Vad är konst? Den frågan diskuterades hett både teoretiskt och platoniskt den gång jag gick på konstskola för länge sedan. Då förstod jag ingenting, det var för mig en allt för svår fråga att formulera sig kring i ord och mening.
Om jag skulle försöka nu, med utgångspunkt i de erfarenheter och upplevelser jag gjort, så märker jag att jag har ju redan prövat och lika många gånger glömt.
Varje gång jag begripit har jag låtit den nyfunna sanningen glida och upplösas lika fort.

Men om jag för er som läser detta skall försöka fånga den fågel som flyger mig förbi och beskriva den fläkt av duvvita vingar som omger mig, så börjar det med ull.

En duva i handen

Hantverket står för tradition och urgammal kunskap om material och metod. Det är vägen jag måste gå. Från att tvätta ull till tesning, kardning och sammanfiltning, planering och arbetsupplägg i tur och ordning allt efter materialets begränsningar och förutsättningar.
Det är lustigt att ordet tova som heter felt på engelska betyder just känna.
För när jag kommit så här långt i arbetsprocessen är det dags att känna.
Jag lägger råmaterialet till min duva i mina händer, knådar, vänder, vrider, ser och känner. Fattar nytt grepp med de starka tumbenen, trycker, pressar, formar. Klämmer fram själva livet i duvan som vill ut! Klämmer så som Askeladden från den norska folksagan klämde ut saften ur osten för att överlista jätten!

Så plötsligt har jag den här i min hand, flygfärdig klar.
Förbluffad får jag se att halsen är sträckt eller kokett på sned, bröstet uppburrat och huvudet under vingen eller stjärten i sväng och blicken så nyfiken stolt…
Som den Svenska konstnären och formgivaren Tyra Lundgren sa: Får man bara något formbart i sina händer så vill liksom händerna av sig själva forma en fågel.

Ja så går skapandet till när huvudet står still!

Till Washington

Mina 33 vita duvor skall flyga till Washington och slå följe med en sällsam karneval av handgjorda väsen i hantverksutställningen Next Level Craft. Se och följ!

Noas Ark

I Gamla testamentet sänder Noa trefaldigt ut en duva för att söka efter fast mark. Första gången kom den tomnäbbad tillbaka, andra gången bar den en grön olivkvist i sin näbb, tredje gången kom den alls inte tillbaks.

Så sänder också jag ut mina duvor i världen att söka det goda land där människor och djur kan slå bo i fred med varandra.

Efter hantverk kommer konst

Att hantverket är viktigt i skolslöjden idag kan inte nog försvaras och lyftas.
Där orden tryter och begreppen bleknar tar handen vid och slutför det ofullbordade otillräckliga. Den möjligheten får vi inte stänga för dagens barn och framtidens ungdomar. Detta som ett svar till Expressens Ann-Charlotte Marteus ledare: ”Hur många smörknivar tål Sverige?” (5/1).

De som väljer den hårda vägen att ta ämnet ett steg till för att skänka tillbaka till världen det som världen tillhör, av god konst, är konstnärerna, musikerna, författarna och poeterna.

Dem har vi att tacka för allt det som höjer och lyfter, som inspirerar och på ett ständigt nytt sätt visar på den gnista som lyser upp världen.
Denna gnista behöver vi om och om igen bli uppmärksammade på. Den slocknar så fort och blinda kan vi också gå men hur mycket går vi inte miste om då!?