Yoghurtkultur och västerländsk kultur, matkultur och jordkultur.

Den första tanken som kom upp när jag fick frågan vad kultur är för mig, var yoghurtkulturer! Alltså kulturen man tillsätter för att göra mjölk till yoghurt. Nästa tanke var den västerländska kulturen som snabbt breder ut sig över världen och som Sverige redan är en del av – en kultur som inte är uthållig utan handlar om att tjäna pengar och tyvärr därför också alltför ofta producerar dålig kvalitet.

Vi har vant oss vid äckliga produkter med tillsatser. Eftersom det är det som det finns mest av.

Att vilja ha kvar urgammal kunskap om konservering och matlagning är inte för mig bakåtsträvande. Inte heller att stötta och arbeta för en lokal fröhandel och lokal produktion. För mig är det äkta.

Det viktiga är att människor får tillbaka kunskapen. Hur var det man gjorde saft utan konserveringsmedel? Hur kan man få grönsaker och frukt att hålla hela vintern? Rökning, torkning, konservering, omvandling av mjölk till ost och yoghurt… listan är lång och allt är urgammal fantastisk kultur som vi bör ta vara på.

Tänk om vi skulle komma till förståelse för, och uppskattning av matproduktion, igen – att det är kvaliteten och inte priset, som är det viktiga. Genom att som konsument köpa billig mat flyttar man över problemen till någon annan. Det är inte billigare med billig mat i det stora hela. Det är bara du, där och då, som inte behöver betala.

I vår kultur har är vi inte vana att betala det maten kostar. Vi tänker att det är dyrt, men vi tänker inte längre. Hur mycket arbete som ligger bakom – först i produktionen sedan vidare i alla olika led fram till butiken – har vi glömt.

En tjusig Stockholms dam kom fram till mig när jag stod och sålde Skilleby Trädgårds biodynamiska grönsaker på Bondens egen marknad på Södermalm och utbrast ”Oj den här var dyr, kan jag få den billigare?”. Jag kommer inte ihåg exakt vad priset var och vad hon ville ha, men det spelar ingen roll. Här gick vi direkt från bonde till konsument vilket betyder att det var billigare än i butik, eftersom det mellanledet inte behövde sin del av kakan.

Första instinkten var att riva ifrån henne produkten och dunka ned henne till botten av hennes höga klackar. Herregud! Vad var det hon inte förstod? Här har man slitit häcken av sig och stått i spöregn och brännande sol. Man har frusit, man har svettats, man har varit skitig och undrat om man någonsin kommer bli ren igen. Man har fått till en bra kompost och förberett jorden genom plöjning, harvning, bäddbyggande osv, osv. Man har sått och vattnat, rensat och sorterat när det äntligen vuxit lite. Preparerat och planterat. Vattnat och rensat ogräs tusen gånger om. De grödor som inte blivit sjuka, torkat ut, drunknat eller blivit uppätna av insekter eller andra djur har man kunnat sälja till konsumenterna. Eller vänta lite. De måste även skördas och tvättas, sorteras och fixas till så att de ser ut som den prototyp som konsumenten förväntar sig. En gurka får inte vara böjd, en banan får inte vara rak och om äpplet eller potatisen är för stor eller för liten går det inte. Om grönsaken eller frukten har en liten skråma är det kört. Det säljer inte. Kan inte bli första klass.

Et voilá! När produkten genomgått alla dessa olika moment packas den, vilket är ännu mer arbete för att sedan bäras till en bil och köras till kund. Man är stolt och glad när man står och säljer så fina produkter – obesprutade kvalitetsgrönsaker! Man är glad trots att man inte har en timlön, eftersom man jobbar från klockan 07.00 till 07.00 när det behövs. Det är inget åtta till fem-jobb, utan man sliter och kämpar för att få till något innan väder och omständigheter tar allt. Man gör det för att man vill och för att det är något man tror på.

Det som förstör glädjen och stolheten är när någon tittar en i ögonen och glatt frågar om de inte bara denna gång kan få med sig det ena eller det andra gratis. ”HELVETE HELLER!” Problemet är att alltför många människor – t ex den tjusiga damen – inte har en aning om vilket arbete som ligger bakom den lilla moroten.

Det i sig är ett systemfel!

Alla borde få prova på att jobba i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk någon gång. Alla arbetslösa skulle kunna hoppa in och göra något nyttigt och slippa bli deprimerade. I jordbruket finns det hur mycket plats som helst för alla som vill vara med. Hurra!

Text: Elisabeth Kumlander
Foto: Erik Olsson

Det gåtfulla ljuset har alltid lockat konstnärer. Redan på 1960-talet började den amerikanske konstnären James Turrell intressera sig för ljus och seende. Han hade tidigare studerat psykologi och matematik innan konststudierna tog överhanden. Under denna tid intog minimalismen konstscenen vilket innebar att konstnärerna sökte en konstens nollpunkt där innehållet i verket var helt borta. Konstverken var inget mer än sitt eget uttryck. Materialet i sig var nog.

Turrell anslöt sig till denna linje och uppmärksammades för sitt sätt att arbeta med den rena varseblivningen av ljuset. I hans verk finns inget som är belyst, inget objekt utan allt är reducerat till rena ljus- och färgupplevelser. Genom att arbeta med det i grund och botten immateriella ljuset vill han paradoxalt nog materialisera ljuset, förtingliga och göra det fysiskt påtagligt – uppleva det som kroppslig närvaro; låta betraktaren blir delaktig i en process där karaktären hos ljuset självt blir helt påtaglig. I vissa verk framträder transparensen, i andra den upplevda ogenomskinligheten hos färgen och ljuset. Ibland finns det bara ett minimum av ljus, knappt förnimbart och i andra verk vistas vi i en ljuskropp. Det finns även en tredje komponent som är viktig för konstnären – tiden. Betraktaren blir inställd i ett skeende, i ett förlopp. I en tid då vi översköljs av visuella intryck från morgon till kväll erbjuder Turrell motsatsen – det långsamma dröjandet inför ett verk. Och detta dröjande är förutsättningen för upplevandet – att genom seendet och perceptionen komma till en erfarenhet av fenomenet ljus i sig. Också fenomenologin, en riktning inom filosofin, där särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen studeras, har varit viktig för James Turrell. Genom att utgå från ljuset och färgen, och hur de ter sig för oss, kan vi komma åt deras väsen och beskriva det som de visar för oss.

Konstnären, med sitt ursprung inom kväkarrörelsen, har berättat hur ritualen att ”välkomna och hälsa ljuset” i gudstjänsten, är en central och meditativ handling som försiggår under en kontemplativ tystnad. Akten förutsätter den egna erfarenheten av ett inre ljus. Och det är denna erfarenhet som transformerats och förts vidare i hans verk.

Roden Crater

I början av 1970-talet flög James Turrell hundratals timmar på jakt efter en lämplig plats för ett stort projekt. Flygturerna sträckte sig från gränsen till Kanada i norr till Mexiko i söder. 130 km norr om staden Flagstaff i Arizona hittade han 1974 en slocknad vulkan i öknen, Roden Crater. Under drygt 30 år har han här skapat ett av de största konstverken i modern tid, bestående av en rad kamrar, tunnlar och öppningar där mötet mellan kraterns inre rum och det stora kosmiska rummet är det centrala. Hans vision med platsen har förändrats något under åren allteftersom nya erfarenheter har införlivats. Kratern kommer när den är klar att innehålla över 20 platser där olika ljus- och färgkvalitéer kan upplevas. Över 1,3 miljoner kubikmeter har flyttats enbart i den första fasen av detta ofantliga projekt.

Platsen är ännu inte öppen för allmänheten men arbetet pågår kontinuerligt och är helt beroende av att stora summor flyter in i form av bidrag och gåvor, samt de intäkter som utställningarna genererar. Fundraising pågår för fas II och kratern förväntas öppnas för allmänheten inom några år. Vid ett besök i Roden Crater förbluffades jag av mäktigheten i upplevelsen av den ljusfyllda, över 100 meter långa gången från kraterns innandöme till den runda ljusöppningen som visade sig vara elliptisk. Verket bygger inte på någon illusion, konstnären vill aldrig vilseleda oss utan uppenbara och göra oss medvetna om själva synprocessen. Få oss att reflektera över vad vi ser, men även vad vi inte ser. På avstånd tycks ellipsen rund men ju närmare jag kom ändrades formen. Det handlar om att förstå både vad vi ser, men även hur vi ser. I det här sammanhanget kan det vara intressant att tänka på att engelskans see inte bara betyder att se utan även att förstå – I see what you mean.

Sina erfarenheter från arbetet med Roden Crater har konstnären i mindre skala visualiserat i en rad Skyspaces, som byggts runt om i världen. Idag finns ett 80-tal både offentliga och privata byggnader där besökaren kan ta del av förhållandet mellan det fysiska verkets begränsning och det oändliga kosmiska rummet. I mötet mellan dessa uppstår konstverket. En Skyspace består alltid av ett fysiskt formgivet rum med en öppning till himlen. I Ytterjärna finns en av de nordligaste, där den utdragna skymningen gör att konstverket kan upplevas under en längre tid i förhållande till sydligare belägna Skyspace.

Många av Turrells verk kan liknas vid scenografier där besökaren blir delaktig i ett ständigt pågående drama. Och i detta drama utspelar sig en rad färghändelser inför hennes öga och där fenomenen hela tiden gäckar oss. Som betraktare blir jag osäker på om de utspelar sig i ett yttre rum eller om de sker i mig.

Ett av Turrells mest uppmärksammade verk är Dark Space. På en gång enkelt och avskalat, men likafullt komplext och gåtfullt. Verket består av ett totalt mörkt, slutet rum, som vi med hjälp av en ledstång slussas in i. Sakta trevar jag mig fram. Ingångsljuset försvinner alltmer. Plötsligt stöter jag på en stol. Här finns enbart ett fullständigt och absolut mörker. Orienteringsförmågan är närmast obefintlig och det finns ingen möjlighet att uppfatta om det är ett litet eller stort rum. Det enda jag kan fokusera på är den egna kroppen – andningsrytmen och hjärtslagen blir plötsligt helt påtagliga. Det blir även svårt att uppfatta tiden – har jag suttit här fem minuter eller en kvart – bristen på yttre sinnestimuli, som i vanliga fall vägleder oss, är total. Det är ingen skillnad om jag blundar eller har ögonen öppna – allt är mörker. Men så plötsligt tycks något röra sig framför mig eller är det en inbillning. Jag blir osäker – ser jag verkligen något i mörkret eller är det något som uppstår i mitt inre. Kanske är det en mental projektion. Osäkerheten blir allt större och det tycks som gränsen mellan det yttre och det inre inte alls är så självklar längre. Vi vet ju att våra ögon är mycket levande och anpassningsbara och nu blir de alltmer känsliga och övergår till ett mörkerseende. Men vad är det jag förnimmer i rummet egentligen; vad är det som rör sig? Men just när detta händer är tiden ute och vakten kommer in för att hämta mig och min undran hänger kvar.

Turrell har hela tiden varit tydlig med att han vill komma åt transcendensen i upplevelsen ”jag tror på behovet av och tanken på andliga känslor – eller dimensioner bortom oss”. Denna upplevelse behöver inte en religiös kontext eller eller ett religiöst fundament. Det gäller att genom formen erfara en formlöshet och det är genom sinnena vi kommer dit. Vi måste börja med att se – som betraktare aktivt låta sinnesintrycken överskölja oss och så småningom låta dem övergå till något som konstnären kallar ”ordlös tanke”. Reflektionen över det sedda sker parallellt med perceptionen. Turrell har sagt ”Mina verk har inga objekt, inga föreställningar eller något fokus. Utan objekt – vad ser du då på? Du betraktar ditt seende”.

Text & foto: Ulf Wagner

Om du blir sugen på att besöka ett av James Turells konstverk finns hans Skyspace ”Outside Insight” i Ytterjärna, utanför Stockholm. Mer information hittar du på här.

Mitt i Kuhmo chamber music festival, i Finland,reflekterar jag över vad kultur egentligen är? En viktig, omfattande och stor fråga.

Igår fick vi på en dag vara med om en tidsresa speglad genom komponisters verk från 1600 talet fram till idag. Bl.a. Vivaldi, Purcell, Couperin, Telemann, Bach, Rameau, Mozart, Beethoven, Bellini, Verdi,Debussy, Schönberg, Bartok, Piazolla, Gubaidulina, och Jimmy Hendrics. I fem konserter.

Människor från olika länder, några hundra, med olika språk är samlade här. Långt bortom språk och begrepp möts vi. Musiken bär med sig vad människor under århundraden haft i sig, i sitt medvetande, i stämningar. I sina upplevelser hur det är att vara till i livets alla skeenden. Detta förmedlas direkt och omedelbart. Artisterna har övat och utvecklat sina förmågor under årtionden för ett framförande som varar ett antal minuter.

Det gemensamma mellan oss alla, komponister, artister och lyssnare är nog skapandet. I vilken mån komponisten kommit åt det gränsområde där något helt nytt, hittills okänt visar sig och hämtas in i det hörbara. Om musikern åter kan öppna detta ”fönster” så att det ursprungliga blir närvarande och autentiskt genom det egna skapandet. Om åhöraren blir delaktig och faktiskt medskapande genom sin egen lyssnande aktivitet.

Då skapas kultur som gör att innehållet i några ögonblick kan finnas kvar hela livet.

Allt detta kan bara uppstå i frihet. Aldrig kommenderas utifrån. Kanske är det så att friheten är det som definierar själva människan? Det finns inget annat väsen som har denna potential. Att ha möjlighet och förmåga att skapa och utveckla i frihet.