21 mars, 2017

Ny podd om integrativ medicin

Tidningen Hälsa vill öka kunskaperna om integrativ medicin och har nu startat en ny podcast om detta som heter Uppdrag Hälsa. Chefredaktör Maria Torshall tycker att vi bör öppna upp för mer integrativ medicin, särskilt i Sverige.…

LÄS MER

Tidningen Hälsa vill öka kunskaperna om integrativ medicin och har nu startat en ny podcast om detta som heter Uppdrag Hälsa. Chefredaktör Maria Torshall tycker att vi bör öppna upp för mer integrativ medicin, särskilt i Sverige.

I den nya podden samtalar hon själv och Annika Dopping med erfarna personer från hälso- och sjukvården. I det första avsnittet, som har temat ”Varför välja när vi kan få både och”, har de bjudit in Ralf Sundberg som är läkare, forskare, transplantationskirurg och ordförande i Läkarföreningen för integrativ medicin. Han berättar där bland annat att han tidigare som medicinstuderande var kritisk till alternativ medicin, men att han senare fick en del uppvaknanden kring detta. Exempelvis började han fråga sig varför man ska medicinera för åkommor som är självläkande.

I det andra avsnittet av podden ligger fokus på det friska. Gäst är Eva Forsberg-Schinkler som har stor kunskap om den indiska läkekonsten Ayurveda. Hon har en gedigen bakgrund som sjuksköterska och med en rad akademiska studier inom beteendemedicin, hälsopsykologi, folkhälsovetenskap och epidemiologi.

I de kommande tema-avsnitten av podden ska Maria, Annika och inbjudna gäster bland annat ta upp probiotika, antibiotikaresistens, Macchiarini-affären, ekologisk hudvård och äldrevård.

– Vi samtalar med mycket kunniga personer som har lång erfarenhet, och några år på nacken, och som kan vara frispråkiga. Vi låter dem tala till punkt. Vi ska också se till att hålla samtalen på ett plan som de flesta kan förstå, berättar Maria Torshall.

Den nya podden riktar sig till alla som är intresserade av hälsa och har ett tillräckligt öppet sinne för att lyssna och ta in nya kunskaper. Podden riktar sig också till sjukvårds-Sverige och till politiker inom hälso- och sjukvårdsområdet. För Maria handlar integrativ medicin om en öppenhet för att ta det bästa ur alla vårdinriktningar och vårdkulturer, dvs det bästa ur skolmedicinen, men också det bästa ur komplementär vård och alternativ medicin.

– Det gäller att ha ett öppet sinne. Vi vet inte allt om kroppen ännu och det bör man vara ödmjuk inför. Akutsjukvården vi har idag är fantastisk och skolmedicinen behövs förstås i många lägen, framför allt akut. Men vi bör vara öppna för den integrativa medicinen också – den är många gånger bättre än skolmedicinen när det gäller förebyggande friskvård och rehab. Det finns många sjukdomstillstånd som vi måste kunna ta hand om med annat än piller.

Maria menar också att integrativ medicin handlar både om individens rätt att välja vårdinriktning och om samhällsekonomi.

– Alla vinner på att vi är så friska som vi kan vara och att vi kan komma tillbaka till ett hälsosamt liv så snabbt som möjligt. Vi är alla olika och måste kunna ta olika vägar dit.

Maria har under flera år bott i andra länder, bland annat England. Hon konstaterar att Sverige internationellt sett ligger efter inom integrativ medicin. Hon tycker det är oklart varför det är ett så låst läge kring detta just i Sverige. Till dem som styr sjukvården i vårt land har hon en uppmaning:

– Titta ut i världen och se hur det ser ut där. Det finns väldigt mycket kunskap att hämta där ute som inte nödvändigtvis kommer från dubbelblinda studier. Visa respekt för den inriktning av mer integrativ medicin som Världshälsoorganisationen WHO har utarbetat och som Sverige har ställt sig bakom. Jag tycker också att man ska ha stor respekt för patienterna och deras upplevelser, man måste lyssna mer på dem. Vi har en patientlag som ger individen rätt att vara delaktig och att välja. Då måste det också finnas valbara alternativ.

– Det finns idag en vision om att Sverige ska bli bäst i världen på e-hälsa till år 2025. Jag tycker vi också borde ha samma höga ambitioner när det gäller helhetshälsa, säger Maria Torshall.

Här hittar du tidningen Hälsa:s nya podcast Uppdrag Hälsa.

 

Text: Red./Staffan Nilsson
17 mars, 2017

”Vad menas med valfrihet i vården?”

Den negativa kritiken mot den antroposofiska medicinen är respektlös både mot dess utövare och det stora antal patienter som önskar denna vård, skriver läkaren Stefano Selvani i ett debattinlägg. Inlägget publicerades från början i Dagens medicin och vi har fått tillstånd att publicera det även här.…

LÄS MER

Den negativa kritiken mot den antroposofiska medicinen är respektlös både mot dess utövare och det stora antal patienter som önskar denna vård, skriver läkaren Stefano Selvani i ett debattinlägg. Inlägget publicerades från början i Dagens medicin och vi har fått tillstånd att publicera det även här.

Antroposofisk medicin och Vidarkliniken har fått uppmärksamhet i svenska medier. Man har ifrågasatt i vilket mån Vidarklinikens verksamhet grundas på vetenskap och evidens. Nu har Stockholms läns landsting sagt upp avtal med Vidarkliniken som direkt påverkar patienters möjlighet att välja denna vård.

Negativ kritik mot Vidarkliniken har framförts av personer som anser sig vara representanter för ren vetenskaplighet, inte alltid läkare men med ett självpåtaget ansvar för att vilja skydda samhället ifrån ovetenskapliga influenser.

Debatten behöver vidgas med en diskussion om verklighetsförståelsen som ligger till grund för medicinskt tänkande.
Vilken verklighetsförståelse har patienten själv och med vilken kan hon identifiera sig? Även detta påverkar patientens vårdval.

Med den ökade insikten i naturlagarna efter renässansen blev kravet på objektivitet och reproducerbarhet det nya vetenskapliga paradigmet. Subjektiva och existentiella värden separerades från den objektiva verkligheten och fick plats inom humaniora.

Medicinen intar en särställning inom vetenskapen. Människans självförståelse är en helhet och oförenlig med en uppdelning i en fysisk mätbar verklighet och en självupplevd identitet.

Vid sjukdom möter den objektiva verkligheten den subjektiva med samma dignitet som vid födsel och död. Ingen utanför individen själv kan bedöma vad som är sant i den situationen. Medicinen måste därför på ett begripligt sätt förmedla till patienten den rådande vetenskapliga kunskapen och samtidigt bemöta patienten i sitt existentiella behov att förstå sig själv.

Att kunna identifiera sig med den verklighetsförståelsen som sjukvårdens insatser grundas på, är väsentlig för den sjukes trygghet.

Sjukvårdens behandlingar är både objektiva och ”patientevidenta”: de kan bekräftas som verksamma av patienter. Evidensbegreppet måste även innefatta patientevidens för att göra medicinen mänsklig.

Vidarkliniken har i 30 år erbjudit internationellt erkänd integrativmedicinsk vård som utövas av legitimerad och specialiserad personal. Att utbilda sig vidare inom integrativ sjukvård, i det här fallet antroposofisk medicin, betyder att man söker efter en större förståelse av människan för att komplettera sin behandling.

Den negativa kritiken mot den antroposofiska medicinen och ifrågasättandet av Vidarklinikens trovärdighet är inte bara mindre respektfull mot dess utövare, utan också mot det stora antal patienter som önskar denna vård.

Uppsägning av det avtal som Vidarkliniken har med Stockholms läns landsting kommer att kunna påverka existensen av en idéburen integrativmedicinsk vårdverksamhet utan vinstintresse.

Detta minskar inte bara valfriheten och mångfalden i svensk sjukvård, utan också möjligheten att utifrån vetenskapliga studier än bättre förstå det som gör den integrativmedicinska behandlingen verksam.

Text: Stefano Selvani
Foto: Pia Cederholm
15 mars, 2017

Känna sig som en människa

Det är min namnsdag (22/2) och det har gått en dryg vecka sedan jag kom hem från min tre veckor långa rehabilitering på Vidarkliniken. Första gången jag hörde talas om deras antroposofiska stressbehandlingsprogram tänkte jag att det där är inget för mig. Sedan tänkte jag att jag omöjligt kan vara borta från min dator, min iPad, min mobil och min familj i tre oavbrutna veckor. Men gissa vad? Det gick alldeles underbart bra.…

LÄS MER

Pia Cederholm är journalist, författare och bloggare. I början av året tillbringade hon tre veckor på Vidarkliniken, Nordens enda sjukhus som kombinerar traditionell skolmedicin med antroposofisk medicin. Hon har låtit oss dela hennes blogginlägg om vistelsen som fick henne att känna sig som en människa.

Det är min namnsdag (22/2) och det har gått en dryg vecka sedan jag kom hem från min tre veckor långa rehabilitering på Vidarkliniken. Första gången jag hörde talas om deras antroposofiska stressbehandlingsprogram tänkte jag att det där är inget för mig. Sedan tänkte jag att jag omöjligt kan vara borta från min dator, min iPad, min mobil och min familj i tre oavbrutna veckor.

Men gissa vad? Det gick alldeles underbart bra.

Foto: Pia Cederholm

Kalla det flum om ni vill men inte förrän man befinner sig på en plats som är helt skyddad från teve, radio, löpsedlar, sociala medier, mejl, sms, reklam i alla former och allt annat visuellt och auditivt brus som oupphörligen marinerar våra själar i en kväljande soppa av information och desinformation, inte förrän det blir tyst i öronen och stilla i synfältet kan man höra sig själv.

På Vidarkliniken låter det inte ens från ventilationen. I matsalen kan man välja att sätta sig vid ett ”tystnadens bord” eller vid ett bord där det pratas, dock inte om sjukdomar. Och tro mig, det finns mycket trevligare samtalsämnen.

Mobilen får endast nyttjas utomhus och umgås med varandra får man göra i allmänna utrymmen ty det egna rummet ska vara en fredad zon. Jag kunde alltså när som helst dra mig tillbaka till mitt rosa, sexkantiga rum utan räta vinklar och vara säker på att inte bli störd ens av en trevlig medpatient. När det försiktigt knackade på dörren var det alltid en av sjuksköterskorna som undrade om jag behövde något.

Här ute i den vanliga världen hör vi om långa väntetider på akutmottagningen, överbelagda avdelningar och sönderstressad vårdpersonal. På Vidarkliniken existerar inte stress. Alla rör sig sakta och talar som om de hade all tid i världen. När jag hade suttit en timme hos läkaren frågade han om det var något mer han kunde hjälpa mig med.


Efter den hälsosamma lunchen (all mat är nyttig, näringsrik, ekologisk och oftast överraskande smakrik) följer obligatorisk vila med omslag, vilket innebär att en sjuksköterska bäddar in en med ett hett örtomslag tryckt mot levern, en mjuk ylleduk runt midjan och en varmvattensflaska på magen, och så sveper hon in en i en skön filt och smyger ut.

Jag kände mig ompysslad som en bebis. Det tog heller inte många minuter innan jag sov som ett spädbarn.

På kvällarna fokuserar rutinen i stället på fötterna. Sjuksköterskan gör då en rytmisk insmörjning av fötter och underben med en doftande olja, inte en knådande massage utan en lätt beröring som om huden var en vattenyta och proceduren en graciös balett. Efter det bäddar hon ner patienten med en varmvattensflaska, släcker lampan och smyger ut.

Jag kände mig omhuldad, hedrad, tacksam och avslappnad, ungefär som Jesus när Maria Magdalena smorde hans fötter. Det tog inte lång stund innan jag sov igen. I snitt låg jag nog på kanske 13 timmar högkvalitativ sömn per dygn.

Trots att det var bitande kall vinter under min vistelse var även utomhusmiljön behaglig och lugnande med sin skönhet. Allting på Vidarkliniken – natur, arkitektur, inredning, konst, mat, program, behandlingar, terapier, bemötandet från personalen, ja hela atmosfären – utstrålar respekt för individen som människa.

Begreppet antroposofi kan översättas med ”visdom om människan” och upplevelsen av att hela tiden betraktas som en värdefull person vars välbefinnande har högsta prioritet är något alldeles överväldigande. Och djupt läkande.

Vidarkliniken har dock mäktiga fiender bland skolmedicinens tillskyndare (läs: läkemedelsindustrin) som mer än gärna underblåser flumryktena. I mars i år löper avtalet med Stockholms läns landsting ut och det kommer inte att förnyas som det ser ut just nu. Konsekvensen blir i värsta fall nedläggning.

Foto: Pia Cederholm

Om det stod i min makt skulle jag skicka varenda politiker till Vidarkliniken, en i taget, och sedan alla opinionsbildare, alla nättroll, alla mobbare, alla stressade föräldrar, alla olyckliga tonåringar, alla desperata bråkstakar, ja alla i hela landet som känner förtvivlan eller smärta eller ångest eller vilsenhet eller hat.

För när du under tre veckor har vistats i en miljö genomsyrad av vördnad och vänlighet, där du oavbrutet har behandlats som en fullvärdig människa, då känner du dig upplyst, hel och fri, och du önskar inte en levande varelse något ont.

Att vara människa är något enastående och dyrbart. Därför ska vi vara rädda om varandra, rädda om oss själva och rädda om det som är mänskligt i var och en av oss.

Ytterjärna Forum
Text: Pia Cederholm

Källor

Pia Cederholms blogg: Känna sig som en människa

6 februari, 2017

IT i förskolan, en självklarhet eller dårskap?

I höstas skickade Skolverket ut ett ändringsförslag för läroplanen för förskolan (LPFÖ) till ett antal remissinstanser. Varken Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen eller andra organisationer, som borde betraktas som experter på barns utveckling och situation i samhället, tillhörde remissinstanserna för detta styrdokument – ett faktum som jag har svårt att förstå. …

LÄS MER

I höstas skickade Skolverket ut ett ändringsförslag för läroplanen för förskolan (LPFÖ) till ett antal remissinstanser. Varken Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen eller andra organisationer, som borde betraktas som experter på barns utveckling och situation i samhället, tillhörde remissinstanserna för detta styrdokument – ett faktum som jag har svårt att förstå.

Regeringen hade givit skolverket i uppdrag att ändra läroplanen så att det skulle bli mera tydligt att IT och medier hör hemma i förskolans utbud. Följaktligen skrevs IT och mediabruk in i förslaget med tvingande ordalag. Valfriheten att avstå från IT och medier i förskolan försvinner med dessa formuleringar.

Är inte det naturligt, tänker många då? IT genomsyrar hela vårt samhälle och förskolan ska ju vara en bro mellan hemmet och samhället och då borde det väl introduceras där?

Jag är av en annan uppfattning!

Barnet mellan 0-6 år är i full färd med att utveckla sin kropp och dess funktioner. För det behövs det självklart mat (tjänlig sådan!), rörelse (självinitierad sådan!), vila (regelbunden!). Barnets själsutveckling går hand i hand med vad vi erbjuder i form av sinnesupplevelser! Alla otroligt finstämda sinnen, där lukt, syn, hörsel, balans, beröring och många fler intryck samverkar i en finstämd orkester, ”stämmer vårt instrument” (kropp och själ) på ett ännu inte fullt utforskat sätt.

Vi vet idag att barnets hjärna är som mest aktiv i det direkta, omedelbara mötet med verkligheten, med den förtrogne vuxne och när flest sinnen får vara involverade i aktiviteten eller kontemplationen. Vi vet också att denna viktiga process avtar framför skärmen!

Så här formulerar LPFÖ ett av kraven på förskolan:

Förskolan ska bidra till att barnen utvecklar förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling. Barnen ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. De ska även ges möjlighet att utveckla ett ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att kunna se konsekvenser av sitt handlande. Förskolan ska därigenom ge barnen förutsättningar att utveckla digital kompetens.
I förskoleåldern (vi pratar 0-5 år!) är dessa krav totalt orealistiska! Jag ifrågasätter starkt på vilken kunskap om barns utveckling dessa krav grundar sig och hur man tror sig kunna uppnå detta rent pedagogiskt?
Många av de hälsoproblem som drabbar våra barn anses bottna i svårigheter att relatera till andra, i problem med inaktivitet, ökad stress, för många intryck och ständig överstimulans. Vi behöver framförallt främja barnens sociala kompetens, deras rörelseglädje och istället begränsa den överkonsumtion av medier i ungdomsåren, som vi vet leder till passivitet och ensamhet.

Fullständig tillit, hängiven kärlek och härmning tjänar ett barns grundläggande trygghetskänsla och anknytning både till sin omgivning och i förlängningen även till sig själv. Det spelar faktiskt roll hur mycket av barnets vakna (aktiva) tid som ägnas åt denna process. Sämre anknytning => sämre hjärnutveckling!

Vi vet också att skärmaktivitet reducerar utsöndringen av det hormon som vi alla behöver för att kunna somna, samtidigt som vi vet hur viktig sömnen är för att vi ska kunna etablera sunda kroppsfunktioner, reparera skador som åsamkats under dagen, harmonisera obalanser och ibland befria oss från ångest och oro som dagen har fört med sig. För barnet gäller även att sömnen främjar tillväxten.

Vi har en ökande problematik med barn som inte rör sig tillräckligt och därför utvecklar sina kroppsfunktioner och sin rörelseorganism i otillräcklig utsträckning, med sjukdomar som diabetes, artros och dessutom en hel del bokstavssyndrom som följd. Rörelseorganismen behöver utvecklas till fullo under de första barnaåren. Brister i den utvecklingen går inte att reparera eller göra om, utan enbart att utjämna med träning och terapier – ibland under resten av livet.

Vi vet samtidigt hur lång tid av den vakna tiden som går åt för att sitta framför skärmar av olika slag – till synes helt fokuserat och lugnt – men kroppsligt helt inaktivt.

Det finns också seriösa forskare som menar att dataanvändning framkallar destruktiva beroendemönster, något som inte minst många tonårsföräldrar har erfarenhet av. Så länge inte detta är helt klarlagt borde vi låta försiktighetsprincipen råda och undvika det som driver det lilla barnet in i ett beteende som inte är enbart positivt!

Sammanfattande övertygas jag inte av argumenten för IT – och medieanvändningen i förskolan.

  •  Jag förespråkar i stället ett fortsatt fokus på direkta, sinnliga upplevelser av verkligheten.
  • Jag vill främja barnets eget uttryckssätt i form av teckning, målning, teater med hjälp av naturens gåvor eller dockor
  • Jag vill främja barnets egna samlingar av minnen som får finnas i syn, berörings, lukt – och hörselminnet – främja känslor som följer oss genom livet och som inte går att fånga i en bild på en pekplatta.
  • Jag vill främja barnets mödosamma väg att delge sina upplevelser och tillägna sig ett nyanserat språk istället för att dokumentera sina upplevelser med tagna bilder och inspelningar.
  • Jag vill främja barnens förmåga att se varandra i ögonen när de pratar med varandra och att öva alla dessa förmågor under alla sina vakna – aktiva stunder under dagen!

Jag vill påstå att vi inte har råd att slösa bort dyrbar tid på att befatta oss med pekplattor och skärmar, när livet vill bli levt till fullo under barnets ovärderliga första år!

Ytterjärna Forum
Geseke Lundgren
Illustration: Anna Gran.
14 januari, 2017

Funderingar över seendets fördjupning

…

LÄS MER

Vad döljer sig i seendet? Vi kan rikta blicken kritiskt sammanpressad i koncentration mot en punkt å ena sidan och vidöppet titta stort och runt eller rent av blunda och ändå se, vi kan se utan att se, beslöja och skärma blicken. Många små muskler arbetar där för att vi skall kunna se nära och fjärran, uppe och nere, på diagonalen och långt till varje sida. Musklerna krampar om vi ser för länge på en och samma sak, de behöver hållas vid god kondition.
Är inte också ögonen en spegel som på mörka botten vänder allting uppochned? En himlaport, ett uttryck för jagets aktivitet?
Det vi tar in med vår blick under den vakna dagen bearbetas i våra drömmar om natten. En genklang av bilder förvandlas i sömntillvarons hemlighetsfulla rum. Ibland kan vi vakna till ekot av en bild, ännu synlig, processad och klar som ett budskap in i dagen. Bilden tonar bort men något har den givit oss av lätthet och sanning.

Under den mörkaste årstiden mellan julafton och Trettondagen då man sedan gammalt av menat att gränsen mellan denna världen och den övernaturliga är mer flytande än under resten av året kunde man särskilt ge akt på sina drömmar. Där de tolv heliga nätterna representerar varje natt det kommande årets tolv månader. Skriv ned de drömmar som visar sig då och låt se om inte månaden som infaller i ordningsföljden har ett tema som känns igen från de nedteckningar du gjort! När dörrar hastigt stängs och öppnas kan en flyktig glimt bli tydlig nog. En bild vill berätta något!

En gåtfull och vacker bild fick jag på nyårsdags morgon. Just när det nya året hakar i det gamla sker en kalibrering som kanske inte märks omedelbart men som uppmanar till oförskräckthet, devotion och arbete. Jag har ett berg att bestiga! Närmast en del snår att ta mig igenom, vad jag såg däruppe guppade ännu i framkallningsvätska från mörkerrummets nattliga verkstad. Dock var den lysande! Jag tror det blir ett bra år 2017!

Olav Åstesons Draumkvede Norges mest kända folkvisa från medeltiden. Det handlar om hur Olav Åsteson somnar på julafton och inte vaknar åter förrän på själva Trettondagen. Då stigar han upp och far till kyrkan och upp i prediksstolen där han sjunger ut sin märkvärdiga dröm för den häpna församlingen. Medan Olav sover bosätter sig hans själ i annheimen, auromheimen eller det hinsidige som man säger i Norge. Här uppnår han en insikt i människans öde efter döden som är få förunnat i livet. Draumkvedet har inspirerat många musiker och bildskapare genom tiderna.
Ytterjärna Forum
Text: Anna Gran
En av de stora utmaningar mänskligheten står inför idag kan sägas vara att hitta en relation till vårt eget sammanhang.
28 december, 2016

De humanistiska behoven måste vara drivkraften i samhällsutvecklingen

…

LÄS MER

I höstas hade vi besök av Arthur Zajonc i Ytterjärna. Han har verkat som professor i fysik en stor del av sitt liv vid olika universitet i USA och Europa och är idag professor emeritus i fysik vid Amherst collage i Massachusetts, USA. Han är också föreläsare och författare till en lång rad böcker om det mänskliga medvetendet, andligheten och vetenskapen.

Under några dagar fick jag tillsammans med några kollegor möjlighet att reflektera kring den världsbild som följer av de lagbundenheter som forskats fram inom kvantfysikens område, som bl a Arthur varit med om att utveckla.

Det primära inom kvantfysiken är relationen mellan tingen – eller ännu mer konkret – mellan mig och det jag iakttar, inte jag som individ eller tinget jag ser, utan just relationen mellan oss. Inom kvantfysiken är mellanrummen det essentiella.

Att tänka i den dimensionen skapar en radikalt annorlunda förståelse för världen än den vi är vana vid, där ett bord är ett bord oberoende av vilket sammanhang det befinner sig i. Bordet ska ju inte påverkas beroende på vem som iakttar det!

I kvantfysikens värld påverkas dock bordets storlek beroende av varifrån en betraktare ser det och denna världsbild låter sig också matematiskt bevisas och fungerar även när man omsätter den i praktiken!

Under Arthurs ledning fick vi möjlighet att under några dagar erfara många olika aspekter på hur människan står inne i världen och hur vår förståelse av den kan utvidgas genom att se den utifrån olika perspektiv och utgångspunkter.

Vad kännetecknar till exempel ljus? Det skapar rum, verkar utvidgande och upplysande när det träffar materia. Ljuset skapar yta och är motsatsen till materia som kännetecknas av täthet och mörker.

Ett annat perspektiv är kvantfysikens syn på materia som ”fields of vibrations” i olika nivåer. Vi kom in på det som skapar talförhållanden, polariteter och symmetrier. Något som vi kan iaktta som delande och ordnande, som skapar ”lätthet” – ett fält av ”världsform”. Motsatsen till tyngdkraft, tröghet och massa.

Det tillkom ytterligare en dimension i vårt reflekterande, som innebär att det finns en princip som faktiskt skapar organismer – växter, djur och individer – individuella helheter som fungerar i tiden, som omsätter sin materia samtidigt som de väsentliga gestaltningsprinciperna kvarstår. Alla celler i oss människor byts ut kontinuerligt samtidigt som vi förblir desamma under en livstid – en process som samtidigt kan verka läkande för allt levande. Motsatsen till detta ”fält av naturligt världsliv” är den onaturliga, mekaniskt verkande kraften som kan förstöra gestalt, volym och fasthet. Dess ytterlighet är atomkraften som har egenskapen att upplösa eller förinta den ovanstående lagbundenheten.

En av de stora utmaningar mänskligheten står inför idag kan sägas vara att hitta en relation till vårt eget sammanhang som innebär att vi förmår värna vår jord och skydda den från övergrepp, som alltför ofta är sprungna ur en icke värderingsstyrd teknik- och vetenskapssyn.

Det måste vara de mänskliga, humanistiska behoven som står för drivkraft och riktning i samhällsutveckling och kunskapande. Om vi förlorar det perspektivet riskerar vi på sikt hela vår existens.

Tidigare generationer kämpade mot naturens krafter. Nu behövs istället fokus på att skydda naturen från manipulativt beteende och ensidig vinstmaximering som allena rådande princip.

16 december, 2016

Att se mörkret

Sedan drygt tjugo år har trädgårdsparken i Ytterjärna väckts ut vintervilan på första advent. Det hela började som en enstaka händelse i samband med firandet av att konstnären Arne Klingborg fyllde 80 år, 1995. Plötsligt lade stjärnorna sig tillrätta i trädgårdsparken för att vara med i firandet under några timmar - som om de vilade sig från den vardagliga uppgiften att lysa upp himlavalvet. Många som deltagit i firandet hörde av sig och undrade om inte ljusinstallationen kunde upprepas följande år och så var ljusfesten manifesterad. …

LÄS MER

Sedan drygt tjugo år har trädgårdsparken i Ytterjärna väckts ut vintervilan på första advent. Det hela började som en enstaka händelse i samband med firandet av att konstnären Arne Klingborg fyllde 80 år, 1995. Plötsligt lade stjärnorna sig tillrätta i trädgårdsparken för att vara med i firandet under några timmar – som om de vilade sig från den vardagliga uppgiften att lysa upp himlavalvet. Många som deltagit i firandet hörde av sig och undrade om inte ljusinstallationen kunde upprepas följande år och så var ljusfesten manifesterad.

De följande åren utökades det hela och ljusfesten blev en del av bildkonstutbildningen vid Rudolf Steinerhögskolan. Under tre veckor hade studenterna en ljuskurs som utmynnade ut i en rad »ljusrum» i trädgården. Utgångspunkten var den levande ljuslågan i form av stearinljus och marschaller, men också eldar av olika slag. Det dröjde inte länge förrän studenterna upptäckte ljusets möjligheter och stora spännvidd. Vissa av installationerna var ytterst tillbakahållna och kunde bara ses av den uppmärksamme besökaren, medan andra var mäktigt bländande. Ryktet spred sig och varje år kom alltfler besökare för att ta del av denna ljushändelse som ägde rum under endast några timmar. Omkring tusen marschaller och mindre ljus omskapade trädgårdsparken och lyfte fram och synliggjorde helt andra kvalitéer än de vanliga.

Alla installationer som byggts under årens lopp har på olika sätt utgått från några enkla lagbundenheter. Den enklaste är den öppna ljuslågan såsom vi ser den. Men denna ljuslåga kan också avskärmas, diffuseras och den lyser igenom ett material som släpper igenom ljuset. Vanliga lampskärmar är ett exempel på detta. Den tredje möjligheten är det återkastade ljuset; här är själva ljuskällan dold, men lyser upp något annat. Genom att använda olika möjligheter var för sig eller i kombination kan man bygga med ljus.

Men kanske är det trots allt inte bara ljuset som är viktigt. Minst lika viktigt är det omgivande mörkret, som är en nödvändighet i sig och som kan synliggöras. Kanske har mörkret fått ett oförtjänt dåligt rykte, som behöver omvärderas. Allt vi kan se är ljusare än det kompakta mörkret, men också mörkare än det rena ljuset. Ljus och mörker samspelar.

För den som bor i en urban miljö finns det allt färre möjligheter att uppleva mörker. Det är därför inte överraskande att begreppet »light pollution» dök upp för något årtionde sedan. Man blev uppmärksam på det spilljus som finns i och kring tätorter och som gör det svårt att bland annat se stjärnhimlen. Detta är ett problem som fler och fler, inte minst stadsplanerare och arkitekter blivit varse. Idag försöker man därför arbeta med stadsljuset så att det gör största möjliga nytta och verkligen lyser upp där det behövs. Ofta är det inte en fråga om mängden ljus utan snarare om hur det används som en del av stadsbilden.

I början av november byggde konstnärerna Bengt Ahlin, Marius Wahl Gran och Ulf Wagner upp ett antal ljusinstallationer i Bellevueparken i Stockholm. De levande ljusen står här i en stark kontrast med – och får konkurrera med – den omgivande ljusmiljön. Den begränsningen finns inte i Ytterjärna, där mörkret förtfarande är intakt. I år arbetade konstnärerna tillsammans med trädgårdsmästaren Paula Pihlgren och skapade 23 mindre och större installationer. Som besökare och deltagare kan man upptäcka att efter en stund så uppstår även ett mörkerseende – ögonens förmåga att ställa om sig och se det minsta ljus är förvånande.

Nästa vinter kommer en ny möjlighet att delta i denna ljusupplevelse på plats i Ytterjärna. Håll utkik på Trädgårdsparkens facebooksida eller Ytterjärna-guiden.

Ytterjärna Forum
Text: Ulf Wagner
Bilden föreställer inte konst av Tatsuo Miyajima.
6 december, 2016

Tatsuo Miyajima – LED-ljus på stora frågor

I ett stort, välpolerat utställningsrum i Sydneys Museum for Contemporary Art badar besökarna i safirblått ljus. Runtomkring är väggarna dekorerade med 3000 kvadratiska och vitt lysande LED-lampor, som var och en i sin egen takt räknar ned från nio till ett. …

LÄS MER

I ett stort, välpolerat utställningsrum i Sydneys Museum for Contemporary Art badar besökarna i safirblått ljus. Runtomkring är väggarna dekorerade med 3000 kvadratiska och vitt lysande LED-lampor, som var och en i sin egen takt räknar ned från nio till ett.

Plötsligt, tillsynes helt slumpmässigt, slocknar alla lampor samtidigt, och besökaren slungas in i ett becksvart mörker. Allt och alla tystnar med ens, alla rörelser upphör. Efter några minuters kompakt mörker och stillhet tänds så plötsligt en av lamporna till liv igen och återupptar sin nedräkning. Direkt efter tänds ännu en lampa, och så en till, och ännu en, och till slut står vi återigen badande i safirblått och ljuset av 3000 pulserande nedräkningsdioder.

Även om installationen ger känslan av en digital soluppgång talar dess titel om det rakt motsatta – Mega Death. Var och en av de 3000 dioderna representerar ett liv som sakta räknar ned från födelse till död. Vid punkten då allt svartnar släcks också alla liv. Mega Death skapades i samband med Venedigbiennalen 1999, och verkar vara typiskt för den japanska ljuskonstnären Tatsuo Miyajimas installationer – avancerad teknik används lekfullt för att fånga in betraktaren i det ultraexistentiella.

I en annan installation, The Arrow of Time från 2016, går vi in i ett rum dämpat av draperier på alla väggar, där hundratals röda och nedräknande dioder som hängts från taket flödar rummet i ett matt, rött ljus. Känslan av att översköljas av en meteoritsvärm förstärks av installationens titel: en referens till irreversibilitetsprincipen inom fysiken, som hävdar tidens obönhörliga gång framåt – ingenting som gjorts kan någonsin bli ogjort.

Efter att ha antagits som student i oljemålning vid Tokyo University of the Arts, slets Tatsuo Miyajima mellan sin vilja att skapa någonting originellt och hela den västerländska traditionen av fulländade tekniker. Så småningom bytte han inriktning till mer performance-orienterad konst, någonting han fortfarande ägnar sig åt inemellan ljusinstallationerna. Även där är existens och förstörelse återkommande teman, som i verket Counter Voice in the Water at Fukushima från 2014, där en neutralt och propert kostymklädd Miyajima desperat doppar ansikte och huvud i det kontaminerade vattnet utanför det havererade kärnkraftverket i Fukushima.

Mycket av Tatsuo Miyajimas konst kan ses i ljuset av tre av buddhismens kärnbegrepp: allting är i stadig förändring, allting hänger samman, och världen är evig och oförgänglig. I en intervju i den australiska tidningen the Saturday Paper apropå utställningen i Sydney, förklarar Miyajima att han som barn led av en allvarlig leversjukdom som tvingade honom till återkommande långa sjukhusvistelser. Där, på sjukhusets barnavdelning, hamnade Tatsuo Miyajima mitt i konflikten mellan existens och förstörelse: från sin säng kunde han se barnen i den grannliggande skolan leka på rasterna, alltmedan sjukhuskamraterna omkring honom dog. När han i ett senare skede av livet kom i kontakt, först med buddhismen, och sedan med teknologi som ett konstnärligt medium, formades den konstnär vars installationer idag turnerar världen runt.

Miyajima ser hur element av konflikt och förstörelse verkar förtätas dag för dag i världen efter millennieskiftet. På så sätt blir också Mega Death alltmer aktuellt, inte bara som ett minnesmärke över forna tiders koncentrerade förstörelse. Men som konstnären själv uttrycker det: händelsen ligger i mellanrummet mellan ljus och mörker, i stunden innan allting startar om.

Text: Tord Ranheim
Fotograf: Anneli Hildonen
Fotograf: Anneli Hildonen
8 november, 2016

Jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. …

LÄS MER

Sommaren 2012 diagnosticerades författaren, yogaläraren och journalisten Karin Björkegren Jones för inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Det var början på en serie tuffa cancerbehandlingar; tre månaders cytostatikabehandling, operation av hela höger bröst och sjutton lymfkörtlar, strålning varje dag i fem veckor och 11 stycken herceptinbehandlingar intravenöst, som skulle varit 17. Men som hon fick avsluta i förtid då hon fick hjärtsvikt och också senare drabbades hon av lymfödem.
– Det tar tid att läka efter cancerbehandlingar. Alldeles för lång tid. På Vidarkliniken läkte jag och hittade tillbaka till mig själv, skriver Karin Björkegren Jones och fortsätter:
– På Vidarkliniken kunde jag hitta tillbaka till min privata kropp som allt för länge varit i vårdens händer.

Karins berättelse:

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. De stressade händerna och känslan av att inte vara en människa som skulle undersökas, utan ett papper som skulle vidare till nästa anhalt. Liksom läggas på pappershögen för att därute i väntrummet väntar tio nya patienter på att få göra sin undersökning.

Vården lider av stress och tidsbrist. Men en empatisk blick, eller en värmande klappning på armen tar inte så där väldigt mycket tid, men kan göra hela skillnaden för en cancerpatient. Jag har gjort så många undersökningar och behandlingar. Man har tagit sprutor och tester på mig. Ofta fick sprutorna tas om. Mina armar var fulla av blåmärken. Så många gånger jag sa; jag är svårstucken. Så många gånger de inte lyssnade och kanske först efter tredje gången valde den tunnaste nålen. Jag har knäppt upp skjortan och visat upp min ärrade och skeva kropp inför främlingar. Blivit fotograferad med byxorna neddragna vid fotknölarna. Att visa sin ärrade kropp och så där lite snabbt kränga av sig kläderna gör något med en. Man får på något märkligt sätt distans till sin egen kropp. Man tappar bort sig.

Långt innan jag själv accepterat mitt nya jag var jag alltså tvungen att klä av mig och visa min enbröstade kropp. Så utsatt och faktiskt har den svåraste resan varit att hitta tillbaka till min privata kropp. Kärleken till min privata kropp. Att det gick så fort att läka har jag min cancerrehabilitering på Vidarkliniken att tacka för.

Fotograf: Anneli Hildonen

På min dotters födelsedag, den fjärde februari 2013 åkte jag till Vidarkliniken för första gången för tre veckors rehabilitering. Det var ett genomskinligt spöke, en färglös manet efter ett halvårs cancerbehandlingar som checkade in. Min man Ray och min bästa kompis Cissi skjutsade mig och där i väntrummet, precis innan inskrivningen, rann tårarna. Jag höll hårt i Ray och kramade honom som ett barn. Det kändes som att jag pustade ut efter ett maratonlopp. Och på många sätt var jag en alldeles ledbruten krigarprinsessa som behövde slicka mina sår.

Nu var det min tid. Läkningens tid. Det var så det kändes. För där på Vidarkliniken läkte jag och blev den bebis jag behövde bli för att hitta tillbaka till mig själv lite. Jag blev så ompysslad, så inlindad i värme. Tre magiska veckor.

Från Karins blogg Yoga, mat och meningen med livet som du hittar här.

Februari 2013:
”I morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade sockor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar yllesockor till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i något litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.”

”Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldeles för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare. Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt, men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med olivolja som runnit genom torv med lugnande doften lavendel. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.

Varje kväll får jag fot- och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand. Allt här är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp. På natten sover jag med en kompress insmord av guld och något lent som ska stärka mitt hjärta. Blandningen ska stärka hjärtat och själva jaget.

Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en yllesjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.

Det är så härligt här, så fantastiskt fint. Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.”

På Vidarkliniken kunde jag tappa alla mina skydd. Här kunde jag äntligen vila i värme och pusta ut. Under de här tre veckorna läkte jag både fysiskt och mentalt av sköterskornas varma händer som liksom sa: ”Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan.” Kanske kan bara någon som gjort samma resa som jag förstå hur viktigt och ovärderlig den här tiden var för mig. Att den här möjligheten är på väg att försvinna gör mig förtvivlad. Låt det inte bli så.

 

Karin skrev boken Jag vill fan leva om sin kamp mot bröstcancern. Du hittar den här.

Gästskribent: Karin Björkegren
Nu stänger Vidarkliniken för gott.
3 november, 2016

Sveriges enda sjukhus med integrativ vård hotas på osaklig grund

…

LÄS MER

Regeringen fattade den 30 juni beslut att antroposofiska läkemedel skall kunna registreras i Sverige. Tidsfristen sattes till 5 år innan detta skall vara genomfört.

Vidarkliniken är Nordens enda antroposofiska sjukhus och vi sätter forskning och utvärdering av vår verksamhet högt. Ett antal forskningsprojekt har genomförts på kliniken avseende cancerrehabilitering, smärta, stress och allergier. Kvalitativ forskning om vården har visat hur patienterna ofta kommer in i en positiv hälsospiral. Omvårdnaden har blivit allmänt erkänd och har även av de argaste kritikerna fått goda vitsord.

Just nu pågår ett par forskningsprojekt gällande patienter med smärtdiagnos samt en jämförande studie mellan Stockholms läns landsting (SLL) och vården på Vidarkliniken vad gäller vårdens effekt på sjukskrivningstalen. Alla studier har hittills visat goda, ja ibland provocerande goda resultat, till Vidarklinikens fördel i jämförelsen med landstinget.

Tvärt emot regeringens hållning och tidsfristen på fem år för läkemedlen, önskar nu SLL och Västra Götalandsregionen (VGR), som utgjort Vidarklinikens två största samarbetspartners, inte längre förlänga sina samarbeten med Vidarkliniken. Motiven i Stockholm är att man har kapacitet att hand om t ex stress- och smärtdiagnoser själva, trots att man i praktiken inte har något motsvarande att erbjuda. Från patienternas sida är intresset för integrativ vård mycket stort (skolmedicin med kompletterande terapier), vilket är vad Vidarkliniken haft uppgiften att erbjuda. Dessutom hänvisar SLL till att man funnit brister i journalföringen. Dessa är dock nu omhändertagna och åtgärdade.

Patienterna är upprörda och i dagsläget är det mer än 12.000 mejl som gått till de berörda politikerna med krav på fortsatt tillgänglighet för Vidarklinikens vård.

Hotet om nedlagt samarbete rimmar också illa med talet om att stärka patienternas ställning och valfrihet. Både i Stockholm och Västra Götalandsregionen är det bisarrt nog alliansen som är i majoritet – de partier som talar mest om valfrihet i vården.

En ansvarsfull anpassning av Vidarklinikens verksamhet till de nya förutsättningarna, när de största avtalsparterna säger upp sina avtal, blir i det närmaste omöjlig. Den svenska arbetslagstiftningen tillåter inte den relativt korta framförhållning som uppsägningarna innebär. Det första varslet av medarbetare har redan genomförts och konkurs kan inte uteslutas.

Konsekvensen är att våra patienter – framförallt kvinnor – inte längre kan få del av den integrativa vård som kommit att betraktas som ett föredöme i Sverige och där efterfrågan sedan länge varit större än möjligheterna att tillmötesgå dem.

En mycket stor del av befolkningen får inte möjlighet till den vård de efterfrågar.

Varför har denna situation uppstått?

Efter att de senaste åren följt och stått inne i debatten om Vidarkliniken och dess läkemedel är det min slutsats att det framförallt är företrädare för föreningen Vetenskap och Folkbildning (del av skeptikerrörelsen),som har ett stort ansvar för den polarisering som ägt rum. Debattörer som har en annan mening förlöjligas och misstänkliggörs av föreningens företrädare (dock utan att deras anknytning till föreningen anges) eller deras sympatisörer. Delvis används rena personangrepp och nivån är bedrövligt låg.

Det innebär tyvärr att mer seriösa aktörer drar sig för att yttra sig i dessa frågor. Det drabbar Vidarkliniken hårt, då vi trots ett omfattande starkt stöd för vår verksamhet utanför strålkastarljuset, står mycket ensamma i mediedebatten.

Journalister verkar inte heller våga bryta sig ut ur kollektivet och ifrågasätta grunderna för olika påhopp eller politiska ställningstaganden. Många politiker följer sedan efter det man uppfattar som den allmänna meningen.

Heder åt regeringens beslut om en femårig tidsfrist, som respekterar demokratin före läkemedelsindustrins och lobbyisternas intressen.

Nu är det upp till politikerna i landstingen att likaså respektera patienternas valfrihet. Det brådskar. Därefter kan man gärna inom en 5 års period utvärdera vad integrativ vård skulle kunna bidra med för patienterna i Sverige.