Den antroposofiska vården i Sverige har på senare tid varit utsatt för en snedvriden debatt, i samband med diskussionen om komplementära läkemedel. För det första är läkemedelsdebatten alltför snäv och kritiken som förkommer är ofta direkt felaktig. Det är inte bara så att den antroposofiska vården är en självklar del av den offentliga vården i andra länder, utan det är också så att läkemedlen redan är godkända i andra EU/EES länder. Vården på Vidarkliniken, liksom all antroposofisk vård, baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Undertecknade har själva tagit del av forskning från andra länder i Europa, främst i Tyskland och Schweiz. Jämförande kliniska studier mellan skolmedicin och antroposofisk vård och medicin visar övergripande positiva resultat gällande patienters stärkta egenvårdsförmåga, dvs. deras egen förmåga till läkning och hälsa.

För det andra är det märkligt att det i debatten bara fokuseras på läkemedlen. För oss som legitimerade och disputerade sjuksköterskor är det tydligt hur det antroposofiska perspektivet berikar vår syn på och kompetens gällande hälsa och vårdande. Som sjuksköterska arbetar man inom ett vårdvetenskapligt och humanvetenskapligt paradigm, som kompletterar det medicinska. Vi företräder således en vård av den individuella människan i sitt existentiella sammanhang, med fokus på hälsa. Här har vi mycket att lära av den antroposofiska vården, där även den medicinska delen är hälsoorienterad. Om inte läkemedlen godkänns kommer vi även att gå miste om en viktig hälsoorienterad förebild.

För det tredje är den antroposofiska vården en förebild när det gäller att utnyttja vårdrelationen samt annan humanvetenskaplig kunskap som stödjer hälsoprocesserna. Det handlar om att hjälpa patienter att känna livskraft och livsmening, trots svår och kanske obotlig sjukdom. I svensk vårdvetenskaplig forskning har detta diskuterats under många år, men det har varit svårt att få gehör för sådana inslag i vårdpraxis. I den antroposofiska vården är det ett naturligt inslag att ta sin utgångspunkt i t.ex. konst eller musik för att därigenom hitta sätt att förhålla sig till lidande och klara av att fullfölja sådana livsprojekt som ger livet mål och mening. Ingen av dessa aspekter är fullt ut mätbara och kan därför inte alltid tillmätas en statistisk signifikans, med det finns annan god kvalitativ forskning som visar hur viktiga dessa inslag i vården är.

I t.ex. en studie som genomfördes på Vidarkliniken 2011-2013 framkom som centralt för patienterna att de blev tilltalade ur ett helhetsperspektiv. Vården beskrevs vara en ”livlina” som inte utgjordes av den fragmenterade vård som de hade upplevt i konventionell vård. Upplevelsen av vården byggdes upp av vårdarnas förhållningssätt och vårdens inriktning, tillsammans med den vårdande miljön, som kännetecknas av välvald arkitektur, gott material i byggnader så väl som i sängmaterial och textiler, och t.ex. mat som grundas på ekologiskt odlade produkter.

Som sjuksköterskor står vi mitt i spänningsfältet mellan de biomedicinska och humanvetenskapliga synsätten. Medicinens fokus på sjukdom är ofta ett hinder för oss som vill vårda med helhetsfokus på människan och med hälsa som mål för vårdandet. Här sammanfaller vårdvetenskapens fokus med antroposofisk läkekonst, som har framarbetat både medel och metoder som tar just hela människan i betraktning och stödjer patientens egen förmåga till läkning. Samtidigt som en mångfald av vårdvetenskapliga studier ger evidens för det antroposofiska perspektivet för vårdande, är den antroposofiska vården en inspiratör för den konventionella och skolmedicinskt orienterade hälso- och sjukvården i Sverige.

Vi har båda djupa erfarenheter från den antroposofiska vården. En av oss har arbetat många år som sjuksköterska på Vidarkliniken, både inom slutenvården på avdelningarna och som distriktsköterska inom öppenvården. Den andra har viktiga erfarenheter som patient. Vi arbetar båda som forskare inom den offentliga vården. Erfarenheterna har vi tagit med oss till arbete inom t.ex. kommunal äldreomsorg och barnhälsovård, respektive undervisning och forskning vid högskolor och universitet. För vår del är dessa kunskaper omistliga. Vi önskar att fler professionella vårdare och fler patienter kan få del av dessa erfarenheter.

Albertine Ranheim, Leg. Sjuksköterska, Distriktssjuksköterska, Med. Dr.
Karin Dahlberg, Leg. Sjuksköterska, lärare i hälso- och sjukvård, fil.dr. i pedagogik, professor i vårdvetenskap

Det var där någonstans i frottébadrocken, med blicken ut över Medelhavet, som idén till alltihop föddes. Att kommunciera ett samhällsprojekt större än fysiska platser. Ett samhällsprojekt som vågar!

Jag hade åkt till Patmos för att vara på retreat med mig själv. Jag var på jakt efter min mening – vad är väsentligt här i livet och vad är min uppgift?

Sedan urminnes tider, eller åtminstone sedan 60-talet, har jag varit, och är fortfarande, engagerad i en rad olika projekt och verksamheter som alla är kopplade till det samhällsprojekt som pågår i Ytterjärna. Ett naturligt steg i min tankeresa blev därför att börja fundera kring vad alla dessa verksamheter kan bidra med, vad har de gemensamt?

• Vidarkliniken, ett sjukhus som kombinerar konventionell medicin med en holistisk syn på människa, hälsa och läkande.
• Saltå Kvarn, det biodynamiska matföretaget som under sina 50 verksamhetsår varit med och påverkat det ekologiska jordbrukets utveckling. Från 1970 när 0,03% av Sveriges åkrar bestod av ekologisk odling, till idag när nästan en femtedel räknas som ekologiskt (18%).
• Kulturhuset i Ytterjärna, som byggdes för möten och dialog mellan vetenskap, samhällsfrågor, konst och kultur. en plats att utveckla den fria dialogen.
• Med mera, med mera.

Vad är det mest väsentliga i dessa verksamheter och vad är deras uppgift i ett större perspektiv? Jag kom fram till att det är de mänskliga relationerna och konstellationerna som är själva kraften och den som leder till utveckling. Att människor möts och att de är närvarande i sitt möte. Detta var någonting som framstod med väldig skärpa på Patmos. Jag blev själv lite överraskad i min lugna reflektion.

I Sverige finns en bristande allmän kunskap och dessutom många fördomar kring verksamheterna och ”antroposoferna i Järna”, men det finns även en intern kultur där man inte vill övertyga någon annan om något – alla ska få komma fram till sin mening. Detta har även inneburit att man inte lagt varken tid, intresse eller engagemang på att informera och påverka det offentliga samtalet, inläggen har varit mera reaktiva. Man kan se detta som ett bristande ansvarstagande för ett större perspektiv. Det vill jag ändra på.

Hur kan vi inspirera till fler riktigt väsentliga möten? Hur kan vi inspirera till en trovärdig samhällsförändring där det mänskliga hela tiden står i fokus?

Efter att ha fått klartecken från Vidarstiftelsen drog jag igång projektet, idag kallat för Ytterjärna Forum. Ett projekt där vi kan vara med och påverka vår framtida samhällsbild. Ett projekt där ingen har tolkningsföreträde, där varje verksamhet ansvarar för sin del men där man ser sin egen verksamhet som en del i ett samhällsprojekt. Varje individ och verksamhet företräder naturligtvis bara sig själv.

Välkommen ombord!