Det gåtfulla ljuset har alltid lockat konstnärer. Redan på 1960-talet började den amerikanske konstnären James Turrell intressera sig för ljus och seende. Han hade tidigare studerat psykologi och matematik innan konststudierna tog överhanden. Under denna tid intog minimalismen konstscenen vilket innebar att konstnärerna sökte en konstens nollpunkt där innehållet i verket var helt borta. Konstverken var inget mer än sitt eget uttryck. Materialet i sig var nog.

Turrell anslöt sig till denna linje och uppmärksammades för sitt sätt att arbeta med den rena varseblivningen av ljuset. I hans verk finns inget som är belyst, inget objekt utan allt är reducerat till rena ljus- och färgupplevelser. Genom att arbeta med det i grund och botten immateriella ljuset vill han paradoxalt nog materialisera ljuset, förtingliga och göra det fysiskt påtagligt – uppleva det som kroppslig närvaro; låta betraktaren blir delaktig i en process där karaktären hos ljuset självt blir helt påtaglig. I vissa verk framträder transparensen, i andra den upplevda ogenomskinligheten hos färgen och ljuset. Ibland finns det bara ett minimum av ljus, knappt förnimbart och i andra verk vistas vi i en ljuskropp. Det finns även en tredje komponent som är viktig för konstnären – tiden. Betraktaren blir inställd i ett skeende, i ett förlopp. I en tid då vi översköljs av visuella intryck från morgon till kväll erbjuder Turrell motsatsen – det långsamma dröjandet inför ett verk. Och detta dröjande är förutsättningen för upplevandet – att genom seendet och perceptionen komma till en erfarenhet av fenomenet ljus i sig. Också fenomenologin, en riktning inom filosofin, där särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen studeras, har varit viktig för James Turrell. Genom att utgå från ljuset och färgen, och hur de ter sig för oss, kan vi komma åt deras väsen och beskriva det som de visar för oss.

Konstnären, med sitt ursprung inom kväkarrörelsen, har berättat hur ritualen att ”välkomna och hälsa ljuset” i gudstjänsten, är en central och meditativ handling som försiggår under en kontemplativ tystnad. Akten förutsätter den egna erfarenheten av ett inre ljus. Och det är denna erfarenhet som transformerats och förts vidare i hans verk.

Roden Crater

I början av 1970-talet flög James Turrell hundratals timmar på jakt efter en lämplig plats för ett stort projekt. Flygturerna sträckte sig från gränsen till Kanada i norr till Mexiko i söder. 130 km norr om staden Flagstaff i Arizona hittade han 1974 en slocknad vulkan i öknen, Roden Crater. Under drygt 30 år har han här skapat ett av de största konstverken i modern tid, bestående av en rad kamrar, tunnlar och öppningar där mötet mellan kraterns inre rum och det stora kosmiska rummet är det centrala. Hans vision med platsen har förändrats något under åren allteftersom nya erfarenheter har införlivats. Kratern kommer när den är klar att innehålla över 20 platser där olika ljus- och färgkvalitéer kan upplevas. Över 1,3 miljoner kubikmeter har flyttats enbart i den första fasen av detta ofantliga projekt.

Platsen är ännu inte öppen för allmänheten men arbetet pågår kontinuerligt och är helt beroende av att stora summor flyter in i form av bidrag och gåvor, samt de intäkter som utställningarna genererar. Fundraising pågår för fas II och kratern förväntas öppnas för allmänheten inom några år. Vid ett besök i Roden Crater förbluffades jag av mäktigheten i upplevelsen av den ljusfyllda, över 100 meter långa gången från kraterns innandöme till den runda ljusöppningen som visade sig vara elliptisk. Verket bygger inte på någon illusion, konstnären vill aldrig vilseleda oss utan uppenbara och göra oss medvetna om själva synprocessen. Få oss att reflektera över vad vi ser, men även vad vi inte ser. På avstånd tycks ellipsen rund men ju närmare jag kom ändrades formen. Det handlar om att förstå både vad vi ser, men även hur vi ser. I det här sammanhanget kan det vara intressant att tänka på att engelskans see inte bara betyder att se utan även att förstå – I see what you mean.

Sina erfarenheter från arbetet med Roden Crater har konstnären i mindre skala visualiserat i en rad Skyspaces, som byggts runt om i världen. Idag finns ett 80-tal både offentliga och privata byggnader där besökaren kan ta del av förhållandet mellan det fysiska verkets begränsning och det oändliga kosmiska rummet. I mötet mellan dessa uppstår konstverket. En Skyspace består alltid av ett fysiskt formgivet rum med en öppning till himlen. I Ytterjärna finns en av de nordligaste, där den utdragna skymningen gör att konstverket kan upplevas under en längre tid i förhållande till sydligare belägna Skyspace.

Många av Turrells verk kan liknas vid scenografier där besökaren blir delaktig i ett ständigt pågående drama. Och i detta drama utspelar sig en rad färghändelser inför hennes öga och där fenomenen hela tiden gäckar oss. Som betraktare blir jag osäker på om de utspelar sig i ett yttre rum eller om de sker i mig.

Ett av Turrells mest uppmärksammade verk är Dark Space. På en gång enkelt och avskalat, men likafullt komplext och gåtfullt. Verket består av ett totalt mörkt, slutet rum, som vi med hjälp av en ledstång slussas in i. Sakta trevar jag mig fram. Ingångsljuset försvinner alltmer. Plötsligt stöter jag på en stol. Här finns enbart ett fullständigt och absolut mörker. Orienteringsförmågan är närmast obefintlig och det finns ingen möjlighet att uppfatta om det är ett litet eller stort rum. Det enda jag kan fokusera på är den egna kroppen – andningsrytmen och hjärtslagen blir plötsligt helt påtagliga. Det blir även svårt att uppfatta tiden – har jag suttit här fem minuter eller en kvart – bristen på yttre sinnestimuli, som i vanliga fall vägleder oss, är total. Det är ingen skillnad om jag blundar eller har ögonen öppna – allt är mörker. Men så plötsligt tycks något röra sig framför mig eller är det en inbillning. Jag blir osäker – ser jag verkligen något i mörkret eller är det något som uppstår i mitt inre. Kanske är det en mental projektion. Osäkerheten blir allt större och det tycks som gränsen mellan det yttre och det inre inte alls är så självklar längre. Vi vet ju att våra ögon är mycket levande och anpassningsbara och nu blir de alltmer känsliga och övergår till ett mörkerseende. Men vad är det jag förnimmer i rummet egentligen; vad är det som rör sig? Men just när detta händer är tiden ute och vakten kommer in för att hämta mig och min undran hänger kvar.

Turrell har hela tiden varit tydlig med att han vill komma åt transcendensen i upplevelsen ”jag tror på behovet av och tanken på andliga känslor – eller dimensioner bortom oss”. Denna upplevelse behöver inte en religiös kontext eller eller ett religiöst fundament. Det gäller att genom formen erfara en formlöshet och det är genom sinnena vi kommer dit. Vi måste börja med att se – som betraktare aktivt låta sinnesintrycken överskölja oss och så småningom låta dem övergå till något som konstnären kallar ”ordlös tanke”. Reflektionen över det sedda sker parallellt med perceptionen. Turrell har sagt ”Mina verk har inga objekt, inga föreställningar eller något fokus. Utan objekt – vad ser du då på? Du betraktar ditt seende”.

Text & foto: Ulf Wagner

Om du blir sugen på att besöka ett av James Turells konstverk finns hans Skyspace ”Outside Insight” i Ytterjärna, utanför Stockholm. Mer information hittar du på här.