Nyligen hittades det hittills äldsta fossilet på jorden av australiensiska geologer. Det är spår av mikrobansamlingar – s.k. stromatoliter – som hittats i några av världens äldsta bergarter på Sydvästra Grönland. Stromatoliterna uppges vara omkring 3,7 miljarder år gamla, och bör alltså ha formats ungefär 900 miljoner år efter att jorden och vårt solsystem skapades.

Samma vecka som upptäckten av världens hittills äldsta spår av liv på jorden tillkännagavs, presenterade en annan forskargrupp från Stanford i USA en studie med följande skrämmande namn: Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans. I korthet har forskargruppen studerat vilka djur som stryker med fortast i det kommande massutdöendet i haven. Ja för vi står faktiskt med näsan mitt framför ett kommande massutdöende.

Massutdöende är en dramatisk term, som lätt kan få saker att låta lite ödesmättat klingande. Därför ger de nyfunna fossilansamlingarna i Grönlands bergarter bra perspektiv.

Livet uppkom alltså på jorden för runt 3,7 miljarder år sedan och har, tack vare de finfina förutsättningarna vår planet utgör, allt sedan dess florerat och utvecklats i de mest fantastiska former. Men under loppet av dessa 3,7 miljarder år och fram tills idag har det också förekommit massutdöenden, närmare bestämt fem stycken:

– Det första massutdöendet skedde i skiftet mellan de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, för 444 miljoner år sedan. Troligen berodde det utdöendet på att jordens medeltemperatur sjönk kraftigt och stora delar av jordklotet täcktes av is.

– Det andra massutdöendet skedde i skiftet mellan Devon och Karbon, för ca 360 miljoner år sedan. Orsaken var syrebrist på havsbottnarna (de flesta arterna levde då ännu i haven) och det uppskattas att runt 70 % av alla då levande arter strök med.

– Det tredje massutdöendet är det hittills största, och skedde för 251 miljoner år sedan, i skiftet mellan Perm och Trias. Det uppskattas att 95 % av alla havslevande arter, och 70 % av alla landlevande arter dog ut. Vad som hände är inte riktigt klart, men troligen var det en kombination av gigantiska vulkanutbrott i Sibirien, växthuseffekt och bildandet av giftiga gaser.

– Det fjärde massutdöendet skedde ca 50 miljoner år efter det tredje, och markerar gränsen mellan Trias och Jura. Vad som hände är det ingen som vet, men runt 20 % av alla arter försvann, och dinosaurierna fick fritt fram att ta över.

– Det femte och hittills sista massutdöendet är också det kanske mest kända: för 65 miljoner år sedan slog en stor asteroid ned vid Yucatán utanför Mexiko. Förutom själva smällen spreds så mycket stoft och aska i atmosfären att jorden blev markant kyligare och fick mindre solinstrålning, vilket i sin tur ledde till att näringskedjorna kollapsade med massdöd som resultat.

Så varför pratar då forskargruppen från Stanford om ett pågående massutdöende i haven – för här pågår väl inga asteroidnedslag eller gigantiska vulkanutbrott just nu?

Principen för det pågående massutdöendet är detsamma som det som hände efter asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan: kollapsande näringskedjor.

Genom att konstant överfiska alla större havslevande arter är det just det vi människor är på väg att orsaka, just nu. De större arterna är helt livsnödvändiga för återföring av näringsämnen och upprätthållandet av de marina ekosystemens näringsvävar. Pessimistiska uppskattningar säger att vi, i den takten vi för närvarande håller, är på väg att utrota 25 % av alla marina vertebrater och 40 % av alla marina mollusker. Optimistiska uppskattningar säger att vi fortfarande kan ändra takten och sluta överfiska.

En annan som pratar om ett sjätte massutdöende är den amerikanska journalisten och Pulitzer Prize-vinnaren Elizabeth Kolbert. I sin bok The Sixth Extinction: An Unnatural History, från 2014 förklarar hon:

Det är just nu som vi, nästan ofrivilligt, avgör vilka evolutionära vägar som vidhålls öppna och vilka som kommer att stängas för evigt. Aldrig tidigare har det hänt att en varelse står inför något liknande, och det kommer, olyckligtvis, att bli människans mest varaktiga arv.  

Här kan du läsa och ladda ned studien Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans.

På ett ögonblick kunde jag gå från att vara helt nertyngd av bekymmer, frånvarande och spänd i hela kroppen, till att känna mig helt avslappnad, bekymmersfri och närvarande i nuet. Det fungerade omedelbart, och det fungerade varje gång jag var ur form. Vad var det som hände? Hade jag fått en kemisk mirakeldrog rakt in i blodomloppet? Nej, jag befann mig i ett skapande sammanhang tillsammans med andra människor – jag var på repetition med min kör. Varje onsdagskväll.

Den här väldigt påtagliga, direkta effekten som körsången hade på mig märkte jag allra mest under en begränsad, orolig period i livet då jag av olika skäl hade det svårt. Både före och efter den perioden handlar min körsångsaktivitet mer om att det helt enkelt är underbart på flera olika sätt (jag ska strax förklara hur). Och det räcker väldigt långt. Att kultur verkligen hänger ihop med välbefinnande och hälsa är idag helt självklart för mig. Det finns numera också en massa forskning som visar det. Jag hoppas att samhället och hälso- och sjukvården omsätter den kunskapen i mer handling.

Idag lär det finnas omkring 600.000 människor i Sverige som sjunger i kör. Så många kan inte ha fel. Alldeles uppenbart ger körsången något som folk mår bra av. Det här är ett av många exempel på hur olika kulturuttryck kan vara väldigt välgörande. Människan är en kulturell och social varelse, där kropp och själ (eller kropp och psyke, om du så vill) oskiljbart hänger ihop.

När jag berättar för andra varför jag tycker körsång är en så fenomenalt bra sak att hålla på med brukar jag lyfta fram några aspekter:

• Körsång är enormt socialt och trevligt. Det är ett av de där viktiga sammanhangen – ungefär som vänner, familj, jobb osv – som vi människor är så beroende av för att må bra.
• Körsång är ett musikaliskt skapande och låter snabbt riktigt bra, och mycket. En musikalisk upplevelse som du själv är en del av, redan från första repetitionen. Och sedan förstås i genrep och konserter, kanske då även tillsammans med professionella musiker (då är lyckan fullständig).
• Körsång ger en märklig och stimulerande gruppdynamik där 1+1 blir minst 3, rent musikaliskt. Det du själv sjunger lyfter i samklang och samspel med de övriga. Det känns mycket belönande.
• Körsång är en väldigt fysiskt aktivitet. Andning, kroppshållning, kontroll av muskler man knappt visste fanns, mycket avslappningsteknik osv.
• Körsång och god sångteknik kräver också mental inställning och väldigt mycket koncentration, om det ska blir bra. Det går i stort sett inte att tänka på något annat när man sjunger.
• Körsång innebär inte minst att man förmedlar känslor och stämningar som finns i verken man sjunger, både musikaliskt och textmässigt. Här finns en uppsjö nyanser som kräver inlevelse, stor lyhördhet och återigen koncentration.

Det här är en kombination av positiva sidor som är svårslagen, förutsatt att man gillar körsång förstås. På liknande sätt är det troligen med många andra kulturuttryck.

Det är intressant och bra att kopplingen mellan kultur och hälsa blir alltmer beforskad och erkänd i samhället och i hälso- och sjukvården. Det talar för att alltmer se på människan och hennes hälsa som en helhet, vilket egentligen borde vara självklart. Om vi erkänner kulturens hälsoeffekter måste vi nog också erkänna att det inte duger att enbart betrakta och behandla människan som en hög atomer och celler, och sjukdom enbart som enskilda symtom. Människans hälsa är mer komplex och i många lägen räcker det inte med det strikt biokemiska angreppssättet, som har blivit alltför dominerande idag. Det finns fler framkomliga vägar till hälsa som också är mer förebyggande. Det här handlar inte om att den ena vägen ska utesluta den andra. Det handlar om att i praktiken använda flera framkomliga vägar och utgångspunkter, därför att människor är just människor. Kultur i olika former är en sådan väg. Jag vet, jag har provat.

I tidningen Vårdfokus redogörs nyligen för en ny studie som visar att mer än hälften av patienterna blir sjuka av sina läkemedel och att kostnaderna för samhället är högre än vad man tidigare trott. Hälso -och sjukvårdens kostnad för läkemedelsrelaterad sjuklighet beräknas till 63 miljarder kronor per år.

Slutsatsen är att det är ett stort problem som kostar landstingen enorma summor.

Den totala läkemedelsförsäljningen uppgår i Sverige till ca 37 miljarder kronor per år. På bara fem år ser utgifterna för sjukpenning ut att fördubblas, från 16 miljarder 2010 till nästan 32 miljarder 2015. I dessa uppgifter ingår sjukpenning, assistansersättning och föräldrapenning. En minst sagt alarmerande utveckling!

Den 10 april 2015 uttalar sig Anna Starbrink, Hälso o sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm i sin blogg att ”landstinget bör säga nej till användandet av homeopatiska o antroposofiska läkemedel. Sådana preparat hör inte hemma i hälso- o sjukvården. Som patient ska man kunna lita på att de behandlingar som ges bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

Den 30 juni meddelar Stockholms läns landsting att avtalet med Vidarkliniken ej kommer att förlängas och att ingen ny upphandling kommer att ske.

Den 29 juni presenterar Dagens medicin sin årliga maktlista där Anna Starbrink är på plats 16. Man skriver följande: ”det är ingen tvekan om att Anna Starbrink är den som bestämmer över sjukvårdspolitiken i Stockholm”.

Under de senaste åren har några forskningsrapporter publicerats som jämfört Vidarklinikens patienter med Stockholms läns landstings patienter. En studie gäller patienter med kronisk smärta, tre månader efter behandling på Vidarkliniken har läkemedelsförbrukningen gått ner till hälften. Efter samma tidsperiod hade läkemedelsförbrukningen fördubblats för Landstingspatienterna.

Nästa studie som hade samma jämförande upplägg gällde kroniska stresspatienter. Där var skillnaden ännu större. Man har i studien alltså jämfört vilket resultat som kommer ut av två olika vårdkoncept, det konventionella och Vidarklinikens integrativa. En forskare nämnde som jämförelse att om samma resultat erhållits som följd av två olika mediciner hade den sämre omedelbart stoppats av etiska skäl. Preliminära resultat gällande sjukskrivningstal avseende diagnosen kronisk stress visar i stort på mycket stora skillnader till Vidarklinikens fördel.

Den integrativa vården på Vidarkliniken är helt enkelt provocerande överlägsen Stockholm läns landstings vård gällande åtminstone dessa diagnoser. Vi har i kontakten med både Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionens tjänstemän och även hos politiker upplevt att man inte är intresserad att ta in fakta som underlag för sina beslut.

Naturligtvis är Vidarklinikens integrativmedicinska verksamhet försvinnande liten i förhållande till den konventionella sjukvården men det ser ut som om den kan ge ett stort bidrag till ett hållbart vårdsystem, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst socialt.

Intresset för integrativ medicin är mycket stort hos allmänheten, över hälften av alla svenskar har provat, 8 av 10 är nöjda. 76% av alla kvinnor anser att alla läkare skulle ha kunskap om integrativ vård. Men det finns bara ett sjukhus för integrativ vård i Sverige, Vidarkliniken. Tänkandet som leder till 63 miljarder i läkemedelsrelaterade kostnader behöver snarast kompletteras.

Citat ur Vidarklinikens Vänblad. Något kort om den som hör sommaren till just nu i rabatter, den förädlade, och i kalkrik jord på åkrar och längs dikesrenen.

Jag har under de senaste åren haft uppgiften att delta i styrelsearbetet i Vidarkliniken, nordens enda integrativmedicinska sjukhus, där ”skolmedicin” kompletteras med läkemedel hämtade ur naturen och därtill bl.a. konstnärliga terapier och tillika en vård som blivit något av ett föredöme i Sverige.

En aspekt som varit aktuell det senaste dryga året är den s.k. läkemedelsfrågan. Sedan 30 år har kliniken genom särskilda försäljningstillstånd, som meddelats av regeringen, kunnat ha tillgång till antroposofiska läkemedel. Nu kräver EU att dessa läkemedel antingen skall integreras i svensk lagstiftning eller förbjudas.

Inom EU klassas dessa läkemedel på annat sätt än konventionella. Det som krävs är att de skall vara patientsäkra, biverkningsfria och av god kvalité – och inte om de har en vetenskapligt dokumenterad verkan – vilket naturligtvis inte innebär att de inte har det. Läkemedel med substanser från naturen kan icke patenteras och därmed är de inte av intresse för läkemedelsindustrin.

På Ytterjärna forum har vi redovisat vetenskapliga studier där Landstingets och Vidarklinikens behandling av kronisk smärta resp stress har jämförts och visat näst intill provocerande skillnader till klinikens fördel. Preliminära data gällande sjukskrivningstal visar samma tendens och vidare forskning pågår.

WHO har i sitt strategidokument för 2014-2023 rekommenderat medlemsstaterna att inrätta särskilda expertkommissioner för integrativ medicin då kunskapen bedöms som bristfällig hos beslutsfattare och i professionen. Sverige har undertecknat detta dokument.

När socialdepartementet sände ut Läkemedelsverkets förslag på hur de antroposofiska läkemedlen skulle kunna integreras var de flesta remissinstanser negativa till att tillåta registrering. Samtidigt finns ett mycket stort intresse i befolkningen av just integrativ medicin. I en NOVUS undersökning nyligen uppgav 76% av kvinnorna att de önskade att alla läkare skulle ha kunskap om integrativ medicin. 8 av 10 var nöjda med de integrativa behandlingar de fått. I den nya patientlagen betonas vikten av att patienterna själva skall få en starkare ställning och delaktighet.

Varför är det då ett problem att införa ett till dessa läkemedel adekvat regelsystem i Sverige? Dels pga de – enligt min bedömning oinformerade – remissinstansernas svar. Dels tror jag att den demokratiska aspekten av frågan ännu inte tillfullo beaktats. Statens uppgift borde vara att värna om valfrihet för medborgarna och inte ta ställning för någon specifik vetenskaplig åskådning och riktning. Detta så länge man kan garantera patientsäkerhet och god kvalité på produkterna.

Det kräver dock en viss reflektion över, och relation till, politikens och den demokratiska statens uppgift.

Det finns starka lobbyister som inte önskar att integrativa vårdformer skall vara tillgängliga i Sverige och som bedriver en medveten desinformation bl a i media. Delvis på en mycket låg och förlöjligande nivå.

Det nuvarande försäljningstillståndet går ut den 30 juni. Vidarklinikens verksamhet är hotad. Just nu väntar många patienter och även ca 150 anställda på Vidarkliniken på det politiska ställningstagandet. Vilket beslut kommer regeringen att fatta?

Människor har i alla tider försökt att underlätta sina liv med hjälp av teknik. Medan det förr främst handlade om hjälpmedel som kunde betraktas som en vidare utveckling av människans kropp som olika verktyg och färdmedel, så har den senare datatekniska utvecklingen skapat en ny dimension med nya möjligheter, risker och begränsningar.

Under mitt arbete som läkare, inom barn- och ungdomsmedicin samt barn- och ungdomspsykiatri, har jag mött barn vars liv har påverkats av tekniken, på både gott och ont. Från barn som flytt från sina hemländer och där mobiltelefonen varit deras enda sätt att hålla kontakt med sin familj som splittrats och där tekniken verkligen varit deras tjänare i livet, viktigare än någonting annat. Till barn som vuxit upp i Sverige och där till exempel dataspelandet och sociala medier har påverkat deras liv på ett helt annat sätt, med inte sällan konsekvenser som ångest, depression och osäkerhet i sociala situationer.

Det kan vara en svår balansgång mellan att ha tekniken som ens tjänare eller härskare.

Från fysisk närvaro till kroppsbefriad kommunikation

Möjligheten att blixtsnabbt överföra information i princip när som helst och var som helst över hela världen har totalt förändrat människans sätt att kommunicera på. Från att fysisk närvaro var en förutsättning för samtal och kontakt genom blickar, ord, beröring till att kommunikationen idag kan vara i princip befriad från direkta personliga sinnesintryck av andra människor.

För unga människor har det alltid funnits ett stort behov av kommunikation, samspel och sociala kontakter. Men aldrig förr har de haft ett så stort kontaktnät som inte bara spänner över den närmaste kompiskretsen, utan långt utöver, till människor som de aldrig ens har mött.

Kunskap har blivit ett föremål för information via internet och kräver inte längre en färdighet som har uppnåtts genom fördjupning och övning. Färdighet är numera en fråga om att behärska teknologin för att så snabbt som möjligt uppnå resultat vare sig det är inom kommunikation, underhållning eller information.

Denna acceleration i livet följer inte människans fysiologiska rytmer och lagbundenheter. Den har sitt ursprung i en växande föreställning att livet är en kort resa med begränsat tid och var det gäller att hinna med så mycket som möjligt.

Men barn upplever oftast att livet är oändligt. Livet finns i nuet och har inga andra krav än närvaro. Det finns ett medfött och ursprungligt behov av att knyta an till andra människor, känna sig nära och uppskattad, lära sig färdigheter med hela kroppen och känna sig lyckad och stolt.

Att uppleva tidspress medför stress och olust och sätter spår i kroppens fysiologiska processer och påverkar även psykets grundläggande funktioner, att tänka och minnas, känna och vilja.

Det skapas även en konstant oro och stress av att kontinuerligt jämföra sig med andra på sociala medier. Det blir svårt att vara tillfreds med sig själv och hitta ett lugn inom sig.

I mitt arbete möter jag även de förödande och destruktiva konsekvenser det kan få när naturliga mänskliga frågor och behov som att duga, prestera och tävla får sin plattform i sociala medier. Där kan de lätt bli till ett instrument för att skaffa sig övertag över- eller förnedra andra.

Ska man ge mindre barn en ipad?

Surfplattor till barn i förskoleåldern utvecklar visserligen barnens förmåga att använda sig av teknikens möjligheter, men en surfplatta ger inte de möjligheter till att vara nyskapande och kreativ i hela sin omgivning som ett litet barn har ett naturligt behov av. Möjligheterna till detta begränsas av den virtuella verkligheten på skärmen. Kroppens rörelser reduceras till fingerrörelser och sinnesintrycken begränsas till syn-och hörselintryck medan kroppsliga upplevelser som kommer från beröring, balans och rörelse är närmast frånvarande. Detta kan leda till en ensidighet i verklighetsupplevelsen och kan på sikt även påverka barnets trygga och självklara förhållande till sin omgivning.

Givetvis beror detta på tiden som tillbringas bakom skärmen men erfarenheten visar att många barn har en tendens till att välja skärmen och fastna framför den. Den roll tekniken kan spela i en ung människas liv beror på hur medvetet den hanteras av de vuxna och hur livet ser ut i övrigt.

Både tjänare och härskare

Att ensidigt fördöma tekniken som en risk för barns utveckling är lika fel som att hävda att den är en nödvändighet för barnets utveckling. Den är en del av verkligheten i vår tid och har potential till att bli vår tjänare men även att härska över våra liv och till och med göra oss sjuka. Den är såpass avancerad och fascinerande att den kan få oss till att tro att den kan mer än människan. Den kan faktiskt härma och överträffa väsentliga mänskliga färdigheter som minne och kombination. Men där ligger också dess begränsningar.

För utan ett rikt utvecklat känsloliv som grundlag för vår moral och våra värderingar, våra beslut och handlingar kan den inte mera än just minnas och kombinera.

Men kan den bidra till att utveckla en ung människas omdöme, fantasi och skaparglädje?

Ja, i viss mån kan den det. Möjligheten att snabbt få tillgång till information, till spel som övar minnet och fantasi samt kontakt med andra via nätet är stimulerande. Men mänsklig utveckling är mera än det. Den bygger på att alla sinnen, känslor och hela kroppen tas i bruk på ett varierat sätt som erbjuder erfarenheter från hela verkligheten. Direkta mänskliga kontakter samt fysiska och mentala utmaningar som kräver uthållighet och övande är därför högst centrala och kan aldrig ersättas.

En matbutik i Täby, norr om Stockholm, väckte nyligen mycket medial uppmärksamhet då man placerade vindruvorna på hyllan med städartiklar. ”Jag anser att det är väldigt mycket kemikalier på dem så då tycker jag att kemikalier ska stå bredvid andra kemikalier, på grovkemhyllan. Vi är en matbutik och vi borde ta lite större ansvar” rapporterades handlaren Joakim Skotte ha sagt då.

Just vindruvor har blivit något av ett symbollivsmedel för att peka på skillnaden mellan ekologisk och konventionell framställning, och Naturskyddsföreningen är en av dem som driver frågan hårdast. I ett debattinlägg från 2008 lade de fram fakta kring gifthalterna i vindruvor som säkerligen är en av anledningarna till att Joakim Skotte väljer att sälja dem som grovkemiska produkter snarare än som livsmedel:

• 70 % av 65 000 livsmedelsprover på vindruvor innehöll giftiga ämnen.
• 60 % av de prover som visade på en så hög gifthalt att de ansågs ha en direkt negativ verkan på hälsan kom från vindruvor.
• I vissa fall överskreds den för barn tillåtna resthalten av bekämpningsmedel med 900 %.

Anledningen till att druvorna besprutas så hårt är att vindruvsodlingen har stora problem med olika former av mögel som vid kraftiga angrepp kan förstöra hela årsskördar. Därför väljer många odlare att använda sig av s.k. förebyggande kemisk bekämpning vilket helt enkelt innebär att man sprutar redan innan man ser angrepp på grödan.

Från producenters håll framförs ofta att det inte finns något alternativ till förebyggande kemisk bekämpning om man inte vill att bladmöglet ska få härja fritt, även om den senaste tidens uppsväng vad gäller ekologiska vindruvor pekar på att motsatsen verkar möjlig.

Skördesäsongen hösten 2014 i norra Italien kom att utgöra ett utmärkt tillfälle att undersöka hur nödvändigt det egentligen är att giftbespruta vindruvorna för att hålla bladmöglet undan. Vädret var, ur skördesynpunkt, uruselt: kalla vindar, ihärdigt regn och en kraftig hagelstorm i slutet av juni, vilket allt sammantaget ger goda förhållanden för omfattande bladmögelangrepp.

På en vingård i San Michele all’Adige, i närheten av Trento, hade en forskargrupp bestående av italienska och tyska mikrobiologer sedan en tid tillbaka förberett för att studera om det fanns några skillnader i hur olika jordbruksformer klarade av angrepp av bladmögel. Ett biodynamiskt odlande utan några kemiska bekämpningsmedel jämfördes med en konventionellt odlande metod med förebyggande kemisk bekämpning och konstgödsel. Under år med normala väderleksförhållanden är det biodynamiska jordbrukets bladmögelsbekämpning med moderata mängder koppar, svavel och växtextraktsblandningar vanligtvis fullt tillräckliga för att få goda skördar, men forskarna fick nu anledning att in situ undersöka hur ett år med dålig väderlek och omfattande mögelangrepp inverkade på de olika odlingsmetoderna.

Resultatet av studien, som publicerades hösten 2015, visar att hagelstormen och det dåliga vädret banade vägen för stora parasitangrepp som kraftigt minskade skördarna i både den biodynamiska och den konventionella odlingen. I termer av kvaliteten hos druvorna, deras mikrobiotiska innehåll och resistensförmåga visade sig dock de biodynamiskt odlade druvorna klara sig lika bra som de konventionellt odlade – detta trots den omfattande besprutningen av de senare. De biodynamiska druvorna var dessutom bättre lämpade för att användas i vinproduktion då de hade ett högre tillgängligt kväveinnehåll, vilket spelar en stor roll för jäsningen och utvecklingen av aromer hos druvor.

Om vindruvor odlade utan några som helst kemiska bekämpningsmedel klarar att stå emot mögelangrepp – och det under de svåraste förhållanden – lika bra som de druvor som senare säljs i hyllan för städprodukter på grund av sitt höga giftinnehåll, och dessutom lämpar sig mycket bättre för vinproduktion för att de helt enkelt smakar mer och bättre – då återstår bara frågan varför vi fortsätter använda sådana vansinniga mängder bekämpningsmedel över huvud taget?