas i det egna mejeriet, Skålldals lilla ekomejeri. Mejeriet är Lenas domän, där hon arbetar sju dagar i veckan medan Håkan ansvarar för själva lantbruket.

Till sin hjälp har de också sonen Gustav, som redan som liten parvel bestämde sig för att bli nästa bonde på Skålldal. Precis som pappa och farfar har han utbildat sig på naturbruksgymnasium i Dingle, åtta mil längre upp i Bohuslän.

Till den obemannade gårdsbutiken kommer kunderna sju dagar i veckan mellan 10 och 19 och hämtar sin mjölk ur en självbetjäningsautomat. Antingen i medhavda flaskor eller i Skålldals egna förpackningar. De noterar på en lista vad de handlat och betalar med kontanter i en burk eller med Swish.

– Det fungerar hur bra som helst. På fem år har det bara hänt en enda gång att någon inte skrivit upp vad de tagit, berättar Lena Svedin Larsson.

Så naturligt som möjligt

Bland kunderna finns många stamkunder – allt ifrån barnfamiljer som köper all sin mjölk här varje vecka till de som väljer den feta Skålldalsmjölken enbart till fest när de ska göra den bohuslänska specialiteten äggost. För det är bara naturlig, femprocentig mjölk som kommer ur mejeriet. Lena vill leverera naturliga produkter som möjligt, och väljer bort att separera grädden från mjölken.

– Färskare än här blir det inte. Mjölken leds direkt från mjölkningen till pastören i värmeriet, där den värms upp, kyls ner och därefter tappas på flaska. Hela pastöriseringen tar tre timmar för 300 liter mjölk. Samma dag eller dagen efter finns den till försäljning i gårdsbutiken och hos leverantörerna. Det skulle säkert gå att sälja även andra sorters tunnare mjölk, och det kanske kan vara något för framtiden, säger hon.

I gårdsbutiken säljs alla produkter från mejeriet – förutom mjölk också naturell och smaksatt yoghurt och filmjölk och hantverksmässigt tillverkade ostar. Samt produkter som sylt, kakor och drycker – och mera ost – från andra gårdsproducenter och tidvis kött och korv från Skålldals djur.

Den största andelen mjölk, youghurt och fil säljs av matbutiker främst i närliggande Kungälv och Ytterby och runtom i Göteborg. Fem dagar i veckan levererar Håkan Larsson gårdens produkter till butikerna med egen kylbil.

Kretslopp med eget foder och gödsel

Skålldal är belägen en knapp mil från Hakefjorden på insidan Tjörn, på östra sidan av E6:an som skär genom Bohuslän från norr till söder. Håkans farfarsfar Alfred köpte gården 1880, farfar Albin förde arvet vidare från 1921 och 1955 tog pappa Gunnar vid.

Mjölkkorna fanns där från start och har alltid utgjort gårdens huvudnäring. Håkan fick börja hjälpa till med mjölkningen vid unga år, fortsatte sedan arbeta på gården efter avslutad utbildning och tog, tillsammans med hustru Lena, över efter fadern 1991.

När Skålldal blev Krav-certifierad 2010 var det inte mycket som krävde förändring. Håkan och Lena hade, precis som föregångaren Gunnar, alltid arbetat utifrån ekologiska principer, aldrig använt besprutning och bara tillfört mycket små mängder konstgödsel.

Skålldals fyrtio mjölkkor föds upp på den spannmål och vall som odlas på egen och arrenderad åkermark, totalt 80 hektar, med tillskott av lite inköpt Krav-certifierat kraftfoder. All gödsel står korna för, vilket sammantaget skapar ett fungerande kretslopp, även om balansen skulle tåla ytterligare gödsel. Korna hålls i lösdrift inomhus, mjölkas i en mjölkgrop och vistas utomhus på gårdens betesmarker under sommarhalvåret.

 – Vi låter våra kor mjölka länge, uppåt fem år, även om de inte ger så hög avkastning de sista åren. De har det lugnt och fint och mår i princip alltid bra. Vi har på alla år aldrig behövt behandla någon ko med antibiotika, säger Håkan Larsson.

Prisad hantverksproducent

Kvinnorna på Skålldal har traditionellt ystat lite till husbehov, men aldrig med kommersiella ansatser. Och faktum är att det inte heller var någon jättegenomtänkt strategi att starta mejeri.

– Vi har ju alltid tyckt om att ysta, så när vi byggde om ladugården för lösdrift och fick ett litet utrymme över fick vi en bra plats för en ostgryta och kunde börja testa lite olika saker. När vi sedan hoppade på en ystningskurs hos Eldrimner uppe i Jämtland var stenen i rullning, säger Lena Svedin Larsson.

På våren 2015 läste de om en gård i Boråstrakten som skaffat en mjölkautomat för försäljning och åkte dit på studiebesök. Sedan gick allt väldigt fort. I december samma år arrangerade intresseorganisationen Lokalproducerat i väst det publika evenemanget Matfest på ett antal gårdar i Västsverige, Skålldal hakade på – och 400 kunder senare var de övertygade om att de var på rätt väg. Kort därefter började Skålldal leverera till den första livsmedelsaffären, och sedan har flera tillkommit successivt.

Totalt har Skålldal investerat 2,5 miljoner kronor i mejeriet, där en ny lokal med större maskinell kapacitet nu står färdig att tas i bruk. I de pengarna ingår cirka en miljon i investeringsstöd från Västra Götalandsregionen.

– Vi har också fått mycket hjälp på vägen av andra mejerister och inte minst Lokalproducerat i Väst, som ställt upp med allt vi behövt, förutom pengar – kunskap, rådgivning och marknadsföring, säger Håkan Larsson.

Idag är Skålldals lilla ekomejeri etablerat bland landets ledande hantverksproducenter. Såväl yoghurten och filmjölken som Lenas skyr – en youghurtliknande produkt som är vanligast på Island – har premierats i tävlingen, där kunniga jurygrupper väljer ut vinnarna bland över 500 produkter i olika klasser.

Ostplaner

Produktionen av mjölk, yoghurt och fil har varit i fokus under de första åren. Härnäst är Lena mer än sugen på att börja tillverka egna ostar, men har ännu inte löst lagringsfrågan, då gården inte har något lämpligt utrymme. Hittills har hon därför nöjt sig med att ta fram mindre kvantiteter av ost av mer snabbproducerad karaktär.

Eldost förstås, som är det gemensamma namnet under vilket svenska gårdsmejerister saluför sin hantverksmässigt producerade stek- eller grillost, en svensk ”Halloumi”. En liknande produkt är den bohuslänska brynosten, som producerats i flera generationer på Skålldal. En ost av feta-karaktär som Lena kallar för Qvick, en salladsost av opastöriserad komjölk. Och så färskosten Vällost, den svenska motsvarigheten till Ricotta, som vissa njuter med sylt – andra med sill.

Lenas fascination över osttillverkningen och entusiastiska inställning till mejeriet delas av Håkan, och de pratar redan om en kommande tid efter pensioneringen där de ser mejeriet som en lagom reträttplats för dem, där de i lugn och ro kan utveckla sitt ostintresse. Allt medan Gustav driver gården vidare, som den femte bonden på Skålldal.

Text: Jens Frejrud

Foto: Jean-Paul Bastiaans och Jens Frejrud

Coronapandemin har väckt allvarliga frågor om vilken beredskap Sverige har för varaktiga kriser och påfrestningar. Bland annat när det gäller behovet av livsmedel, där vi är självförsörjande till mindre än hälften.

– Ett miljömässigt mer hållbart jordbruk baserat på inhemska resurser gör oss mer självförsörjande. Det är hög tid att driva på den omställningen och göra oss mindre sårbara, säger Artur Granstedt, docent och tidigare forskningsprofessor i ekologisk odling.

Det finns idag flera risker för globala kriser som kan slå mer direkt mot vår livsmedelsförsörjning än Coronapandemin hittills gjort. Det kan handla om klimatkatastrofer, uteblivna skördar, konflikter av olika slag, avspärrningar med mera. Sveriges självförsörjningsgrad för livsmedel har minskat under de senaste decennierna och är enligt Livsmedelsverket nere på 50 procent. Om man räknar med det svenska jordbrukets beroende av importerade bekämpningsmedel, konstgödsel, djurfoder och fossila drivmedel är siffran egentligen ännu lägre.

För mycket specialisering gav ohållbart matsystem

– Genom jordbrukspolitiken har man under flera decennier prioriterat billig mat framför både livsmedelstrygghet och miljöpåverkan. Ett grundproblem är att detta har lett till en långt driven specialisering inom jordbruket som har brutit det naturliga kretsloppet av växtnäringsämnen och minskat mångfalden, säger Artur Granstedt.

Han förklarar att lantbruket i vårt land lite förenklat har delats upp i specialiserade spannmålsgårdar utan djur, respektive specialiserade djurgårdar – i ett system där kretsloppet av näringsämnen mellan växtodling och djurhållning i stort sett inte längre finns. Spannmålsgårdarna har istället blivit beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel, och skördarna säljs till största del som djurfoder. Samtidigt uppstår på de specialiserade djurgårdarna ett stort överskott av växtnäringsämnen som inte används som gödsel utan läcker ut i mark och hav. Problemen är likartade i hela den industrialiserade världens jordbruk.

Artur menar att vi nu är långt ifrån den mångfald och det självklara kretsloppet av växtnäring och organiska substanser som vi hade tidigare. Här fanns en balans mellan växtodling och djurhållning, inklusive kvävefixerande vallodling, som byggde upp odlingsjordarna och gjorde landet självförsörjande på baslivsmedel.

– Kort sagt har vi fått ett jordbruks- och matsystem som både lett till minskad självförsörjning av livsmedel i Sverige och som samtidigt genom sin miljöpåverkan bidrar till ökade risker för livsmedelskriser, säger Artur Granstedt.

De på så vis dubbla miljö- och livsmedelsriskerna handlar exempelvis om att maten idag står för en tredjedel av vår klimatpåverkan som ökar risken för klimatkatastrofer, att giftspridningen och monokulturerna leder till att pollinatörer försvinner i en skrämmande takt, att odlingsjordarnas bördighet utarmas och att havsbottnar dör.

Vi behöver återställa balansen

Men lösningen handlar enligt Artur inte om att gå tillbaka till hur det var förr, utan att på ett modernt sätt återställa balansen, och även mångfalden. Det innebär också att kostvanor behöver förändras, särskilt när det gäller konsumtionen av kött från industriell kyckling- och svinproduktion som behöver minskas kraftigt för att kunna nå ett hållbart odlings- och matsystem.

Den beprövade lösning som Artur Granstedt vill se mer av är att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk baserat på inhemska resurser. Kretsloppet bygger på en integrering av en mångsidig växtodling och en lagom omfattande djurhållning. Man är självförsörjande på foder, huvudsakligen från kvävefixerande vallodling, och man återcirkulerar växtnäringsämnen i form av gödsel.

Genomtänkta växtföljder skapar här också, genom sin mångfald, ett naturligt växtskydd och flerårig vallodling vidmakthåller odlingsmarkens bördighet genom att bygga upp mullhalten och binda kol och kväve från luften. Det finns, enligt Artur, en betydande potential att på så sätt även minska klimatbelastningen. I ett sådant här kretsloppsjordbruk behövs inget konstgödsel och inga kemiska bekämpningsmedel, och inte heller importerat foder. Artur menar också att en viktig del i ett uthålligt jordbruk är att, utöver den markvårdande vallodlingen, även utnyttja naturbeten.

Nu finns extra starka skäl till hållbar omställning

Regeringens livsmedelsstrategi från 2017 tycker Artur är otillräcklig. Här vill regeringen öka den ekologiska odlingsarealen till 30 procent år 2030.

– För att klara klimatmålen till år 2050 behöver 50 procent av all odling vara ekologisk redan 2030. Dessutom behöver man ställa hårdare krav på att de ekologiska gårdarna verkligen också bygger på lokala kretslopp.

I den allmänna debatten finns de som hävdar att den ekologiskt producerade maten inte skulle räcka till en fortsatt växande världsbefolkning. Det håller Artur inte med om.

– Man har då inte tagit hänsyn till att vi också behöver ändra vår kosthållning till vad som motsvarar jordens produktionsförmåga med hänsyn till lokala och förnyelsebara resurser. En hållbar livsmedelsförsörjning, med minskat importberoende, förutsätter exempelvis minskad köttkonsumtion, säger Artur Granstedt.

Coronakrisen har genom tvärstopp i den globala ekonomin tillfälligt lett till minskad miljöbelastning. Tyvärr till priset av mänskligt lidande. Nu talar man om när vi kan återgå till det ”normala”.

– Men det vore katastrof om vi bara fortsätter som vanligt. Nu finns bra tillfällen för hela samhället att göra hållbara omställningar. Och när det gäller livsmedel finns det numera extra starka skäl att ställa om till mindre sårbara odlings- och matsystem. Det här handlar om både de växande miljöproblemen och vår egen livsmedelsförsörjning, säger Artur Granstedt.

Ett riktigt gott kaffe är lite som vin. Smakerna påverkas av hela processen från odlingssätt och typ av böna, till förädling och hantering. Kvalitet på kaffe är en helhet, menar Robin Wilson på Järna Rosteri, som samarbetar med ekologiska och biodynamiska odlare. Där menar han att det finns en noggrannhet med kvalitet, miljö, och social hållbarhet som skiljer sig mycket från den vanliga, volyminriktade och hårt besprutade kaffeproduktionen.

Det var främst det gastronomiska intresset som fick Robin Wilson och barndomsvännen Joel Kornfeld att för sju år sedan starta Sveriges första helekologiska kafferosteri, där numera även en av rosteriets tidigare kunder Thomas Beckett ingår i kärntrion.

– Kaffe är roligt och hänger nära samman med hela det gastronomiska området, säger Robin. Hela världen har en relation till kaffe och handskas med kaffe på olika sätt. Vi tycker det är spännande med smaker och kaffe är intressant att utforska.

Kvalitet i biodynamiska kaffeodlingar

På senare tid har Järna Rosteri fokuserat på hur kaffet odlas och man har direkt samarbete med kaffeodlare i Indien som ställer om till biodynamisk odling. Nytt liknande samarbete är också på gång i Mexiko. Robin och hans kollegor vill bidra till att långsiktigt utveckla de gårdar man samarbetar med och direktimportera kaffebönorna därifrån.

– Hos biodynamiska odlare finns ett stort engagemang kring detaljerna i odlingen och eftersom den bildar ett eget kretslopp finns allt som behövs på själva gården. Det återspeglar sig i smakerna. Odlarna säger också själva att det biodynamiska fungerar bra och att odlingarna blir stabila. Samma sak säger biodynamiska vinodlare som vi besökt, berättar Robin.

Han menar också att om man är noga med alla leden får man väldigt rena smaker i kaffet. Man hittar då kaffets unika smaker som påverkas mycket av jordmån, bönsort, soltimmar med mera. På de indiska gårdar som man samarbetar med växer exempelvis kaffeplantorna lite långsammare i skugga av träd och får på så sätt fina smaker.

Kaffe är ofta hårt besprutat

– Det kan jämföras med konventionell kaffeodling i Brasilien i stora monokulturer med arter som kan stå i solen på stora åkrar, säger Robin. Här fokuserar man på maximal volym och att komma ner i pris. Och det leder till att man använder konstgödsel, besprutar odlingarna och betalar för lite till arbetarna.

Kaffe är världens mest besprutade gröda, enligt Naturskyddsföreningen. Det handlar om herbicider mot ogräs, insekticider mot skadedjur och fungicider mot svampsjukdomar. Flera av kemikalierna som används är förbjudna i Sverige och EU. Naturskyddsföreningen skriver att i Brasilien används cirka 15 kilo kemiska bekämpningsmedel per hektar kaffeodling, vilket kan jämföras med tre kilo per hektar för svensk potatisodling, som är en av de mest sprutade grödorna i Sverige. Bara drygt sex procent av världens totala kaffeareal odlas ekologiskt.

Kvalitet på kaffe är en helhet

Kaffemarknaden är mycket prispressad, men det finns starka miljöskäl att som konsument välja ekologiskt kaffe och inte bara gå på lägsta pris. Maximal volym till lägsta pris är förstås också en fråga om kaffets kvalitet.

Inom kaffebranschen finns en poängsättning som används för att definiera vad som är specialkaffe. Avsmakare bedömer och sätter poäng på en rad kriterier – bland annat arom, smak, eftersmak, syra, kropp, balans, sötma etc. Kaffe med en totalpoäng över 80 klassas som specialkaffe. Järna Rosteri håller sig nästan enbart inom specialkaffe-klassen och det gäller också flera andra av de mindre rosterier som finns idag. Men Robin Wilson har en vidare syn på kvalitet.

– Kvalitet för oss är dels den smakmässiga poängsättningen, och dels en helhet kring hur kaffet produceras. Vi tycker det är viktigt att även veta var kaffet kommer ifrån, hur det odlas och vilka människor och vilket engagemang som ligger bakom en god kopp kaffe. Vi tycker också att det är viktigt att vara med och utveckla gårdarna vi samarbetar med.

Det finns en stor variation av olika kaffeplantor. Huvudgrupperna är Robusta och Arabica, och inom dessa finns väldigt många varianter. Det är sedan många steg och faktorer genom hela processen som avgör hur ett kaffe smakar, berättar Robin.

– Förutom val av sort har odlingsförhållandena, vad man gör med plantorna och hur man hanterar och rostar bönorna stor betydelse. Det är många steg i kedjan. Både bonden och rosterierna ska göra allt rätt, och sedan beror smaken även på hur konsumenten hanterar sitt kaffe.

Lång process

Ungefär så här ser processen från skörd till kaffekopp ut: Kaffeplantan är en buske där frukten är ett bär som vardera innehåller två kaffebönor. Efter skörd skiljer man bönorna från fruktköttet på lite olika sätt. Ett sätt som Robin föredrar kallas ”natural” och innebär att man först soltorkar bären.

– Det är en skonsam process där bönorna också tar upp smaker från fruktköttet. Man får fruktig smak med mycket sötma.

När bönorna senare är avskilda från fruktköttet selekteras de utifrån storlek och vikt. Man plockar också bort defekta bönor. Det är särskilt viktigt när man gör specialkaffe. I det här stadiet är kaffebönorna gröna och luktar inte alls kaffe, utan snarare hö eller gräs, berättar Robin. Detta s.k. råkaffe skickas sedan till rosterier.

Hos Järna Rosteri gör man både rent kaffe från en viss gård eller visst distrikt, och kaffeblandningar där balansen i blandningen är viktig. Rostningen sker här i en tysk gjutjärnsrost som hettas upp till 200 grader. När råkaffet släpps ner sjunker temperaturen och sedan ska man längs en genomtänkt kurva upp till en viss sluttemperatur.

– Rostningen är långsam och tar cirka 1000 sekunder. Vid 180 grader poppar eller spricker bönorna, och de får större volym och tappar i vikt. Det är då det börjar dofta kaffe.

Bönorna kyls sedan av snabbt på ett kylbord där kallare luft får passera mellan bönorna. Vissa av rosteriets kaffesorter mals sedan, och det bör göras när bönorna är färskrostade. Men enligt Robin ska bönorna vila lite först, så att alla smaker hinner komma fram.

Var hittar man då det här ekologiska specialkaffet? Järna Rosteri gör dels kaffe till restauranger och kontor och man rostar kaffe åt Saltå Kvarn och Fyra Årstider. Kaffet finns även i vissa butiker och webbshopar och framöver ska man satsa mer på att nå ut till privatkonsumenter.

Även om huvuddelen av kaffemarknaden idag är mycket prispressad, tror Robin att det kommer att ändras.

– Många köper vin som kostar lite mer därför att det smakar bättre. Kaffet ligger efter vinet på det sättet. Men jag tror att fler kommer att vilja betala mer även för ett bra och unikt kaffe som smakar bättre och är mer hållbart för framtiden.

Foto: Erik Olsson

Att odla och konsumera perenna (fleråriga) grönsaker har flera fördelar för bland annat miljö och näringsinnehåll. Det öppnar också upp för nya intressanta smaker på tallriken. Nu pågår ett projekt som ska prova ut och lyfta fram ett antal perenna grönsaker som lämpar sig för produktion och som samtidigt är intressanta för mathantverkare och konsumenter.

Projektet heter Odlingsvärda perenna grönsaker för produktion och ska leda fram till en kunskapsbank som ska kommuniceras på olika lättillgängliga sätt. Bland annat riktat till odlare och mathantverkare (exempelvis kockar) i form av workshops, rapport, hemsida med mera. Det här blir färdigt och tillgängligt under 2021.

Vi har besökt odlingskooperativet Under Tallarna, som är en av de drivande parterna i projektet och där en rad olika perenna grönsaker nu provas i odling.

– Det finns ett stort intresse för detta idag. Vi har även tidigare odlat en del perenna grönsaker, men nu ska vi genom det här projektet hitta betydligt fler som är tillräckligt producerande och goda för att de ska vara framkomliga vägar för odlare, mathantverkare och konsumenter, säger Robin Tidholm som är en av delägarna i Under Tallarna.

– De odlingsvärden vi tittar på är bland annat produktivitet, härdighet, efterfrågan, smak samt även att de perenna grödorna inte sprider sig mer än önskat, säger Eva Johansson, som också är med och driver projektet.

Flera viktiga fördelar

Det finns en rad positiva poänger med att odla perenna grönsaker. Som komplement till de ettåriga matgrödorna är det, enligt Robin Tidholm, ett hållbart sätt att utnyttja marken bättre och att efterlikna naturliga växtförhållanden.

– Med perenna grödor är markytan hela tiden bevuxen och täckt. Växtrötterna kan breda ut sig mer och hämta mineraler och annan näring djupare i jorden än ettåriga grödor. Kolbindningen blir större, livet i jorden blir mer ostört och den biologiska mångfalden gynnas. Skördeperioden blir också längre och sträcker sig från tidig vår till sen höst.

Eva Johansson pekar också på att perenna grönsaker överlag har mindre behov av gödsling och vattning och är mindre känsliga för torka än ettåriga grödor. Odlare behöver heller inte köpa in utsäde varje år eftersom grödan redan är etablerad i jorden.

– Från konsumenter och mathantverkare finns också ett stort intresse för perenna grönsaker, som ju öppnar nya möjligheter för vad vi kan äta, menar Eva. Tidigare analyser av perenna grönsaker har också visat att de har högre näringshalt, och detta hoppas vi få möjlighet att studera närmare i ett separat projekt.

Många lovande grödor att testa

Det finns många olika perenna matgrödor. Bland de som är allmänt kända idag kan man exempelvis nämna rabarber, sparris, pepparrot, svartrot, brännässlor och jordgubbar. I det nu aktuella projektet ska man testa flera mindre kända grödor för produktion.

– Det kan ge en intressant breddning av de grönsaker som produceras i dag. Inte minst kan flera av dem passa i salladsblandningar och göra dessa mer värdefulla att äta, både vad gäller näring smak, menar Robin Tidholm.

Bland några favoritexempel han pekar på finns en uppskattad piplök (Allium fistulosum) som kan ge upp till sju ordentliga skördar per säsong och som kräver minimal skötsel. Ett annat exempel är Trädgårdssyra (Rumex rugosus), som är en salladsväxt med lite syrlig smak. Libbsticka (Levisticum officinale) har enligt Robin en stark potential. Den är ofta grund i buljong. Ostronört (Mertensia maritima) är mycket uppskattad inom restauranger. Det är ett blad som smakar ostron med lite sälta och havssmak. Kinesisk gräslök (Allium tuberosum) är ytterligare att lovande exempel.

Bland intressanta uppstickare av perenna grönsaker nämner Robin bland annat Cikoria (Cichorium intybus), som är släkt med maskrosen och har både beska och sötma i smaken, samt Gode Kung Henriks Målla (Chenopodium bonus-henricus), som är en mycket näringsrik och lite besk kulturväxt.

Det finns enligt Robin Tidholm många gamla, intressanta kulturväxter som ännu inte har tagit klivet över till produktion. Det finns också lovande grödor som ursprungligen kommer från andra klimatzoner, bland annat vissa perenna kålsorter. Ett annat exempel som man ska testa är Funkia, som är en delikatess i Japan och som redan finns i många svenska rabatter. Det är en tidig vårgröda där man skördar skotten.

Positiva möjligheter

Det tycks finnas en stor potential bland perenna grönsaker och de kan troligen ta större plats i våra mat- och odlingssystem.

– Intresset för det här är stort. Ett steg mot mer perenna grönsaker kan vara att vi nu testar olika grödor, tar fram deras odlingsvärden och ser om det finns efterfrågan, säger Eva Johansson.

– Matfrågorna behöver ses över från många olika håll, säger Robin Tidholm. Det gäller att våga prova olika vägar och inte köra fast i ett spår. Den kunskapsbank vi arbetar fram i det här projektet hoppas vi ska förenkla för andra att ta in perenna grönsaker i sin produktion. Hos oss på Under Tallarna kan det här ge ett perennt system som motsvarar ungefär en tredjedel av vår produktion.

Robin hoppas också att konsumenter ska få mer förståelse för näringskapaciteten och andra positiva möjligheter i perenna grönsaker och kunna göra val utifrån det. En viktig drivkraft och gemensam utmaning tycker han också är att odlare ska kunna få mer betalt för det man odlar.

– Att man kan leva på odling och att det är ett område i utveckling är inte minst viktigt för de ungas intresse för odling. Det finns idag en återspirad odlingsrörelse som utvecklas på bred front. Det är hoppfullt.

Som odlare värdesätter Robin även samarbetet i projektet där han får ta del av de andra odlarnas erfarenheter, metoder och tillhöra en proffesionell odlingsgemenskap. De andra projektdeltagarna är Förädlad andelsförädlingsodling, Hornuddens trädgård och Peterslunds Ekoodling. Stiftelsen Skillebyholm är huvudman för projektet kring perenna grönsaker som är tvåårigt och finansieras av Jordbruksverket och Vidarstiftelsen. Under 2020 handlar det om att odla fram grödorna och 2021 ser man resultaten och fokuserar också på bredare kunskapsdelning.

Foto: Erik Olsson