Det finns många fördelar med mjölk från kor som inte får kraftfoder för maximal produktion utan istället får äta det naturliga – gräs och klöverväxter i form av bete och vall. Djurens hälsa blir bättre och de lever betydligt längre. Mjölken innehåller enligt forskning mer nyttiga fettsyror och inte minst blir mjölkproduktionen en viktig del i ett klimatsmart och hållbart kretslopp. Men det behövs också mejerier och konsumenter som vill betala lite mer för de här kvalitéerna.

Det säger Wijnand Koker som är lantbruksrådgivare och som tidigare själv drivit lantbruk. Idag ingår han i ett landsomfattande rådgivningsprojekt som heter Greppa näringen, som ägs av länsstyrelserna, LRF och Jordbruksverket och vars syfte är att minska näringsläckaget och optimera växtnäringsförsörjningen till lantbruket. Wijnand är även rådgivare inom Södertälje kommuns odlingsstrategi.

Viktiga delar i uthålligt kretslopp

Vad är egentligen kraftfoder? Och varför rimmar det dåligt med ekologiskt kretsloppstänkande? Kraftfoder är ett energi- och proteinrikt foderkoncentrat som till största del består av spannmål och soya. Det utgör en stor del av djurfodret i svenskt lantbruk. Cirka 70-80 procent av allt spannmål som odlas i Sverige blir djurfoder i form av foderkoncentrat. All soya i kraftfodret importeras. I förlängningen kostar det här i form av fossil energi och kemiska insatsmedel, samt ökad markanvändning i andra länder.

Men kraftfoder behövs inte i ekologiska kretsloppslantbruk. Alternativet till att använda kraftfoder är att djuren enbart äter grovfoder, dvs gräs och klöverväxter, helst odlat på samma gård eller en gård i närheten. Wijnand Koker pekar på en rad viktiga hållbarhetsfördelar med det.

– Kon är, liksom får och getter, idisslare med en fysionomi som är byggd för att bryta ner stora mängder grovfoder, som varken människor eller grisar och höns kan äta. Den unika förmågan har en avgörande plats i kretsloppet av växtnäringsämnen och förutsätter också en växtföljd av vallodling med gräs och klöverväxter. Vall och bete har stor betydelse för odlingsmarkens humuslager och bördighet, säger Wijnand Koker.

Han förklarar att gräs och klöverväxter är fleråriga med djupa rötter och är i stort sett de enda växterna i jordbruk som ger en nettotillförsel av kväve och kol till jorden. Vall är dessutom en gröda som effektivt bekämpar ogräs, exempelvis Kvickrot och Åkertistel som är de mest besvärliga.

– Det är exempel på hur kor, grovfoder och växtföljd hänger ihop i en uthållig växtodling och djurhållning. Här behöver man varken konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel eller kraftfoder.

På en växtodlingsgård som inte har djur är man helt beroende av gödsel utifrån. Den största klimatboven här är, enligt Wijnand Koker, tillverkningen av konstgödsel.

Till 1 kilo kväve i form av konstgödsel går det åt 1 kilo olja. Och för exempelvis en bra höstveteskörd behövs ungefär 150 kilo kväve per hektar. Istället för att tillföra det i form av konstgödsel kan vi producera detta själva med hjälp av vallväxterna, menar Wijnand Koker.

Hög produktion sliter på djuren

Det finns flera skäl till varför grovfoderbaserad mjölkproduktion utan kraftfoder är bra. Intensiv mjölkproduktion med högproducerande kor och kraftfoder sliter på djuren. Livslängden för kor är där, enligt Wijnand Koker, cirka 4 år medan kor naturligt egentligen når topproduktion vid 8 års ålder. Man kan säga att det innebär slakt i förtid för de högproducerande djuren.

– Ju högre produktionen är desto mer sårbara är djuren. Om man ersätter grovfoder med proteinrikt kraftfoder får man också problem med fruktbarheten och det blir även högre halter av kväve i kons urin och avföring. Något som knappt diskuteras längre är också att kon faktiskt lider av kronisk diaré från foderkoncentrat.

Att slita ut korna under kort tid har även andra effekter på kor som utpräglade flockdjur, menar Wijnand Koker. Varje tillfälle ett djur slaktas eller det kommer en ny kviga måste flockhierarkin anpassas, och det är ett orosmoment för korna. Med grovfoderbaserad produktion lever djuren betydligt längre och det blir därför mycket lugnare situation för flocken.

– Det finns även risker med att importera foderkoncentrat från andra länder, exempelvis Brasilien. Bland annat kan man få in mögelgifter som uppstår i lagring och det kan komma in annan smitta. Även ogräsfrön från främmande arter kan komma in. Det är allvarligt och ytterligare en anledning att ha gårdsegen grovfoderproduktion.

Betala mer för mervärdena i mjölken

Vad kon äter påverkar mjölkkvalitet, näringsvärden och egenskaper för bland annat ostproduktion. Enligt en norsk studie av Norsk Institut for Bioøkonomi ökar andelen nyttiga fettsyror i mjölken när kraftfoder utesluts. Helt utan kraftfoder minskar dock mjölkavkastningen med 22-26 procent enligt studien, vilket innebär att priset för mjölken då behöver vara högre. Som nackdel pekar studien också på att det kan uppstå näringsbrist hos kor med genetiskt hög produktionskapacitet. Wijnand Koker menar dock att detta gäller denna typ av framavlade kor, men att det i grovfoderbaserad mjölkproduktion är bättre med robustare kor med annan genetik.

– Det finns konsumentgrupper i Sverige som är beredda att betala för de olika mervärden som kommer med grovfoderbaserad mjölkproduktion. Kvaliteten i grovfoderbaserad mjölk är dock mycket mer accepterad i flera andra europeiska länder där man kan köpa s.k. hömjölk, berättar Wijnand Koker.

Han tror att grovfoderbaserad mjölkproduktion har en lovande framtid. Bland annat därför att insatsvaror i form av konstgödsel, processat foderkoncentrat och importerat foder kommer att kosta pengar. Och även med tanke på det fokus som nu ligger på klimatfrågan, kombinerat med sinande resurser och ökande oljepriser.

– I Sverige ser jag sakta men säkert en utveckling mot mer grovfoderbaserad produktion, särskilt på gårdar där det sker ett generationsskifte. Yngre generationer är mer benägna att tänka i kretslopp, och de har mer kunskaper om hållbarhet.

Måste hitta nya vägar

Men det finns också hinder, menar Wijnand Koker, inte minst i dagens jordbrukspolitik och lantbruksstöd. Det pågår också en storleksrationalisering som går tvärt emot mer grovfoderbaserad produktion och mer klimatsmarta kretslopp. Man bygger större och större ladugårdar, ibland med upp till 500 djur.

– Men de stora djurgårdarna blir sårbara. Djurfodret räcker inte till och det blir långa transporter. Många bönder har investerat sig fast i dagens system, sitter fast i räntor och amorteringar och är mer eller mindre tvungna att producera maximalt med hjälp av kraftfoder.

När det gäller storleken på enheterna menar Wijnand Koker att man inte bör bygga ladugårdar för mer än 100 kor och att man bör anpassa antalet djur till hur stor areal mark man har att odla foder på. Om man har dubbelt så många hektar som antal kor kan man komma upp till 90-100 procent självförsörjning av gödsel och foder.

– Vi måste hitta nya vägar utan att gå tillbaka till vad som varit tidigare. Man kan exempelvis samverka mer lokalt mellan växtgårdar och djurgårdar, genom att byta gödsel mot foder och vice versa. Det är också viktigt att mejerier har en tydlig linje i relation till bönderna och visar att man även vill ha grovfoderbaserad mjölkkvalitet och att man satsar på de produktkvaliteter det innebär.