Har just läst Maciej Zarembas första artikel i en ny DN-artikelserie, rättvisans demoner. Om fördomarna om män i det svenska rättsväsendet. Skakande, ansträngande och otroligt angeläget att just belysa och ifrågasätta hur i all världen det har kunnat bli på detta sättet? Rekommenderas på det varmaste (läs här).

Märker när jag läser artikeln att jag under de senaste åren hört skildringar som dessbättre inte gått så långt som det Zaremba beskriver. Men som innehållit samma ingredienser, absurda och framförallt grundlösa beskyllningar, där polis och rättsväsen kopplats in som ett allt mer förekommande tillvägagångsätt och ”vapen” i konfliktsituationer mellan individer, män och kvinnor, t.o.m. i min bekantskapskrets.

Självklart skall vi vara tacksamma för att vi lever i ett samhälle där individens rättigheter i stort skyddas av en rättsordning som kanske är en av de bäst fungerande i världen. Men just därför ter sig Zarembas ärende än mer angeläget. Hur att upprätthålla och utveckla lagstiftning och tillämpning i en situation där det verkar som om förtroendet mellan människor och i samhället verkar minska på bred front, mer och mer för varje år som går. Med allt utförligare övervakning, kontroll, kvalitetssäkringsystem inom snart sagt alla samhällssektorer som följd. Med tillhörande underliggande osäkerhetskänsla som generator.

En faktor som påverkar den ovan skildrade problematiken är, tror jag, även den kvardröjande, bristande jämlikheten mellan kvinnor och män gällande olika livsvillkor i samhällslivet. Att i den situationen aldrig förlora fokus på varje individs rätt. Oberoende av könstillhörighet eller annan grupptillhörighet borde väl detta vara avgörande för hur att komma till rätta med de grundläggande missförhållandena.

Till syvende och sist är det väl också så att var och en av oss kan påverka samhällsklimatet genom hur vi möter och relaterar till varandra som individer och inte som del av någon grupp.