”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.”
Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är.
”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han.

År 1810 grundades Humboldtuniversitetet i Berlin på initiativ av framför allt Wilhelm von Humboldt (1767-1835). Humboldt var lingvist och filosof och skrev bland annat boken Om gränserna för statens verksamhet, ett mycket intressant arbete i just detta sammanhang.
Humboldtuniversitetet var det första moderna universitetet i den meningen att det omfattade både undervisning och forskning. Tidigare universitet var enbart undervisande, forskning var då inte en så institutionaliserad verksamhet som det är idag.

Frihet att välja

Humboldtuniversitetet är nu det största och äldsta universitetet i
Berlin. Det grundades på två frihetsprinciper: Lehrfreiheit och
Lernfreiheit. Det betyder frihet att studera vad man vill, frihet att
undervisa om vad man vill, och frihet att forska om vad man vill. Dessa friheter var direkta konsekvenser av den Upplysningsfilosofi som kulminerade i slutet av 1700-talet, från vilken vi också har en oberoende press och oberoende domstolar.
Detta är den historiska bakgrunden till att jag som nybliven student på Stockholms universitet hösten 1967 hade frihet att välja vilket ämne som helst. Jag behövde inte bestämma mig för en särskild yrkesinriktning. Jag kunde fortsätta att fördjupa mig i de ämnen som var mina favoriter på gymnasiet (som var matematik och fysik. Efter två, tre år hade jag dock helt sadlat om till filosofi och pedagogik.)

Politiskt vakna studenter

Ett och ett halvt år senare, våren 1968, kom studentrevolten. Särskilt i Paris gick det våldsamt till. I Stockholm ockuperades kårhuset. Här var anledningen den så kallade UKAS-reformen: en utredning från universitetskanslersämbetet föreslog att fasta studiegångar med yrkesinriktning skulle införas i den högre utbildningen.

Kanske var studenterna mer politiskt vakna på den tiden; de tycks i varje fall ha ansett att detta var ett oberättigat ingrepp i den akademiska friheten från statens sida. Universiteten skulle inte vara serviceorgan åt näringslivet.

Resultatet av konflikten blev en modifierad reform, den så kallade PUKAS (Palmes UKAS). Idag finns det fortfarande möjlighet att välja ämnen fritt, men jag skulle tippa att majoriteten av i vart fall yngre studerande läser på fasta studiegångar, delvis av rädsla för att inte bli ”anställningsbara”. (På exempelvis Karlstad universitet var andelen helårsstudenter som läste på program förra året cirka 80 procent.)

Ett val baserat på rädsla är inte ett fritt val.

Fullsatta föreläsningssalar

Men vissa politiska krafter klagar fortfarande på att universiteten inte anpassar sig till företagens behov. För några år sedan föreslogs också att studerande i humanistiska ämnen skulle få lägre studielån. Humaniora ansågs inte vara lönsamt ur samhällets perspektiv. Förslaget gick som väl var inte igenom men UKAS-impulsen fortlever.

En reflektion om mitt eget ämne, pedagogik: Under några år på 1970-talet var det mycket populärt att läsa pedagogik i Stockholm. Grundkursernas föreläsningssalar var i det närmaste fullsatta. Ett skäl var att många unga människor önskade en förändring av samhället och insåg att skola och utbildning var en central faktor i denna strävan. Idag är grundkurserna i pedagogik som enskilt ämne nedlagda på de flesta lärosäten på grund av för få studerande.

Grundkurser med bara en handfull studerande går inte ihop ekonomiskt. Det beror på det anslagssystem som infördes på 1990-talet, som ger pengar på basis av antalet ”producerade” högskolepoäng. Industriella modeller för sociala verksamheter är som bekant populära idag. Den högre utbildningen ses som en industri som producerar högskolepoäng och som får betalt därefter (vilka eländiga arbetsvillkor det leder till kan man läsa om i Susanne Dodillets artikel ”Så löser universiteten en omöjlig uppgift” – även i länk nedan).

”Produktion” och anslag

Tidigare fanns inte denna koppling mellan ”produktion” och anslag. Då kunde man ge kurser som ansågs viktiga, oberoende av hur många som läste dem. Det finns olika sätt att begränsa friheten i en verksamhet. Anslagssystemet är nu visserligen föremål för utredning – kan man då hoppas att sambandet mellan ”produktion” och anslag upplöses?

Jag tror det inte förrän jag ser det.

Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar. I Ungern är det numera så att regeringstrogna tjänstemän fördelar forskningsmedel, samtidigt som universitetsstuderande uppmanas anmäla lärare som uttrycker vänstersympatier.

Andra länder som Polen, Serbien och Tjeckien är på väg åt samma håll. Det lagstadgade skyddet för Lehr– och Lernfreiheit behöver därför stärkas (se Mats Ericson, ordförande i SULF, SvD Debatt 22/6 2019 – även i länk nedan). Det är alltför lätt att ta för givet att friheter som vi haft en lång tid är tillräckligt skyddade av lagar och förordningar.

Autonomireformen

I Sverige genomfördes den så kallade autonomireformen för universitet och högskolor 2011. Det låter ju som ett stärkande av friheten. Men universitetslärarnas kollegiala inflytande i den högre utbildningen har paradoxalt nog minskat sedan dess (se Mats Ericsons debattartikel).
Anledningen är att autonomin visserligen ökat på lärosätenas högsta ledningsnivå, men inte på underliggande nivåer (institutioner, ämnesavdelningar). I lärosätenas styrelser sitter inte sällan representanter för näringsliv och politik, med – kan man tänka sig – mer eller mindre egna agendor.

Skydd för akademisk frihet

Det lagstadgade skyddet för akademisk frihet behöver stärkas, så att det gäller också för enskilda lärare och forskare.
Ett annat exempel på hur friheten beskärs är hur sökandet av
forskningsmedel från Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansierande myndigheter har blivit alltmer styrt och byråkratiserat.

Flera villkor måste uppfyllas för att en ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Genusaspekter ska anges – eller förklaras varför de inte är relevanta. Detta gäller särskilt forskning i humaniora och samhällsvetenskap. (Detta gäller för övrigt inte bara för forskning utan för alla typer av kulturprojekt.) Nätverkskontakter ska anges, helst ska man vara flera från olika lärosäten som söker pengar till ett gemensamt projekt. Soloansökningar har mindre chans att få anslag.

Tillämpbarheten eller förväntade praktiska konsekvenser ska anges. Det räcker inte med att bara vilja förstå något. Man kan undra hur det skulle gå för Albert Einstein om han sökte forskningsmedel idag. Skulle han ha någon chans? Han ingick inte i något formellt forskningsnätverk. Han satt på patentverket i Bern och klurade på en rätt säregen fråga, typ: ”hur ter sig naturen för en observatör som rör sig med ljusets hastighet?”

Tänkbara praktiska konsekvenser…?

Strävan att homogenisera

Ett sista exempel: Under 2016 gav S/MP-regeringen i uppdrag till alla lärosäten och forskningsfinansierande myndigheter att arbeta med jämställdhetsintegrering. Uppdraget gällde inte bara ledning och styrning – vilket kanske vore rimligt – utan också utbildning och forskning.

Sålunda föreskrivs det nu ofta att kurslitteraturen till åtminstone 40% ska vara författad av kvinnor. Avsteg från denna norm måste då motiveras. Det finns alltså en strävan att homogenisera och politisera utbildning och forskning så att allt genomsyras av det som anses politiskt korrekt. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har protesterat mot undervisningens och forskningens ”genusifiering” i olika tidningsartiklar redan långt före 2016, men således utan resultat. I den nyligen utkomna boken Befria universiteten menar statsvetaren Erik Ringmar att svenska
politiker verkar tro, att det är staten som är universitetets huvudman.

Instrument för politisk styrning

Därför behandlas utbildning och forskning som instrument för politisk styrning. I samma anda skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg i en tänkvärd artikel i Axess (nr 6/2017) att ”våra universitet är i allt mindre utsträckning en heterogen plats för omstridda idéer och individer. I stället lever vi i megafonernas tidevarv där den tågande kören kräver intellektuell och politisk rättning i ledet”.

Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan.
Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara
vaksam. Akademisk och kulturell frihet handlar om möjligheten för andliga inspirationer att förkroppsligas och förverkligas i kulturlivet. Frihet är ett villkor för att man ska kunna ta initiativ och skapa något nytt. Utan ett fritt kulturliv stelnar hela samhället förr eller senare i en själsdödande konformism.
1) Helårstudenter (HST) är ett volymmått på antalet registrerade studenter.